Etikettarkiv: Paradise Lost

Best of 2015 – Amelie

2015 är lagt till handlingarna, men innan WeRock på allvar tar sig an det nya året så återstår den oerhört grannlaga och (allt som oftast) ljuvt problematiska uppgiften att sammanfatta vilka skivsläpp som var de bästa under 2015. I vanlig ordning får ni förutom respektive skribents topp 10 också en del annan mumma. Vi kör!

Topp 10 skivsläpp

10. ”With the Dead” – WITH THE DEAD
I elfte timmen, närmare bestämt i början av december, när andra media redan börjat publicera sina årslistor nådde WITH THE DEAD mitt medvetande (tack Tomasz!). Inledningen på Nephthys bet sig att börja med fast i mitt sinne – den var ju ”stulen” rakt av från någon av låtarna på DIA PSALMAs debut! Eller? Fler och fler passager och låtar på albumet fastnade nånstans i hjärnbarken och här står vi nu – med ”With the Dead” som oväntad inledare av årsbästalistan 2015.

9. ”Repentless” – SLAYER
”Repentless” kommer knappast gå till historien som någon banbrytande skiva trots att, eller på grund av, att det är det första släppet av thrashveteranerna efter gitarristen Jeff Hannemans bortgång. Ingen större experimentlusta som lyser igenom. Gött att lyssna till är det dock.

8. ”The Book of Souls” – IRON MAIDEN
Bruce Dickinson, mannen som lite i skymundan kreerade ett nytt dubbelalbum med sitt IRON MAIDEN, medan fokus i nyheterna var sångarens cancerdiagnos och behandling. ”The Book of Souls” är inte revolutionerande på något sätt men ett mycket habilt IRON MAIDEN-album som ger avkopplad lyssning, utan att kräva alltför mycket tillbaka av lyssnaren.

7. ”Epistemology” – KEEP OF KALESSIN
Första fullängdaren med gitarristen och bandmotorn Obsidian C. även som sångare. Lite knölig har väl vägen varit de senaste åren, men med ett ack så tilltalande resultat i form av ”Epistemology” till slut! ”Lätt att älska, svår att släppa, åtminstone för dig som gillar melodisk extrem metal” skrev jag i recensionen.

6. ”In Times” – ENSLAVED
Rutin. Erfarenhet. Fasta format. En bedräglig lätthet som samtidigt ger spännande lyssning med många bottnar. Och än en gång kommer det hela ut briljant när norska ENSLAVED  gör det ”In Times”.

5. ”Malefic Miasma” – AGES
Inte bara årets debut, ”Malefic Miasma” är också en av årets bästa plattor totalt sett . Svårartat beroendeframkallande melodisk black metal. Jag ser fram emot mer av dessa svenska musikerveteraner som i AGES äntligen tyckts ha hittat helt rätt.

4. ”Enki” – MELECHESH
Fem år sedan förra albumet, ”Epigenesis”. En väl värd väntan när resultatet är så här. Tungt, tekniskt och med mycken musikalisk finess i MELECHESHs orientaliska metal. Såsom vi vant oss vid det. Något mindre lättilllgänglig än föregångaren, och därmed än mer att avtäcka under kommande lyssningssessioner.

3. ”Sólverv” – VREID
En fullträff från norska VREID, bandet som alltid får högvis med cred, men ändå inte nått riktigt, riktigt samma bredd internationellt som en del andra norska bandkolleger inom genren. Dags nu? Hela albumet framförs förtjänstfullt på bandmedlemmarnas hemmadialekt, Sognamål.

2. ”From The North” – RAISED FIST
Bandet som fortfarande är precis så arga och samtidigt uppmuntrande som jag vill ha dem. ”From The North” är plattan som växt sig allt starkare ju längre tiden led och är en av dem jag lyssnat allra mest på under året. RAISED FIST bjuder här även på flera allsångsvänliga topplåtar som jag hoppas få chans att gasta med till live så småningom.

