Etikettarkiv: 2019

Listor

Årsbästalistan 2019 – Fredrik

Lämna en kommentar

Det brukar ju talas om ”det dekadenta 20-talet”, så det är med tillförsikt och livsaptit vi på WeRock-redaktionen ser fram emot det nyfödda decenniet. Innan vi ger oss i kast med det, återstår dock att summera vad som var störst, bäst och vackrast under det förra årtiondets avslutande musikår. Dagens analys presenteras av Fredrik!

Topp 10 skivor

10. WHITECHAPEL – The Valley
Skulle man analysera den DNA som bygger WHITECHAPEL skulle man finna påtagliga drag av köttig, mörk och tekniskt exakt brutalitet. Jänkarna vet dock att även erbjuda nyans i form av ett och annat finstämt mollparti, och undviker därmed den fälla av viss själlöshet som många andra deathcore-band trillar i. Följaktligen blir också ”The Valley” en bättre platta än det mesta andra inom sin genre, vilket räcker till att knipa tiondeplatsen på årets lista.

9. RAISED FIST – Anthems
Skramligt, energiskt och med gott om energi, men samtidigt charmigt. ”Anthems” är en något ojämn platta, men aldrig sämre än att man nickar i takt. Höjdpunkterna, t.ex. i form av det kompromisslöst betvingande titelspåret eller Into This World, är genuint starka. Gott så!

8. 1349 – The Infernal Pathway
Kolsvart och elakt skitig black metal med vissa (välfungerande) inslag av death och thrash. Lite som att ta ett bad i en blandning av tjära och blod, där badbomben bestått av svavel. Jag höll på att skriva ”…fast på ett bra sätt”, men sen insåg jag att det ju redan var uppenbart. ”The Infernal Pathway” är 2019 års bästa musikaliska helvetes-flirt.

7. MISERY INDEX – Rituals Of Power
Veteranerna i MISERY INDEX vet hur man levererar en solid käftsmäll av tempo- och riffstark dödsmetall. Här kör de i sedvanlig ordning över sina lyssnare med en kompromisslös urladdning, som vanligt orkestrerad av Adam Jarvis glödande trumspel. Inget nytt under solen, och ingen raketforskning, men kvalitet och gott hantverke rakt igenom. Sitt still till refrängen på New Salem om du kan – jag kan det i alla fall inte…

6. ROTTING CHRIST – The Heretics
Apropå veteraner, så bildades grekiska ROTTING CHRIST alltså nittonhundra-frickin’-åttiosju. De har alltså haft ganska gott om tid på sig att finslipa sitt koncept, vilket de också gjort med den äran. Visst kan det ibland bli lite teatraliskt med munkkörerna, spoken word-bitarna och den allmänna fäblessen för svulstig känslosamhet, men som sagt – konceptet funkar, och det väl. Några av spåren på ”The Heretics” utgör utan tvekan årets vackraste mörker.

5. YEAR OF THE GOAT – Novis Orbis Terrarum Ordinis
Livet är inte alltid rättvist. Till exempel kan det kännas orättvist att GHOST fick berömmelsen, medan YEAR OF THE GOAT på sätt och viss står kvar i skuggan bakom de maskerade satansprästerna. YEAR OF THE GOAT har nämligen minst lika bra låtmaterial som sina mer kända genre-kompisar inom luftigt radiovänlig, ockult inspirerad 70-talsrock. Thomas Sabbathis hypnotiskt väna stämma, eteriskt svävande ovanpå skönt riffande, vallar behagligt in oss till den mörka sidan. Förföriskt!

4. SWALLOW THE SUN – When A Shadow Is Forced Into The Light
Finska SWALLOW THE SUN är lite av samma andas barn som ROTTING CHRIST. Det som bjuds är ett känslosamt och vackert mörker, även om finnarna är något krispigare i sitt uttryck. Lite mindre av fuktigt kolsvart klosterkällare, och lite mer av en stjärnklart gnistrande kall vinternatt. Låtar som Upon The Water, Stone Wings och titelspåret är precis så bra som det blir inom den här genren. Så sorgset, så desperat, så outsägligt vackert.

