Etikettarkiv: Opeth

Live: Opeth på Copenhell

ARTIST: Opeth
LOKAL: Copenhell 2017
DATUM: 24 juni, 2017

OPETH visar som vanligt att de är ett av världens bästa band. Allt är som det brukar med andra ord. 

Innan fotograferna – ja, jag räknas till dessa idag då kollega Susanne som skulle ha fotat blivit sjuk – släpps in i fotodiket får vi reda på att det endast är under konsertens första två låtar som det är tillåtet att fotografera. Detta leder direkt till skämt om att då är det ju gott om tid, för är det något som OPETH är kända för så är det låtar av modell längre.

Att festivalen bokat OPETH kan ses som en trygg bokning. OPETH vet vad de sysslar med, och de har – fortfarande – en förmåga att fånga nästan vilken publik som helst med sin musik som på skiva efter skiva har visat vilket låtskrivargeni Mikael Åkerfeldt är.

Med en timme till sitt förfogande blir det inte mycket tid för mellansnack, vilket är synd då Åkerfeldt tillhör en skara frontpersoner som är riktigt bra på detta, och inte så mycket tid till att spela musik heller. Men med de sex stycken musik vi får oss till livs så går det ändå att hävda att OPETH redan här sopar banan rent låtmässigt med rätt så många andra band.

OPETH väljer att köra tre låtar från senaste plattan ”Sorceress” – titellåten, Cusp Of Eternity och Era där den senaste har vuxit ut till ett monster i sin liveskrud och då Åkerfeldts sång har kommit igång på allvar. Vid sidan av dessa kör bandet Ghost Of Perdition från ”Ghost Reveries”, Heir Apparent från ”Watershed” och Deliverence från skivan med samma namn. Och det är rent rörande att se tre grabbar, knappt 20 fyllda gå fullständigt bananas till inledningen av Heir Apparent där den som tvivlat på exakt hur hårt Martin Axenrot slår får bevis på att han faktiskt är ute efter att slå ihjäl sina cymbaler.

Har ni koll på hur vår bevakning ser ut av OPETH så vet ni med er att bandet tillhör mina favoriter, och att jag oftast lägger in brasklappen att bandet alltid är att föredra inomhus, och inte på festivaler då de får alldeles för kort speltid. Och lite samma känsla fick jag även igår, men just hur folk reagerade – och då pratar jag om folk som är födda på slutet av 1990-talet – på material som skrevs och gavs ut när de var mycket små eller ens födda – den saken imponerar OPETH med. Med sin musik, sin spelskicklighet och sin förmåga att engagera så pass långt in i karriären.

Jag har sett OPETH i bättre form, men det krävs en dåre för att inte inse att även på dagar då bandet får för kort speltid för att verkligen växla ut och då setlistan består av ganska givna val, ja då är ändå OPETH bättre än de flesta.

Opeth – Sorceress

opeth-sorceressARTIST: Opeth
TITEL: Sorceress
RELEASE: 2016
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

OPETH har fått upp ett högt arbetstempo. Det är bara två år sedan senaste skivan ”Pale Communion” kom ut till lika delar acklamation som gnölsång. För egen del så var jag djupt imponerad av den skivan. 

Nya skivan ”Sorceress” är en mer mångskiftande skiva som verkligen har en genomtänkt komposition. Många band tänker inte ett skit på låtföljd, men jag får verkligen en känsla att OPETH gör det i väldigt hög utsträckning. Både låtarnas placering och varje enskild låt har karaktären av ebb och flod som ger en väldigt angenäm upplevelse som lyssnare.

Inledande Persephone är en fin och väldigt lågmäld inledning på skivan. Jag märker att jag längtar efter att höra mer i denna riktningen. Sen matar bandet på rätt friskt med ett satans sväng i snart sett varenda låt – Sorceress, The Wilde Flowers, Will O The Wisp och Chrysalis innan det är dags för något av en paus i Sorceress 2 och The Seventh Sojourn. Först tyckte jag att just dessa två låtar hade alltför mycket bagatellartad karaktär över sig, men ju mer jag lyssnat desto mer hör jag  hur mycket arbete det är lagt på att just få musiken att låta så lätt och luftig det bara går. Imponerande.

Slutet på skivan är mer matig musik. Strange Brew, A Fleeting Glance och Era är verkligt monumentala låtar, innan pianotemat i Persephone återkommer för att runda av skivan.