1.  ”The Plague Within” – PARADISE LOST

Vi toppar listan liksom vi bottnade den – med brittisk doom. PARADISE LOST ger oss tung-doom-gung att njutningsfullt sjunka ner i melankolins djup till. Men också mycket melodi. Efter något av en mellanplatta med ”Tragic Idol” blev allt, precis allt, rätt för britterna denna gång. ”The Plague Within” har snurrat oräkneliga varv i spelarna sedan den släpptes i början av året. Utan tvekan årets album 2015.

Årets övriga utmärkelser

Årets konsertupplevelse.
… måste vara OPETH i Kulturhuset, Stockholm. Band liksom publik tycks ungefär lika obekväma i Kulturhus-kostymen till en början. Men det lossnar, och inramningen lyfter fram teknikaliteten, musiken i OPETHs 25-åriga bandhistoria. Mellansnacks-Mikael fira nya triumfer i torr och lakonisk humor.

Årets debut.
AGES. Inget att diskutera där. Aldrig förr har jag utdelat en betygsnia vid recensionen av ett albumdebuterande band, men här är det väl befogat. Dessutom kniper AGES en femteplats på årsbästalistan.

Årets mest överskattade.
…och GHOST vinner detta lopp igen, för tredje plattan i rad! Jag börjar känna mig alltmer ensam i motståndsfållan, men de är verkligen inte roliga. Nånstans.

Årets norrmän.
VREID, det goda bandet med den goda norska black metal-traditionen. Som 2015 vågar framföra ett helt album inte bara på sitt eget språk, utan även på den egna mer eller mindre obskyra dialekten, Sognamål.

Årets besvikelse.
APOCALYPTICAs ”Shadowmaker” hade jag personligen sett mycket fram emot. Bandets fortfarande suveränt eleganta cellometal sänktes av valet att ha en – och valet av – fast sångare.

Årets låt.
Årets låt kommer från nästa års album av grekiska ROTTING CHRIST. Förstasingeln Elthe Kyrie är ett enastående smakprov, som verkligen ökar längtan inför fullängdsalbumet som planeras släppas i februari 2016.

Live: Paradise Lost på Sticky Fingers

ARTIST: Paradise Lost (förband: Lucifer)
LOKAL: Sticky Fingers, Göteborg
DATUM: 11 Oktober, 2015

Lågmäld brittisk humor, gammal kärlek som inte rostat, ett oväntat haveri, och en mängd oförskämt tunga och vackra låtar, varav fler än du tror från den senaste plattan. PARADISE LOST live, helt enkelt!

Paradise Lost, Sticky Fingers 151011

Jag tror att vi alla är bekanta med faran i att ha för höga förväntningar. I mitt fall är risken påtaglig denna inte alltför kylslagna söndagkväll, när jag infinner mig på Sticky Fingers övre våning. Paradise Lost, huvudakten för kvällen, har återfunnits i min skivhylla i över 20 år, men det är första gången jag kommer åt att se dem. Upplagt för antingen succé eller besvikelse, alltså.

Först ut är dock förbandet LUCIFER, som med viss rimlighet kan sägas hämta lejonparten av sin inspiration från band som BLACK SABBATH, PENTAGRAM och liknade. Musiken är förhållandevis mörk och mässande, men ändå svängig snarare än genuint farlig. Sångerskan, Johanna Sadonis, låter förvisso lite farlig under mellansnacken. Rösten är ofantligt hes, och frontkvinnan påpekar också att hon har lite problem med rösten men hoppas att det inte skall märkas alltför mycket.

På den punkten behöver hon inte oroa sig. Sadonis har bra klipp i pipan, och extra stämningsfullt blir det när basisten rycker in med lite körsång i tredje spåret Purple Pyramid.  Just basljudet är annars en påtaglig behållning här; kraftfullt och svulstigt, och en starkt bidragande orsak till fin tyngd i ljudbilden trots en ensam gitarr i sättningen. Trots bra ljudbild och kompetent musikerskap lyfter det dock aldrig riktigt. Visst, Sabbath erbjuder fin tyngd, och Morning Star en effektiv tempoväxling. Tillsammans med tidigare nämnda Purple Pyramid utgör de en habil stomme., men övriga nummer i setet är dock inte riktigt tillräckligt slagkraftiga för en omedelbar succé.

