Skivor

Leprous – Malina

Lämna en kommentar

ARTIST: Leprous
TITEL: Malina
RELEASE: 2017
BOLAG: InsideOut Music

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Norska LEPROUS har funnit i periferin för mig under ganska många år, men jag har aldrig gett bandet en chans mer än en låt här och där. Först nu med ”Malina” har bandet lyckats dra in mig i sin sfär – och på kuppen fått mig att vilja kolla in resten av bandets diskografi.

Bandets proggiga, ganska väna, och intressanta musik gör att jag är helt övertygad om att ”Malina” både stöter ifrån och drar in lyssnare. Vissa av låtarna kan jag inte ens med den bästa vilja i världen kalla metal – se Leaches och avslutande The Last Milestone – medan andra låtar som Captive och The Weight Of Disaster har ett tungt fläskigt sväng. Åter andra låtar vräker på med synthar åt new wave-hållet och brottartyngd – jag tänker på Mirage som är en av skivans allra bästa låtar. Slutet är så galet bra att jag höll på att ramla av stolen när jag hörde det första gången.

LEPROUS visar att de är ett band som kan sitt hantverk. Bandets utforskande och nyfikna sinnelag resulterar i musik som till största delarna är fantastisk att lyssna på. Mest imponeras jag av kompets oerhörda lyhördhet – basisten Simen Daniel Børven och trummisen Baard Kolstad låter för det mesta som ett enda instrument. Utom när de högst medvetet bryter mot detta. Sången från Einar Solberg är också väldigt imponerande.

Sammantaget är ”Malina” en oerhört fin progressiv platta som verkligen förtjänar er tid. Kolla in den.

Skivor

Accept – The Rise Of Chaos

Lämna en kommentar

ARTIST: Accept
TITEL: The Rise Of Chaos
RELEASE: 2017
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Skrivkramp, alltså…? Så enerverande. Här sitter jag med ACCEPT i öronen, denna gigant inom metalscenen som skivdebuterade redan 1979, och släppte klassiker som ”Breaker” och ”Balls To The Wall” innan de flesta av er var födda, och så vill orden inte riktigt ta form på skärmen. Jag sitter och filosoferar en stund kring skrivkramp, och föreställer mig det som en fysisk varelse, ett litet, svart och hårigt monster (lite som Morran i Mumintrollen) som ränner omkring inne bland hjärnvindlingarna och äter ord och meningar innan dessa hinner ta form och fly tankarnas fängelse…

…och det är där någonstans det slår mig. Anledningen till att jag inte riktigt vill hitta ord att kommentera nya ACCEPT-släppet ”The Rise Of Chaos” med, är att det egentligen inte finns så mycket att säga. Det är klassisk thrash, och det hörs att det är ACCEPT. Gitarrljudet går att spåra ända tillbaks till klassiker som t.ex. just Breaker, produktionen är oklanderlig, det finns en hel del ganska prydliga riff, och Mark Tornillo på sång är måhända inte Udo – bara Udo är Udo – men både hans stil och förmåga är klart godkända. Grejen är bara den att… tja, klorna kanske är lite för välklippta? Låtmaterialet är i ärlighetens namn en smula slätstruket.

Visst, det finns ljusglimtar. Lite långsammare Worlds Colliding är riktigt mäktig, Carry The Weight har en vacker refräng, titelspåret Rise To Chaos svänger bra, och inledande Die By The Sword är väl hyggligt trallvänlig. I övrigt andas ganska många av kvarvarande spår tyvärr, och det bär mig emot att behöva säga det, givet vilken ikonstatus ACCEPT har, utfyllnad. Det är alls inte dåligt, det är bara inte särskilt märkvärdigt.

När jag tänker på det – det kanske är fler än jag som har haft lite skrivkramp…?

Skivor

The Haunted – Strength In Numbers

Lämna en kommentar

ARTIST: The Haunted
TITEL: Strength In Numbers
RELEASE: 2017
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

En konstant inom metalvärlden? Ja, THE HAUNTED har i många fall nog varit uträknade och på väg att mentalt förpassas till ett band vars status på Metal Archives har gått från ”aktivt” till ”i vila” eller ”splittrat” för alla utom bandet självt. Och tur är väl det, då ett album från THE HAUNTED numera känns som att återse en gammal vän. Jag kände så med ”Exit Wounds” och känner likadant med ”Strength In Numbers” som är bandets nionde i ordningen och det andra i ordningen med den nuvarande sättningen.

THE HAUNTED tar ut svängarna mer på ”Strength In Numbers” än på ”Exit Wounds”, och det är bra om ni frågar mig.  Ta Preachers Of Death exempelvis. Med ett fullständigt galet sväng och ljuvligt gitarrarbete med episka anslag från Jensen och Englund sticker den ut som en lite extra speciell låt i bandets flora. Samtidigt finns här gott om tvåtaktsthrash som har fått många att dras till bandet – Brute Force är en förväntad öppningslåt och Tighten The Noose  en rak käftsmäll även den. Skillnaden som jag hör den är att riffen är lite mer slipade och drivna än tidigare. Det är helt enkelt lite mer bett överlag, och det gör att THE HAUNTED känns både väldigt hemtama men också mer taggade än i slutet av Dolvings sejour i bandet.

Det rent instrumentella hantverket är såklart väldigt bra. Jag hade inte förväntat mig annat för att vara helt uppriktig, men även här känns THE HAUNTED anno 2017 aningens mer på gång än tidigare. ”Strength In Numbers” vidmakthåller att THE HAUNTED är ett av Sveriges mest sympatiska band. Med ena foten tydligt planterad i bandets historia av högkvalitativ tvåtaktsthrash och den andra mer nyanssökande växlar ”Strength In Numbers” upp till att bli en formidabel njutning. Kolla in den.

Worship the Riff!