Etikettarkiv: Kvelertak

Kvelertak – Splid

ARTIST: KVELERTAK
TITEL: Splid
RELEASE: 2020
BOLAG: Petroleum Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Norska galningarna i KVELERTAK är inte längre några unga yrväder, och helt klart är det knepigare att agera och skriva låtar som liknar ett knivslagsmål på en bakgata när man är inne på skiva nummer 4 än vad det var vid debuten för tio år sedan. Stavangerbandet har alltid gått sina egna vägar, men hur behåller man sin själ samtidigt som man utvecklas som människa och band?  När det inte bara är fullt ställ och avslagna flaskor och kaoz som är viktigt längre men man samtidigt vill rikta den där inre energin och rebellaktiga upprorigheten någonstans?

Svaret är “Splid”.

Detta fjärde album låter omisskännligt som KVELERTAK, och det spelar mindre roll att man har ny frontman i form av Ivar Nikolaisen. Han passar väl in. Tricket är dock att man lyckas behålla den där punkiga energin men gifta ihop det med en mer melodisk och snudd på episk känsla, och det på ett bättre sätt än föregångaren “Nattesferd” som kanske stundtals var väl tillrättalagd. Vill du veta mer så rekommenderas att startar från början, där Rogaland smyger igång på ett mycket icke-typiskt sätt för att vara KVELERTAK, dryga minuten ren och snygg feeling. Lite som att åka med berg-och dalbanan upp mot högsta punkten innan vagnarna kastar sig ut på ett sätt som gör att man verkligen känner igen sig. Låten övergår sedan snyggt i Troy Sanders (MASTODON)-gästade Crack Of Doom som ytterligare stadfäster att detta är nästa nivå av KVELERTAK.

Chockeffekten man fick första gången det här gänget kraschade festen kan man såklart aldrig få igen, men “Splid” är nog det bästa bandet släppt som helhet. Det är mer komplext utan att tappa känslan. Låtar som Bråtebrann, Necrosoft eller Tevling kan inte bli annat än framtida liveklassiker!

Hot or not? – December 2019

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar och WeRock kör varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material. Alla är dock inte överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?


VALD AV: Robert

Fredrik: Kvalitets-black! Mörkt och dystert, men samtidigt tempostarkt och energiskt. Under första halvan rycker och sliter låten verkligen i kedjorna, och saliven som droppar från de blottande huggtänderna låter oss förstå att vi nog skall vara glada för de där bojorna. Den lugnare avslutningen tar förvisso ner energinivån något, men är vackert melodisk. På det hela taget en riktigt stark låt!

Amelie:
Alldeles förbaskat bra det här. Bara nickar och hummar med och känner att “ja, det där låter precis som det ska, just så där ska det vara”… Allt är så förbaskat rätt. Tyskt? Det hade jag aldrig gissat. Fullängdsalbumet i kommande februari ska hållas koll på!

Martin: Otroligt bra! Den isande black metalkylan i inledningen sätter stämningen perfekt, och följs upp av en låt som fullständigt osar av kvalitet. Parningen av aggression och underbart genomarbetade melodier får mig att längta efter mer musik av det här bandet. Skållhett!


VALD AV: Amelie

Martin: Satan, så härligt malande! Jag tokdyrkade den här låten från första lyssningen, för att den vågar lita på sina fundament. Den rent ljuvliga riffmumman som vräks ut här borde få folk att fatta eld, bildligt talat.

Robert: Den här låten… wow. Fullständigt becksvart, och KONVENT hamnar direkt på min releaseradar: kommande “Puritan Masochism” kan ju bli hur bra som helst. Jag är faktiskt rätt så golvad av den här stekheta pärlan!

Fredrik: Döds med drag av sludge. Skön tyngd, och läckert old school-sound på de elaka gitarrerna. Dock lite jämntjockt i längden, och en låt som kanske snarare kräver rätt sinnesstämning från början än som skapar den.


VALD AV: Fredrik

Amelie:
Har aldrig varit överdrivet förtjust i Kvelertaks hårdrockiga sound med aningen black metal-touch – black’n’roll tror jag det pratades om i början av bandets karriär – men det här är riktigt bra. Drivande, piggt och lätt att dras med i. Ny sångare konstaterar jag. Flera snäpp bättre än väntat. Kul!

Martin: Det är få saker jag verkligen gillar så mycket som när jag får tänka om kring ett band som jag har låtit falla i träda. KVELERTAK fullständigt dräper i en låt som verkligen har det mesta. Ett satans sväng, tyngd, spelglädje, underbara refränger, en drömproduktion – bara att konstatera att det norska bandet sannolikt aldrig har låtit så här bra. Hetare än lava!

