Etikettarkiv: Spirit Adrift

Halfway to Hell 2019

Halva musikåret 2019 har gått, men (trots inläggsrubriken) inte nodvändigtvis åt helvete… Tvärtom, det finns gott om utsökta karameller att nypa ur den godispåse musikåret 2019 hittills har plockat ihop!

Givetvis vill vi på WeRock dela med oss av några av dessa. Därför har vi satt ihop en spellista med 10 utvalda höjdpunkter från var och en av oss. Vi hoppas ni skall hitta några nya favoriter redan här, och att vi får fortsätta göra er sällskap på resan under resten av musikåret. Bon appetit och bon voyage!

Robert

POSTHUM – The Ravens Are Flying Low
Som tema för samtliga låtar var jag ute efter att överraska såväl mina medskribenter som läsare, och gå en bit utanför den väntade fåran. Norska POSTHUM är det inte många som har blykoll på… men det borde alla ha.

ONTBORG – Within The Depths Of Oblivion
Svåraste utmaningen med att ta en låt från ONTBORG-skivan? Att välja vilken. Till slut valde jag titelspåret. Den här skivan är rent guld.

KRYPTOS – Mach Speed Running
Indiens KRYPTOS slog väl iofs igenom på allvar med förra given, men ändå: bandets thrash är typ det bästa som hänt sen skivat bröd och ordet måste spridas. Känn drivet!

PECTORA – Collide
PECTORA ger mig lite vibbar av METALLICA ibland, den mer klassiska hårdrocksvarianten snarare än thrashvarianten. Jag gillar’t, det är okomplicerat men ändå bra.

TROLL – Building My Temple
Amerikanska TROLL spelar doom i Sabbath-anda. Det är förstås alltid en bra förebild, och trots att den här låten är rätt lång känns den kort.

OVÀTE – Song Til Ein Orm
Norsk black metal, av den där sorten som verkligen kan greppa tag i en och vägra släppa. Det är både svängigt och hårt på samma gång.

AMULET – Burning Hammer
Brittisk NWOBHM, fast nyproducerat. Jag gillade debuten skarpt och blev glad när efterföljaren landade rätt nyligen utan att jag visste att den var på väg, valde den här låten efter refrängen är vansinnigt bra. Höj näven och sjung med!

VULTURE – Tyrantula
Speed metal, och med lite galen sång. Den här kan nog dela lägret i vad man tycker om det – för egen del är det nostalgi som tar mig tillbaka till pojkrummet på nolltid.

MONASTERIUM – Liber Loagaeth
Härlig doom som luktar gamla CANDLEMASS, där refräng och riff placeras i skärselden mellan hårdrock och doom.

SANHEDRIN – In From The Outside
Hårdrock där en bra sångerska kan rida på ett skönt riff tilltalar alltid undertecknad – och det är precis vad man får med SANHEDRIN. Perfekt “tack för mig”-avslutning, hoppas denna del av spellistan gett något nytt och spännande.

Fredrik

NORDJEVEL – Amen Whores
Snabbt, hårt, ondskefullt och ack så härligt mörkt! Sannolikheten att 2019 får se bättre black metal än så här är högst begränsad.

PORT NOIR – 13
En härlig mix av influenser, där BEASTIE BOYS och RAGE AGAINST THE MACHINE samsas med SOEN och luftig pop. Slutresultatet är, om du frågar om min åsikt, genuint golvande. Det här är genialt!

MISERY INDEX – New Salem
Ibland behöver saker förstås inte vara så komplicerade eller intrikata för att vara bra. MISERY INDEX levererar alltid relativt raka dödsmetall-högrar, utan kroppsfinter eller jabbar. Men de slår hårt, och de slår träffsäkert.

ROTTING CHRIST – Dies Irae
Kompakt mörker, blytunga gitarrer och mässande klosterkörer. Vad mer behöver man, egentligen…?

SWALLOW THE SUN – Upon The  Water
Också här är mörkret kompakt, även om en någon luftigare skönhet kan skönjas som en antydan till blodröd soluppgång vid horisonten. Bedövande vacker depression.

