Etikettarkiv: Kanonenfieber

Hot or not? – Oktober 2024

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Where The Flood Springs
ARTIST: Drownship
VALD AV: Amelie

Martin: Det finns element som jag gillar i den här låten – bra sång, stämning, produktionen. Men den håller inte för nästan 7 minuter, jag märker att jag tänker att, nä, inte en refräng till, under lyssningarna. Kunde varit bättre, men blir inte mer än ljummet.
Robert: Jag gillar detta, det är lite som att lyssna på en melodödsversion av CULT OF LUNA. Svepande, där själva hypnoseffekten är halva grejen. Hoppas det kommer mer och en fullängdare av DROWNSHIP, för detta var en värmande upplevelse!
Fredrik: ”Ganska behagligt” är orden som infinner sig i den där tveksamt lödda kopplingscentralen som i gängse terminologi kallas för min hjärna. Ganska vackert, ganska svulstigt, ganska köttigt, ganska trivsam desperation, ganska nära att vara ett liiiite för långt spår. Ganska varmt, men inte glödhett, således. Den avslutande minutens betvingande malande är dock 5+.

LÅT: Ephemeral
ARTIST: Allt
VALD AV: Fredrik

Amelie: Allt vad man kan vänta sig av genren, varken mer eller mindre. Detta går att lyssna på vid rätt sinnesstämning men inget jag kommer plocka fram för att mota höstkylan med. Ljummet.
Martin: Älskar inledningen med pianot. Resten känns mest som generisk metalcore som jag hört till leda. Gillar man denna genre så kommer man uppskatta låten betydligt mer än jag gör. Ljummet mot kallt beroende på humör.
Robert: Jag skulle vilja gilla ALLT mycket mer än jag egentligen gör. Det är ju typ alla rätt rent teoretiskt, men jag har förtvivlat svårt att bli berörd av det, och därmed fastnar det inte. Tyvärr. Detta är svala vindar, således.

LÅT: Solus
ARTIST: Devenial Verdict
VALD AV: Martin

Robert: Angry Metal Guy-recensenten Thus Spoke har detta som ett av sina mest efterlängtade och mest emotsedda släpp, men för undertecknads del är det första mötet med bandet. Det lovar gott, men detta är musik som tarvar rätt många varv för att sitta, och jag vill tro att det egentligen ska avnjutas i ordning på en fullängdsskiva snarare än en lösryckt låt i en spellista. Jag säger: intressant och vill veta mer. Det börjar hetta till!
Fredrik: Nyanserad och tämligen kreativ döds, där produktionens moderna klang och old school-growlandet kontrasterar fint. Några riktigt sköna partier, men helheten känns lite för spretig för att det riktigt skall lyfta. Det finns något där, men det känns lite som att denna bit kol behöver ännu lite mer tryck innan den diamant som möjligen finns där utkristalliserar sig. Ljummet.
Amelie: Finsk ”inte fullt så vemodig”-death metal bjuder denna låt på. Inte helt oäven med sin tekniska klang. Troget döds-growl som maler på och allt är rätt okej …men, vid ca 4:30 kommer så ett skärande pig squeal, eller vad det nu är, och sänker låten och temperaturen under noll. Synd, all värme försvann där och då.

LÅT: Der Maulwurf
ARTIST: Kanonenfieber
VALD AV: Robert

Fredrik: Introt är för långt, vilket stör mig en smula – för när låten väl kommer igång är det ledigt omgångens bästa spår… Refrängen påminner om ett RAMMSTAIN med svår depression, och ångesten i versernas skriksång andas old school black metal. Några påtagligt jazziga bas-slingor ger låten nödvändig nyans, och även om det alltid är en vansklig balansgång att sjunga om krig på just tyska (ni fattar vad jag menar) så känns det som regel helt rätt i KANONENFIEBERs tappning. Breaket är galet bra, refrängen en garanterad live-ångvält. Stekhett!
Amelie: Mullvaden. Vet att bandets tema är första världskriget. Jag kan ingen som helst tyska men använder översättningsverktyg för att få ett hum. En sorglig historia om att gräva skyttegravar långt under jord. Låten i är sig ganska snärtig med en fångande refräng, tjohej och hå. Bara det att det står i sån skarp kontrast mot lyriken. Det blir svårsmält.
Martin: Jag borde gilla detta mer. Bandet är från Bamberg, en av mina favoritstäder i Tyskland, de skriver bara låtar om första världskriget, de kan sitt hantverk. Ändå kan jag inte undkomma känslan av att detta skaver inte helt rätt. Refrängen känns trygg, som gjord att idka allsång till, resten av låten är mer intressant. Framför allt mellanspelet är fruktansvärt bra, och detta vrider upp tempen för mig.

