Etikettarkiv: Paradise Lost

Halfway To Hell 2020

Halva musikåret 2020 har gått, men (trots inläggsrubriken) inte nödvändigtvis åt helvete… Tvärtom, det finns gott om utsökta karameller att nypa ur den godispåse musikåret 2020 hittills har plockat ihop!

Precis som förra året har vi i redaktionen plockat ihop 10 favoriter vardera ut det musikaliska ymnighetshorn som 2020 sannerligen artar sig till. Hoppas att ni hittar några nya favoriter, eller kanske återupplever några gamla favoriter från första halvan av 2020. God lyssning!

Martin

VAMPIRE – Rex
Ren ljungeld – detta är en titellåt som är allt vad den heter. Piskande driv, mäktighet och ljuvligt trumspel gör att detta är en av de bästa låtarna ni kommer höra i år. Extra plus för det distinkta avslutet!

WARBRINGER – Firepower Kills
WARBRINGER vet hur en slipsten ska dras – detta är kvalitetsthrash som inte skäms för sig. Och varför skulle den göra det då samtliga rutor för vad en bra thrashlåt kan vara kryssas i? Tvåtakt, attackgitarrer och ett hemsökande ylande när sången tar fart på allvar.

THE BLACK DAHLIA MURDER – Sunless Empire
Brottarbrutalt sväng gjorde att jag älskade den här låten från första lyssningen. Gitarrspelet får mig att lyriskt headbanga varje gång jag lyssnar på den.

SVARTKONST – Mountains of Flesh
Stämningen som frambesvärjs i den här låten skickar rysningar nedför ryggraden. Enmansprojektet från Härnösand har inte bara gjort en av årets bästa skivor, utan också en av de bästa låtarna från i år. Alla som gillar 90-tals döds borde slänga sig ner och dyrka SVARTKONST på sina bara knän.

PURE WRATH – When A Great Man Dies
Magisk atmosfärisk black metal kan, när den funkar, vara det bästa man kan lyssna på. Enmansbandet från Indonesien visar med sån fruktansvärd tydlighet hur bra denna subgenre är när allt klaffar.

VOID OF SLEEP – Iron Mouth
11 minuter ren perfektion! VOID OF SLEEP driver hem tesen att sväng alltid är kul att lyssna på med lysande ackuratess.

SWEVEN – Visceral Blight
Desperat skönhet – de var de två orden som poppade upp i skallen när jag lyssnade på den här låten första gången. Den känslomässiga intensiteten i “Visceral Blight” är så massiv att jag nästan dukar under, men samtidigt inte kan sluta lyssna. De sista två minuterna i låten kan vara de mest förlösande jag hört under hela året.

HEAVEN SHALL BURN – The Sorrows Of Victory
En mästerligt uppbyggd låt där framför allt trummisen Christian Bass visar hela sitt register. Maken till mäktighet tror jag inte HSB har uppnått tidigare. En av de bästa låtarna på ett album som är klart med i racet om årbästalisteplats för min del.

DAWN OF SOLACE – Choice
14 års skapande mynnade ut DOS andra platta. Den var värd väntan, kan jag lugnt säga. Choice är en av skivans bästa låtar med en så sjukt bra och stark refräng att den tar andan ur mig varje gång jag lyssnar.

UNLEASH THE ARCHERS – Abyss
En helt episkt bra power metallåt med en dräpande vacker sånginsats av Brittney Slayes gör att Abyss skjuter sig in på min lista. Jag kan knappt vänta eller våga fundera på hur bra fullängdaren kommer vara om de släpper en sådan här låt som singel.

Robert

PARADISE LOST – Darker Thoughts
Gåshuden som reser sig över hela kroppen när låten drar igång på “riktigt” runt 1:45 in… herreminskapare!

THE SPIRIT – Pillars Of Doom
Tyska THE SPIRIT övertygar från start till mål med sin andra giv “Cosmic Terror”, och detta är skivans starkaste spår. Sitt still till den här om du kan?