Humöret i lokalen (som för övrigt fylls upp ganska väl med tiden) är ändå gott, när huvudakten en halvtimme senare äntrar scenen. Precis som i Malmö kvällen innan inleder britterna med No Hope In Sight från nya plattan ”The Plague Within”. Trots antydan till rundgång på kompgitarren funkar låten fint, och genomgående för kvällen skall det visa sig att det nya materialet gör sig väl live. Widow följer, innan det är dags för något av ett litet ”påskägg”,så här mitt under brinnande höst. Här presenteras nämligen The Painless, ett spår som inte direkt tillhör vardagsmat i PARADISE LOST:s setlista.

”Vi har inte spelat den här låten sedan… 1992, så passa er”, konstaterar Nick Holmes på ett väldigt brittiskt, lakoniskt sätt. ”Fan”, utbrister sångaren, och pekar med ett vagt anklagande finger på unge, finske turnétrummisen Waltteri Väyrynen, ”du var ju inte ens född senast vi lirade den här låten!”. Skinnpiskaren garvar ikapp med publiken, något han förmodligen kan göra med full trygghet. Den 21-årige begåvningen är nämligen ett högst kompetent val bakom pukorna.

Även innan därpå följande Terminal uppvisar frontmannen Holmes en diskret komisk ådra. ”Ikväll tänkte vi lira rätt så många låtar från vår nya platta”, förklarar han, vilket (kanske som väntat när det gäller ett band som lirat i 30 år) inte nödvändigtvis möts med odelad entusiasm från publiken. ”Ja, alltså”, fortsätter han när han hör kluvenheten, ”om ni inte gillar det… Vad skall jag säga? Det ligger en McDonalds nedåt kvarteret”.

Nå, risken verkar tämligen liten att någon skall avvika. Under därpå följande Erased förekommer viss allsång, och även Praise Lamented Shade får ett helt okej bemötande. Som jag nämnde ovan är det ändå kanske det nya materialet som står sig bäst denna kväll, något som framgår väl av oförskämt starka Victim Of The Past. Här lider bandet faktiskt av lite ljudproblem, då sången under lite drygt halva låten ligger alldeles för lågt i mixen. Mot slutet rättas detta till, och från efterföljande Enchantment och framåt är spelningen tekniskt problemfri.

”Nu kommer ytterligare två låtar från senaste plattan”, berättar Holmes sedan. ”Det är faktiskt den snabbaste och den långsammaste låten PARADISE LOST någonsin har skrivit, efter varandra, vilket är lite kul. Bägge handlar om… tja, döden så klart.” Frontmannen rycker på axlarna och ler lite snett. Först ut av dessa är Flesh From Bone, som onekligen är ett stycke cool musik! Under introt tung som ett stentroll en synnerligen bakfull måndagmorgon, och sedan hysteriskt ryckande i kopplet likt en retad, hungrig Rottweiler. Inte ens rekord-långsamma, därpå följande Beneath Broken Earth når riktigt samma tyngd, men är förvisso behaglig ändå. Extra stilpoäng  här för imponerande avgrundsvrål från Holmes.

Nästa nummer borde enligt alla konstens regler ha varit kvällens höjdpunkt för undertecknad, nämligen klassikern As I Die. Så blir det nu inte. När frontmannen annonserar låten med kommentaren ”från en miserabel låt till en något mindre miserabel… men som fortfarande handlar om döden, så klart”, visar sig miserabel vara nyckelordet. Sången havererar fullständigt; Holmes träffar inte tonerna, och landar därtill i något slags underligt mellanting mellan growl och rensång som inte alls lyfter. Låten i sig är fortfarande jättestark, men framförandet denna kväll helt under isen.

Här hade PARADISE LOST alltså kunnat hamna i en rejäl uppförsbacke. Hell no, för när Requiem avslutar det ordinarie setet är allt frid och fröjd igen. Jag står med slutna ögon och gungar behagligt med huvudet, tillfälligt förlorad i musiken. Det är tungt, mörkt och ack så vackert! Efter att britterna på detta vis föredömligt krattat manegen åt sig själva, kommer de sedan efter en stunds sedvanligt skanderande in igen och ä-g-e-r. Nya Return To The Sun är en riktig blydagg, och när även rensångspartierna sitter klockrent finns det absolut inget att anmärka på.

