ARTIST: HATE TITEL: ”Tremendum” RELEASE: 2017 BOLAG: Napalm Records
BETYG: 8/10 SKRIBENT: Robert Gustafsson
Okej, jag säger svärtad döds från Polen av stundtals hög kvalitet. Hand upp alla som tänker på BEHEMOTH, genrens superstjärnor.
Alla, typ?
Tänkte väl det. Varken oväntat eller oförtjänt, det finns en anledning till att just det bandet besitter frontalloben i alla hårdrockares hjärnor – men det finns fler kandidater och leverantörer inom samma smala definition. Krakovligisterna HATE har varit verksamma sedan 1992, och pinfärska ”Tremendum” är bandets tionde (!) giv sedan starten. Personligen har jag stiftat bekantskap med dem sent i deras karriär, i samband med förra plattan ”Crusade: Zero”, och sålunda var det med smått löjliga glädjefniss jag hittade årets giv på rea i en skivback på Gefle Metal Fest. Värt halva entrépengen, typ, gurglade jag medan jag staplade iväg i natten likt Gollum med händerna om min älssskade.
Handen på hjärtat – vad är det viktigaste för ett band som spelar blasfemisk blackened death?
Precis. Att kunna skriva minnesvärda, bra låtar som klarar av att tränga igenom manglet och tordönet. Det är förstås inte helt enkelt alltid, jag menar – inte ens giganterna och nämnda BEHEMOTH klarar det i 100% av fallen – men det är verkligen det som gör all skillnad. Och det klarar HATE rätt ofta. Spår som som Into Burning Gehenna eller Numinosum är rent av enerverande starka låtar, samtidigt som det inte finns några tillfällen på skivan som är svaga. Indestructible Pillar, Sea Of Rubble, Asuric Being, Walk Through Fire? Kanon. fan, till och med avslutande extraspåret Hearts Of Steel funkar ju, och rent överlag är det så här med ”Tremedum”: lyssna en gång och den är okej. Lyssnar 5 gånger och den är bra. Lyssna 10 gånger och du gillar den stenhårt.
HATE är i huvudsak kärnduon Adam Buszko på sång & gitarr samt Paweł Jaroszewicz på trummor, men här har man sällskap av bland annat Paweł Michałowski på bas samt gästerna Dominik Prykiel och Dean Arnold (från VITAL REMAINS) på sologitarr.Resultatet är en homogen, stenhård svärtad dödsskiva av riktigt hög kvalitet, en skiva som mer än väl håller Polens fana högt detta skivår. Mycket bra!
Mission Impossible? Ja. Egentligen. Det går förstås egentligen inte att ange vilka skivor som under det senaste decenniet varit bäst, men det gör ju uppgiften och resultatet extra kul. tycker Robert i alla fall!
Urvalet har till stora delar byggts utifrån en samlad subjektiv minnesbild av hur pass mycket speltid en skiva har fått och hur ofta jag återvänder till den. Ja, och känslan av njutning förstås. Vi räknar som vanligt ner!
ANCIIENTS ”Heart Of Oak”, 2013 – Season Of Mist
10. Kanada-är-ett-land-där-man-dansar-tango. Eller progressiv dödsdoomrocks-marengo. Svårt att säga, däremot är det lätt att älska ANCIIENTS fantastiska driv och låtar. Det här är – som du kanske redan läst – den bästa debutskivan som kommit under tidsperioden 2006-2015, och det räcker för att ta sig in på den aggregerade listan också. ”Heart of Oak” låter egentligen inte som något annat du hört, samtidigt låter allt så fantastiskt naturligt och rätt. Det är en sån där skiva jag tipsar folk om i tid och otid, och det lär jag fortsätta med. Låt den ystra dansen fortsätta, helt enkelt.