AMBUSH – Yperite
Klassisk heavy metal från Småland, och man kan inte annat än att gilla. Alla klichéer i hela världen är relevanta; nitbälten, jeansjacka, rufsigt hårdrockshår och sjuhelsickes spelglädje.

KATATONIA – Lacquer
Jonas Renkse har beskrivit det som den bästa låt han någonsin skrivit. För egen del tog det ganska många varv innan dess storhet verkligen slog mig, men till slut är det ett knock-outslag den slår. Textstrofen “the road to the grave is straight as an arrow” är briljant i all sin enkelhet.

LAMB OF GOD – Resurrection Man
Hela den självbetitlade LAMB OF GOD-plattan har golvat mig, aldrig att jag trodde de kunde ha den hungern och vitaliteten i sig! Varierat, svängigt och som den här låten visar: knäckande tungt.

WE SELL THE DEAD – Carved In Stone
Enklast är bäst? Av alla skivor som släppts första halvåret 2020 har nog den här flest varv, det känns som den varit ständigt närvarande.

KVAEN – Yee Naaldlooshii
Jakob Björnfot heter han som är KVAEN, och här bjuds vi på ljungande, melodisk och svängig black metal. Såklart. Enmansprojekt och black metal är en tradition som verkligen ärats detta första halvår 2020, isoleringens tid!

SORCERER – The Hammer Of Witches
Episk doom metal i skärningen mot klassisk heavy metal kräver bra låtar, ruggigt bra sånginsats och snygga gitarrslingor. SORCERER levererar på alla tre kraven.

VREDEHAMMER – Aggressor
Hoppla, här smiskas det skinn och riffas så vem som helst kan slå hastighetsrekord på löprundan. No fillers, just killers!

SVARTKONST – Black Waves
Sist och inte minst i undertecknads radda av låtar är facit för hur black metal ska låta 2020. Detta enmansprojekt signerat Rickard Törnqvist, Härnösand, är så bra att det inte går att bortse från på en lista av den här sorten!

Amelie

LUSTRE – Part 1 (Eyes Like Stars)
Vi börjar meditativt med ett enmans black metal-band (vårens trend?), svenska LUSTRE som till sin helhet utgörs av Henrik “Nachtzeit” Sunding. Part 1 (Eyes Like Stars) är kanske inte så originell men rent hypnotiskt vacker. Länge.

AGES – Burn Them
AGES dök upp med fullängdsskivan “The Malefic Miasma” för fem år sedan och försvann sedan från radarn igen. Burn Them är första singeln från kommande albumet “Uncrown” och det bådar mycket gott. Glad att bandet är tillbaka.

VAMPIRE – Anima
Den mest originella låten på en mycket bra skiva. Texten kommer från en dikt av 1800-talspoeten Emily Dickinson; One need not be a Chamber — to be Haunted. Och låten är också både vacker och lite creepy samtidigt, de inre demonerna lurar runt hörnet.

KONVENT – Ropes Pt. II
Från danska KONVENTs debut i januari. Sist på plattan och enligt uppgift sist tillkommen och länge titellös. Men vilken best det visar sig vara!. Rikke Emelie Lists röst spränger fram längs tunga doomvallar.

PARADISE LOST – Ravengast
En fantastisk skiva och det är bara att välja och vraka bland ett knippe obsidiansvärtade pärlor i låtlistan. Landar till slut på det avslutande spåret Ravengast som bra representerar skivans både traditionella PARADISE LOST-sound och rikedom på varietet.

MY DYING BRIDE – Tired of Tears
I “tävlingen” mellan de två brittiska doom-veteranerna tar PARADISE LOST hem en tveklös seger på albumnivå. Inget slår dock den fenomenalt vackra låten Tired of Tears med starka rader som “Lay not thy hand upon… my daughter”, när en dessutom vet att  sångaren Aaron Stainthorpe skrev den med sin cancersjuka femåring i åtanke.

