Skivor

Novarupta – Astral Sands

Lämna en kommentar

ARTIST: Novarupta
TITEL: Astral Sands
RELEASE: 14/2-25
BOLAG: Suicide Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Fredrik Andersson

“Astral Sand” inleds med det instrumentala introt Ensamstående: Enastående som snyggt leder oss in i Novaruptas melankoliska värld. Soundet känns igen från de tidigare albumen men redan i andra spåret Seven Collides möts vi av nya industriella element. I en av albumets starkaste låtar Endless Joy får vi höra en medryckande sånginsats signerad Per Stålberg (Division of Laura Lee, Child mfl). Tonen och desperationen tar tag i mig när han sjunger om ändlös lycka.

Under flera genomlyssningar av “Astral Sands” slår det mig att musiken och låtarna är så målande att det inte behövs någon genrebeteckning av Novarupta. Det står för sig själv och har en tilldragande kraft som gör att jag vill lyssna om och om igen.

I Terraforming Celestial Bodies får vi höra den souliga och rockiga rösten från Arvid Hällagård (Greenleaf). Låten i sig tillhör skivans mer avskalade och drömska stunder. Trots att Novarupta använder sig av sångare/sångerskor med olika karaktär så känns det alltid som ett och samma band som framför låtarna.

Ett snyggt avslut på en avslutande platta ges i Now We Are Here (At the Inevitable). Här får vi höra en skönsjungande Martin Wegeland (Domkraft) som exploderar i en härlig och ärlig desperation. Men här tar det slut…

Novarupta har för mig varit mer än fantastisk och målande musik. Projektet har en egen identitet som kommer att leva länge. Albumen har skapats under ett världsläge som genomgått pandemi, krig och annat djävulskap. Mörkret är tydligt, men jag vill ändå känna att det finns någon spricka i musiken där ljuset kommer in. Jag kommer med jämna mellanrum att återkomma tillbaka till ”Disillusioned Fire”, ”Marine Snow”, ”Carrion Movement” och ”Astral Sands” för Novarupta har berört mig på djupet. Ett unikt projekt.

Skivor

Allegaeon – The Ossuary Lens

Lämna en kommentar

ARTIST: Allegaeon
TITEL: The Ossuary Lens
RELEASE: 4/4 2025
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Amerikanska ALLEGAEON är tillbaka med ny platta, och då vet man med säkerhet att det kommer att dyrkas gitarrspel. Jag har vurmat för det här bandet ända sedan debuten ”Fragments Of Form And Function” , och har återkommit med regelbundna intervall till bandets tekniska och melodiska dödsmetall.

Ofta har bandet fått till kreativa toppar som fått mig att tycka att de höjer sig över mittfåran inom genren med besked, och till och med när de inte gör detta så är det svårt att inte tycka att de är ett djupt sympatiskt band att lyssna på.

”The Ossuary Lens” hamnar inom detta fack. Här finns rikligt med riff- och solomumma som får mig att hamna i nästan extatiska tillstånd – faktiskt redan i introt på skivan Refraction som är så otroligt snyggt sparsmakat att jag inte kan göra annat än älska det. Eller varför inte i magiska Carried By Delusion som kan vara skivans bästa spår med ett magiskt samspel mellan nygamle sångaren Ezra Haynes och riffmästarna Greg Burgess och Michael Stancel som får låten att skjuta ut oss i den yttre atmosfären.

Jag är ofta djupt imponerad i hur bandet får med mig i sin dyrkan av gitarren som instrument – det är massvis med lekfullt spel och bandet drar sig inte för att baka in influenser från klassiskt spanskt gitarrspel, ibland med finess ibland med brutal tydlighet som i Dark Matter Dynamics. Det ligger avsevärt med tid och övning att få dylikt gitarrspel att verka så lekande lätt, och det är inte svårt att imponeras.

Men ibland slarvar bandet bort sin talang på refränger som är så bland, urvattnade som den i Driftwood vilket är trist för låten är bra förutom refrängen, och en låt som The Swarm som mest slirar hit och dit utan att vara den charmiga bagatell som jag tror att bandet ville att den skulle vara då den bryter av markant mot resten av låtarna på skivan.

Men till stora delar är detta en skiva som jag både har lyssnat massor på under de gångna veckorna och som jag fortfarande gillar mycket. Hantverksskickligheten i ALLEGAEON är liksom för hög för att jag inte ska lockas tillbaka till deras musik trots att den inte är helt originell.

Skivor

Crash Nomada – Innan mörkret faller

Lämna en kommentar

ARTIST: Crash Nomada
TITEL: Innan mörkret faller
RELEASE: 28 mars 2025
BOLAG: Transnational Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie Schenström

Det här är ett efterlängtat album från Sveriges mesta globala folk-punkband! Tre år har gått sedan senaste plattan och fyra år mellan albumen dessförinnan. CRASH NOMADA strösslar inte ny musik över oss. Å andra sidan håller låtarna från de tidigare albumen fortfarande och bandet ger oss alltid mycket att med glädje återkomma till, i musik som lyrik. Så också med albumet ”Innan mörkret faller”.

Melodierna böljar vilt i olika musikaliska världar med allt från punk och folkmusik till utflykter i hårdare rock och mjukare balladtoner. Så verserat att det, på pappret, kunde verka splittrande men det behövs bara några få sekunder av en låt för att höra att ja, detta är omisskännligen CRASH NOMADA.

Dragspel och fiol är beständigt bärande delar i bandets musik, ibland mer framträdande, ibland något mindre men alltid just där och då det gör sig som bäst för helheten. Mathilda Sundin (även i ELVIRA BIRA) tillkom som basist efter den självbetitlade plattan 2018 och bidrar även alltmer som sångare och låtskrivare. Hennes varierade sångstil är här ett fantastiskt komplement tillsammans med ordinarie sångaren Ragnar Bey, inte minst i duetten Trasiga och i avslutande Tusen platåer.

Texterna knyter an till varandra som en helhet, ibland med bärande fraser återkommande i olika spår som till exempel ”aska i din mun”, ”vi är oförstörbara” och ”flyktlinjer djupt inom oss”. Filosofer, barnboksfigurer och författare från olika tider gör varandra sällskap och inspirerar till den lustfyllda och sinnrika lyriken. De kraftfulla och glädjesprittande låtarna har också alltid ett stråk av melankoli, samtidigt som de mörkaste och mest melankoliska kompositionerna ändå nånstans lyses upp av människokärlek och hopp.

Vi är alla vilse och trasiga i en ganska oförsonlig värld men – ”kanske är det du som kan rädda mig”. Ensam är väldigt sällan stark. Vi är bara människor och vi gör så gott vi kan. Och det vi kan, det gör vi tillsammans. ”Innan mörkret faller” är ett album som ger allt vi kan önska av CRASH NOMADA. Kärlek, melankoli, glädje och engagemang – och medryckande musik som gör att du vill både hoppa, studsa, skratta, djupfilosofera och tillsammans med andra fortsätta kämpa för ett bättre liv i en bättre värld. Vi behöver detta.

Worship the Riff!