Etikettarkiv: Heaven Shall Burn

Halfway To Hell 2020

Halva musikåret 2020 har gått, men (trots inläggsrubriken) inte nödvändigtvis åt helvete… Tvärtom, det finns gott om utsökta karameller att nypa ur den godispåse musikåret 2020 hittills har plockat ihop!

Precis som förra året har vi i redaktionen plockat ihop 10 favoriter vardera ut det musikaliska ymnighetshorn som 2020 sannerligen artar sig till. Hoppas att ni hittar några nya favoriter, eller kanske återupplever några gamla favoriter från första halvan av 2020. God lyssning!

Martin

VAMPIRE – Rex
Ren ljungeld – detta är en titellåt som är allt vad den heter. Piskande driv, mäktighet och ljuvligt trumspel gör att detta är en av de bästa låtarna ni kommer höra i år. Extra plus för det distinkta avslutet!

WARBRINGER – Firepower Kills
WARBRINGER vet hur en slipsten ska dras – detta är kvalitetsthrash som inte skäms för sig. Och varför skulle den göra det då samtliga rutor för vad en bra thrashlåt kan vara kryssas i? Tvåtakt, attackgitarrer och ett hemsökande ylande när sången tar fart på allvar.

THE BLACK DAHLIA MURDER – Sunless Empire
Brottarbrutalt sväng gjorde att jag älskade den här låten från första lyssningen. Gitarrspelet får mig att lyriskt headbanga varje gång jag lyssnar på den.

SVARTKONST – Mountains of Flesh
Stämningen som frambesvärjs i den här låten skickar rysningar nedför ryggraden. Enmansprojektet från Härnösand har inte bara gjort en av årets bästa skivor, utan också en av de bästa låtarna från i år. Alla som gillar 90-tals döds borde slänga sig ner och dyrka SVARTKONST på sina bara knän.

PURE WRATH – When A Great Man Dies
Magisk atmosfärisk black metal kan, när den funkar, vara det bästa man kan lyssna på. Enmansbandet från Indonesien visar med sån fruktansvärd tydlighet hur bra denna subgenre är när allt klaffar.

VOID OF SLEEP – Iron Mouth
11 minuter ren perfektion! VOID OF SLEEP driver hem tesen att sväng alltid är kul att lyssna på med lysande ackuratess.

SWEVEN – Visceral Blight
Desperat skönhet – de var de två orden som poppade upp i skallen när jag lyssnade på den här låten första gången. Den känslomässiga intensiteten i “Visceral Blight” är så massiv att jag nästan dukar under, men samtidigt inte kan sluta lyssna. De sista två minuterna i låten kan vara de mest förlösande jag hört under hela året.

HEAVEN SHALL BURN – The Sorrows Of Victory
En mästerligt uppbyggd låt där framför allt trummisen Christian Bass visar hela sitt register. Maken till mäktighet tror jag inte HSB har uppnått tidigare. En av de bästa låtarna på ett album som är klart med i racet om årbästalisteplats för min del.

DAWN OF SOLACE – Choice
14 års skapande mynnade ut DOS andra platta. Den var värd väntan, kan jag lugnt säga. Choice är en av skivans bästa låtar med en så sjukt bra och stark refräng att den tar andan ur mig varje gång jag lyssnar.

UNLEASH THE ARCHERS – Abyss
En helt episkt bra power metallåt med en dräpande vacker sånginsats av Brittney Slayes gör att Abyss skjuter sig in på min lista. Jag kan knappt vänta eller våga fundera på hur bra fullängdaren kommer vara om de släpper en sådan här låt som singel.

Robert

PARADISE LOST – Darker Thoughts
Gåshuden som reser sig över hela kroppen när låten drar igång på “riktigt” runt 1:45 in… herreminskapare!

THE SPIRIT – Pillars Of Doom
Tyska THE SPIRIT övertygar från start till mål med sin andra giv “Cosmic Terror”, och detta är skivans starkaste spår. Sitt still till den här om du kan?

