Etikettarkiv: In Flames

In Flames – I, the Mask

ARTIST: In Flames
TITEL: I, the Mask
RELEASE: 2019
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Open your eyes
Breath in
breath out …

“När blev IN FLAMES musik urvattnad enligt din kalender?” är en fråga många av bandets tidiga fans tycks ställa sig själva och varandra. Och det enda vi synes vara överens om i frågan är att det var bättre förr, om än inte alls när detta förr inträffade…

För egen del har jag haft väldigt svårt att alls lyssna på föregående albumet “Battles” (2016) och inte heller “Siren Charms” (2014) har mer än några enstaka spår som lockar mig när jag ska välja ur bandets hela backkatalog. Medan tidigare album som “Clayman”, “Come Clarity” med många flera fortfarande mer än gärna belyssnas från start till mål upprepade gånger.

Den här nya är bra. Ja, tro nu inte att IN FLAMES har gått tillbaka till ljudbilden från t.ex. “Whoracle” eller “Colony”. Eller att man släppt förälskelsen i naiva barn-/hockeykörer från de senare albumen. Men det är bra. Det finns gott om ös (titellåten, Burn), det är fullbestrött med fantastiskt vackra melodier (Follow Me, Stay With Me) – det märks på rensången att Anders Fridén tagit några fler sånglektioner – och helheten är om än inte i närheten av det bästa IN FLAMES gjort så ändå mycket bra.

Och ja, varför ska inte unga röster köra i en låt som den ångestvrålande (This Is Our) House? När nu äntligen ungdomsgenerationens framtids- och klimatångest börjar tas på allvar i samhället är det gôtt att ha band som IN FLAMES med på engagemanget för den tillsynes stadigt sjunkande båt som vår planet kommit att bli. Och även om Fridén och Gelotte såklart måste respekteras när de gör vad de kan i intervjuer för att poängtera att bandet är fullständigt opolitiskt och “bara vill underhålla” blir i dagens samhällsklimat varje enkelt ställningstagande ändå politiskt i någon mening.

I bakgrunden smyger det också fram ett koncept i albumet, som enligt intervjuer tillkommit i växelverkan med konstnären som skapat bilderna till omslag och inlaga, med ett tema om ett misshandlat, olyckligt och hämnande barn. Bandets maskot får en ny användning och betydelse i barnets försök att i Jester-masken gömma sig/bli något annat. Jag har inte sett hela det fysiska albumet med inlaga än men gillar allt jag hittills sett av det.

Ska IN FLAMES nya album jämföras med tidigare verk ligger 2011 års “Sounds of a Playground Fading” närmast till hands. Och min uppfattning är att  “I, The Mask” har goda möjligheter att hitta hem till både nyare och äldre fans – för den som är beredd att även kunna ta in det som är nytt.

Hot or not? – Januari 2019

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: I, The Mask
ARTIST: In Flames
VALD AV: Amelie


Martin: Det här är det bästa jag hört från IN FLAMES på många år! Bra driv, älskar tvåtakten, och en rejält mycket bättre refräng än det ängsliga försöket till hockeyarenarefräng i This Is Our House. Det enda jag egentligen inte gillar med låten är gitarrljudet i solot. Så på det stora hela – riktigt bra!
Robert: Man vet ju inte vad man ska tro om kommande skivan med samma namn som den här låten. De tidigare smakproven (This Is Our House och I Am Above) har varit lite av ett kräkmedel – och så kommer det här och visar ett bättre, snabbare och mer drivet IN FLAMES än på länge?  Riktigt bra låt!
Fredrik: De hårda bitarna sitter som en smäck! Särskilt breaket är ju så läckert att man vill hångla upp det på stört. Den luftiga refrängen är dock, om du frågar mig, lite för insmickrande och poppig. Det låter liksom mer amerikansk radio-metal än klassiska IN FLAMES.

LÅT: War Pigs
ARTIST: Brass Against & Maya Azucena
VALD AV: Fredrik


Amelie: Nej, nej, nej. Det går inte. Hur sympatiskt detta än är kan jag inte med bästa vilja säga att det slår an något annat än nervpinande strängar i mitt inre. En saxofon eller en trombon förnuftigt använd kan förgylla nästan vilken extreme metal-låt som helst, BEHEMOTH till exempel vet just hur en gör, men det här är enbart plågsamt.
Martin: Helt underbart härligt blasfemisk cover på en klassisk låt. Som musiker nästan helt uppvuxen i kommunala musikskolan så älskar jag blås, och tycker att fler band borde haja läget med hur fett det är. Sångerskan Maya Azucena äger Ozzy alla dagar i veckan.
Robert: Oj! En cover på klassiska BLACK SABBATH-dängan fast med bara blås? Modigt! Och bra, tycker jag, framförallt första varvet. Inte lika kul andra och tredje gången, men visst vill man ha mer av samma stuk.