3. AVATARIUM – The Fire I Long For
Om man kastar ett öga på vilka som varit med och skapat/deltagit i AVATARIUM, finner man en stamtavla med påbrå från akter som CANDLEMASS, TIAMAT och SOEN. Att det finns både tyngd och atmosfär i musiken är alltså allt annat än förvånande, och när man sedan ovanpå detta toppar med Jennie-Ann Smiths sammetslena röst och hennes ibland närmast bluesiga uttryck, får man en anrättning som verkligen charmar och värmer. ”The Fire I Long For” är den av 2019 års skivor ni skall välja som sällskap när ni kryper ner under filten framför brasan med en irish coffee…

2. SOILWORK – Verkligheten
Ni kanske har sett den där internet-memen med frasen ”Nutella-covered bacon – your argument is invalid”…? Nu kanske inte alla gillar just den kombon, men just att få till en fin balans mellan sött och salt brukar vara ett framgångsrikt koncept inom den kulinariska världen.

”Verkligheten” är årets bästa musikaliska motsvarighet till detta. Ovanpå en grundplatta av drivna trummor, energiskt riffande och desperat growl vilar en konstruktion av eleganta lead-harmonier och löjligt fästande rensjungna meloldier. Helheten detta skapar (kanske bäst gestaltad i When The Universe Spoke) har just den där fantastiska balansen mellan sött och salt, och känns väldigt tilltalande!

1. SOEN – Lotus
Ni vet säkert den känsla av besvikelse som infinner sig när man haft oerhört höga förväntningar på en platta, och så når den inte upp till dessa förväntningar när den väl släpps?

Glöm den känslan.

Efter 2017 års ypperliga skivsläpp ”Lykaia” hade jag just så där nästan orimligt höga förväntningar på ”Lotus”. SOEN tog mina förväntningar och smulade sönder dem, kastade dem på elden, såg mig i ögonen, log och viskade ömt: ”Åh, vännen, varför nöja dig med något så där futtigt? Se här vad vi har åt dig!”

”Lotus” är 54 minuter och 6 sekunder av rent geni, en skiva utan ett enda svagt spår. Den musikaliska intelligensen är häpnadsväckande, och låtarna så känslosamma, intrikata och egensinniga att ingen annan skiva från 2019 för mig kommer i närheten. När jag lyssnar på Joel Ekelöfs eteriska stämma över Martin Lopez jazziga trumspel och Cody Fords komplexa riffande blir jag kär. Jag är inte helt säker på i vad, kanske bara i livet självt, men jag faller så hårt, så hårt.

Tack, SOEN.

Övriga utmärkelser & betraktelser

Spotificeringen
Jag har nog aldrig haft så många bra låtar på min spellista med guldkorn från året som under 2019. Det har gjorts ofantligt mycket bra musik – men därmed kanske inte så förfärligt många bra plattor…? Visst, övre halvan på min  topp 10-lista här ovan är samtliga riktigt bra skivor, och ingen av de tio behöver så klart skämmas för sig. Men när de tio skulle gallras fram bestod startfältet av knappa 20 av de nästan 110 plattor jag har lyssnat in mig på under året, vilket är färre än de allra flesta år, och när den tionde och sista platsen skulle tillsättas handlade det nästan mer om att välja till än om att välja bort.

Jag vet förstås inte om detta ens är en verklig utveckling eller bara något som jag tycker mig se, och om en eventuellt verklig utveckling mot låtar över skivor kan härledas till Spotify. Likafullt är det en observation jag tycker mig kunna göra, att genuint starka plattor känns som något tilltagande sällsynt.

Eller så har jag bara blivit gammal, kräsen och gnällig. The jury is still out.

Årets coolaste bastard
Låten 13 med PORT NOIR är en underlig best. Lite som ett kärleksbarn mellan BEASTIE BOYS på 90-talet, RAGE AGAINST THE MACHINE och BLACK PEAKS. (Nej, jag vet inte heller hur det skulle ha gått till…) Den något osannolika hybriden är dock löjligt bra, och kanske den  allra bästa låten från 2019 som inte återfinns på någon av topp 10-skivorna. Hela PORT NOIRs platta, ”The New Routine”, är för övrigt klart värd att spana in, även om den nu är lite för ojämn för att kvala in på topplistan.

