Etikettarkiv: Paradise Lost

Årsbästalista 2017 – Amelie

Medan andra skribenter gallrar bland hundratals genomlyssnade skivor har Amelie detta år haft svårt att hitta inspiration att plöja en massa plattor som kanske inte har lockat vid första öronkastet. Vilket inte hindrar att kampen om de tio bästa placeringarna varit het och intensiv! Här bjuder skribenten på sitt personliga facit för året. Varsågod!

Topp 10 skivor

10. DAGOBA – Black Nova
Ett av få för mig nya band som jag lyssnat till och tyckt om i år. DAGOBA är svängig industrimetall med dödsgrowl och mycket grove. Vartefter månaderna gått har jag gillat alltmer att låta mig gungas av fransmännens sjunde platta “Black Nova”. Lätt att ta till sig och fina melodier. Omslagsbilden är skapad av Spiros Antoniou, basist tillika vokalist i SEPTIC FLESH. Skräckelsnyggt.

9. THÅSTRÖM – Centralmassivet
Trodde seriöst att jag fått nog av nytt från Thåström för flera år sedan. Släppen efter 2009 års “Kärlek är för dom” har inte nämnvärt intresserat mig. Men tydligen fanns det mer att ta och ge av ändå. “Centralmassivet” har ibland både det bett och den nerv som faktiskt anstår den institution som Joakim Thåström är i svenskt musikliv. Imponerande efter 40 år i branschen.

8. GRIFT – Arvet
Nu blir det deppigt värre i listan. Med låttitlar som Den stora tystnaden, Glömskans järtecken och Utdöingsbyggd kan en gissa vad en har att vänta sig. Detta är svartmetall som mest målar i grått i ett själsligt landskap där solen aldrig tillåts skina igenom. Sorgset och vackert. Erik Gärdefors heter upphovsmannen i enmannabandet GRIFT som med “Arvet” släppt sitt andra album.

7. ARCH ENEMY  – Will To Power
Snyggt, gediget och fyllt med svensk melodisk döds i sin prydno beskrev jag albumet som i recensionen. Och så är det, på gränsen till förutsägbart men ändock så njutbart att det renderar bandet en sjundeplats på årsbästalistan. ARCH ENEMY gör så som de vill och brukar på plattan “Will To Power”. Och det är mycket gott så.

6. ENSLAVED – E
“Dem man älskar tuktar man” eller snarare “den musik en älskar får utstå hårdast granskning”. Jag älskar definitivt ENSLAVEDs musik, så värst mycket bättre extreme metal görs inte nånstans. Så trots en ganska njugg recension, jag erkänner, återfinner vi ändå “E” på en hedersam årslisteplacering.  Mäktigt tematiskt album som kräver sin lyssnare, oerhört proffsigt på alla plan.

5. PARADISE LOST – Medusa
Inte lika berusande och självklar som 2015 års “The Plague Within”, vilken det året knep förstaplatsen på min lista i hård konkurens, men ändå en superskön doomdödsplatta från de brittiska mästarna. Vi gillar PARADISE LOST så vi gillar “Medusa”. Även om inte så mycket sticker ut, de riktiga topparna saknas här, är helheten så gjuten att den tar plattan till övre halvan av bästalistan.

4. SEPTIC FLESCH – Codex Omega
Årets storslaget pampiga. Grekiska SEPTIC FLESH inleder förstaspåret med citat ur Dantes Inferno och fortsätter i det andra med sin egen version av “tredje testamentet”. Och de litterära/mytologiska referenserna fortsätter. Lyriken matchar musiken i storvulenhet.  Omslaget är, som brukligt när frontman Spiros Antoniou står för skapelsen, skitäckligt och skitsnyggt. Finns i två varianter men omdömet är detsamma vilket du än väljer. (Jfr gärna även DAGOBA-omslaget ovan).

3. MYRHOLT – Med Samme Naal, Under Samme Maane
Myrholt är tillbaka! Ja, det har sipprat in några återutgivningar och singelsläpp senaste åren men nu i 2017 års elfte timme kommer den samlade fullängdaren ”Med Samme Naal, Under Samme Maane”. Musik och sound känns igen från tidigare släpp av Ole Alexander Myrholt,  framför allt under bandnamnet TREMOR. Traditionell black metal utan konstigheter. Tack för den!

2. SATYRICON -Deep Calleth Upon Deep
“Detta är extreme metal när den är som allra bäst, den bistert hårda ytan kombinerad med en djupt berörande innerlighet” skrev jag i min recension av “Deep Calleth Upon Deep” på WeRock i oktober. Då tyckte jag att den kanske inte nådde riktigt ända fram, bl.a. i jämförelse med det självbetitlade släppet fyra år tidigare. Under månaderna som följt har den visat sig hålla väldigt, väldigt bra.

