Etikettarkiv: Kanonenfieber

Listor

Årsbästalistan 2024 – Fredrik

Lämna en kommentar

Det är med glädje jag summerar musikåret 2024. Efter vad jag upplevde som ett något svagt 2023 slår pendeln tillbaka med full kraft, och alla tio plattorna på årets topplista håller mycket god klass även vid en jämförelse över tid. Nu kör vi! 

Topp 10 Skivor

10. Ridiculous And Full Of Blood – JULIE CHRISTMAS
Det brukar ju sägas att skiljelinjen mellan geni och galenskap är hårfin, och just avseende JULIE CHRISTMAS och hennes sprakande desperation känner jag att det förmodligen ligger något i det. ”Ridiculous And Full Of Blood” är en spretig, kaotisk, ångestladdad och säreget vacker platta, där det ohämmade klösandet på själens griffeltavla sticker ut. Jag förstår om detta är en platta som många kan ha svårt för, givet hur säregen den är. Personligen blir jag dock charmad, och kapitulerar för den bitvis bottenlösa desperationen.

9. Dreadnought – ORECUS
Svenska ORECUS har på denna sin andra fullängdare, delvis tack vare en rad spännande gäst-samarbeten, hittat en variationsväxel till jämfört med förstlingsverket ”The Obliterationist” (2021). Resultatet blir en synnerligen trivsam smocka, åtminstone i den utsträckning ett fullkrafts-sving med en överdimensionerad slägga som träffar en mitt i pannan kan beskrivas som ”trivsam”… ”Dreadnought” är hur som helst utan tvekan en av 2024 års allra hårdaste och tyngsta plattor, punkt.  När variationen därtill som här är tillräckligt god, ja, då räcker det långt.

8. Shaman – HELL:ON
Detta gäng från Ukraina är tämligen rutinerat, men jag skall erkänna att de för mig är en ny bekantskap. Jag är dock glad över att ha fått göra den, för ”Shaman” är en jäkligt fet platta. Köttigt döds-riffande, rått och rivigt blast beat-manglande, svulstig growl och alltihop fint kryddat med lite lagom framträdande etno-kulturella vibbar. Både klassiskt och säreget på samma gång, vilket är en fin bedrift. Glöm inte att stretcha nackmusklerna innan du börjar lyssna!

7. The Formless Fires – KVAEN
Högkvalitativ black metal från Svea rikes frusna nord. Här finns fin svärta, rå desperation och samtidigt en subtil men uppenbar elegans som balanserar anrättningen på ett fint sätt. 2024 känns som ett överlag bra black metal-år, med flera andra fina plattor, men få som har samma starka kombination av verkshöjd och gyttjekravlande, skitig ondska. Bra jobbat!

6. Stella Pandora – ARKONA
Du svävar planlöst omkring i ett kallt och likgiltigt kosmos, ditt sinne sedan länge frikopplat från sitt köttsliga fängelse. Plötsligt uppstår en spricka i den svarta oändligheten, och du hör en ljudslinga sippra ut genom ett maskhål från en annan, ännu kallare och mörkare dimension. Du trodde inte att du fortfarande var kapabel till mänskliga känslor så som vemod eller uppgivenhet, men till din förvåning rör de isigt klingande tonerna något i det hålrum som brukade vara din själ. Tillåt mig att presentera ARKONA, och den i black metal-format tonsatta sorg som är ”Stella Pandora”.

5. Voidkind – DVNE
DVNE är som alltid kreativa närmast in absurdum, och har ett omisskännligt säreget sound. Således egentligen inget nytt under solen på ”Voidkind”, det hörs att det är DVNE. Men vad gör väl det, när få andra band förmår att på samma sätt hypnotisera, charma och beröra? Jag tänker inte ens ge mig på det omöjliga uppdraget att försöka klistra en genre-etikett på skottarna, men den intensitet, skönhet och framför allt lekfullhet som finns i deras galet kapabla musikskapande är häpnadsväckande. ”Voidkind” är en meditativ, själslig resa som alla bör ge sig ut på.

4. Coma – GAEREA
Det finns förmodligen inget band anno 2024 som lika väl kan förmedla desperation som portugiserna i GAEREA. Deras krispigt svala men samtidigt ångande intensiva post-black metal är fantastiskt betvingande, och ack så svår att värja sig mot. (Varför man nu skulle vilja det?) Sen måste jag ändå säga att jag kanske trodde att ”Coma” skulle ha placerat sig ännu högre på min årsbästalista, mina förväntningar var skyhöga. Dock upplever jag denna platta som något svalare än ”Mirage” (2022) som var ännu mer av en själavrängande upplevelse. Det hade varit möjligt att skruva upp ångesten och desperationen ännu några procent, och då hade ”Coma” varit ett episkt mästerverk. Nu? Bara löjligt bra.