Kärlek live
2019 var ett år med förhållandevis få live-upplevelser för min del, ett beklagligt faktum. Som ett ganska bra plåster på såren fick jag å andra sidan en av mina allra bästa live-upplevelser till livs. Jo, jag vet, det blir kanske lite mycket tjat om SOEN nu, men deras Sverige-premiär på Pustervik är inte desto mindre värd att lyfta fram. Det var en afton med mycket kärlek i luften, av många olika slag och anledningar. Lite kryptiskt, kanske, men de som vet, de vet. Ni andra, om ni får chansen: Se SOEN live, ni kommer inte att ånga er!

En gubbjävels bekännelser och oombedda livsvisdom
Jag var ju redan här ovan inne på att jag kanske börjar bli gammal. En omständighet som eventuellt stödjer den tesen är väl hur placeringarna på min årsbästalista fördelats. Band som 1349, WHITECHAPEL och MISERY INDEX hamnar på den nedre halvan, medan andra hårda akter (med icke föraktliga skivsläpp) som till exempel FIT FOR AN AUTOPSY, MULDROTHA och NILE missar att kvala in. Bland topplaceringarna återfinns istället mer känslosamma (och aningen mjukare) akter som YEAR OF THE GOAT, AVATARIUM, SWALLOW THE SUN och SOEN.

Kanske kan och bör detta tolkas som att testosteron-nivåerna hos undertecknad börjat avta, i så fall ett ålderstecken så gott som något, eller är det kanske bara så att just dessa lite mjukare skivor i år objektivt sett verkligen var så mycket bättre? Fan vet, men det spelar kanske inte någon större roll? To each his own, och vad ditt musikaliska gift än råkar vara – njut av det!

Listor

Årsbästalistan 2019 – Robert

Lämna en kommentar

Det brukar ju talas om ”det dekadenta 20-talet”, så det är med tillförsikt och livsaptit vi på WeRock-redaktionen ser fram emot det nyfödda decenniet. Innan vi ger oss i kast med det, återstår dock att summera vad som var störst, bäst och vackrast under det förra årtiondets avslutande musikår. Dagens analys presenteras av Robert!

Topp 10 skivor

10. MGLA – Age Of Exuse
Allt dessa polacker gör borde komma med en varningstext – har man väl fastnat för det här bandets grymma sväng och egna black metal så är man fast. För alltid. Det är som en drog snarare än musik – och ”Age Of Exuse” är inget undantag.

9. CATTLE DECAPITATION – Death Atlas
Snyggast omslag i år. Snyggast blandning av vansinnigt hård dödsgrind och snygga rensjungna refränger med en melodisk fingertoppskänsla. Åh, de sjunger om jordens undergång också, det som vi människor håller på att ombesörja. Såklart är det underbart bra!

8. POSTHUM – Like Wildfire
Jodå, de drog in som en vild brand utom kontroll, norska POSTHUM. Den här plattan kom liksom från ingenstans, men innehåller precis allt du kan önska dig. Grymma riff, fantastiska låtar, coola titlar, och melodier som vägrar släppa taget.

7. MURG – Strävan
Detta är tredje skivan i den svarta och ödesmättade trilogi som svenska MURG levererat, och baske mig – det är inte bara den bästa av dem, det är också bland det mest intressanta som black metal-Sverige hostat upp på bra länge.

6. ONTBORG – Within The Depths Of Oblivion
Svärtad döds i rakt nedstigande led från DISSECTION – men det här kommer från Italien. ONTBORG kan konsten att slipa knivarna på ett sådant sätt att man vill bli skadad!

5. HORNDAL – Remains
Detta är otvivelaktigt årets mest spännande historia – och den hämtar sin kraft från verkligheten. HORNDAL berättar om hur det gick till när fabriken stängde och bygden dog, allt tonsatt till hård sludge metal.

4. DAWN OF DISEASE – Procession Of Ghosts
Lite oväntat kanske, men årets klart bästa melodeath kommer från tyska DAWN OF DISEASE. Den här skivan äter exempelvis IN FLAMES och INSOMNIUM till frukost när du väl börjat lyssna på den. Det säger faktiskt det mesta – in med dig och kolla in den!

3. KRYPTOS – Afterburner
Det här är inte bara årets klart bästa thrash metal – det är en av de bästa thrash metal-plattorna som släppts på de senaste åren! KRYPTOS från Indien blir bara starkare och starkare, och baske mig: det finns inte ett enda medelsvagt spår på ”Afterburner”. Bara urstarka låtar. Bronsmedalj!