1. SAMAEL – Hegemony
Schweiziska SAMAEL tar hem epitetet som årets bästa. “Hegemony” är en återkomst efter sex år som visar ett både moget och fortfarande högst kreativt band på sitt trettionde verksamhetsår. För mig är alltid lyriken viktig och det bidrar till helheten i denna skapelse. Flera av spåren är oerhört svåra att släppa såsom Angel of Wrath, Black Supremacy, Red Planet samt inte minst den självbetitlade Samael. 

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets metalpodd
Favoritpodden alla kategorier, Metalpodden –  en podcast om hård musik. Av mjuka killar., har i år gått från klarhet till klarhet. Efter debutåret 2016 med en underhållande och ibland något förvirrande form har “hårdrockspapporna” i år snäppat upp sig i både form och innehåll. (Med det inte sagt att det inte fortfarande varit över gränsen mycket bajssnack emellanåt, hehe…) Varannan torsdag är den bästa dagen i veckan. Fortsätt som ni gör, Tomasz och Erik!

Årets Nergal
Ingen BEHEMOTH-platta i år så en fick kolla in det nya projektet ME AND THAT MAN. Bluesig rock som svänger som tusan. Bra i sitt ställ men inget jag i första hand kommer att återvända till när jag vill lyssna till Nergals bedrifter. Till 2018 tycks det vara en ny BEHEMOTH-platta på gång? Det har iaf noterats att “magic is happening” i studion…

Årets konsert – som jag missade
Det blev ingen enda konsert för mig i år av olika orsaker… Och den tillställning jag mest önskar jag hade varit på är Close Up-båten i höstas som bland annat bjöd på ENSLAVED och favoriterna i ROTTING CHRIST. Två band jag ännu inte sett live fast jag lyssnat en sån oherrans massa timmar till deras musik. Surt.

Årets “jamen, den där lät väl jäkligt bra – varför har jag inte lyssnat mer på den?”
I musikutgivningens framrusande flodström fann jag mig i år (igen!) med knapp nöd hinna lyssna till de skivor som stod allra högst upp på önskelistan. Bland dem som fått kanske oförtjänt lite uppmärksamhet återfinns SEPULTURA, OVERKILL, LOCK UP, WOLVES IN THE THRONE ROOM med många, många fler. En ursäktande tanke sänds till alla dessa.

Årets låt
Länge, länge var denna utmärkelse vikt åt SATYRICONs fantastiska To Your Brethren In The Dark. Så kom i december ett singelsläpp inför ORPHANED LANDs i januari väntade konceptalbum betitlat “Unsung Prophets & Dead Messiahs”. Like Orpheus är till lika delar vacker orientalisk metal och (för många?) provocerande politisk/religiös kommentar. För mig blev den ett stimulerande avstamp inför nästa år; Hej musikåret 2018, jag välkomnar dig!

Årsbästalista 2017 – Robert

En av årets höjdpunkter för undertecknads del är när alla dessa timmar av lyssnande ska summeras i en årsbästalista. Vad var egentligen bäst, hur spretigt är det jämfört med de andra Werock-recensenternas listor och vilken skiva var starkast 2017? Here goes..!

Topp 10 skivor

10. PALLBEARER – Heartless
Dessa jänkare har verkligen klarat att ta steget från rätt svår och egen doom till… mer kommersiell pop-anstruken doom. Antar att det är så här det skulle låta om ett band som PALLBEARER skrev hitliste-musik. Bra, så klart, och bättre för varje varv.

9. AU CHAMP DES MORTS – Dance La Joie
Fransk black metal med anstrykning av shoegaze och rock’n’roll. Jag fattar inte ett jota av texten, men greppar ändå prick allt. Musik är ett universellt språk – lyssna exempelvis på L’Étoile Du Matin, Contempler L’abîme eller titelspåret så fattar du vad jag menar. Och varför detta är årets debut.

8. PARADISE LOST – Medusa
Dysterkvistarna nummer 1 under 2017 är dessa griniga gubbar från Halifax, England. Släpig doom-döds som kan få vilken karriärcoach som helst att tappa livsgnistan och resten av oss att njuta av glåmigheten och eländet. Åh… det är verkligen underbart när PARADISE LOST vänder den svarta sidan till!