Holmes avslutar kvällen som han började den, med subtil fyndighet. ”Nu tänkte vi lira en låt från plattan ‘Faith Divides Us, Death Unites Us’. Den heter… ‘Faith Divides Us, Death Unites Us’.” Publiken garvar. Eftersom sagda alster är en given publikfavorit är det inte bara humorn som uppskattas, utan även låten som sådan. Dock inte lika mycket så som kvällens näst sista nummer, An Eternity of Lies, som nog bör räknas som kvällens piéce de la resistance – det är ett ruggigt starkt framförande.

Den absoluta avslutningen är, med PARADISE LOST-mått mätt, i det närmaste pop. Jag avser då luftiga Say Just Words, ett i mina ögon oväntat lättsamt slutspår som ändå verkar gå hem bra hos publiken. Att humöret verkar gott även uppe på scen personifieras av kompgitarristen Aaron Aedy, som annars är en herre med rätt sammanbiten, maskulin framtoning. Här brister han ut i något slags yster discodans under hela låten, vilket lämnar mig med ett leende på läpparna som sitter i efter att de avslutande applåderna klingat ut.

Ett sammanfattande intryck: spelningen var bra, men inte magisk.  Jag saknade True Belief, och As I Die var som sagt ett regelrätt haveri. Ändå fanns där många riktigt starka nummer, och jag är tacksam för att ha fått chansen och se mina gamla favoriter. Medan jag vandrar ut i den nu betydligt kyligare Göteborgs-kvällen tänker jag att det möjligen går att dra paralleller till långvarig kärlek i verkliga livet, där man efter många år accepterar varandra med lite skavanker?

Det där med alltför höga förväntningar, vare sig det är på relationer i eller utanför konsertlokalen, kan ju som sagt vara vanskligt. Lite som Nick Holmes själv sjunger i An Eternity Of Lies: ”All my dreams / A make-believe”

Paradise Lost – The Plague Within

ParadiseLost - The Plague WithinARTIST: Paradise Lost
TITEL: The Plague Within
RELEASE: 2015
BOLAG: Century Media

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Brittiska PARADISE LOST släpper sitt 14:de album. Jag tillhör inte dem som haft bandet aktuellt genom hela dess långa karriär sedan debuten med ”Lost Paradise” 1990, även om de plockats fram för lyssning av och till under åren. Och medan 2009 års ”Faith Divides Us – Death Unites Us” blev en stor favorit, var enligt min mening förra given ”Tragic Idol” (2012) lite mindre karaktärsfull.

Årets släpp är en ren fullträff, som innehåller ”allt” det goda med PARADISE LOST. ”The Plague Within” är lätt att släppa inpå sinnet och tillräckligt varierad för att med stort nöje behållas där. Detta är visserligen inget direkt revolutionerande i stil och låtbygge, men hela albumet utgör ett ack så högkvalitativt musikarbete med ett fantastiskt låtmaterial att lyssna till och älska länge.

Jag ska inte påstå att alla spår är exakt lika bra, men inte någon enda låt faller igenom eller känns som utfyllnad, och ovanpå denna höga snittkvalitet stiger ett antal toppar. Det bildas ett grymt skönt sug i maggropen när det riktiga tung-doom-gunget släpps lös i låtar som Beneath Broken Earth och Sacrifice The Flame, och jag vill bara ligga på rygg och stirra upp i en blygrå himmel och njutningsfullt sjunka allt djupare ner i melankolin. Sen finns det annat som rentav får betecknas som svängigt, såsom den lättfångade refrängen i Cry Out, eller för den delen hela spåret An Eternity Of Life. I ett antal av låtarna finns också potential för många fina stunder i kommande liveframträdanden.

Så vad har jag över huvud taget att klaga på, något ”måste” det väl ändå finnas? Nja, låttitlarna kan inte direkt anklagas för originalitet i sammanhanget: No Hope In Sight, Flesh From Bone, An Eternity Of Life… ja, ni hör ju själva. Men detta står jag så gärna ut med, när låtmaterialet och framförandet är så superbt som det är på denna platta. PARADISE LOST av år 2015 är ett band på topp ännu efter mer än 25 år inom scenen. I alla avseenden tungt.