2. IDLE HANDS – Mana
Det här är pop. Svart rock. Black metal och goth i en enda röra. Det luktar THE CURE, DANZIG och IGGY POP samtidigt som det har ett svart driv och mörker i sig. Det är också helt fantastiskt, och under året har undertecknad verkligen förälskat mig i ”Mana” från IDLE HANDS. Så annorlunda, så bra!

1. NUMENOREAN – Adore
And then there was one. I slutänden, efter alla dessa våndor och funderingar och extralyssningar så känns det ändå ganska givet att årets bästa platta kommer från Kanada. NUMENOREAN levererar en resa från första spåret till sista, och ”Adore” kommer för alltid att ha en plats i mitt hjärta. Ståpäls, eufori och tårar i en enda röra – detta lämnar ingen oberörd.

Övriga utmärkelser & betraktelser

Close-Up Magazine tar avsked
En epok, och vad som känns som en barndomsvän somnade in under 2019. Close-Up Magazine landar inte längre i lådan, proppfull med attityd, nya musiktips och ett vaksamt öga på scenen. Sweden Rock Magazine gör ett behjärtansvärt försök att plocka upp och stötta förvirrade läsare, men det är inte samma sak. Tack för allt, Close-Up. Vila i Frid.

Kungen är fortfarande kungen!
KING DIAMOND kom till Stockholm med hela scenbygget och en extravagant show – och herrejistanes vad karl’n levererade! Sången satt perfekt, humöret var på topp och låtarna var ett underbart pärlband av ess, ackompanjerade av så där lalom mycket teaterföreställning. Vuxna män grät av lycka i publiken!

2019 – ett brett musikår!
Topp 10-listan ovan har alster från hela världen (Indien, Kanada, USA*2, Norge, Polen, Sverige*2, Italien och Tyskland), och då har vi inte ens pratat om plats 11-20 som du ser på bilden här bredvid.  2019 har varit ett galet brett musikår, och extra roligt har WeRocks egna ”Hot or Not” varit eftersom det verkligen fångar essensen av allt spret. Inte ens vi fyra som älskar hårdrock är i närheten av att dra jämnt eller ha koll på allt!

Årets överkörning: JUNGLE ROT live på Gefle Metal Festival
Jag hade inte koll på dessa jänkare sedan innan, men herre min skapare och geten han red in på: vilken överkörning till spelning de bjöd på i Gävle i somras! Så pass att undertecknade gjorde ett helhjärtat försök att svämma över sociala media med emojisar av glädje och kärlek för att sen börja köpa på sig hela bandets back-katalog.

Årets ”Där fick man så man teg”: EVERGREY
Jahapp. EVERGREY. Pretentiösa muppar som spelar musik för musiker. Kvasispännande och högtravande. Jodå – förutfattade meningar kan sätta sig ivägen för mycket – ändå till dess att de blir utmanade. Och… så blev det. Hela skivan ”The Atlantic” är bra, men framförallt är låten Weightless hela jävla magisk. Där fick jag verkligen så jag teg och fick äta upp allt – till bandets stora glädje. Det får man bjuda på…

…sist men inte minst: varför hittade jag inte den här tidigare?
Det rasar ju ut ny fantastisk musik, och den härgodbiten av RIOT CITY smet mellan fingrarna på mig när den kom. Tyvärr, för detta är underbar heavy metal som luktar JUDAS PRIEST och AGENT STEEL. Lyssna på In The Dark så förstår du att man önskat att den inte dykt upp på radarn de sista självande dagarna av året – den här hade mna ju gärna sett på Årsbästalistan…!

Listor

Årsbästalistan 2019 – Amelie

Lämna en kommentar

Det brukar ju talas om ”det dekadenta 20-talet”, så det är med tillförsikt och livsaptit vi på WeRock-redaktionen ser fram emot det nyfödda decenniet. Innan vi ger oss i kast med det återstår dock att summera vad som var störst, bäst och vackrast under det förra årtiondets avslutande musikår.

Först ut med sin analys av 2019 är Amelie.
Övriga utmärkelser och betraktelser hittar du efter topplistan!

Topp 10 album

10. IN FLAMES – I, The Mask
Välkomna tillbaka! IN FLAMES gjorde come back i mitt liv 2018 med Borgholm Brinner, bandets egna festival. Att de därefter skapade en skiva som innehåller mycket av den glöd jag saknat i de senare årens album gör att jag med glädje bereder ”I, The Mask” en plats på årets topplista, även om placeringen får anses medioker för ett band som jag har älskat sönder och samman under årens lopp.