AMORPHIS ”Skyforger”, 2009 – Nuclear Blast
9. AMORPHIS från Finland är ett av mina favoritband, och den här skivan är i mitt tycke deras klart vassaste. Den kombinerar det där speciella vemodet med melodi, känsla och driv. ”Skyforger” är späckad av fantastiska riff och refränger, och det är en sån där skiva som jag återkommer till med jämna mellanrum. Värdelöst vetande är att pressningen av själva CD’n dessutom gick fel (i ett par av låtarna var det helt tyst i ett par sekunder), så vi som beställt den fick göra en separat begäran direkt till skivbolaget Nuclear Blast för att få en ny skiva levererad. Man fick behålla själva omslaget/caset, och skicka in den misslyckade disken i utbyte mot en ny…
MGLA ”Exercises In Futility”, 2015 – No Solace Records
8. Black Metal är spretigt. Det innehåller så många olika subgenrer att det är nästan löjligt, och det går därmed kanske inte att säga ”detta är den bästa black metal-plattan som kommit de senaste 10 åren” på grund av det.
Men.
Detta är kanske den bästa black metal-plattan som kommit de senaste 10 åren, och polackernas osvikliga känsla för att väva in melodislingor i sitt piskande driv gör att jag spelar den här skivan om och om igen. Texter, omslag och musik hänger ihop på ett sätt som resonerar djupt inom mig.
7. GRAVEYARD och deras ”Hisingen Blues” skakade om mig rejält när den kom. Det är nästan så att det finns ett musikaliskt liv före och ett liv efter den här plattan – jag hade liksom inte sett storheten med ”retrovågen” innan dess riktigt. Med den här skivan slogs dörren inte bara upp på vid gavel, hela jäkla väggen kapsejsade. Precis som brukligt sådana gånger så kommer dock ingen moderna ”gammal” 70-talsskiva upp i samma kvalité som murbräckan. Att bandet lagt ner och lämnar kvar ett monument som ”Hisingen Blues” ger bara större legendstatus till plattan i min bok.
Det här omslaget valde jag för övrigt bort i sista stund när det gällde 5 omslag från de senaste 10 åren, men när jag ser på bilden i samband med att texten utformas undrar jag om jag verkligen gjorde rätt…?
SATYRICON ”Satyricon”, 2013 – Indie Recordings
6. Norska duon SATYRICON – med Sigurd ”Satyr” Wongraven på sång och stränginstrument samt Kjetil-Vidar ”Frost” Haraldstad på trummor är ett av de band jag sett flest gånger live. De levererar alltid, och med den självbetitlade plattan från 2013 tog man ett gigantiskt kliv i sitt sound. Utan att lämna norsk black metal så lämnade man norsk black metal, så att säga.
Rötterna finns kvar, men lättillgängligheten och den melodiska musikaliteten tog enorma språng framåt. Det här är en skiva som är varm samtidigt som den är dynamisk och kompromisslös – och den växer med varje lyssning. Jag förstår varför bandet valde att göra sin 8:e fullängdare, ca 20 år in i karriären, till en självbetitlad platta.
TRIBULATION ”The Children Of The Night”, 2015 – Century Media
5. De senaste åren har bjudit på ett par blivande klassiker. Skivor som vi kommer att prata om i årtionden framöver, milstolpar. Det här är en sån, svenska TRIBULATION har med sitt tredje album ”The Children Of The Night” lyckats smälta samman influenser från akter som LED ZEPPELIN till den svarta avgrund som är black- och death metal. Och man gör det så naturligt att den ena låten överträffar den andra i en enda lång parad av pärlor.
Kanske är det här en skiva kliver upp fler placeringar på en sån här lista över tid, det är trots allt bara dryga ett år sen skivan kom, och styrkan i skivor med djup växer ju med tiden. Den är redan värd en sjätteplats!
BEHEMOTH ”The Satanist”, 2014 – Nuclear Blast
4. Det här är liksom så mycket mer än ”bara” en skiva. Man kan nästan känna BEHEMOTHs starke man Nergals hjärta pulsera skivan igenom, och att detta är ett av resultaten av hans kamp (och seger) över leukemin är tydligt. Polackerna har aldrig varit så samstämmiga och genomgående konsekventa som på ”The Satanist” – allt från skivomslag målat med delar av blod från Nergal till texter och musik är som en helhet. Det är ingen slump att bandet härjat världen runt och spelat den här skivan live från start till mål. Den innehåller inte bara den där speciella helheten, den innehåller dessutom flera av bandets bästa låtar i karriären!