Årsbästalistan 2021 – Robert

Varannan Sverige? Ja, närapå – i ett mycket starkt musikår slumpar sig den här listan landa på hälften svenskt och sånär i placeringar om vartannat. Dessutom inte bara en utan två (!) skivor med fokus på Första Världskriget och dess fasor – och dessutom två akter som vanligtvis prenumererar på förstaplatserna men denna gången precis klarar att kvala in. Kort sagt: musikåret 2021 summeras på ett ganska oväntat sätt. Hugg in!

Topp 10 Skivor

10. Where The Gloom Becomes Sound – TRIBULATION
Vad är nu detta – en TRIBULATION-platta som inte prenumererar på Toppplaceringen på en Årsbästalista? ”Where The Gloom Becomes Sound” är svepande svidande vacker och fångar ett Sveriges mest intressanta och kreativa band – det räcker denna gång till en 10:e-plats.

9. Hushed And Grim – MASTODON
Vad är nu detta – en MASTODON-platta som inte prenumererar på Toppplaceringen på en Årsbästalista? ”Hushed And Grim” är proppfull med känslodjup och visar upp ett av världens mest kreativa band – det räcker denna gång till en 9:e-plats

8. Menschenmüle – KANONFIEBER
En skiva som ger tillfälle att verkligen nörda ner sig den mardröm som var Första Världskriget bjuder tyska KANONENFIEBER på. Bandets svärtade döds skildrar med hjälp av samplingar, efterlämnade brev och historiska fakta den misär som en gång var.

7. Death, Madness, Horror, Decay – THE LURKING FEAR
Om driven och smiskande döds kan vara rolig så är detta ett exempel på det. Det är roligt att lyssna på THE LURKING FEAR, den olycksbådande skivtiteln till trots. Bandet fortsätter utforska rymden och H.P Lovecrafts skräck på ett sätt som fått denna skiva att fullständigt regera i spelaren sen den kom.

6. La Morsure Du Christ – SETH
Årets bästa klassiska black metal kommer från Frankrike. SETH bjuder på vrålsnygg produktion, riktigt bra låtar och lyckas balansera sin lyxiga black metal med att hålla sig ”trve” i känslan.

5. The Bleeding Veil – IN MOURNING
Jäklar vilken platta de levererar, svenska IN MOURNING! ”The Bleeding Veil” håller jämna steg med den historiska höjdpunkten i bandets diskografi (2012 års ”The Weight Of Oceans”), och det säger nästan allt. Detta är kort sagt en smått magisk platta.

4. Where Fear And Weapons Meet – 1914
1914 från Ukraina levererar denna listas andra skiva med tema krig och då framförallt Första Världskriget, märkligt nog. Detta är bandets tredje platta och den absolut starkaste hittills. ”Where Fear And Weapons Meet” är dödsmetall med inslag av black metal som utgör en mycket slitstark skiva, den verkar inte gå att spela sönder eller bli less på!

3. Escape Of The Phoenix – EVERGREY
EVERGREY gör det igen – levererar en platta som täpper till truten på undertecknad. Motsträvigt finner jag mig älska detta, och låtar som Where August Morn, A Dandelion Cipher och In The Absence Of Sun har för alltid satt sig i hjärtat. Dyngbra platta, detta.

2. As The Flame Withers – YOTH IRIA
Grekisk gotisk black metal som fullständigt rockade sockorna av mig när den släpptes, och en platta som blivit en sån där man tipsar andra om. YOTH IRIA varvar stenhård black med tung gotisk och nästan hypnotiserande black metal med resultatet att ”As The Flame Withers” bildar en svårslagen varierad helhet. Självskriven som årets debutskiva!