7. THE LURKING FEAR – Out Of The Voiceless Grave
Ja, jistanes! En skiva med koncept som bygger på HP Lovecrafts skräck av modell universell och total undergång för hela världen? Tentakler som sträcker sig genom svarta maskhål för att sluka liv? Fantastiska dödslåtar framförda av rutinerade rävar som inte lämnar en endaste liten pyttedetalj åt slumpen? Exakt. THE LURKING FEAR är förvisso också en debut, men eftersom bandets samlade antal plattor i andra konstellationer knappt går att räkna längre så är de liksom diskvalificerade i den kategorin. Vi nöjer oss med att det är… läskigt bra.

6. SHORES OF NULL – Black Drapes for Tomorrow
Så vackert mörker kan vara. Som här. SHORES OF NULL från Italien visar var skåpet ska stå, och jag tror låten Tide Against Us är en av de som spelats absolut flest gånger under året för undertecknads del. Första 90 sekunderna är lite sega, men sen… ren magi. Och hela skivan är urstark i övrigt. Bara att plocka upp!

5. DECAPITATED – Anticult
DECAPITATED sparkar mer arsle än vad som borde vara tillåtet med sin “Anticult”. Funnes det en möjlighet att buteljera en blandning av musikalisk energi, sväng, jävlar anamma och en fuck-off attityd för att sedan förpacka det i ett omslag av närmast perfekt genomförande så skulle detta vara resultatet. Och bli en storsäljare. Nu verkar ju bandets episka historia av att misslyckas rida på sitt momentum fortsätta (för den som missat det så har man alltså häktats och åtalats i USA, anklagade för övergrepp), så vi får väl se hur det blir med den saken. Skivan är alldeles oavsett rent förjävla bra!

4. JORN – Life On Death Road
Alltså… jag älskar när uträknade hjältar reser sig och knockar mig. Som med den sympatiska norrmannen Jørn Lande som de senaste åren levererat rätt trevliga skivor men ändå liksom saknat det där riktiga bettet. Till nu. För “Life On Death Road” kör ner alla mina fördomar i halsen och visar sig vara sådär fantastiskt slitstark och bra som bara ren klass-hårdrock kan vara. Respekt, Jørn!

3. TOMBS – The Grand Annihilation
Becksvart, stenhårt. November Wolves är så krossande tung att man bara vill ge upp. En så sak måste man förstås älska, och adderar man sedan TOMBS förmåga att skriva bra låtar med en lite progressiv tvist så har man en skiva som slingrar sig mellan döds, black, doom och klassisk metal på ett sätt som är närmast oefterhärmligt.

2. SLÆGT – Domus Mysterium
Den här svarta pärlan dök upp sent under året för undertecknads del, men när den väl hamnade i radarn så var det för att stanna. Flyttade liksom bokstavligen in i hörlurarna och trängde undan alla annan musik under en månad i streck. Danska SLÆGT har tagit fantastiska steg framåt med sin “Domnus Mysterium”, och skapat något helt unikt och eget. Som parentes kan tilläggas att det fysiska exemplaret är härligt påkostat. Det gillas förstås!

1. MASTODON – Emperor Of Sand
Den här skivan har varit ohotad nummer 1 på listan sen den kom i våras. Det kommer att visa sig vara MASTODON’s starkaste skiva i diskografin när man så småningom sammanfattar karriären, och låtar som Show Yourself, Steambreather, Roots Remain och resten av det underbara pärlbandet man serverar kommer att vara fasta punkter i livesetet för lång tid framöver.

Efter de senaste årens klacksparkar till skivor (ja, jämförelsevis då – ett MASTODON som skojar sig Once More Round The Sun smiskar fortfarande de flesta av av alla andra akter i den tyngre skolan…) så har livets vedermödor fått dem att hälla alla sin ångestskapande kreativitet i “Emperor Of Sand” – och vi får ta del av det. Tackarrrr!

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets snackis

BELL WITCH släppte “Mirror Reaper”, en dubbelplatta på typ 84 minuter bestående av… en enda låt. Med årets snyggaste omslag; se bilden ovan i stort format om du kan. Den här skivan toppar dessutom Close-Up Magazines lista, men jag klarar inte av den. Det är lite för mycket av det goda – eller så är det mitt tålamod det är fel på?

Årets coverband
ENSLAVED släppte inte en utan två skivor. Liveplattan från Roadburn, och studiogiven “E” – och lustigt nog är det en coverlåt som sticker ut mest på båda plattorna! Live framför man LED ZEPPELINs Immigrant Song och från studion kommer RÖYKSOPPs What Else is There?, och gosse… vilka versioner! Man blir ju alldeles varm i hjärtat!