3. Pro Xristou – ROTTING CHRIST
Det finns veteraner, och så finns det veteraner. Sen finns det förstås även ROTTING CHRIST, som bildades 1987 och släppte sin debut-EP 1991… Det är få band som lyckas hålla sig relevanta och slagkraftiga i över tre årtionden, men grekerna levererar fortfarande med besked. ”Pro Xristou” är full av bangers som kombinerar köttig svulstighet med allsångsvänligt mässande på ett synnerligen obevekligt sätt. Jag har nog aldrig längtat lika mycket efter att stå i motvind och skymningsljus på ett kargt bergskrön, med näven hårt knuten runt hjalten på mitt höjda svärd och ett stridsrop ekande ur min strupe, som när jag lyssnar på The Apostate.

2. Cutting The Throat Of God – ULCERATE
”Cutting The Throat Of God” är nog den skiva på min topp tio-lista som det tog längst tid för mig att bilda mig en uppfattning om. Länge dividerade jag med mig själv om huruvida den skulle vara med på årsbästalistan överhuvudtaget eller inte. Sen gick tiden, antalet lyssningar ökade, och till slut var inte frågan om den skulle vara med, utan hur högt den skulle placera sig. För när jag verkligen gav plattan tillräckligt med odelad uppmärksamhet, och tillät mig att sjunka in i dess vindlande turer och krumsprång, blev den plötsligt en vinnar-kandidat.

Om du tänker be mig tala om vilka enskilda låtar på ”Cutting The Throat Of God” som är bäst så kan jag förvisso svara, men det vore en i det stora hela tämligen meningslös övning. Styrkan i nya zeeländarnas giv är nämligen helheten, den hypnotiska malström av kaos, skönhet och aggression som under loppet av en hel, ostörd genomlyssning bryter ner och bygger upp, avrättar och återföder, förleder och förför… Det är inte självklart att lära sig att älska ULCERATE, men har man väl hamnat där är det plötsligt en självklarhet att man gör så.

1. Die Urkatastrophe – KANONENFIEBER
Hade du innan 2024 började föreslagit att jag högst upp på årsbästalistan skulle komma att placera en blackened death-platta på tyska, med ett uttalat första världskriget-tema, hade jag förmodligen skrattat åt dig.

Yet here we are.

”Kan jag verkligen ställa något som på ytan framstår som så kitchigt överst på prispallen?”, frågade jag länge mig själv. Men allt eftersom framstod det mer och mer som det enda rimliga. ”Die Urkatastrophe” erbjuder nämligen allt som krävs för det. Ursinniga blast beats, vansinnigt högkvalitativ skrik-growl, vackert vemodiga melodi-slingor, och inte minst… refränger! Refränger, som trots att de ångest-ylas fram från skyttegravarnas leriga helvete med uniformerna indränkta i inälvor och artärblod, har oförnekbara hooks. Lyssna bara på Waffenbrüder och Der Maulwurf – där peakar musikåret 2024.

Övriga betraktelser

Honorable mentions

Kampen om platserna 1-10 på årsbästalistan är alltid hård, och i år var som sagt ett bra musikår, så racet var tightare än vanligt. Det innebär förstås att det finns ett flertal plattor som trots att de missar en listplacering ändå är genuint starka och väl värda ditt öra. Här några som jag vill ge ett hedervärt omnämnande:

FIT FOR AN AUTOPSY – The Nothing That Is
NECROPHOBIC – In The Twilight Grey
OPAL IN SKY – Dream Shift
THE SPIRIT – Songs Against Humanity
TRIBULATION -Sub Rosa In Æternum

Den internationella mångfalden

Inte för att det egentligen spelar någon roll från vilka länder banden/artisterna på årsbästalistan kommer – om de tio bästa plattorna samtliga släppts av norska band, tja, då är det så… Inte desto mindre tycker jag att det är lite roligt att inte mindre än nio länder är representerade bland mina tio utvalda alster.

I tur och ordning plats 10 till 1 då närmare bestämt USA, Sverige, Ukraina, Sverige igen, Polen, Skottland, Portugal, Grekland, Nya Zeeland och till sist Tyskland. Kul!

