Etikettarkiv: Paradise Lost

Live: Paradise Lost på Valand

ARTIST: Paradise Lost
LOKAL: Valand, Göteborg
DATUM: 04 november, 2022

Få band kan skryta med en lika lång och tung stamtavla som brittiska PARADISE LOST. Förväntningarna var därmed, precis som medelåldern, ganska generöst tilltagna bland publiken på Valand denna (för genren passande) blåsiga och regniga novemberkväll. Utfallet var dock ömsom fylligt rödvin, ömsom även en skvätt vatten.

Paradise Lost på Valand, 2022-11-04
PARADISE LOST live handlar definitivt mer om låtmaterialet än om spexig show.

“This next song has a dark and depressive title. Like all our other songs, that is.” Nick Holmes är kanske inte direkt en de yviga gesternas man som scenpersonlighet, men hans mellansnack är ofta lågmält fyndiga. Dock är det tämligen uppenbart kvällen igenom att PARADISE LOST inte handlar så mycket om show som om en helgjuten låtkatalog. Det bjuds på mycket bra musik, men få grandiosa utspel.

Britterna går på något tidigare en planerat, eftersom förbandet HANGMAN’S CHAIR på grund av icke närmare specificerade “tekniska problem” fått ställa in sitt framträdande. Jag gissar att något del av bandets egna utrustning måste ha havererat, för infrastrukturen på Valand verkar det inte vara något fel på. Huvudakten har bra ljud på samtliga instrument kvällen igenom.

Detta är inte oviktigt, då det är tacknämligt att bandets förmåga att kombinera malande tyngd med vackert melankoliska mollharmonier får komma till sin rätt. Spår som Forsaken, Faith Divides Us – Death Unites Us, One Second och Serenity är alla i det avseendet starka kort under spelningens första halva.

Därmed inte sagt att allt är oklanderligt. Nick Holmes skall ha all credd för sin fantastiska growl, där är han i alla avseende fortfarande en branschledande aktör, men precis som vid tidigare tillfällen när jag sett bandet kämpar han lite i uppförsbacke på delar av rensången. Där blir det lite för ofta mer att han “pratar” fram texten istället för att fullt ut sjunga fram den, vilket t.ex. märks kanska tydligt under nyss nämnda Faith Divides Us – Death Unites Us.

Publiken verkar dock inte nämnvärt brydd av detta, utan gensvaret är kvällen igenom påtagligt gott. Lite allsång, gott om nävar i luften och taktfast klappande, och förvånansvärt mycket hoppande givet materialets tämligen sansade tempo. Därmed ingen förvåning att nästa nummer ut möts av tydligt jubel, en klassiker som det är:

“I’ve been around for ages, it’s weird I still look this amazing. Having said that, it’d be a stroke of great irony if I keeled over and died during this next song. An irony I, if so, hope you’d all find highly amusing…” Låten ifråga är så klart As I Die, och här håller faktiskt Holmes röst bättre än sist jag såg dem, vilket gläder mig då låten är en personlig favorit.

Paradise Lost singer Nick Holmes at Valand 2022-11-04
Nick Holmes inleder i ensamt majestät sprött vackra “Darker Thoughts”.

Efter en hyggligt vass avrundning av ordinarie set, där jag personligen anser näst sista akten No Hope In Sight vara det starkaste kortet, är det dags för en kort paus innan konventionellt encore. Här äntrar först en ensam Holmes scenen och inleder vackert spröda Darker Thoughts. Lagom tills låten tar fart gör övriga medlemmar honom sällskap för en övertygande avslutning på aftonen. Först med kvällens bästa inslag i form av klassiska Embers Fire, innan Ghosts från senaste släppet “Obsidian” sedan elegant sätter punkt.

PARADISE LOST måhända inte är världens bästa liveband, men med ett tillräckligt vasst framförande av en sådan låtskatt som man sitter på, så kan det inte bli annat än ganska så bra. Och “ganska så bra” summerar nog rätt väl denna afton. Gott så!

1914 – Where Fear And Weapons Meet

ARTIST: 1914
TITEL: “Where Fear And Weapons Meet”
RELEASE: 2021
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Ukrainska 1914 har haft en bra trend ett tag, förra given “the Blind Leading The Blind” (2018) var en stark platta och sedan dess har man tagit flera steg framåt ytterligare. “Where Fear And Weapons Meet” är som vanligt en svärtad mix av döds och krig med lyrik hämtad främst från det första världskriget som bandets namn antyder, men: det är bättre producerat och levererat samtidigt som låtkvaliteten är starkare. In alles, en skiva som faktiskt lutar uppåt i betyget snarare än neråt, och snäppet vassare än KANONENFIEBERs platta på samma tema tidigare i år. “Where Fear And Weapons Meet” har snurrat massor av varv hos undertecknad utan att för den skull bli urvattnad och är en stark kandidat till en framskjuten placering på stundande årsbästalista.

Skivan startar som vanligt med War In som introducerar stämningen, och sen radar bandet upp flera pärlband till låtar: FN .380 ACP #19074 (den pistolmodell som användes vid skotten i Sarajevo vilka anses ha varit begynnelsen till första världskriget, för den som undrar), Vimy Ridge, Don’t Tread On Me (Harlem Hellfighers), …And A Cross Now Marks His Place (med Nick Holmes från PARADISE LOST och BLOODBATH på gästsång), Pillars Of Fire (The Battle Of Messines) – listan kan nästan göras lika lång som antalet låtar.

Nästan.

För det finns en enda svaghet med den här plattan, och det är att den är en aaaaaaning för lång. Med avslutande War Out är det elva spår, men plattan klockar in på maffiga 63:34 och hade kanske lyckats kravla sig upp på en niopoängare om den komprimerats lite, främst mot slutet. Ändå: riktigt stark platta detta. 1914 levererar!

Memoriam – To The End

ARTIST: MEMORIAM
TITEL: “To The End”
RELEASE: 2021
BOLAG: Reaper Entertainment

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Ibland kan det nästan kännas lite orättvist, som när MEMORIAM manglar ut sin fjärde giv på lika många år och helt problemfritt når sina förväntade höga verkanshöjder. Manglig döds som påminner om BOLT THROWER? Visst, hur svårt kan det vara. Punkinfluerad skrammel? Absolut. Doomkänsla? Jaja, det fixar vi lite i förbifarten. Det har säkert inte varit riktigt så enkelt för herrar Karl Willets (sång), Scott Fairfax (gitarr), Fran Healy (bas) och nye Spikeyh T Smith (trummor) som jag vill påskina, men det är ändå känslan man får. MEMORIAM kan liksom inte misslyckas och har en lägstanivå som de flesta av oss drömmer om att nå som högstanivå.

“To The End” innehåller mer av den vara som tidigare skivor “For The Fallen”, “The Silent Vigil” och “Requiem For Mankind” gjorde, och med ett öppningsspår som Onwards Into Battle ger man de flesta lyssnare precs vad de vill ha: Old school benknäckardöds med krigstema. Det är däremot inte den låt som är intressantast på skivan, i alla fall inte över tid. Där placeras istället de båda lite långsammare styckena Each Step (One Closer To The Grave) och As My Heart Grows Cold, i vilka bandet närmast påminner om ett släpigt PARADISE LOST. Även industripunkiga Failure To Comply och Vacant Stare sticker ut, men är kanske mindre i min personliga smak för att benämnas som bäst på skivan.

MEMORIAM har inte tömt sina kreativa bägare trots den rappa utgivningstakten, det står alldeles klart på “To The End”!