Årets hårdrocksland: Danmark???
Ja, hur gick det här till kan man undra? Först bland annat DEMON HEAD, en rent av skrattretande skiva – men sen idel hits. Jesper Bintzer, SLÆGT , PHRENELIT, UNDERGANG… rena invasionen. Egentligen är jag mest sur för att jag fattat grejen så sent under året, men ändå. Dansk hårdrock – Hvaergang!

Årets i-landsproblem
Turnépaketen blir bara större och större. 4 band eller fler är inget ovanligt, och som den lite vresiga och bekväma gubbe jag är blir det liksom bara för mycket. En måndagkväll med 4 havdassiga band i en enda lång väntan på något bra? Nja. Så undertecknad har alltså tid, pengar och möjlighet att se nästan obegränsat med spelningar men.. orkar. inte. masa. mig. iväg. Jo, jag vet. Det är ett i-landsproblem…

Ett år av liveskivor!
Riktigt bra år för liveplattor. ACCEPT, DIMMU BORGIR, ARMORED SAINT, ENSLAVED, IRON MAIDEN, GHOST, ENTOMBED… jo, jag tackar jag!

Farväl – Vila I Frid
2017 var ett år när vi förlorade några stora. Chris Cornell. Warrel Dane. Malcolm Young. Som trendspaning är det sorgligt, men man får se sanningen i vitögat: det börjar vara många legender som tagit ner skylten nu. Tack för allt.

Paradise Lost – Medusa

ARTIST: PARADISE LOST
TITEL: Medusa
RELEASE: 2017
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Britterna PARADISE LOST är tydliga med en sak: de är ett band som spelar doom och döds. Måhända har deras mångåriga karriär bjudit på en hel del annat under årens gång, men nu på gamla dagar har man slutit cirkeln med sina egna rötter och är kort och gott nedstämda, dystra och elaka. Ett tydligt minne av det är sen i somras när bandet hade piskat upp en närmast yster stämning bland festivalpubliken på Gefle Metal Fest, och där publikfriande stycken som Say Just Words, Pity The Sadness, One Second, Embers Fire och Enchantment orsakat allsång och ringdans under kvällen. Perfekt läge att fortsätta publikflirten och glida hem med en enkel seger. Om det nu inte vore för att PARADISE LOST faktiskt är ett band som spelar doom och döds. Med öppna ögon väljer man att säga just det “nu är det slut på glädjen men det skiter vi i”, och leverera ett fullkomligt beckmörker i Beneath Broken Earth. Den låten är antagligen den ultimata motsatsen till publikfrieri och nästan en plåga att lyssna på i livesituationen.

Så. Vad har det med bandets färska platta “Medusa” att göra? Ingen av de uppräknade låtarna återfinns ju på den?

Svaret är rätt enkelt: den här nya skivan är ett manifest från bandet, en tydlig signal att det faktiskt inte spelar någon roll att medlemmarna närmar sig övre medelåldern och har hållit med detta värv i 30 år. PARADISE LOST är knäckande hårda om de vill, och klarar fortfarande att sabba humöret på vilken fest som helst.

Hur dystert kan det bli då?

Väldigt. Inledande Fearless Sky skiftar från stålgrå till becksvart. Gods Of Ancient är gamla PARADISE LOST i ny tappning, From The Gallows bjuder på en ensam gitarrslinga som står ut som en mistlur i dödsdimman. Vackra singeln The Longest Winter och titelspåret Medusa är antagligen de starkaste låtarna på skivan, och dessutom goda representanter för just den här skivan. Stenhårda, men ändå med det där oefterhärmliga gitarrspelet av Greg Mackintosh och den melodiska sången av Nick Holmes som signum. De gamla parhästarna har uppenbarligen tagit med sig en hel del dödskänsla från sina andra band VALLENFYRE och BLOODBATH, och det märks ju här med. Fast man gör det i den klassiska PARADISE LOST-tappningen så är detta helt klart bland det tyngsta och brutalaste man levererat på år och dar – det dröjer faktiskt till näst sista spåret Blood & Chaos innan man drar upp tempot och släpper in lite musikaliskt ljus (paradoxalt nog, med den låttiteln…).

Totalt sett är det här en skiva som kräver sina varv. Det är inte lättlyssnat, men gediget framfört och ihopskruvat. Det passar novembermörkret till, och efter de senaste släppen med PARADISE LOST så är det ganska härligt att få ta ett steg i annan riktning än mer av samma sak. Lyss och lär ynglingar. Gammal är äldst, surast och tyngst!