1.  Lake Drinker – HORNDAL 
Ohotad. Dominant. En skiva som är mer än en skiva. Den första 10-poängaren som jag delat ut under alla dessa år som skribent på WeRock. HORNDAL krossar i stort sett det mesta med sin ”Lake Drinker”, och serverar en skiva som har allt. Låtarna, sammanhanget, produktionen, bildspråket – allt utgör en helhet på ett imponerande sätt. En värdig vinnare av ett fantastiskt musikår 2021!!

 

 

Övriga spaningar från musikåret 2021!

1: December är mobbad! I alla fall ur ett ”topplista – och summeringsperspektiv”. Spotify släpper sina summeringar av allas musikår i början av månaden och räknar helt sonika bort just december från lyssnandet, och flertalet publikationer har deadline så att det i praktiken inte går att få med en skiva som släpps i december. Även för oss på WeRock som har deadline lite som vi vill är det knepigt att klämma in tillräckligt mycket lyssnande för att ett sent släpp ska kunna ta plats bland de tio. Surt, UNANIMATED!

2: Ingen baka, ingen kaka! Strikta regler gäller för denna lista, vilket gör att enbart digitala släpp helt sonika diskvalificeras. En fysisk produkt krävs för att presentera helheten och känslan – men det ska erkännas att det blir svårare och svårare helt enkelt eftersom fler band väljer att släppa digitalt först och kanske senare komplettera med en fysisk platta, så för t e x ASTROPHOBOS kan ju också snacka om mobbing då den digitala releasen kom 2021 men CD’n verkar släppas 2022… och då kommer de inte med något av åren, liksom. Även flera akter som släppt egentillverkat och lider av oordningen i världslogistiken så att beställda plattor helt enkelt inte tycks komma fram i någon som helst rimlig tid (så är fallet för t e x TOMBSTONER, BLOODLETTER och ALASTOR). Eller de som bara gör digitalt, LIVLØS har t e x med sitt ”And Then There Was None” släppt en dyngbra platta som inte räknas. Kolla in den, även om den inte finns på listan här ovan.

3: Liveplattans år? 2020 och 2021 har som bekant inte bjudit på särdeles mycket spelningar, därför är det lite fascinerande att så pass många bra liveplattor sett dagens ljus under 2021. PARADISE LOST, CANDLEMASS, ENFORCER, ARMORED SAINT, AMORPHIS till exempel. Och så BEHEMOTH då – men de släppte ju i mitten på december, så det räknas kanske inte…

1914 – Where Fear And Weapons Meet

ARTIST: 1914
TITEL: ”Where Fear And Weapons Meet”
RELEASE: 2021
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Ukrainska 1914 har haft en bra trend ett tag, förra given ”the Blind Leading The Blind” (2018) var en stark platta och sedan dess har man tagit flera steg framåt ytterligare. ”Where Fear And Weapons Meet” är som vanligt en svärtad mix av döds och krig med lyrik hämtad främst från det första världskriget som bandets namn antyder, men: det är bättre producerat och levererat samtidigt som låtkvaliteten är starkare. In alles, en skiva som faktiskt lutar uppåt i betyget snarare än neråt, och snäppet vassare än KANONENFIEBERs platta på samma tema tidigare i år. ”Where Fear And Weapons Meet” har snurrat massor av varv hos undertecknad utan att för den skull bli urvattnad och är en stark kandidat till en framskjuten placering på stundande årsbästalista.

Skivan startar som vanligt med War In som introducerar stämningen, och sen radar bandet upp flera pärlband till låtar: FN .380 ACP #19074 (den pistolmodell som användes vid skotten i Sarajevo vilka anses ha varit begynnelsen till första världskriget, för den som undrar), Vimy Ridge, Don’t Tread On Me (Harlem Hellfighers), …And A Cross Now Marks His Place (med Nick Holmes från PARADISE LOST och BLOODBATH på gästsång), Pillars Of Fire (The Battle Of Messines) – listan kan nästan göras lika lång som antalet låtar.

Nästan.

För det finns en enda svaghet med den här plattan, och det är att den är en aaaaaaning för lång. Med avslutande War Out är det elva spår, men plattan klockar in på maffiga 63:34 och hade kanske lyckats kravla sig upp på en niopoängare om den komprimerats lite, främst mot slutet. Ändå: riktigt stark platta detta. 1914 levererar!