Etikettarkiv: Pallbearer

Domkraft – Seeds

ARTIST: DOMKRAFT
TITEL: “Seeds”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Magnetic Eye Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Att lyssna på DOMKRAFT påminner lite om att titta på tungviktsboxning. Varje slag landar med förödande kraft och tyngd, och likförbannat kan det stundtals kännas som om det är en fjäderlätt dans som pågår. Kan doom sväva?

“Seeds” är bandets tredje skiva, och den bästa de spikat ihop såhär långt i karriären. Framförallt kanske den mest lättillgängliga, och den skiva där bandets långsamma och lite drömmande doom metal verkligen kommer till sin rätt. 7 låtar från inledande titelspåret till avslutande Audiodome innefattar också 1:06 långa mellanspelet Krank Blekhet, men i övrigt så är det ett antal starka kort som presenteras. Into Orbit, Dawn Of Man och Tremors tillhör de personliga favoriterna där bandet gör det där magiska: dance like a butterfly, sting like a bee. Man skulle kunna dra paralleller till ett band som PALLBEARER, men jag anser nog att DOMKRAFT har mer fuzz i sin ljudbild och skapar något eget.

Trion (Martin Wegeland på bas och sång, Anders Dahlgren på trummor och Martin Widholm på gitarr) benämner sin musik som “psychedelic sludge metal” på Metal Archives även om undertecknad envisas med att kalla detta för doom. Kategorisering är inte viktigt: kvalitet är det, och det har “Seeds” så det räcker och blir över. Kolla in!

Asphyx – Necroceros

ARTIST: ASPHYX
TITEL: Necroceros
RELEASE: 2021
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Full patte. Som en stridsvagn, knäckandes träd och övriga hinder – så har vi vant oss att höra ASPHYX från Holland, och den tionde fullängdaren “Necroceros” är inte annorlunda. Eller?

Kvar finns såklart manglet. Kasta in två nävar BOLT THROWER/MEMORIAM/HAIL OF BULLETS och en näve kängpunk så har du receptet som hållit Martin Von Drunen och hans anhang flytande de senaste 30 åren och lyssnar man på spår som Molten Black Earth, The Sole Cure Is Death, The Nameless Elite eller Botox Implosion (vilken titel!) så får man precis exakt just det. En stridsvagn i ansiktet. Men det finns passager på “Necroceros” som gör detta alster mer intressant och varierande, och som egentligen rättfärdigar just de i övrigt närvarande benknäckande larvfötterna till dödsmetall.

Three Years Of Famine är mer doom än döds, och speciellt det riff som tar låten till sitt slut är inget annat är ren magi. Gitarrslingan i mitten av In Blazing Oceans är vemodig, sorglig och bedövande vacker. Det smakar PALLBEARER när de är som bäst, och baske mig om inte de små detaljerna gör att den här skivan höjer sitt betyg ett snäpp!

Årsbästalista 2017 – Robert

En av årets höjdpunkter för undertecknads del är när alla dessa timmar av lyssnande ska summeras i en årsbästalista. Vad var egentligen bäst, hur spretigt är det jämfört med de andra Werock-recensenternas listor och vilken skiva var starkast 2017? Here goes..!

Topp 10 skivor

10. PALLBEARER – Heartless
Dessa jänkare har verkligen klarat att ta steget från rätt svår och egen doom till… mer kommersiell pop-anstruken doom. Antar att det är så här det skulle låta om ett band som PALLBEARER skrev hitliste-musik. Bra, så klart, och bättre för varje varv.

9. AU CHAMP DES MORTS – Dance La Joie
Fransk black metal med anstrykning av shoegaze och rock’n’roll. Jag fattar inte ett jota av texten, men greppar ändå prick allt. Musik är ett universellt språk – lyssna exempelvis på L’Étoile Du Matin, Contempler L’abîme eller titelspåret så fattar du vad jag menar. Och varför detta är årets debut.

8. PARADISE LOST – Medusa
Dysterkvistarna nummer 1 under 2017 är dessa griniga gubbar från Halifax, England. Släpig doom-döds som kan få vilken karriärcoach som helst att tappa livsgnistan och resten av oss att njuta av glåmigheten och eländet. Åh… det är verkligen underbart när PARADISE LOST vänder den svarta sidan till!

7. THE LURKING FEAR – Out Of The Voiceless Grave
Ja, jistanes! En skiva med koncept som bygger på HP Lovecrafts skräck av modell universell och total undergång för hela världen? Tentakler som sträcker sig genom svarta maskhål för att sluka liv? Fantastiska dödslåtar framförda av rutinerade rävar som inte lämnar en endaste liten pyttedetalj åt slumpen? Exakt. THE LURKING FEAR är förvisso också en debut, men eftersom bandets samlade antal plattor i andra konstellationer knappt går att räkna längre så är de liksom diskvalificerade i den kategorin. Vi nöjer oss med att det är… läskigt bra.

6. SHORES OF NULL – Black Drapes for Tomorrow
Så vackert mörker kan vara. Som här. SHORES OF NULL från Italien visar var skåpet ska stå, och jag tror låten Tide Against Us är en av de som spelats absolut flest gånger under året för undertecknads del. Första 90 sekunderna är lite sega, men sen… ren magi. Och hela skivan är urstark i övrigt. Bara att plocka upp!