LÅT: Stålfågel
ARTIST: Soilwork
VALD AV: Martin


Robert: Den här låten gör mig alldeles varm i hjärtat. Bästa spåret på nya “Verkligheten“, och av den där digniteten som gör att man kan lyssna oändligt antal gånger. Skitbra!
Fredrik: Passande nog kom vintern på riktigt medan jag lyssnade in mig på denna, för den har verkligen åkt puckelpist i mitt sinne. När jag första gången hörde sången i versen komma in dreglade jag lite av förtjusning. Efter några genomlyssningar började jag sedan känna att tempot var lite för jämntjockt. Nu? Nu går jag likt förbaskat och nynnar på den…
Amelie: Så jäkla snygg denna. Soilwork är mästare på att snickra melodier och detta är vackert så en nästan vill grina. En av de bästa, kanske den bästa låten, på nya plattan “Verkligheten”.

LÅT: Praevalidus
ARTIST: VLTIMAS
VALD AV: Robert


Fredrik: Snygg produktion, och ett kompetent utförande av klassiskt black metal-stuk. Dock inget som riktigt vill kroka sig fast i mitt sinne. Jag gillar det medan jag lyssnar, sedan går jag vidare till nästa upptäckt utan att titta i backspegeln.
Amelie: De trummorna, rakt in i bröstkorgen. Det här river i hjärterötterna, på bästa sätt. Känns friskt och vitalt trots att det är ett gäng riktigt rutinerade rävar som gått ihop i detta projekt. Kommer i varje fall intresserat att följa dem fram till fullängdsdebuten i mars.
Martin: Introts helt ljuvliga blastbeatsvägg brakar in i hjärtat som en rivningskula. Sen tappar låten en hel del, dessvärre, för hur mycket jag än vill gilla detta känns låten som en låt som är kul just i stunden, men som glöms bort lika snabbt.

Best of 2016 – Robert Gustafsson

Hej då, 2016 – vi ses aldrig mer. Ett brett musikår med (som vanligt) mängder av musik har lagts till handlingarna, och detta är Robert Gustafssons summering av sagda år.

Topp 10 skivsläpp

10. “Nattesferd” – KVELERTAK
Norrmännen låter inte som någon annan, och som en svingande pendel har min uppskattning för deras konstanta sound passerat varandra under de tre skivor som släppts. Vid debuten var vi synkade, medan uppföljaren var centrerad då jag var ute i pendelrörelsens kant. Nu är vi i synk igen, och det är med glädje jag njuter i fulla drag av låtar som Nattmesse och Bronsegud (SSQ).

9. “Mariner” – CULT OF LUNA
Dessa svåra och seriösa Umeåpojkar fick ett nytt djup i och med samarbetet med Julie Christmas. 5 låtar som bjuder på en sonisk rymdresa, och jag tycker nog att detta är det bästa och mest intressanta som CULT OF LUNA släppt någonsin.

8. “The Evil Divide” – DEATH ANGEL
Jag har alltid gillat DEATH ANGEL, och detta är inte bara en av de snyggare skivorna som släppts under året, det är också bandets starkaste i “modern tid”. Det bästa som Bay Area spottade ur sig 2016, lätt före akter som METALLICA och TESTAMENT.

7. “Slow Forever” – COBALT
En dubbelskiva med rockig sludge, framförd av en duo… ska det va’ nåt det? Jo uppenbarligen, för det var bra länge sen man njöt så som man gör i samband med “Slow Forever”. Det är en sån där skiva som är skitlång och med långa låtar men där man lik förbaskat fastnar i en loop när man väl börjat spela den… man hamnar liksom i ett evigt repeat mode!

6. “Hunted” – KHEMMIS
Årets bästa doom/heavy metal-platta. Denverorkesterns andra skiva tycks ge dem berömmelse och framgång, och de är de förstås väl värda. En sån där skiva som man vill tipsa prick varenda kotte om.

5. “Burn Up The Night” – KRYPTOS
Jaha… hand upp den som tänkte att man kommer att placera en thrash/heaavy metal/black rock-bastard från Indien på Årsbästalistan 2016 innan året började? Jag var inte en av dem, men KRYPTOS levererar stort. “Burn Up The Night” är ett brebent, jeansbeklätt nitläderstatement: hårdrock f**in’ rules!