9. RAISED FIST – Anthems
Sent på året kom det efterlängtade albumet av Luleås stolthet RAISED FIST. Lätt att älska är ”Anthems” men kanske inte med samma musikaliska bredd och frenetiska ilska som 2015 års ”From The North”. Inte omöjligt den hade tagit sig högre upp på listan om den haft lite längre tid på sig sedan släppet. Gott så här dock.

8. ROTTING CHRIST – Heretics
Att placera ”en besvikelse” på årets topp 10-lista säger bara det mesta om bandets kapacitet och mina förväntningar på en ny skiva av de grekiska bröderna. Många är det som har hyllat ”Heretics” men för mig är den ändå något för enkel och avskalad för att jag ska placera den högre bland årets bästa skivor. Inte samma djup som de senaste albumen ”Rituals” och ”Κατά τον δαίμονα εαυτού”. Jag vill ha mitt ROTTING CHRIST med rejält tuggmotstånd!

7. CULT OF LUNA – Dawn To Fear
Detta är ett album att återkomma till, igen och igen. CULT OF LUNA gör på inte sätt mindre komplex musik denna gång, även om inte låtarna är inordnat i ett koncept såsom ume-bandet annars vant oss vid. Inget koncept men väl anas en tematik kring den era och det samhälle vi och vår planet gemensamt befinner oss i. Förtvivla, förfäras och förtrösta med ”Dawn To Fear”.

6. ALCEST- Spiritual Instinct
Ah, så behagligt spännande och musikaliskt varsamt ALCEST behandlar sitt material och lyssnarens sinnen. Jag har inte fördjupat mig i fransmännens shoegazande post metal tidigare men med ”Spiritual Instinct” är jag en av bandets dyrkare för framtiden. Och en fjärdedel av lyriken, som spåret Sapphire, framförs på ett av sångaren påhittat språk – bara en sån sak!

5. OPETH – In Cauda Venenum
Vilket galet påhitt! Spela in samma musik med två versioner av texten, på svenska respektive engelska. Och så bra det blev. Mikael Åkerfelt och hans OPETH har blivit alltmer fria i sitt uttryck vartefter åren går. Inte alltid till det bästa enligt mig som saknar dödsmetallens era – men här är det bara att kapitulera. Trots det hopplösa tilltaget att lägga in samplat tal (Olof Palme, barnröster mm)  som är kul högst en gång är denna dubbelplatta en fantastisk skapelse som bjuder på de allrasom vackraste variationer.

4. VAK – Loud Wind
Kommer det en promo från Indie Recordings är det så gott som alltid något värt att lägga sitt öra till, så ock denna gång. Svenska VAK har visat sig vara en ypperligt trevlig bekantskap och ”Loud Wind” en platta som verkligen gått varv på varv på varv under årets gång. Groovig och tung musik, småläskiga texter men på intet sätt svårlyssnat. Känns roligt att få sätta för mig helt ny svensk musik så här högt på årslistan.

3. NETHERBIRD – Into The Vast Uncharted
Ett älskat band som i år återkom efter sin dittills bästa platta, 2016 års ”The Grander Voyage”. Årets platta är i grunden lika bra, musiken och lyriken, men har inte ätit sig riktigt lika djupt in under skinnet på mig. Ändå hamnar den alltså på bronsplats i årslistan vilket säger en hel del om kvalitet och om min kärlek till bandets musik.

2. KAMPFAR – Ofidians Manifest
Det här var roligt! Bland alla norska band jag lyssnat på och gillar högt har jag ändå tidigare undgått att riktigt lägga märke till det sedan 1994 aktiva KAMPFAR. Bandets black metal med aning av folkmusikinslag är blödande vass och grymt vacker. Lyssna på fantastiska konceptalbumet ”Ofidians Manifest” från start till mål och när du sedan vill ha mer – tja, förra albumet ”Profan” blir en god påfyllnad.

1. NUMENOREAN – Adore
Detta blev kärlek vid första ögonkastet, eller i varje fall vid första lyssning när jag fick lägga händerna på denna post black/shogazing metal-skiva. Skivbolaget var kloka nog att skicka med texterna till skivan redan från början (de borde de alla göra när det gäller mig, det betyder så mycket!) och där satt jag och lyssnade och tog del och blev drabbad.