Årets härligaste galenpannor!

Jag kan omöjligtvis låta bli att älska fransoserna ULTRA VOMIT, då jag nog inte har stött på någon akt som lika ledigt och bekymmerslöst skiter fullständigt i alla regler och konventioner. Åtminstone inte sedan jag såg PARTY CANNONs logga…

Deras aktuella skiva ”Ultra Vomit et le Pouvoir de la Puissance” går förvisso inte att sätta på en årsbästalista, den är liksom för galen, men inte desto mindre blir jag lycklig av den. För mitt i all galenskap (som det där med att ”sånginsatsen” i Le Coq är en galande tupp, eller pig squel-growlen som mitt i allt dyker upp i popdängan Doigts de Metal) så finns där också en omisskänlig och varm kärlek till musiken, och en vass fingertoppskänsla kring en mängd olika stilar och genres. Tänk lite av kvalitéerna hos TENACIOUS D, fast om de vore gjorda av ost, antar jag.

Dead Robot Zombie Cop From Outer Space II (tvåan är viktig, så klart!) är dock på allvar en riktigt bra låt, och det spår från året som i störst utsträckning aktiverar min inre party goblin. När sirenen i refrängen vevar igång känner jag absolut att hej, korka upp, nu kör vi!

Favoriterna som föll

Årsbästalistan blev att innehålla några överraskningar, och tillika finns det också några akter där jag i princip är lite förvånad över att de inte höll hela vägen in i mål. Inte så att deras plattor är dåliga, men där jag kanske ändå hade hoppats och trott på liiite mer. Jag nämner inga namn, så slipper OPETH, SÓLSTAFIR, SWALLOW THE SUN, WHEEL och WORMWOOD känna sig utpekade…

Format C:

Okej, några av er är sannolikt för unga för att plocka den referensen till MS-DOS, men det där kommandot formaterar hur som helst hårddisken på en dator. Blåser den helt, raderar innehållet, nollställer. Och om det är vad du känner att ditt huvud hade behövt, en total wipe, så är plattan du skall lyssna på ”Suffer & Become” med VITRIOL. Det blir inte mer hyperbrutalt än så här; anse dig själv varnad!

Choice cuts

Plattor är ju en sak, där måste i princip allt vara bra om årsbästalistan skall nås. Men vilka var egentligen de allra bästa låtarna, individuellt? Tja, det är så klart en lika subjektiv bedömningssport även det, men här är åtminstone mina 50 bästa spår (där varje artist enbart får vara med en gång) från året:

Listor

Hot or not? – Oktober 2024

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Where The Flood Springs
ARTIST: Drownship
VALD AV: Amelie

Martin: Det finns element som jag gillar i den här låten – bra sång, stämning, produktionen. Men den håller inte för nästan 7 minuter, jag märker att jag tänker att, nä, inte en refräng till, under lyssningarna. Kunde varit bättre, men blir inte mer än ljummet.
Robert: Jag gillar detta, det är lite som att lyssna på en melodödsversion av CULT OF LUNA. Svepande, där själva hypnoseffekten är halva grejen. Hoppas det kommer mer och en fullängdare av DROWNSHIP, för detta var en värmande upplevelse!
Fredrik: ”Ganska behagligt” är orden som infinner sig i den där tveksamt lödda kopplingscentralen som i gängse terminologi kallas för min hjärna. Ganska vackert, ganska svulstigt, ganska köttigt, ganska trivsam desperation, ganska nära att vara ett liiiite för långt spår. Ganska varmt, men inte glödhett, således. Den avslutande minutens betvingande malande är dock 5+.

LÅT: Ephemeral
ARTIST: Allt
VALD AV: Fredrik

Amelie: Allt vad man kan vänta sig av genren, varken mer eller mindre. Detta går att lyssna på vid rätt sinnesstämning men inget jag kommer plocka fram för att mota höstkylan med. Ljummet.
Martin: Älskar inledningen med pianot. Resten känns mest som generisk metalcore som jag hört till leda. Gillar man denna genre så kommer man uppskatta låten betydligt mer än jag gör. Ljummet mot kallt beroende på humör.
Robert: Jag skulle vilja gilla ALLT mycket mer än jag egentligen gör. Det är ju typ alla rätt rent teoretiskt, men jag har förtvivlat svårt att bli berörd av det, och därmed fastnar det inte. Tyvärr. Detta är svala vindar, således.