4. “Conduit” – KING GOAT
Detta är Angry Metal Guys favoritskiva sett över hela 2016 – för min del når den fjärdeplats. Årets bästa debut helt klart, och en låt som Revenants är nästan för bra. Kan man skriva så bra låtar på bandets första skiva? Håll koll på de här britterna, de har framtiden för sig.

3. “Temple Of Phobos” – VANHELGD
Mjölbys VANHELGD är svensk dödsmetalls framtid. Eller, svensk och svensk…  de här herrarna borde erhålla stjärnor i dödsmetallens motsvarighet till Guide Michelin och föräras stjärnar på grusgången i varenda kyrkogård. På fjärde plattan “Temple Of Phobos” lyckas man med konststycket att “tråka ner sig” lite men ändå leverera helt fantastiska låtar. VANHELGD kräver kanske ett par lyssningar innan man fattar grejen, men det ska du ge dem. Det är det värt.

2. “Voice Of The Void” – ANCIIENTS
Jag fullkomligt älskar debuten från det här Vancouvergänget, och anser att det är det senaste decenniets bästa debut. Uppföljaren “Voice Of the Void” är nog i samma klass, men jag törs inte riktigt bestämma mmig om det än. För det krävs mer tid. Klart är i alla fall att “Voice…” är en hårdare och aningen snårigare skiva, och att den innehåller mer av allt. ANCIIENTS kommer att bli väldigt stora inom hårdrocksscenen om de fortsätter den påbörjade banan…

1. “The Fall Of Hearts” – KATATONIA
Hämtat direkt från recensionen av KATATONIAs tionde fullängdare: “..”The Fall Of Hearts” har satt sig som vårförkylning  i gubbtjyv. Dess vackra svärta och fantastiska melodier har lyckats nästla sig in och talar direkt till hjärtat – skivan är på ren svenska förbaskat svår att sluta lyssna på när man börjat!” Ord lika sanna nu som då, samtidigt som skivan hunnit sjunka in ordentligt under året.  KATATONIA har fasen aldrig låtit bättre, och det är i mina öron en värdig topp på Årsbästalistan.

Övriga utmärkelser

Årets vildhjärnor
DESTRÖYER 666 levererade “Wildfire”, och firade genom att agera som kompletta arslen. Slagsmål med fansen på Metal Magic Fest, utlämnande av journalisters hemadresser och hånande av fransmännen efter terrordådet i Nice… listan på dumheter kan göras lång. Samtidigt levererar bandet 2016 års kanske bästa black metal-låt i form av Tamam Shud som avslutar “Wildfire”, så man vet inte vad man  ska tycka. Den kommande sommarens spelning på Gefle Metal Festival kan bli… speciell.

Årets “Men-helvete-vad-bra-han-sjunger-live!”
CANDLEMASS spelade på Gefle Metal Festival i somras, och dra mig baklänges vad bra han sjöng på det giget, herr Mats Levén! Gåshud, njutningskårar efter ryggraden och hela paketet. Tackarrrrr!

Årets Spelning
ENTOMBED A.D, INQUISITION, ABBATH och BEHEMOTH som framför hela “The Satanist” på ett och samma bräde? Tack för kaffet, priset för “Årets Spelning” var utdelat redan när turnépaketet The Extreme Metal Tour besökt oss i januari 2016.

Årets Dubbelsläpp
IN FLAMES, såklart. Först livetagningen “Sounds From The heart Of Gothenburg” som fångar ett av Sveriges bästa liveband i sitt esse, sen nästan samtidigt besynnerligt svaga fullängdaren “Battles”. Ömsom vin, ömsom vatten…

Årets Chef
VADER hade problem med flyg och anslutning innan de anlände till Gefle Metal Festival i somras. Det sket Piotr ”Peter” Wiwczarek fullkomligt i, och manade på sina mannar å det grövsta. Det var länge sen undertecknad bevittnat någon enskild person chefa så fullständigt över en festival utan att egentligen göra sig till. Nitbälte på, plugga in gitarren och sen mangla allt och alla.

Andra hedersutmärkelser…

  • “Seriphical Euphony” från HYPERION och “Gudatall” från MURG är årets bästa black metal-släpp
  • “Valles Marineris” från Australiens PALACE OF THE KING och “Grain Of Soul” från tyska ZODIAC, där har ni de bästa rock’n’roll-plattorna
  • ASPHYX har med “Incoming Death” släppt årets bästa döds – näst efter ovan nämnda VANHELGD.
  • Joe Lynn Turner och SUNSTORM har med “Edge Of Tomorrow” intagit tronen för bästa klassiska hårdrock, följda av brittiska INGLORIOUS och svenska LUGNET.
  • Tyngst i år (igen)? CONAN. “Revengeance” heter skivan.