OPETH är, likt flera av mina favoritförfattare,  ett band som jag sedan länge har utvecklat en sådan grad av förtroende för att jag alltid kollar in oavsett vilka recensioner senaste boken har fått. Jag litar helt enkelt på att åtminstone någon aspekt av verket kommer att få mig att nicka gillande.

Nu har Mikael Åkerfeldt sedan länge överbevisat mig om att han vet hur bra låtar skrivs, och även i fall det kanske inte kommer så mycket himlastormande nydanande så ligger ändå verkshöjden på en nästan orimligt hög nivå ändå. Och så är det med ”Sorceress”. Snart sagt alla plattans låtar är riktigt bra. Har ni följt med på bandets resa sedan ”Heritage” så vet ni hur musiken låter. Jag tycker ändå att bandet är mer lekfullt – ta solona exempelvis. De liras med verklig känsla, vilket också gäller Åkerfeldts sång. Jösses – att han ens har tvivlat på sin rensångsförmåga är egentligen lika rörande som häpnadsväckande.

Jag tycker också att det är kul att keyboardisten Joakim Svanberg tar mer plats, och han släpper verkligen på ett sånt helvetiskt sväng emellanåt!

I vilket fall – OPETH har snickrat ihop en riktigt bra skiva som är väl värd att kolla in.

Live: Opeth

ARTIST: Opeth
LOKAL: Kulturbolaget, Malmö
DATUM: 29 november, 2012

OPETH – igen?! Jo, jag vet, vi har ju skrivit en del om detta band. Inte mindre än fyra gånger i livesammanhang. Kan det inte räcka nu? Ett rent subjektivt svar på denna fråga är ju, såklart, nej. Inte när man ligger på den rent vansinniga nivå som OPETH de facto gör.

För är det nåt man vet att man kommer få när man går på en konsert med OPETH så är det kvalitet. I allt. Idag när vilka lallare som helst kan åstadkomma en bra skiva i studion så är det så oerhört skönt att veta att det fortfarande finns musiker som sätter hantverket i centrum. Det gäller förmågan att skriva låtar som dräper, det gäller det rent utomordentliga ljudet som levereras, och det gäller den rent überjävliga kompetensen att lira brallorna av den stora publiken som var på KB igår.

Om ni såg bandet på förra turnésvängen då bandet endast spelade låtar med rensång och kanske drog er för att gå på gårdagens konsert på grund av detta faktum – då tycker jag synd om er. För nu är growllåtarna tillbaka i setlisten med kraft – redan som andra låt drar OPETH igång Ghost Of Perdition. Gåshud? Jajemensan! Vad gäller setlisten så är det en del nyheter. Ja kanske inte om man sett bandet de senaste fem gigen – då bjuder bandet inte på speciellt många överraskningar. För oss andra så är det synnerligen roligt att se att lågoddsare som White Cluster från ”Still Life” spelas med en övertygelse som imponerar. Jag har faktiskt aldrig hört den låten live så jag uppskattar den extra mycket.

Lika kul är det att se både tidigare nämnda Ghost Of Perdition som Reverie/Harlequin Forest från ”Ghost Reveries” åter i setlisten. Jag har inget alls att klaga på vad gäller låtvalet, även om det såklart alltid kommer finnas låtar som det hade varit kul att höra. Lyxproblem minst sagt – och något förväntat då OPETH har låtar av rysansvärd kvalitet så att de med lätthet hade kunnat spela i ca 10 timmar utan att det hade gått slentrian i liret.

OPETH fastställer sin rent makalösa nivå med gårdagens gig – precis så som jag hade förväntat mig. Tråkigt? Inte en chans då Mikael Åkerfeldt är prick så ironiskt kul som han brukar vara. Det är oerhört befriande med en frontman som är så totalt avslappnad med sin publik som Åkerfeldt är. Det är nästan som att bevittna ett samtal mellan två personer. Och det är, i all sin tramsighet, oerhört kul.

Mest nöjd är jag över den episka versionen av Deliverance som är en av mina absoluta favoritlåtar av bandet. Ska jag hitta något att anmärka på är det att det blir lite väl uppenbart att det kommer spelas extranummer. Men om man likt OPETH kommer ut och avslutar med Blackwater Park då blir detta endast en radanmärkning.

Setlista:
The Devil’s Orchard
Ghost Of Perdition
White Cluster
Hope Leaves
Deliverance
Hessian Peel
Häxprocess
Reverie/Harlequin Forest
Blackwater Park