MASTODON ”Crack The Skye”, 2009 – Reprise Records
3. Ända sedan ”Leviathan” år 2004 så har mullemeckarna MASTODON en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Den skiva som jag oftast återkommer till i bandets diskografi är den här, ”Crack The Skye”, och anledningen är enkel: det här är en skiva helt utan svaga punkter. Varenda låt: soniskt guld.
MASTODON är lite av ett unikum i dagens musikscen. Man delar på sången hejvilt, spelar låtar som egentligen inte är speciellt raka eller enkla och började karriären med att leverera ut ett knippe konceptskivor med krångliga påhittade historier. Rent teoretiskt borde det liksom inte gå att bygga upp en framgångsrik karriär med den grunden, men när man hör en platta som ”Crack The Skye” förstår man att det är fel. Fenomenalt band, fenomeal skiva.
SATYRICON ”Now, Diabolical”, 2006 – Kaleidoskop/Roadrunner Records
2. SATYRICON är det enda bandet som representeras två gånger på den här Topp 10-listan. Högst av deras två bidrag, framknuffad av jämförelsevis många många års nötande och mognande samt otaliga upplevelser av låtarna live, placerar jag ”Now, Diabolical” från 2006.
Det här är en skiva där ljudet är lika rakbladsvasst som låtarna, och där bandet träffar en kreativ guldåder. Spår som K.I.N.G, The Pentagram Burns, To The North, A New Enemy eller för den delen titelspåret Now, Diabolical förblir höjdpunkter i bandets karriär. Och de är samlade på samma skiva? Sånt förnekar man inte på en lista som denna…
MACHINE HEAD ”The Blackening”, 2007 – Roadrunner Records
1. Så här ser den alltså ut – det senaste decenniets bästa skiva. Den skiva som efter stötande och blötande, funderande och återlyssnande, analyserande och eftertänksamhet till slut placeras högst upp på tronen. Och… det var egentligen inte speciellt svårt. Ganska tidigt föll det sig naturligt att just ”The Blackening” av MACHINE HEAD skulle ta förstaplatsen. Motiveringen är dessutom lika enkel som självklar; Låtarna. Riffen. Känslan. Hur ofta den spelas. Helheten.
WeRock firar 10 år. Under de åren som har gått så har våra skribenter hunnit lyssna på groteska mängder musik, träffa musiker, gå på mängder av konserter. Finns det några saker som sticker ut? Klart det finns! Här listar Fredrik tre saker som får honom att tänka på WeRock och de gångna åren med en alldeles särskild värme.
Tja, var skall man börja…?
Kanske med det krassa konstaterandet att en sådan här text ofrånkomligen blir lite av navelskåderi. Samtidigt är det kanske okej? WeRock är ett ”litet” webzine, en handfull skribenter med musiknörd tatuerat i pannan (inte nödvändigtvis bokstavligen, vissa av oss har bläcket på andra delar av vår lekamen) som utan kommersiella hänsyn försöker sätta ord på sin kärlek till nedstämda strängars poesi. Det är klart att sammanhållningen då blir en del av grejen!
Nåväl, tre saker:
Intervjun med Robert Westerholt från WITHIN TEMPTATION
De flesta av de intervjuer jag har gjort har skett för andra webzines än just WeRock, men den förmodligen allra trevligaste har jag gjort här. Det var när jag fick chansen att samtala med Robert Westerholt, gitarrist i och medgrundare av WITHIN TEMPTATION, inför släppet av ”Hydra” i januari 2014. Den mycket talföre holländaren var nästan löjligt trevlig, och oerhört glad och nära till skratt rakt igenom, även när frågorna tangerade hans och partnern Sharon den Adels (tillika sångerska i bandet) privatliv.