BLACK OAK – Shadows
Samuéla Burenstrands röst bär låten framåt med grymt growl och den vackraste rensång. Detta är en låt som gått många, många varv i mina spelare och bara växer. Förra singeln kom för ett år sedan så nu spanar vi ivrigt framåt och hoppas få se ett fullängdsalbum från bandet inom inte alltför avlägsen framtid!

KATATONIA – Fighters
En älskad tio år gammal ENTER THE HUNT-låt får här en ny vacker skrud och ger KATATONIA-albumets sedvanligt deppromantiska metal en liten men välbehövlig jävlaranamma-skjuts. Som det bästa av två världar.

ERRANT – The Amorphic Burden
Ännu ett enpersonsband med atmosfärisk och ganska svart metal. Denna gång är det amerikanska Rae Amitay bakom både mick och instrument. Och hon skapar här något alldeles eget och vitalt som gör att jag ser fram emot ett förhoppningsvis kommande fullängdsalbum.

BILLY TALENT – I Beg to Differ (This Will Get Better)
Vi avrundar denna som det kanske kan tyckas tunga och i mycket vemodiga dekalogi i en positiv anda. Och vad kan då vara bättre än kanadensiska BILLY TALENT, alltid beredda att sprida glädje, hopp och kampvilja. Håll avstånd och håll ihop – det kommer att bli bättre!

Fredrik

NIGHT CROWNED – Ira
Kompromisslöst, energiskt, mörkt och ack så vackert, mollklingande atmosfäriskt – vad mer kan man begära av metal i den hårdare skolan? NIGHT CROWNED levererar allt detta i sin Ira, och gåshuden när textraden “Vansinnet river och tär” rensjungs är en ypperlig krona på verket. Mumma!

THE SPIRIT – Repugnant Human Scum
Egentligen är Pillars of Doom en ännu bättre låt, men den hade min kollega Robert redan tingat till sitt urval. Det här är dock ingen dålig plan B, THE SPIRIT levererar till synes alltid oklanderligt rå black metal nuförtiden.

DAWN OF SOLACE – Ashes
Det är så vackert, så vackert, och så omisskänsligt finskt. Melankolin sköljer över oss som kolsvart sirap, bitterljuvt söt och tappad rakt ur hjärtat på en döende ängel…

AUGUST BURNS RED – Defender
Få band kan leverera snortighta stackato-riff med samma finess som AUGUST BURNS RED, och här är de i högform. Det är stenhårt, men ändå nyanserat och inte utan en viss elegans. Hög mosh-faktor!

PARADISE LOST – Ghosts
Hela “Obsidian” är bra, veteranerna levererar verkligen med denna platta. Finns många starka spår att välja mellan, jag fastnar för det sorgsna drivet i baktaktsrefrängen på Ghosts.

DUNDERBEIST – Vaeromslag
Min mest lyssnade låt hittills i år. Jag tycker det här melankoliska spåret är fantastiskt vackert, samtidigt som dubbeltakt-smattret i värsta black metal-stil ger låten en rå, mörk energi som golvar mig fullständigt.

DÖDA HAVET – Hjärnspöket
Det vete tusan vad det här är för genre, riktigt… Kanske är det post-metal, kanske är det pop? Det är hur som helst en för WeRock udda fågel. Inte desto mindre är det ett vackert nummer, med mängder av av så där härligt kultursvår personlighet.

GATECREEPER – Social Decay
Här är avsaknaden av kulturella pretentioner istället helt frånvarande. GATECREEPER levererar klassisk rakt-på-sak-dödsmetall med rötterna i den likmask-täta mylla som ENTOMBED och DISMEMBER en gång i tiden gravvårdat, och det sitter som en smäck!

LAMB OF GOD – Memento Mori
Ont om krusiduller är det gott om även när LAMB OF GOD varvar upp, det är köttigt, svulstigt, inte särskilt nyskapande men riktigt väl utfört. Sen har just Memento Mori en växel till i och med det läckert obehagliga (eller är det obehagligt läckra?) introt, som verkligen lyfter låten.