AMBUSH – Yperite
Klassisk heavy metal från Småland, och man kan inte annat än att gilla. Alla klichéer i hela världen är relevanta; nitbälten, jeansjacka, rufsigt hårdrockshår och sjuhelsickes spelglädje.

KATATONIA – Lacquer
Jonas Renkse har beskrivit det som den bästa låt han någonsin skrivit. För egen del tog det ganska många varv innan dess storhet verkligen slog mig, men till slut är det ett knock-outslag den slår. Textstrofen “the road to the grave is straight as an arrow” är briljant i all sin enkelhet.

LAMB OF GOD – Resurrection Man
Hela den självbetitlade LAMB OF GOD-plattan har golvat mig, aldrig att jag trodde de kunde ha den hungern och vitaliteten i sig! Varierat, svängigt och som den här låten visar: knäckande tungt.

WE SELL THE DEAD – Carved In Stone
Enklast är bäst? Av alla skivor som släppts första halvåret 2020 har nog den här flest varv, det känns som den varit ständigt närvarande.

KVAEN – Yee Naaldlooshii
Jakob Björnfot heter han som är KVAEN, och här bjuds vi på ljungande, melodisk och svängig black metal. Såklart. Enmansprojekt och black metal är en tradition som verkligen ärats detta första halvår 2020, isoleringens tid!

SORCERER – The Hammer Of Witches
Episk doom metal i skärningen mot klassisk heavy metal kräver bra låtar, ruggigt bra sånginsats och snygga gitarrslingor. SORCERER levererar på alla tre kraven.

VREDEHAMMER – Aggressor
Hoppla, här smiskas det skinn och riffas så vem som helst kan slå hastighetsrekord på löprundan. No fillers, just killers!

SVARTKONST – Black Waves
Sist och inte minst i undertecknads radda av låtar är facit för hur black metal ska låta 2020. Detta enmansprojekt signerat Rickard Törnqvist, Härnösand, är så bra att det inte går att bortse från på en lista av den här sorten!

Amelie

LUSTRE – Part 1 (Eyes Like Stars)
Vi börjar meditativt med ett enmans black metal-band (vårens trend?), svenska LUSTRE som till sin helhet utgörs av Henrik “Nachtzeit” Sunding. Part 1 (Eyes Like Stars) är kanske inte så originell men rent hypnotiskt vacker. Länge.

AGES – Burn Them
AGES dök upp med fullängdsskivan “The Malefic Miasma” för fem år sedan och försvann sedan från radarn igen. Burn Them är första singeln från kommande albumet “Uncrown” och det bådar mycket gott. Glad att bandet är tillbaka.

VAMPIRE – Anima
Den mest originella låten på en mycket bra skiva. Texten kommer från en dikt av 1800-talspoeten Emily Dickinson; One need not be a Chamber — to be Haunted. Och låten är också både vacker och lite creepy samtidigt, de inre demonerna lurar runt hörnet.

KONVENT – Ropes Pt. II
Från danska KONVENTs debut i januari. Sist på plattan och enligt uppgift sist tillkommen och länge titellös. Men vilken best det visar sig vara! Rikke Emelie Lists röst spränger fram längs tunga doomvallar.

PARADISE LOST – Ravengast
En fantastisk skiva och det är bara att välja och vraka bland ett knippe obsidiansvärtade pärlor i låtlistan. Landar till slut på det avslutande spåret Ravengast som bra representerar skivans både traditionella PARADISE LOST-sound och rikedom på varietet.

MY DYING BRIDE – Tired of Tears
I “tävlingen” mellan de två brittiska doom-veteranerna tar PARADISE LOST hem en tveklös seger på albumnivå. Inget slår dock den fenomenalt vackra låten Tired of Tears med starka rader som “Lay not thy hand upon… my daughter”, när en dessutom vet att  sångaren Aaron Stainthorpe skrev den med sin cancersjuka femåring i åtanke.

BLACK OAK – Shadows
Samuéla Burenstrands röst bär låten framåt med grymt growl och den vackraste rensång. Detta är en låt som gått många, många varv i mina spelare och bara växer. Förra singeln kom för ett år sedan så nu spanar vi ivrigt framåt och hoppas få se ett fullängdsalbum från bandet inom inte alltför avlägsen framtid!