LÅT: Solus
ARTIST: Devenial Verdict
VALD AV: Martin

Robert: Angry Metal Guy-recensenten Thus Spoke har detta som ett av sina mest efterlängtade och mest emotsedda släpp, men för undertecknads del är det första mötet med bandet. Det lovar gott, men detta är musik som tarvar rätt många varv för att sitta, och jag vill tro att det egentligen ska avnjutas i ordning på en fullängdsskiva snarare än en lösryckt låt i en spellista. Jag säger: intressant och vill veta mer. Det börjar hetta till!
Fredrik: Nyanserad och tämligen kreativ döds, där produktionens moderna klang och old school-growlandet kontrasterar fint. Några riktigt sköna partier, men helheten känns lite för spretig för att det riktigt skall lyfta. Det finns något där, men det känns lite som att denna bit kol behöver ännu lite mer tryck innan den diamant som möjligen finns där utkristalliserar sig. Ljummet.
Amelie: Finsk ”inte fullt så vemodig”-death metal bjuder denna låt på. Inte helt oäven med sin tekniska klang. Troget döds-growl som maler på och allt är rätt okej …men, vid ca 4:30 kommer så ett skärande pig squeal, eller vad det nu är, och sänker låten och temperaturen under noll. Synd, all värme försvann där och då.

LÅT: Der Maulwurf
ARTIST: Kanonenfieber
VALD AV: Robert

Fredrik: Introt är för långt, vilket stör mig en smula – för när låten väl kommer igång är det ledigt omgångens bästa spår… Refrängen påminner om ett RAMMSTAIN med svår depression, och ångesten i versernas skriksång andas old school black metal. Några påtagligt jazziga bas-slingor ger låten nödvändig nyans, och även om det alltid är en vansklig balansgång att sjunga om krig på just tyska (ni fattar vad jag menar) så känns det som regel helt rätt i KANONENFIEBERs tappning. Breaket är galet bra, refrängen en garanterad live-ångvält. Stekhett!
Amelie: Mullvaden. Vet att bandets tema är första världskriget. Jag kan ingen som helst tyska men använder översättningsverktyg för att få ett hum. En sorglig historia om att gräva skyttegravar långt under jord. Låten i är sig ganska snärtig med en fångande refräng, tjohej och hå. Bara det att det står i sån skarp kontrast mot lyriken. Det blir svårsmält.
Martin: Jag borde gilla detta mer. Bandet är från Bamberg, en av mina favoritstäder i Tyskland, de skriver bara låtar om första världskriget, de kan sitt hantverk. Ändå kan jag inte undkomma känslan av att detta skaver inte helt rätt. Refrängen känns trygg, som gjord att idka allsång till, resten av låten är mer intressant. Framför allt mellanspelet är fruktansvärt bra, och detta vrider upp tempen för mig.

Listor

Årsbästalistan 2021 – Robert

Lämna en kommentar

Varannan Sverige? Ja, närapå – i ett mycket starkt musikår slumpar sig den här listan landa på hälften svenskt och sånär i placeringar om vartannat. Dessutom inte bara en utan två (!) skivor med fokus på Första Världskriget och dess fasor – och dessutom två akter som vanligtvis prenumererar på förstaplatserna men denna gången precis klarar att kvala in. Kort sagt: musikåret 2021 summeras på ett ganska oväntat sätt. Hugg in!

Topp 10 Skivor

10. Where The Gloom Becomes Sound – TRIBULATION
Vad är nu detta – en TRIBULATION-platta som inte prenumererar på Toppplaceringen på en Årsbästalista? ”Where The Gloom Becomes Sound” är svepande svidande vacker och fångar ett Sveriges mest intressanta och kreativa band – det räcker denna gång till en 10:e-plats.

9. Hushed And Grim – MASTODON
Vad är nu detta – en MASTODON-platta som inte prenumererar på Toppplaceringen på en Årsbästalista? ”Hushed And Grim” är proppfull med känslodjup och visar upp ett av världens mest kreativa band – det räcker denna gång till en 9:e-plats

8. Menschenmüle – KANONFIEBER
En skiva som ger tillfälle att verkligen nörda ner sig den mardröm som var Första Världskriget bjuder tyska KANONENFIEBER på. Bandets svärtade döds skildrar med hjälp av samplingar, efterlämnade brev och historiska fakta den misär som en gång var.