Kanadensiska NUMENOREAN (ja, det är även ett folkslag i Tolkiens lore) bjuder på känslomässig intensitet och musikalisk integritet i så stora skopor att jag sitter/står/går som förhäxad varje gång jag lyssnar. Inte någon gång vill jag vara någon annanstans i musiken, varje del i helheten är nödvändig och gör gott. Samtidigt som det är  plågsamt vackert och smärtsamt nära. Det skär i hjärtat men på det hela taget är det väl det som är den bästa musiken? Den som når ända in till hjärterötterna.

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets festivalupplevelse – GMF
Äntligen, äntligen kom jag iväg till Gävle och Gefle Metal Festival efter många gångers ”tänkte, men det blev inte så”. Och vilken på många sätt perfekt festival detta är! Genomgående musik inom de riktigt tunga metal-genrerna. Band både bland dem som kan kallas ”over-” och ”underground” och ofta just på gränsen. Så bra line up att det var svårt att få till några mat- och vilopauser alls under festivalens två dagar.

Därtill ett alldeles lagom omfång, två större scener och en mindre, 5-6 000 besökare/dag. Överblickbart. Bra öl och hyfsad mat, och vem begär egentligen mer än hyfsad mat på en festival? Ett bokförlag bland försäljarna, vattenutdelning i påfyllda muggar och mycket smidig inpassering var några av smådetaljerna som ger extra plus.

Bästa konserterna var för mig norska SATYRICON och schweiziska ELUVEITIE som jag såg för första gången. Nästa festival förlängs till tre dagar och 2020 års line up ser ut att bli galet bra så det blir med största sannolikhet ett nytt besök då.

Årets genre(r) eller – Hur mycket bottenlös ävja kan en egentligen smälta?
En hel del visar det sig! Det har varit särdeles mycket sludge och doom och groove och dovt sväng i år, ovanligt för mig. Det avspeglar sig i topplistan framför allt med VAK och CULT OF LUNA (fast CoL är ju inte precis någon nyhet). Men också i en mängd övriga riktigt bra plattor som hamnat strax utanför denna lista; MONOLORD, PYRAMIDO, NOVARUPTA, WORMWOOD (ja, Bottenlös ävja är deras låt) med flera. Och CANDLEMASS såklart, genomgående svenskt ser jag nu. Många roliga upptäckter.

Årets videor – en vacker och en läskig
Ja, kanske inte riktigt rätt att ha denna kategori i år, så lite musikvideor som jag konsumerat. Men. Denna är snygg nog att uppmärksammas utan jämförelse. Kategorin ”ung kvinna/flicka springer genom naturen i fladdrande vit klänning (ofta jagad av en monstruös människa/varelse)” fast i ALCESTs variant, kraftfullt och vackert.

Och här kommer en till. VAK har som nämnts ovan några riktigt creepy, och bra, texter till låtarna på ”Loud Wind”. En favorit är The Birds of Earth som ger kalla rysningar i de associationer den skapar. Sen kommer bandet med nedanstående video – obehagligare än vad min hjärna kunnat tänka ut själv men ack så snygg.


Sent på året…
…kom albumet ”Solens Soenn og Maanens Datter” med norska favoritartisten Myrholt. Finns ännu inte på Spotify, men däremot som helhet på Youtube. Riktigt rå norsk black metal. Vacker titel. Mer vill jag inte kommentera innan jag fått tid till vidare lyssning. Så ingen chans till listplacering för Ole Alexander denna gång.

En himla massa bra ny musik
Jag har lyssnat på så sjuuukt mycket ny musik under detta år! Det har stimulerats av att vi på WeRock har kört konceptet Hot or Not? med nya låtar att tycka till om varje månad. Och på Gaffa presenter vi (mest jag för närvarande) en veckovis Spotify-lista med sprillans ny musik av det hårdare slaget. Jag välkomnar att fortsätta 2020 på samma sätt!

Årets ”Från början till slut”
Nej, jag tänker inte sluta tjata… NUMENOREAN förtjänar så många fler som lyssnar på dem. Och det är ju ändå ett par steg att både ta sig till Spotify och sedan leta upp bandets ”Adore”, så vassegoa att lyssna här, från början till slut!

Och med det önskar jag våra läsare ett gott nytt år och ett gott nytt musikdecennium!