KATATONIA – Fighters
En älskad tio år gammal ENTER THE HUNT-låt får här en ny vacker skrud och ger KATATONIA-albumets sedvanligt deppromantiska metal en liten men välbehövlig jävlaranamma-skjuts. Som det bästa av två världar.

ERRANT – The Amorphic Burden
Ännu ett enpersonsband med atmosfärisk och ganska svart metal. Denna gång är det amerikanska Rae Amitay bakom både mick och instrument. Och hon skapar här något alldeles eget och vitalt som gör att jag ser fram emot ett förhoppningsvis kommande fullängdsalbum.

BILLY TALENT – I Beg to Differ (This Will Get Better)
Vi avrundar denna som det kanske kan tyckas tunga och i mycket vemodiga dekalogi i en positiv anda. Och vad kan då vara bättre än kanadensiska BILLY TALENT, alltid beredda att sprida glädje, hopp och kampvilja. Håll avstånd och håll ihop – det kommer att bli bättre!

Fredrik

NIGHT CROWNED – Ira
Kompromisslöst, energiskt, mörkt och ack så vackert, mollklingande atmosfäriskt – vad mer kan man begära av metal i den hårdare skolan? NIGHT CROWNED levererar allt detta i sin Ira, och gåshuden när textraden “Vansinnet river och tär” rensjungs är en ypperlig krona på verket. Mumma!

THE SPIRIT – Repugnant Human Scum
Egentligen är Pillars of Doom en ännu bättre låt, men den hade min kollega Robert redan tingat till sitt urval. Det här är dock ingen dålig plan B, THE SPIRIT levererar till synes alltid oklanderligt rå black metal nuförtiden.

DAWN OF SOLACE – Ashes
Det är så vackert, så vackert, och så omisskänsligt finskt. Melankolin sköljer över oss som kolsvart sirap, bitterljuvt söt och tappad rakt ur hjärtat på en döende ängel…

AUGUST BURNS RED – Defender
Få band kan leverera snortighta stackato-riff med samma finess som AUGUST BURNS RED, och här är de i högform. Det är stenhårt, men ändå nyanserat och inte utan en viss elegans. Hög mosh-faktor!

PARADISE LOST – Ghosts
Hela “Obsidian” är bra, veteranerna levererar verkligen med denna platta. Finns många starka spår att välja mellan, jag fastnar för det sorgsna drivet i baktaktsrefrängen på Ghosts.

DUNDERBEIST – Vaeromslag
Min mest lyssnade låt hittills i år. Jag tycker det här melankoliska spåret är fantastiskt vackert, samtidigt som dubbeltakt-smattret i värsta black metal-stil ger låten en rå, mörk energi som golvar mig fullständigt.

DÖDA HAVET – Hjärnspöket
Det vete tusan vad det här är för genre, riktigt… Kanske är det post-metal, kanske är det pop? Det är hur som helst en för WeRock udda fågel. Inte desto mindre är det ett vackert nummer, med mängder av av så där härligt kultursvår personlighet.

GATECREEPER – Social Decay
Här är avsaknaden av kulturella pretentioner istället helt frånvarande. GATECREEPER levererar klassisk rakt-på-sak-dödsmetall med rötterna i den likmask-täta mylla som ENTOMBED och DISMEMBER en gång i tiden gravvårdat, och det sitter som en smäck!

LAMB OF GOD – Memento Mori
Ont om krusiduller är det gott om även när LAMB OF GOD varvar upp, det är köttigt, svulstigt, inte särskilt nyskapande men riktigt väl utfört. Sen har just Memento Mori en växel till i och med det läckert obehagliga (eller är det obehagligt läckra?) introt, som verkligen lyfter låten.

PUHELINSEKSI – Sydänkohtaus Tanssilattialla
Trallpunk på finska med ett band som heter “Telefonsex”? Japp! Frågor på det? Nej, tänkte väl det, en så här pass trallvänlig refräng levererad med så pass skönt riv i rösten förtjänar så klart sin plats i det här urvalet.

