ARTIST: NERVOSA TITEL: “Perpetual Chaos” RELEASE: 2021 BOLAG: Napalm Records
BETYG: 8/10 SKRIBENT: Robert Gustafsson
Brasilianska NERVOSA har under hela sin existens varit ett av de hårdast arbetande banden. Tunréplanerna har lika ofta sett ut som om en epilektiker ritat färdvägar på kartan under ett anfall som en planerad struktur till världsherravälde, och att slugga runt i allehanda världsdelar har aldrig skrämt tjejerna så länge de fått stå på scen och, på ren engelska, kick some ass. Kanske var det detta hårda arbetsschema som fick bandet att krackelera i april under nådens år 2020? Det är kanske mindre intressant – det viktiga är att det är samma arbetsmoral som fått bandets musikaliska motor Prika Amaral (gitarr) att anta utmaningen på samma sätt som hon närmat sig allt annat.
Spotta i näven. Stirra motgångarna stint i ögat. Rekrytera ett helt nytt band i form av Diva Satanica (sång), Mia Wallace (bas) och Eleni Nota (trummor). Ge sig in i studion. Jobba hårdare. Spela… hårdare.
“Perpetual Chaos” är inte den mest varierade skivan du någonsin kommer att höra, men det är heller inte meningen. SLAYER är facit, och precis som dessa amerikanska legender går det ut på att hålla sig till grundformulan men ändå vara relevant, och där lyckas NERVOSA visa att man fortfarande är att räkna med. Spår som Guided By Evil, People Of The Abyss, Time To Fight eller sista låten Under Ruins är finfina thrash/döds-låtar att bråka med närmaste granne till. Inga svaga spår finns, och den enkla variation som kommer av exempelvis Erik “AK” Knutsons (FLOTSAM AND JETSAM) gästspel i Rebel Soul räcker gott för min del.
Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.
Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?
LÅT: Vittring ARTIST: Humanity’s Last Breath VALD AV: Amelie
Martin: Helsingborgs kanske tyngsta band, HLB, har alltid gjort ont att lyssna på, men frågan är om detta kan vara det mest ondsinta de har gett ut? Tyngden är verkligen krossande, men gillar man musik som innehåller rikligt med bister emfas – som jag gör – så kommer man gilla detta. Stekhett! Robert: Aj. Detta är sannolikt en av de sämsta låtarna jag har hört i hela mitt liv. Det finns säkert en fan-base för detta, men jag tillhör uppenbarligen inte den gruppen. Den absoluta nollpunkten ligger runt -273 grader Celsius, där någonstans kan man leta… Fredrik: Tungt är bara förnamnet. Alla de där sedvanliga klyschorna, “förkrossande”, “malande”, “som en ångvält”, “blytungt” etcetera, har etablerats för att beskriva just detta spår. Att en sådan tyngd på galaktisk rekord-nivå är trivsam är en självklarhet, tyvärr är dock låten i övrigt inte riktigt tillräckligt fängslande. Det är imponerande, men inte nödvändigtvis betvingande. Ljummet.
LÅT: Beyond The Shores ARTIST: Shores Of Null VALD AV: Fredrik
Amelie: Detta är ett band helt utanför min radar. Men helt klart en väl värd bekantskap. Dock en blunder när sångaren plötsligt tänkte; ”kanske ska prova att growla lite här?” Näe, det skulle du inte. Känns bara konstigt. Det är grannlaga det där, hur växling rensång/growl kan höja eller sänka en låt. Ock så var det det där med att tona ut… Helt klart mer än godkänd låt dock trots randanmärkningarna. Martin: Jag gillar SHORES OF NULL sedan tidigare, och det här sänker inte min känsla. Jag kan till och med köpa den hemska ridecymbalen som jag tycker behöver mer kräm. Men annars är bandet så fruktansvärt närvarande och fantastiskt – som vanligt! Robert: Förra släppet med SHORES OF NULL (“Black Drapes Of Tomorrow”) var en av 2017 års starkaste skivor enligt min sammanställning, och väntan på nytt material är nu över. Kommande plattan “Beyond The Shores (On Death And Dying)” är en enda lång låt och tycks vara ambitiöst så det förslår. Här får vi första utdraget, och det låter spännande, såklart. Hett och gör att man vill ha mer!