När luren lades på var känslan närmast den att man borde ringa tillbaka och bjuda in honom på middag, eftersom det var lite som att prata med en gammal polare. Den typen av avspändhet och öppenhet tycker jag förtjänar en plats på minneslistan!
PS. Robert, if you’re reading this text, A) google translate it, and B) if you wanna stop by Sweden’s west coast for a burger, beer’s on me!
Sharon den Adel & Robert Westerholt, WITHIN TEMPTATION
Kollegialt häng, kärlek och otajta trummor
Ödet ville sig att jag utan att ha planerat det sprang på WeRock-kollegan Martin Bensch på en spelning på Trädgårn i Göteborg 2012. Han visade sig vara en lika trevlig prick i verkligheten som digitalt. Headliners den aktuella kvällen var BEHEMOTH och CANNIBAL CORPSE, och turné-titeln ”Full of Hate”. Så mycket hat var det dock inte frågan om, snarare tvärtom. BEHEMOTHs frontman Nergal hade precis slagit tillbaka den leukemi han diagnosticerats med 2010, och kärleken från publiken som mötte bandet var häftig att skåda.
Mest minnesvärt för mig var dock den stilstudie av CANNIBAL CORPSE trummis Paul Mazurkiewicz jag och Martin (som själv är en inte obegåvad skinnpiskare) gjorde. Om vi säger så här – det gick att avgöra att åldern började ta ut sin rätt… Varje gång det kom ett lite längre blastbeat-parti, började den gode Paul sacka rejält mitt i, och låg tydligt och klart efter resten av bandet, fram till sista takten innan riff-/kompbyte. Då spurtade ha ikapp genom att istället spela lite för fort, varpå cymbalslaget på första taktslag i nästa takt satt spot on.
När vi väl hade hört detta var det omöjligt att ohöra det, och svårt att inte dra på munnen varje gång det hände. Samtidigt finns det något här som gör mig glad även av andra anledningar. Ja, Mazurkiewicz började ha svårt att hänga med i tempot (och vem kan egentligen klandra honom?) men han kämpade. Och, än viktigare, det syntes på honom att han kämpade eftersom han verkligen gillade det han gjorde! Trots svett i ögonen och – rimligen – ett och annat kramphugg i vader och underarmar verkade han njuta av att vara just där, just då. Denna kärlek till musiken är något jag relaterar starkt till, och därför vill lyfta in på listan.
CANNIBAL CORPSE, live på Trädgårn i Göteborg
Musik, musik, musik i långa rader…
Kollegorna, hur fantastiskt trevliga de än må vara – och det är de! – får ursäkta. Det allra bästa med den här skribentsysslan, och därmed i någon mening också det mest minnesvärda, är så klart all musik man kommer i kontakt med. Genom att skriva för WeRock har jag snubblat över så ofantligt mycket musik jag annars hade missat.
Gudarna skall veta att det varit högt och lågt. Jag har fått nya favoritband, och jag har upptäckt skivor som kommer att följa mig tills jag dör av hög ålder. Jag har fått hundratals tips från mina kollegor, vissa imponerande mitt i prick utifrån min smak och andra sådana som får mig att undra hur vädret är på deras planet…? Jag har imponerats av hur musiken lyckas förnya sig själv, och skrattat småelakt åt en del av dikeskörningarna.
Jag har stiftat bekantskap med rockabilly-covers på HELLACOPTERS, ryska black/folk metal-band som sjunger på ”svenska”, samt texter på (korrekt) svenska som lyckats med konststycket att göra mig illa berörd på riktigt. Jag har headbangat, dansat och gråtit, även om möjligen inte alla tre samtidigt. Jag har inspirerats till att ta upp gitarren och skriva låtar, men också förbannat de som begåvats med all den talang jag själv inte fick.
Musik är känslor, och åren med WeRock har innehållit ofantliga mängder av just detta. För det är jag evigt tacksam.
ARTIST: HATE