PUHELINSEKSI – Sydänkohtaus Tanssilattialla
Trallpunk på finska med ett band som heter “Telefonsex”? Japp! Frågor på det? Nej, tänkte väl det, en så här pass trallvänlig refräng levererad med så pass skönt riv i rösten förtjänar så klart sin plats i det här urvalet.

Paradise Lost – Obsidian

ARTIST: Paradise Lost
TITEL: “Obsidian”
RELEASE: 2020
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Dra mig baklänges vad bra den här skivan är!

I ett tidigt skede utlovade undertecknad en recension av plattan, för att sedan draaaaa uuuuuut på det, helt enkelt eftersom skivan förtjänat tid att sjunka in och få ett rättvist betyg. PARADISE LOST är inga nykomlingar och gissningsvis krävs ingen egentligen närmare presentation av Halifax egna surputtar såhär 16 fullängdsskivor in på karriären, så låt oss istället placera årets “Obsidian” i relation till bandets diskografi. Vi får till att börja med gå tillbaka till 2009 års “Faith Divides Us – Death Unites Us” för att i modern tid komma i närheten på lika bra skiva, men det räcker inte riktigt där. “Obsidian” håller som helhet en jämn och hög klass som placerar den nästan på par med ikoniska skivor som “Shades Of God”, “Icon” och “Draconian Times”. Inte riktigt där, men nära nära.

Tror du inte på detta uttalande så lyssna på inledande Darker Thoughts. Sektionen från ca 1:45 in när själva låten tar fart? Gåshud. Singeln Fall From Grace som vid första soloanlyssningen kändes lite slentrian lyfts till riktiga höjder där den som andraspår ramas in av Greg Mackintosh bölande vackra gitarrslinga som låter just Darker Thoughts klinga ut och den drivna gotiska Ghosts. Den låten såväl som fjärde spåret The Devil Embraced är såna där låtar som PARADISE LOST egentligen gjort tusen av redan, men här träffar man helt rätt. Känslan och samspelet i bandets grundläggande motor – kompgitarristen Aaron Aedy, basisten Stephen Edmundson och trummisen Walteri Väyrynen – briljerar. Lägg till det att Nick Holmes levererar såväl stenhård och blytung growl (lyssna på Ravenghast), klassisk gothmörker (Forsaken) och känsla så har du receptet för en av de absolut starkaste skivorna vi sett under första halvan av 2020.

“Obsidian” har faktiskt inte ett enda svagt spår, och bjuder på stor variation. Aftonbladet delade ut 4 av 5 i sitt betyg. WeRock ger 9 av 10.  Missa inte den här skivan!

 

Hot or not? – Covid-19 special!

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Att musikvärlden, och då framför allt turnerande band, just nu drabbas av inställda turnéer verkar leda till att fler band låter kreativiteten flöda eller helt enkelt kör vidare med singelsläpp. Därför bjuder vi denna månad på dels ett vanligt Hot or Not? och så en Covid-19 special!

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: 666 – World Divided
ARTIST: Kreator

Martin: Jag trodde aldrig jag skulle skriva detta angående KREATOR, men detta är en trevlig låt från de tyska thrashtitanerna. Och det låter aningens för snällt och polerat för att jag ska gå igång fullständigt. Ljummet skulle jag säga.
Robert: När fan blir gammal blir han religös – och på ålderns höst gör KREATOR radiohits? Melodiöst så det förslår (släng er i väggen ARCH ENEMY!) och helt tydligt med allsång från publiken i livesammanhang i åtanke, men det struntar jag i. Jag tycker det är skitbra, så inställsamt det är!
Fredrik: När introriffet drar igång är det omedelbar gåshud, gitarrljudets skärpa och riffets driv skriker ut att detta är tufft! När låten tuggar vidare blir det dock plågsamt uppenbart att jag och den här typen av thrashig sångstil har vuxit ifrån varandra. Jag har helt enkelt svårt att inte uppfatta det där läget mitt emellan growl och raspig rensång som lite krystat. Vilket är synd, för det är egentligen en rätt trivsam hårdrockslåt.
Amelie: Lite nyförälskad blev jag i KREATOR när jag såg bandet på Skogsröjet för ett par år sedan, som liveband är de bland det tuffaste som kan ses. 666 – World Divided är dock inte något som återupplivar denna känsla. Ganska okej men inte mer.