Heaven Shall Burn – Of Truth And Sacrifice

ARTIST: Heaven Shall Burn
TITEL: Of Truth And Sacrifice
RELEASE: 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

HEAVEN SHALL BURN beslutade sig för att ta tid på sig att göra “Of Truth And Sacrifice” – det är fyra år sedan som “Wanderer” kom ut, och att säga att de legat på latsidan hade varit att fara med osanning, för här räcker det inte med en kaffekopp, utan snarare en kanna med kaffe för att det ska räcka under lyssningen.

Nästan 1 och en halv timmes musik väntar er, och frågan som såklart infinner sig är om det håller hela vägen? Det finns några spår som hade mått bra av ytterligare arbete, men HEAVEN SHALL BURN kommer bra nära att leverera en maffig skiva som håller mitt intresse uppe nästan hela tiden.

Om ni uppskattar tyskarnas traditionella sätt att skriva låtar och hur de har låtit innan så kommer ni sannolikt att gilla den första hälften av dubbelskivan, “Of Truth” som känns som en vidareutveckling av vad bandet gjort tidigare, men ändå väldigt hemtamt. Vredgade Thoughts And Prayers är en rejäl känga till amerikanska konservativa politikers icke förpliktigande ord om tankar och böner vid valfri tragisk skjutning istället för att faktiskt agera på riktigt. Här tränger HSBs kärlek till den tidiga melodiska göteborgska dödsscenen igenom på ett underbart sätt, och banne mig om jag inte tycker att det känns fräscht och faktiskt helt underbart att lyssna på.

Mycket av det som får den första delen av detta mastodontverk att lyfta kan vi härleda till gitarristerna Maik Weichert och Alexander Dietz. De fullkomligen öser ut magiska riff och melodislingor genom hela skivan. Vill ni ha ett enda exempel så är My Heart And The Ocean en låt att spetsa ögonen lite extra till. Det känslomässiga löd som dominerar den här låten är helt magiskt. Hela låten känns som en triumf för vad HSB är kapabla till.

Men det blir extra intressant på den andra delen av skivan. “Of Sacrifice” visar ett nyfiket band som är mer än villigt att utforska nya territorier. Och det funkar faktiskt riktigt bra! Som roligast blir det i La Résistance där bandet går, nästan, all in i elektronisk musik på ett helt ogenerat sätt. Det här är en låt som gjord för att antingen hoppa upp och ner till, eller köra bil till.

Otroligt fint uppbyggda The Sorrows Of Victory som har ett vansinnigt fint och melankoliskt intro är en majestätisk bjässe till låt med helt otrolig variation där bandet tar ut svängarna rejält. Framför allt får trummisen Christan Bass visa vad han går för.

Här finns också Stateless som med sitt tvåtaktsmatande och eko från stockholmsscenen på 1990-talet gör att jag i mitt karantänsittande blir helt till mig och vill dricka öl och mosha.

Jag ska villigt erkänna att jag var djupt skeptisk till att HEAVEN SHALL BURN var mäktiga till att fylla en dubbelskiva. Gosse, vad jag har fått äta upp detta! “Of Truth And Sacrifice” kan vara det bästa som bandet producerat under sin karriär. Ni behöver kolla in den här skivan.

Hot or not? – mars 2020

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Protector
ARTIST: Heaven Shall Burn
VALD AV: Amelie

Martin: Svårt att inte gilla HEAVEN SHALL BURN, som skickligt väver in lite slingor som minner om NWOBHMs glansdagar. I övrigt är detta en låt som ger mersmak inför albumet. Stekhett!
Robert: Tyskarna har hållit på ett tag och brukar vara habila och bra – men gosse, den här singeln är så mycket mer än så! Håller kommande plattan(dubbelalbum!) samma kvalitet hela vägen så snackar vi årsbästalista här. Håller med Martin: Stekhett!!
Fredrik: Oförskämt snygg melodisk döds, med eleganta slingor i parti och minut som backdrop till en svulstig och högkvalitativ growl. Finns alltså mycket att gilla här. Det enda som fattas är väl… tja, lite mer personlighet? Protector är som sagt en på ytan väldigt snygg låt, men frågan man måste ställa sig är om den vackra ytan värd det något IKEA-slätstrukna innehållet under den…?