Robert: Jag hade avfärdat KVELERTAK efter de senaste plattorna. Tji fick man för det, för det här är vansinnigt bra. Omgångens hetaste giv, och med det där magiska drivet som nästan kantrar i vansinne som gjorde att bandets debut fullständigt ödelade min värld. På ett bra sätt då. Detta är det bästa bandet släppt sen dess. Med råge. RÖJ!!!


VALD AV: Martin

Robert: Livet är orättvist ibland ibland. Som nu, för SVART CROWN. Den här låten osar kvalitet, och skulle lätt ha kunnat korats till det hetaste bidraget någon av de andra “Hot’r’Not”-månaderna. I den här historiskt  starka kvartetten blir det istället tvärtom, och fast låten är bra så känns den sval i relation till de andra. För övrigt: namnet? Gult kort på det. Ett nordiskt adjektiv gör inte att ett franskt band verkar tuffare direkt…

Fredrik: Jag har så svårt för sådana där tillkämpat “vi vill ha en image av true, så vi måste slänga in något nordiskt”-bandnamn, som till exempel då här franska SVART CROWN. Musikaliskt är fransmännen dock kompetenta, och rör sig tämligen bekvämt i gränslandet mellan teknisk döds, black metal och melodisk post-metal. I de allra argaste och hårdaste partierna (typ sista minuten) är detta riktigt bra, resten av tiden väl utfört men aningen opersonligt.

Amelie:
Så mycket bättre ljud i låten än i bandnamnet (hur tänkte de där?). Tungt och mörkt på ett angenämt sätt. Detta är riktigt bra även om det inte tänder några bränder och SVART CROWN hamnar definitivt i min “kolla vidare på”-lista inför fullängdssläppet nästa år.

Best of 2016 – Robert Gustafsson

Hej då, 2016 – vi ses aldrig mer. Ett brett musikår med (som vanligt) mängder av musik har lagts till handlingarna, och detta är Robert Gustafssons summering av sagda år.

Topp 10 skivsläpp

10. “Nattesferd” – KVELERTAK
Norrmännen låter inte som någon annan, och som en svingande pendel har min uppskattning för deras konstanta sound passerat varandra under de tre skivor som släppts. Vid debuten var vi synkade, medan uppföljaren var centrerad då jag var ute i pendelrörelsens kant. Nu är vi i synk igen, och det är med glädje jag njuter i fulla drag av låtar som Nattmesse och Bronsegud (SSQ).

9. “Mariner” – CULT OF LUNA
Dessa svåra och seriösa Umeåpojkar fick ett nytt djup i och med samarbetet med Julie Christmas. 5 låtar som bjuder på en sonisk rymdresa, och jag tycker nog att detta är det bästa och mest intressanta som CULT OF LUNA släppt någonsin.

8. “The Evil Divide” – DEATH ANGEL
Jag har alltid gillat DEATH ANGEL, och detta är inte bara en av de snyggare skivorna som släppts under året, det är också bandets starkaste i “modern tid”. Det bästa som Bay Area spottade ur sig 2016, lätt före akter som METALLICA och TESTAMENT.

7. “Slow Forever” – COBALT
En dubbelskiva med rockig sludge, framförd av en duo… ska det va’ nåt det? Jo uppenbarligen, för det var bra länge sen man njöt så som man gör i samband med “Slow Forever”. Det är en sån där skiva som är skitlång och med långa låtar men där man lik förbaskat fastnar i en loop när man väl börjat spela den… man hamnar liksom i ett evigt repeat mode!

6. “Hunted” – KHEMMIS
Årets bästa doom/heavy metal-platta. Denverorkesterns andra skiva tycks ge dem berömmelse och framgång, och de är de förstås väl värda. En sån där skiva som man vill tipsa prick varenda kotte om.

5. “Burn Up The Night” – KRYPTOS
Jaha… hand upp den som tänkte att man kommer att placera en thrash/heaavy metal/black rock-bastard från Indien på Årsbästalistan 2016 innan året började? Jag var inte en av dem, men KRYPTOS levererar stort. “Burn Up The Night” är ett brebent, jeansbeklätt nitläderstatement: hårdrock f**in’ rules!

4. “Conduit” – KING GOAT
Detta är Angry Metal Guys favoritskiva sett över hela 2016 – för min del når den fjärdeplats. Årets bästa debut helt klart, och en låt som Revenants är nästan för bra. Kan man skriva så bra låtar på bandets första skiva? Håll koll på de här britterna, de har framtiden för sig.