LÅT: Circle The Drain
ARTIST: Machine Head

Amelie: Det här är absolut inte det thrashiga band som vi mötte i t.ex. fantastiska “The Blackening” för tiotalet år sedan Jag kan absolut tåla “nya” MACHINE HEAD som drar mer mot nu metal, låtar som Bastards från förra albumet “Catharsis” har helt andra kvaliteter än att maxa det hårda och rockiga. Circle the Drain har tyvärr inte så mycket av varken det ena eller det andra..
Martin: Jag har inte haft ett engagerat förhållande till MACHINE HEAD på bra länge. Det här får mig inte att omvärdera denna position. Alibi-låt från början till slut.
Robert: Jag är inte alls överens med MACHINE HEADs nyare sound, och ändå finner jag mig själv nynna med i den episka refrängen. Synd att resten av låten är rent av kass…
Fredrik: De lite argare delarna svänger rätt skönt, det finns en del fina riff här, och refrängen är genuint stark. I övrigt är det ganska radiovänliga nu metal-stuket och versens nästan poppiga framtoning lite slätstrukna. Man kan i Circle The Drain ana MACHINE HEADs kapacitet, men de släpper inte riktigt loss den.

LÅT: Memento Mori
ARTIST: Lamb Of God

Robert: Första gången jag hörde den här låten var jag ute och sprang och det var mörkt ute. När introt äntligen tog slut (det är på tok för långt!) så höll jag på hoppa ur kläderna med skrämselhicka! LAMB OF GOD har gjort den här låten i olika varianter hur många gånger som helst, men det spelar ingen roll – bra är det ju.
Fredrik: Efter två minuter osäkrar till slut LAMB OF GOD musköten och fyrar av. Salvan har väl hygglig träffbild, riffandet har bra driv och sången är som alltid härligt köttig, och det tunga breakdown-partiet svänger skönt. Men detta är ändå aningen tamt i jämförelse med vad jänkarna kan. Jämför Memento Mori med till exempel smockan Contractor, och notera hur otroligt mycket mer betvingande den senare är. Det är på den nivån jag hade önskat mig mitt LAMB Of GOD.
Amelie: Passande titel i dessa tider men hur kul är detta egentligen? Ungdomarna i denna samling av erfarna band, LAMB OF GOD bildades 1999, låter här som de brukar låta. Se-e-egt intro och därefter slamrar det iväg utan att bli så mycket roligare.
Martin: Alldeles för långt intro innan låten drar igång på riktigt. Men riffandet som då tar sin början är så underbart bra! Bra driv och sväng gör att jag får mersmak och börja längta efter mer material från LoG. Hett!

LÅT: Throw My Bones
ARTIST: Deep Purple

Fredrik: Finns väl få kultur-institutioner som har samma grundmurade renommé som DEEP PURPLE, och visst går det bitvis att ana deras storhet även här. Att skriva melodier kan de fortfarande, och gitarrspelet har likaså en viss säregen nerv. Throw My Bones bjuder på en och annan vibb av löjligt bra klassiker-plattan “Perfect Strangers”, men som helhet når man inte de höjderna här. Ljummet plus.
Amelie: Om LAMB OF GOD är “ungdomarna” så är DEEP PURPLE de riktiga åldermännen i samlingen. För det ska de ha respekt men det betyder inte att jag behöver lyssna på deras ganska tråkiga material.
Martin: Ganska trevligt småputtrigt från veteranerna. Vilken version av bandet detta är bryr jag mig inte så mycket om. Det svänger fint, men har inte speciellt mycket tyngd. Ljummet.
Robert: Gissningsvis har jag starkast relation av skribenterna till det här bandet. När de inte flummar ut för mycket och håller en skapligt kompakt låt (som här) träffar de ofta rätt (också som här). Gillar slingan som stråkarna/keyboarden levererar. Trevlig låt!