LÅT: Antagonist ARTIST: Soen VALD AV: Martin
Robert: SOEN släpper nytt. Är det bra? Har påven löjlig hatt? Är SD fascister och rasister fast de låtsas annat? Svaret på samtliga frågor såklart ett rungande “JA!”, och det är nästan orättvist att ta med en sån här låt i Hot Or Not. Typ facit? Hett som solen! Fredrik: Min romans med SOEN är inte direkt någon hemlighet för vana WeRock-läsare, och “Antagonist” är bara ännu en ömhetsbetygelse som ytterligare fördjupar kärleken. Det är så outsägligt vackert. och samtidigt med obändigt driv och en rastlös, skavande nerv, på ett sätt som jag nog inte vet något annat band som kan leverera. En av årets hittills allra, allra bästa låtar och denna omgångs ohotade vinnare! Amelie: ”Nä det här kan ju inte hålla i längden” var första tanken när refrängen fastnade på hjärnan. Dagarna gick och glädjande nog både höll och växte låten med tid. Och intog både hjärna och hjärta.
Bara en sak… Just när en är beredd att även utdela medaljen för lyrik till Antagonist så kommer detta; ”Oh, oh, oh. Oh, oh, oh, oh, oh…” och sådär håller det på. Vad hände? Tog varenda vettig tanke slut där? Ytterst sällan (det finns undantag) funkar ”lala, lala” eller ”oh, oh, oh” i hårdrock. Så icke heller här. Ändock – hett som f-n detta!
LÅT: Guided By Evil ARTIST: Nervosa VALD AV: Robert
Fredrik: Ett härligt ondskefullt intro övergår i en driven och tämligen engagerande crossover mellan (mestadels) thrash och (en klädsam nypa) black metal. Inte den mest nyskapande cocktail jag någonsin sippat på, men inte alls oävet om man bara vill släcka sin mosh-törst utan krusiduller. Mer än godkänt! Amelie: Ja men här är ett band som är konsekvent, vet vad de gör, vokalisten growlar halvt livet ur sig och musikerna kör fullt ös på alla cylindrar. Inget nydanande men brasilianska NEVROSA har min fast beständiga kärlek. Här bränner det till i kanterna. Martin: Ett av de hårdast arbetande banden på planeten, brasilianska NERVOSA. Jag tycker detta är sympatiskt – bra driv och rejält med riv i sången och riffen. Lite tjatigt i längden, men bland thrashbanden i världen håller NERVOSA sin position väl. Ser fram emot att få höra kommande skivan. Varmt med merkänsla.
Ytterligare ett år… Det har varit ett jäkligt bra musikår. Nu kör vi!
Ja just det, missa inte årets bästa: Svenska album, Livealbum, Låt, Konsert och Festival, som du hittar efter albumlistan. Nu kör vi!
Topp 10 album
10. TRIBULATION – Down Below TRIBULATION har varit heta några år nu men jag har inte riktigt fattat storheten. Förra albumet “The Children of the Night” skrev jag om här på WeRock när den kom och gav den inte mer än godkänt i betyg (6/10). Med “Down Below” har dock bandet fångat även mig. Detta är deras hittills bästa platta, mer varierad och jag tycker också sången utvecklats sedan förra given. När jag sedan såg bandet live på Borgholm Brinner blev jag än mer såld. Fantastiskt liveband.
9. BLOODBATH – The Arrow Of Satan Is Drawn
Utan någon ambition att förnya genren eller sitt eget sound har BLOODBATH åter skapat en finfin dödsplatta. Andra skivan med Nick Holmes (PARADISE LOST) på sång, vilket jag redan tidigare sett som ett gott tillskott. Även om en alltid kunde önska åter höra Mikael Åkerfeldts growlande röst. (Den kunde förresten gott höras lite mer lite varstans…) “The Arrow Of Satan Is Drawn” är årets death metal-platta när du vill ha din döds utan några utvikningar eller krusiduller.
Konceptmästaren Claudio Sanchez gjorde med förra plattan ett besök i den verkliga världen. Temat rörde sig då kring upplevelsen av att ha blivit förälder. Med “The Unheavenly Creatures” är han tillbaka i Coheeds och Cambrias värld och startar upp en ny tänkt serie inom detta framtida universum. Spännande och kul att svepas med i en ny historia. Musiken då, det är väl ändå det viktigaste? Jodå, den är både tungt rockig och smidigt svängig. Nöjsam lyssning på alla plan.
7. WATAIN – Trident Wolf Eclipse
Kvintessensen av svartmetall skrev jag i januarirecensionen och det håller än. “Trident Wolf Eclipse” är självklar på topp 10-listan men har fått alldeles för lite speltid under året för att riktigt konkurrera om de högsta placeringarna – varför egentligen, undrar jag nu när jag lyssnar inför listskrivandet? Ändock, Sveriges svartaste svartmetall håller ännu högsta klass. Denna gång tillbaka i det renaste råa och med mindre storvulenhet än 2013 års “The Wild Hunt”.