LÅT: Mer Än Du Ser
ARTIST: Knogjärn
VALD AV: Fredrik

Amelie: Jag blir glad av svenska texter till hård musik och jag gillar Mer än du ser. Att bandet haft samarbeten med Martin Westerstrand och LOK förvånar inte. Växlingen mellan tokaggressiv och mjuk sång funkar fint – fram till 2.30 , “men vem faen släppte in Per Gessle i studion”?!! Nå, helheten är god nog för att jag ska kolla upp tidigare KNOGJÄRNs musik och hålla koll på fullängdaren som annonserats till senare i år.
Martin: Introt får mig att tänka lite på PANTERAs fina och tunga sväng. Greppet med tung vers med lite skriksång och refräng med rensång känns visserligen ack så uttjatat, men jag blir inte arg när jag lyssnar på den här låten, även om den bara känns lite ljummen, så kan jag nog stå ut med att lyssna fler gånger på den. Beroende på dagsform – pendlande från ljummet till sjudande.
Robert: Första delen av Mer Än Du Ser är rätt skön. Känns lite som en välartad lillebror till svenska stökigheter som LOK eller till och med ZOMBIEKRIG. Tyvärr håller det inte riktigt hela vägen då KNOGJÄRN vill omfatta lite för mycket. Poppiga skönsjungande refränger rimmar illa med den uppkäftiga starten. Okej låt, men inte mer.

LÅT: Cerecloth
ARTIST: Naglfar
VALD AV: Martin

Robert: Rutinerade NAGLFAR släpper inte ifrån sig dåliga saker. De vet precis hur de vill att black metal ska låta, och behärskar sitt värv till fullo. Mitt problem med dem överlag – alltså inte kopplat till just detta spår – är att det för egen del liksom flyter på ytan. Jag gillar det, men glömmer bort det snart efter, och det är som att musiken inte riktigt sjunker in och gör ett bestående intryck.
Fredrik: Konventionell black metal, med frostig desperation flödande ur porerna. Väl utfört och snyggt presenterat, men som sagt också tämligen konventionellt, vilket gör låten humörberoende. När jag inte är på humör för black metal punkt slut, finns ingen unik hook som ändå drar in mig, men när jag är upplagd för själslig svärta funkar detta spår alldeles, alldeles ypperligt!
Amelie: Detta är högkvalitetssvartmetall. NAGLFAR gör med Cerecloth inga misstag men heller inga utflykter till nyare sfärer. Tryggt, ja så tryggt som nu black metal kan bli. Och det är gott så om än inte revolutionerande.

LÅT: Aggressor
ARTIST: Vredehammer
VALD AV: Robert

Fredrik: Svärtad döds med en viss elektronisk vibb i produktionen, vilket slår mig som ett ganska originellt sound. Köttigt och bra, med ganska snygga riff. Dock blir låtens nästan fem minuter lite jämntjocka i längden, då tempot står stadigt mitt i ledet rakt igenom. Lite snärtigare förpackning hade gjort låten gott, VREDEHAMMER är i övrigt en klart trivsam bekantskap.
Amelie: Aggressiv – aggressivare – VREDEHAMMER!
Inledningen. Aggressiviteten. Helheten. Har hållit ett getöga på Per Vallas görande och låtande alltsedan samarbetet med Ole Alexander Myrholt i THOSE LEFT BEHIND för tiotalet år sedan och med tredje albumet “Viperous” har VREDEHAMMER utvecklats till något jag gärna lyssnar till alla dagar i veckan. Hett!
Martin: Jag gillar prick allt med den här låten, utom refrängen som enbart är tjatig. I övrigt så är detta en mäktig uppvisning i svärtad döds med pretentioner!