LÅT: Quick Escape
ARTIST: Pearl Jam

Fredrik: Låtens stora behållning är det funkiga basliret som likt en hungrig orm lömskt rör sig i undervegetationen, en kromatisk slingring i taget. I övrigt en habil och väl utförd rocklåt, men (nu precis som på 90-talet) inget som får mig att vilja umgås nämnvärt mycket mer med PEARL JAM.
Robert: Detta är lätt den låt som kräver flest varv för att visa sitt sanna jag. PEARL JAM är ett band i ständigt  utveckling, och gör inte alltid saker så lätt för sig. Det är en växare, detta.
Amelie:Det gick ju knappast att undvika att lyssna på NIRVANA när det begav sig på 90-talet och visst kände jag också till grungeband som SOUNDGARDEN och föreliggande PEARL JAM men det var inget i genren som lockade i någon större utsträckning. Det har inte blivit roligare med åren och jag klickar mig snabbt vidare i låtlistan bort från Quick Escape.
Martin: Stabilt från PEARL JAM som var bandet jag tyckte mest om i grungevågen från 90-talet. Detta är långt ifrån det bästa de gjort, men Eddie Vedder har fortfarande en helt egen röst som jag gillar mycket. Trevligt!

LÅT: Fall From Grace
ARTIST: Paradise Lost

Fredrik: Ett klassiskt signatur-intro från depp metal-kungarna, härligt! I övrigt är versen aningen seg, growlen är svulstig men riffet lite för standard, medan refrängen har den där episka skönheten som ett fåtal band (förutom PARADISE LOST även till exempel KATATONIA och MY DYING BRIDE) behärskar. Utan att vara någon av bandets allra bästa låter genom tiderna, den konkurrensen är alltför hård, så är Fall From Grace ändå bästa spåret i den här artikelns urval. Gott så!
Amelie: Igenkänningens glädje och en typisk PARADISE LOST-låt. Och som sådan alldeles utmärkt. Kunde varit som tagen från t.ex. 2015 års fantastiska “The Plague Within”. Tecken tyder dock på att det även finns en del nyheter på kommande plattan och det är såklart en nödvändig konst att också kunna utvecklas efter mer än 30 år i gamet. Ser mycket fram emot plattan “Obsidian”.
Robert: Standardmaterial från Halifaxgänget, numera. Extremt hög lägstanivå precis som vi vant oss vid, men den här låten känns lite grund efter ett antal varv.
Martin: Småtrevligt, men inte så mycket mer. Jag hoppas att resten av skivan är betydligt mer matig. Några snygga melodislingor och en oerhört fin produktion har visserligen Fall from Grace, men det förmår inte räcka hela vägen.

LÅT: Children Of The Next Level
ARTIST: Testament

Fredrik: TESTAMENT ger åtminstone PARADISE LOST en match om “best in test” här, med kvalitativ thrash av klassiskt snitt. Stilpoäng för de orientaliskt klingande gitarrslingorna som emellanåt förgyller, ett visst minus för det tämligen konsekventa mellantempot. Någon ytterligare tempoväxling hade gjort låten gott.
Martin: Lätt den tuffaste låten i hela inlägget! Klassisk thrash från TESTAMENT, med de fint galopperande dubbla bastrummorna från Gene Hoglan. Minus för den minst sagt idiotiska titeln. Annars är det här den bästa låten i denna omgång!
Amelie: Nu snackar vi! Fullt ös hela vägen som det ska vara, det finns inget att inte älska med denna låt. Gitarrerna, Chuck Billys röst, hela surret. Det går inte att säga “gammal är äldst” i den här samlingen men Eric Petersen och Alex Skolnick och de andra vet hur den gamla slipstenen ska dras ett varv till. Nyskapande? Nä. Hett? Javisst!
Robert: TESTAMENT kan ju thrash, så det såklart bra. Trumspel, bett i riffen, ostig titel, Chucks sång – allt sitter där det ska. Klart det är bra!