3. “Temple Of Phobos” – VANHELGD
Mjölbys VANHELGD är svensk dödsmetalls framtid. Eller, svensk och svensk…  de här herrarna borde erhålla stjärnor i dödsmetallens motsvarighet till Guide Michelin och föräras stjärnar på grusgången i varenda kyrkogård. På fjärde plattan “Temple Of Phobos” lyckas man med konststycket att “tråka ner sig” lite men ändå leverera helt fantastiska låtar. VANHELGD kräver kanske ett par lyssningar innan man fattar grejen, men det ska du ge dem. Det är det värt.

2. “Voice Of The Void” – ANCIIENTS
Jag fullkomligt älskar debuten från det här Vancouvergänget, och anser att det är det senaste decenniets bästa debut. Uppföljaren “Voice Of the Void” är nog i samma klass, men jag törs inte riktigt bestämma mmig om det än. För det krävs mer tid. Klart är i alla fall att “Voice…” är en hårdare och aningen snårigare skiva, och att den innehåller mer av allt. ANCIIENTS kommer att bli väldigt stora inom hårdrocksscenen om de fortsätter den påbörjade banan…

1. “The Fall Of Hearts” – KATATONIA
Hämtat direkt från recensionen av KATATONIAs tionde fullängdare: “..”The Fall Of Hearts” har satt sig som vårförkylning  i gubbtjyv. Dess vackra svärta och fantastiska melodier har lyckats nästla sig in och talar direkt till hjärtat – skivan är på ren svenska förbaskat svår att sluta lyssna på när man börjat!” Ord lika sanna nu som då, samtidigt som skivan hunnit sjunka in ordentligt under året.  KATATONIA har fasen aldrig låtit bättre, och det är i mina öron en värdig topp på Årsbästalistan.

Övriga utmärkelser

Årets vildhjärnor
DESTRÖYER 666 levererade “Wildfire”, och firade genom att agera som kompletta arslen. Slagsmål med fansen på Metal Magic Fest, utlämnande av journalisters hemadresser och hånande av fransmännen efter terrordådet i Nice… listan på dumheter kan göras lång. Samtidigt levererar bandet 2016 års kanske bästa black metal-låt i form av Tamam Shud som avslutar “Wildfire”, så man vet inte vad man  ska tycka. Den kommande sommarens spelning på Gefle Metal Festival kan bli… speciell.

Årets “Men-helvete-vad-bra-han-sjunger-live!”
CANDLEMASS spelade på Gefle Metal Festival i somras, och dra mig baklänges vad bra han sjöng på det giget, herr Mats Levén! Gåshud, njutningskårar efter ryggraden och hela paketet. Tackarrrrr!

Årets Spelning
ENTOMBED A.D, INQUISITION, ABBATH och BEHEMOTH som framför hela “The Satanist” på ett och samma bräde? Tack för kaffet, priset för “Årets Spelning” var utdelat redan när turnépaketet The Extreme Metal Tour besökt oss i januari 2016.

Årets Dubbelsläpp
IN FLAMES, såklart. Först livetagningen “Sounds From The heart Of Gothenburg” som fångar ett av Sveriges bästa liveband i sitt esse, sen nästan samtidigt besynnerligt svaga fullängdaren “Battles”. Ömsom vin, ömsom vatten…

Årets Chef
VADER hade problem med flyg och anslutning innan de anlände till Gefle Metal Festival i somras. Det sket Piotr ”Peter” Wiwczarek fullkomligt i, och manade på sina mannar å det grövsta. Det var länge sen undertecknad bevittnat någon enskild person chefa så fullständigt över en festival utan att egentligen göra sig till. Nitbälte på, plugga in gitarren och sen mangla allt och alla.

Andra hedersutmärkelser…

  • “Seriphical Euphony” från HYPERION och “Gudatall” från MURG är årets bästa black metal-släpp
  • “Valles Marineris” från Australiens PALACE OF THE KING och “Grain Of Soul” från tyska ZODIAC, där har ni de bästa rock’n’roll-plattorna
  • ASPHYX har med “Incoming Death” släppt årets bästa döds – näst efter ovan nämnda VANHELGD.
  • Joe Lynn Turner och SUNSTORM har med “Edge Of Tomorrow” intagit tronen för bästa klassiska hårdrock, följda av brittiska INGLORIOUS och svenska LUGNET.
  • Tyngst i år (igen)? CONAN. “Revengeance” heter skivan.