6. VREID – Lifehunger
Norges “alltid-steget-efter-de-allra-största-men-alltid-bättre-än-det-mesta”-band VREID gör en förhållandevis lättsamt album och något av en mellanplatta men skopar ändå ut mångt och mycket av konkurrerande extrem metal-band både inomlands och i internationell konkurrens. SÓLSTAFIRs Aðalbjörn Tryggvason bidrar med överraskande gladmetal i Hello Darkness. Inte riktigt samma tyngd och integritet som i förra given “Sólverv” men ändock med mycket gott gry.
5. AT THE GATES – To Drink From The Night Itself
Filosofiska frågor väl bearbetade med melodiskt dödsmangel. Efter att blivit som bortblåst av musiken i “To Drink From The Night Itself” fängslar lyrikens djup så att även hjärnan får sitt. I en intervju i GAFFA säger Tompa Lindberg, mest på skoj, att “alla hårdrockare är smarta, men våra fans är lite smartare” och jag påstår att; ett band har de fans de förtjänar. AT THE GATES har inte enbart med förra plattan galant klarat en come back efter ett helt årtionde. Bandet visar nu att gammal inte bara är äldst utan också högst relevant på vägen mot 2020-talet.
4. ENGEL – Abandon All Hope
Kanske den platta som spelats mest och gjort mig allra mest glad under året. “Skruva upp ljudet på bilstereon (eller motsvarande) och veva ner rutan (eller motsvarande) och bara gasta med av hjärtans lust!” skrev jag i min recension i maj. Bandets framträdande på Skogsröjet var också mycket uppfriskande och förhöjer upplevelsen av lyssningen till de nya låtarna. ENGEL har legat mig nära ända sedan debuten med “Absolute Design” och det är glädjande att se dem hela tiden utvecklas. “Abandon All Hope” är bandets bästa platta till dags dato.
3. CRASH NOMADA – S/T
Denna musik går lite utanför ramarna för vad som presenteras i övrigt här på min lista (och vanligen på WeRock). Punkinspirerad musik har dock alltid tagit genvägar till mitt hjärta. I kombinationen med folkmusiktoner från nära och längre bort går musiken rakt in i själen. Lyriken på Crash Nomadas självbetitlade albumet är ömsom arg och snärtig (Det här är ditt liv) ömsom episkt berättande (Ljuset som du sökte). Och alltid upprorisk och engagerande. Bäst representeras kanske albumet av vackra Under en mörk europeisk himmel som också har en ursnygg video (mer om den nedan). Plattan kom sent under hösten men stormade rakt in i mitt musiklyssnande och upp mot toppen på den här listan.
2. BEHEMOTH – I Loved You At Your Darkest (ILYAYD)
Även om BEHEMOTH inte lyckas överglänsa sig själva eller komma upp till riktigt samma nivå som sin förra giv “The Satanist”, är ILYAYD ändå en platta nära perfektion. De mer catchiga spåret i bandets senare musik får ta större plats, bästa exemplet kanske Bartzabel, och likaså det melodiska representerat av t.ex. Havohej Pantocrator – där “havohej” inte är någon hurtig polsk hälsningsfras som jag tänkte mig först utan helt enkelt Jehovah (gud) baklänges. Över hela skapelsen ligger ständigt den tyngd, den musikalitet och det furiösa driv BEHEMOTH alltid står för. Nergals och bandets oförsonliga retorik mot religion och kristen konservativ politik är kanske än tydligare denna gång.
1. ORPHANED LAND – Unsung Prophets & Dead Messiahs Den har legat varmt om hjärtat och ohotad etta på min tänkta lista ända sedan den kom i januari. Första singeln var min Årets låt redan 2017. ORPHANED LANDs konceptalbum om mänsklighetens tillkortakommanden och det hopp som släcks igen och igen är musikaliskt en fantastisk helhet fylld med lysande enheter, tung metal i kombination med inslag av orientalisk folkmusik. Lyriken en sammanhållen gestaltning med djupare reflektioner kring det mänskliga och det omänskliga.
“Gillar du inte det här har du helt enkelt inte tagit dig tillräckligt med tid” vill jag ibland säga till dem som inte har funnit storheten i detta. Men sen vet jag ju att det enkla svaret är att smaken är som… olika. Jag bara, mer än någonsin, önskar att den starka musikaliska upplevelsen jag känner går ut till så många som möjligt. Och det är aldrig för sent 🙂 .
Övriga utmärkelser & betraktelser
Årets album strax utanför topp 10
Flera av dessa känner jag hade haft chans bland de främsta tio men att det var tiden, eller avsaknaden av tillräcklig sådan, som verkade emot dem. PRIMORDIAL, NECROPHOBIC, DEATHENING och EINHERJER m.fl. är klart värda mer tid än jag lyckats ge dem på “rätt” sida årsskiftet.
