Etikettarkiv: 2021

Skivor

Ronnie Atkins – One Shot

Lämna en kommentar

ARTIST: Ronnie Atkins
TITEL: “One Shot”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Frontiers Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Vi har inte halva betyg på WeRock, men om vi hade det så vore detta en given kandidat. I orginalitet och faktiskt låtkvalitet ligger nämligen “One Shot” på en sulid sjua, men själen och viljan och passionen som huvudfigur Ronnie Atkins – mest känd som frontman i danska PRETTY MAIDS – visar upp är en lika solklar betygsåtta. Mitt emellan vore kanske objektivt och bra, således, men nu gör vi ju inga halva betyg…

…och tur är väl det, för det är med hjärtat snarare än hjärnan den här skivan ska inlyssnas. Det är ett upprop för livet och en reaktion på Ronnies lungcancer som osar av spelglädje. Real samt Picture Yourself är fina exempel där TOM PETTY känns som en gjuten referens – fin pop i skärningen till rock! Med hjälp av Chris Laney (keyboards),

Det är okej. Nyskapande behövs inte alltid, speciellt som det vägs upp av en kärlek till musiken och livet!

Skivor

Thron – Pilgrim

Lämna en kommentar

ARTIST: THRON
TITEL: “Pilgrim”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Listenable Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Tyska THRON spelar black metal av lättsmält sort. Det är snyggt och påkostat i produktionen och väldigt tilltalande. En sån där skiva man faktiskt inte måste ha hört massor av gånger för att den ska ha satt sig eller vara bra. Den sitter mer eller mindre direkt, framförallt om du har en febless för black metal från Skandinavien i allmänhet, och Sverige i synnerhet. Det är nämligen hart när omöjligt att inte dra paralleller till exempelvis TRIBULATION när man hör en låt som Into Disarray, eller hela kadern av klassiska svenska black metalakter under resten av skivan.

Sämre förebilder kan man ha, och THRONs tredje skiva “Pilgrim” är en trevlig bekantskap. Allra bäst är de när de kombinerar galopp-trummor och bas som driv medan stränggnidandet tillåts växelspela. To Dust är kanske det bästa exemplet, eller skivans magnum opus The Reverence som visar bandets fulla potential över dryga 8 minuter. Det är skivans starkaste spår, i konkurrens med The Valley Of The Blind.

Betyget då. Det stannar på 7 av 10, trots att “Pilgrim” i det stora hela är trevlig, lättlyssnad och känns kortare än sina knappa 50 minuter. Anledningen till det kan kanske bäst beskrivas i en metafor: tänk dig att du under pistolhot får frågan “fort, varför skulle du hellre lyssna på nya THRON än något av DISSECTION, WATAIN eller NECROPHOBIC?”.. och allt du kan krysta ur dig är.. “för att.. den är.. ny?”. Där någonstans är vi. Konkurrensen inom genren melodisk, blasfemisk och välproducerad black metal med drag av döds är brutal, och vill man spela sådan musik med smak av Sverige ställer man sig i motsatt ringhörna från ett par av de riktigt stora akterna. THRON har ännu inte riktigt tyngden att vinna en sådan match.

Skivor

Eyehategod – A History Of Nomadic Behavior

Lämna en kommentar

ARTIST: EYEHATEGOD
TITEL: “A History Of Nomadic Behavior”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Louisianas EYEHATEGOD tillreder sin musik enligt ett i stort sett unikt recept, och inget är nytt avseende den saken på sjätte fullängdaren “A History Of Nomadic Behavior”. Man tar sin trepod, kör ner ben ett i sludgesmörjan så det stänker smuts och elände, sätter ner andra benet i doomens trakter och det tredje benet i rockens rötter. Sen hänger man en välanvänd gryta över den öppna elden i mitten och fyller på med all ilska, attityd och svärta man kan uppbåda. Låter koka tills resultatet är en bitter och svårsmält historia – och det är själva grejen med det här bandet.

Att lyssna på EYEHATEGOD ska inte vara en lättsmält och välsmakande historia. Det är och ska vara provokativt, och även om man inte håller med i alla verbala svingar som bjuds så blir man berörd och känner sig lite.. smutsig. Lyssna på avslutande Every Thing, Every Day så förstår du.

Låtmaterialet på “A History Of Nomadic Behavior” håller kanske inte samma verkshöjd som en del av bandets tidigare alster (kolla t e x in “Dopesick”, “Take As Needed For Pain” eller förra självbetitlade given för generellt starkare alster), men när bandet brakar av en svit som High Risk Trigger, Anemic Robotic, The Day Felt Wrong och The Trial Of Johnny Cancer är det svårt att komma med invändningar.

EYEHATEGOD behövs i dagens musikaliska klimat, även om det är en smått obehaglig upplevelse. Precis som skräckfilm, eller bra konst som kan beröra genom att skava mot medvetandet.