7. Death, Madness, Horror, Decay – THE LURKING FEAR
Om driven och smiskande döds kan vara rolig så är detta ett exempel på det. Det är roligt att lyssna på THE LURKING FEAR, den olycksbådande skivtiteln till trots. Bandet fortsätter utforska rymden och H.P Lovecrafts skräck på ett sätt som fått denna skiva att fullständigt regera i spelaren sen den kom.

6. La Morsure Du Christ – SETH
Årets bästa klassiska black metal kommer från Frankrike. SETH bjuder på vrålsnygg produktion, riktigt bra låtar och lyckas balansera sin lyxiga black metal med att hålla sig ”trve” i känslan.

5. The Bleeding Veil – IN MOURNING
Jäklar vilken platta de levererar, svenska IN MOURNING! ”The Bleeding Veil” håller jämna steg med den historiska höjdpunkten i bandets diskografi (2012 års ”The Weight Of Oceans”), och det säger nästan allt. Detta är kort sagt en smått magisk platta.

4. Where Fear And Weapons Meet – 1914
1914 från Ukraina levererar denna listas andra skiva med tema krig och då framförallt Första Världskriget, märkligt nog. Detta är bandets tredje platta och den absolut starkaste hittills. ”Where Fear And Weapons Meet” är dödsmetall med inslag av black metal som utgör en mycket slitstark skiva, den verkar inte gå att spela sönder eller bli less på!

3. Escape Of The Phoenix – EVERGREY
EVERGREY gör det igen – levererar en platta som täpper till truten på undertecknad. Motsträvigt finner jag mig älska detta, och låtar som Where August Morn, A Dandelion Cipher och In The Absence Of Sun har för alltid satt sig i hjärtat. Dyngbra platta, detta.

2. As The Flame Withers – YOTH IRIA
Grekisk gotisk black metal som fullständigt rockade sockorna av mig när den släpptes, och en platta som blivit en sån där man tipsar andra om. YOTH IRIA varvar stenhård black med tung gotisk och nästan hypnotiserande black metal med resultatet att ”As The Flame Withers” bildar en svårslagen varierad helhet. Självskriven som årets debutskiva!

1.  Lake Drinker – HORNDAL 
Ohotad. Dominant. En skiva som är mer än en skiva. Den första 10-poängaren som jag delat ut under alla dessa år som skribent på WeRock. HORNDAL krossar i stort sett det mesta med sin ”Lake Drinker”, och serverar en skiva som har allt. Låtarna, sammanhanget, produktionen, bildspråket – allt utgör en helhet på ett imponerande sätt. En värdig vinnare av ett fantastiskt musikår 2021!!

 

 

Övriga spaningar från musikåret 2021!

1: December är mobbad! I alla fall ur ett ”topplista – och summeringsperspektiv”. Spotify släpper sina summeringar av allas musikår i början av månaden och räknar helt sonika bort just december från lyssnandet, och flertalet publikationer har deadline så att det i praktiken inte går att få med en skiva som släpps i december. Även för oss på WeRock som har deadline lite som vi vill är det knepigt att klämma in tillräckligt mycket lyssnande för att ett sent släpp ska kunna ta plats bland de tio. Surt, UNANIMATED!

2: Ingen baka, ingen kaka! Strikta regler gäller för denna lista, vilket gör att enbart digitala släpp helt sonika diskvalificeras. En fysisk produkt krävs för att presentera helheten och känslan – men det ska erkännas att det blir svårare och svårare helt enkelt eftersom fler band väljer att släppa digitalt först och kanske senare komplettera med en fysisk platta, så för t e x ASTROPHOBOS kan ju också snacka om mobbing då den digitala releasen kom 2021 men CD’n verkar släppas 2022… och då kommer de inte med något av åren, liksom. Även flera akter som släppt egentillverkat och lider av oordningen i världslogistiken så att beställda plattor helt enkelt inte tycks komma fram i någon som helst rimlig tid (så är fallet för t e x TOMBSTONER, BLOODLETTER och ALASTOR). Eller de som bara gör digitalt, LIVLØS har t e x med sitt ”And Then There Was None” släppt en dyngbra platta som inte räknas. Kolla in den, även om den inte finns på listan här ovan.

3: Liveplattans år? 2020 och 2021 har som bekant inte bjudit på särdeles mycket spelningar, därför är det lite fascinerande att så pass många bra liveplattor sett dagens ljus under 2021. PARADISE LOST, CANDLEMASS, ENFORCER, ARMORED SAINT, AMORPHIS till exempel. Och så BEHEMOTH då – men de släppte ju i mitten på december, så det räknas kanske inte…