11. KATAKLYSM – Meditations
12. PRIMORDIAL – Exile Amongst The Ruins
13. NECROPHOBIC – The Mark Of The Necrogram
14. DIMMU BORGIR – Eonian
15. DEATHENING– Antifascist Death Metal
16. NERVOSA – Downfall Of Mankind
17. EINHERJER – Norrøne Spor
18. HAMFERÐ – Támsins Likam
19. IMMORTAL – Northern Chaos Gods
20. DOMKRAFT – Flood
Årets svenska album – Crash Nomada
På senhösten kom ett svenskt punkband som slog undan benen på mina planer att placera ett eller annat melodiskt dödsmetallband på denna position. Crash Nomada tog sig in i mitt hjärta på det där sättet som händer med ett band eller en artist sådär högst vart femte eller vart tionde år. Kombinationen av fantastiska texter, engagerad, kärleksfull och ilsken punkattityd samt mixen av sofistikerat snygg och galet uppiggande musik gör skivan oemotståndlig.
Årets livealbum/live-DVD – Messe Noir Ja, konkurrensen här är inte stenhård, jag har aldrig lyssnat på livealbum i någon större utsträckning och inte heller så i år. Ändå är jag säker att BEHEMOTHs “Messe Noir” hade stått sig väl i jämförelse med nästan vad som helst. Hela albumet “The Satansist” i en konsert från Warsawa återfinns på CD-albumet i en stram men ändå oerhört stark liveversion. På DVD:n ges utöver denna konsert ytterligare en, bara aningen mer lössläppt, aningen mer spontan, inspelning av samma upplägg. Det är såhär BEHEMOTH ska upplevas om du sitter hemma i soffan – fast allra helst på plats såklart!
Årets låt – Under en mörk europeisk himmel
Vi behöver detta. Ilska över vad som sker i vår alltmer söndrade värld, bespeglad i forna myter och formad i vackraste musik med djup känsla och integritet. Älskar detta för att det är på en gång kärleksfullt och uppviglande, stärkande och samtidigt på något märkligt vis rogivande. Musik som ger hopp – vi behöver det.
Årets konsert – SLAYER på Hovet
Jamen, hur en än vänder och vrider på det var upplevelsen att se SLAYER i sin avskedsturné på ett fullsatt Hovet den mäktigaste konsertupplevelsen i år. Allra mest imponerande med engagemanget, spelglädjen(!), intensiteten som strålar ut från scenen. Att efter 37 år och med 4-5 avskedsspelningar i veckan senaste månaderna finna den entusiasm som krävs att än en gång göra sitt allra bästa – och lyckas. Professionellt och ruggigt bra . Läs mer i min recension här på WeRock.
Årets festival – Borgholm Brinner IN FLAMES har de senare åren glidit ifrån mig alltmer, eller jag från dem. Senaste två albumen har jag knappt lyssnat till. När så en egen festival lanserades var jag först inte helt engagerad men då de planerade banden presenterades blev det alltmer intressant. Melodisk döds (IF och DARK TRANQUILLITY) omväxlande med hardcore/punk (RAISED FIST, REFUSED, COME BACK KID), black metal (SATYRICON), lite goth-mix (TRIBULATION) samt ett par för mig lite mindre intressanta rockakter – men det ska ju alltid finnas tid till mat och öl också, eller hur? – (GRAVEYARD, DANKO JONES).
En scen, två dagar och 4-5 000 besökare per dag. Ett perfekt format enligt mig och jag ser fram emot vilka band som ska börja presenteras inför kommande sommar. Dessutom låter det nya materialet från IN FLAMES inte så himla dumt faktiskt. Pepp!
Årets o-konflikt – Gaffa vs. WeRock Vi håller varandra nära men fria här på WeRock och skribenterna har vänstrat omväxlande med ett antal andra musiksajter och magasin under årens lopp. 2018 blev året jag började skriva för musiktidskriften GAFFA, ett på många sätt annorlunda skrivande om musik än vad jag varit van med. Framför allt med mer strikta format, skarpa deadlines och ett evigt räknande av antal tecken i recensionen eller artikeln…
GAFFA är kul! Men en alldeles särskild frihet och hemmahörighet känner jag här på WeRock och tackar ödmjukast mina medskribenter för öppenhet, vänskap och kärvänligt musikgnabb under året som gått. Jag önskar er och alla våra läsare ett fantastiskt gott musikår 2019!
ARTIST: NERVOSA