5. DECAPITATED – Anticult
DECAPITATED sparkar mer arsle än vad som borde vara tillåtet med sin “Anticult”. Funnes det en möjlighet att buteljera en blandning av musikalisk energi, sväng, jävlar anamma och en fuck-off attityd för att sedan förpacka det i ett omslag av närmast perfekt genomförande så skulle detta vara resultatet. Och bli en storsäljare. Nu verkar ju bandets episka historia av att misslyckas rida på sitt momentum fortsätta (för den som missat det så har man alltså häktats och åtalats i USA, anklagade för övergrepp), så vi får väl se hur det blir med den saken. Skivan är alldeles oavsett rent förjävla bra!

4. JORN – Life On Death Road
Alltså… jag älskar när uträknade hjältar reser sig och knockar mig. Som med den sympatiska norrmannen Jørn Lande som de senaste åren levererat rätt trevliga skivor men ändå liksom saknat det där riktiga bettet. Till nu. För “Life On Death Road” kör ner alla mina fördomar i halsen och visar sig vara sådär fantastiskt slitstark och bra som bara ren klass-hårdrock kan vara. Respekt, Jørn!

3. TOMBS – The Grand Annihilation
Becksvart, stenhårt. November Wolves är så krossande tung att man bara vill ge upp. En så sak måste man förstås älska, och adderar man sedan TOMBS förmåga att skriva bra låtar med en lite progressiv tvist så har man en skiva som slingrar sig mellan döds, black, doom och klassisk metal på ett sätt som är närmast oefterhärmligt.

2. SLÆGT – Domus Mysterium
Den här svarta pärlan dök upp sent under året för undertecknads del, men när den väl hamnade i radarn så var det för att stanna. Flyttade liksom bokstavligen in i hörlurarna och trängde undan alla annan musik under en månad i streck. Danska SLÆGT har tagit fantastiska steg framåt med sin “Domnus Mysterium”, och skapat något helt unikt och eget. Som parentes kan tilläggas att det fysiska exemplaret är härligt påkostat. Det gillas förstås!

1. MASTODON – Emperor Of Sand
Den här skivan har varit ohotad nummer 1 på listan sen den kom i våras. Det kommer att visa sig vara MASTODON’s starkaste skiva i diskografin när man så småningom sammanfattar karriären, och låtar som Show Yourself, Steambreather, Roots Remain och resten av det underbara pärlbandet man serverar kommer att vara fasta punkter i livesetet för lång tid framöver.

Efter de senaste årens klacksparkar till skivor (ja, jämförelsevis då – ett MASTODON som skojar sig Once More Round The Sun smiskar fortfarande de flesta av av alla andra akter i den tyngre skolan…) så har livets vedermödor fått dem att hälla alla sin ångestskapande kreativitet i “Emperor Of Sand” – och vi får ta del av det. Tackarrrr!

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets snackis

BELL WITCH släppte “Mirror Reaper”, en dubbelplatta på typ 84 minuter bestående av… en enda låt. Med årets snyggaste omslag; se bilden ovan i stort format om du kan. Den här skivan toppar dessutom Close-Up Magazines lista, men jag klarar inte av den. Det är lite för mycket av det goda – eller så är det mitt tålamod det är fel på?

Årets coverband
ENSLAVED släppte inte en utan två skivor. Liveplattan från Roadburn, och studiogiven “E” – och lustigt nog är det en coverlåt som sticker ut mest på båda plattorna! Live framför man LED ZEPPELINs Immigrant Song och från studion kommer RÖYKSOPPs What Else is There?, och gosse… vilka versioner! Man blir ju alldeles varm i hjärtat!

Årets hårdrocksland: Danmark???
Ja, hur gick det här till kan man undra? Först bland annat DEMON HEAD, en rent av skrattretande skiva – men sen idel hits. Jesper Bintzer, SLÆGT , PHRENELIT, UNDERGANG… rena invasionen. Egentligen är jag mest sur för att jag fattat grejen så sent under året, men ändå. Dansk hårdrock – Hvaergang!

Årets i-landsproblem
Turnépaketen blir bara större och större. 4 band eller fler är inget ovanligt, och som den lite vresiga och bekväma gubbe jag är blir det liksom bara för mycket. En måndagkväll med 4 havdassiga band i en enda lång väntan på något bra? Nja. Så undertecknad har alltså tid, pengar och möjlighet att se nästan obegränsat med spelningar men.. orkar. inte. masa. mig. iväg. Jo, jag vet. Det är ett i-landsproblem…

Ett år av liveskivor!
Riktigt bra år för liveplattor. ACCEPT, DIMMU BORGIR, ARMORED SAINT, ENSLAVED, IRON MAIDEN, GHOST, ENTOMBED… jo, jag tackar jag!

Farväl – Vila I Frid
2017 var ett år när vi förlorade några stora. Chris Cornell. Warrel Dane. Malcolm Young. Som trendspaning är det sorgligt, men man får se sanningen i vitögat: det börjar vara många legender som tagit ner skylten nu. Tack för allt.