WITHIN TEMPTATION – Raise Your Banner
Vi håller oss kvar i den pompösa, känslosamma sfären. Anledningen till att vi gör det är Sharon den Adel och hennes röst, för när hon klämmer i på refrängen här ligger gåshuden väldigt nära till hands.

SOEN – Opponent
Jag kunde nästan ha valt vilken låt som helst från SOENs “Lotus”, så stark är skivan. Inget annat släpp så här långt i år kommer i närheten av att erbjuda lika många olika känslointryck. Gudomlig skönhet, tonsatt.

MILLENCOLIN – Nothing
Örebroarnas kulturella pretentioner är säkert högst blygsamma jämfört med t.ex. SOEN, men det ändrar inte det faktum att anrika skejtpunk-akten MILLENCOLIN är duktiga på att skriva trallvänliga melodier med fästande hooks. Nothing är ett bra exempel på detta.

DANKO JONES – Dance Dance Dance
Sällan mer än en trivsam bagatell, men aldrig mindre än 100% ren, fotstampande rock ‘n’ roll. Det är sällan enkelt att sitta still till DANKO JONES, och alltid svårt att inte le. Så även här, till min dansanta sommarhit #1 för året.

ROME – A New Unfolding
Alltså, visst, det här i strikt mening varken metal, hårdrock, punk eller något annat jag normalt skulle täcka här på WeRock. Men ROME erbjuder mer själslig svärta, känsla och desperation än de flesta metal-akter kan skryta med, så jag plockar med honom ändå. Djävulen som singer/songwriter? Tja, det hade nog kunnat låta ungefär så här…

Amelie

SOILWORK – Stålfågel
Det är något som aldrig klickar de där allra sista procenten mellan SOILWORK och mig. Deras plattor är bra, till och med mycket bra, men aldrig “oundgängliga”. Dock är enskilda låtar på årets album helt suveräna och en bland dessa är just Stålfågel med drömsk stämning och mjuk melodi.

ROTTING CHRIST – The Voice of the Universe
Som helhet är albumet “Heretics” närmast en besvikelse, men även en rätt medioker ROTTING CHRIST-skiva levererar ett antal låtar som gör sig utmärkt i en sån här lista. Bäst är The Voice of the Universe med vokalt stöd av Ashmedi från MELECHESH.

IN FLAMES – I, The Mask
Efter ganska sorgliga bottennappet “Battles” blev plattan “I, The Mask” en positiv överraskning i början av året och en av de bästa låtarna är just titelspåret, hårt och In-flameskt på bästa sätt. En annan kandidat till listan vore det supersofta avslutningsspåret Stay With Me.

DEVIN TOWNSEND – Genesis
En hel Devin Townsend-platta är sällan bra för det själsliga måendet men i lagom doser är den här musikaliska “galningen” bättre än mångt och mycket. Jag väljer Genesis från “Empath” som exempel på detta.

ELUVEITIE – Black Water Dawn
Inrymd i en platta som i sig är både för lång och spretar åt alltför många olika håll är dock Black Water Down en ren pärla. Guld i legeringen av metal och folkmusik med en känsla som blir närmast överväldigande.

NUMENOREAN – Regret
Kunde praktiskt taget valt vilken som helst låt från “Adore”, årets klart bästa plattan hittills. Regret var den låt som först väckte mitt intresse. Allra bäst gör sig dock de enskilda låtarna i sitt sammanhang på albumet. Numenoreans mörker lägger sig som blytung bomull över en sargad själ.

NUMENOREAN – Adore
Vi dubblerar här, kan inte annat. Titelspåret kostar vi också på oss. Jag ångrar nästan att jag inte gav albumet full pott i min recension men kanadensarna överraskade så att jag inte riktigt själv hann koppla hur urstark musiken är. Adore är smekande lava i öronen.

KAMPFAR – Det Sorte
Bland alla norska folk/pagan/black metal-band är KAMPFAR inte något jag tidigare fallit för. Men med ett av årets hittills bästa album skulle jag kunna plocka halva listan full bara från “Ofidians Manifest”. Jag valde den sorgesamt vackra avslutningen men rekommenderar starkt att plattan njutes som helhet.

CULT OF LUNA – The Silent Man
Första singeln från ett av årets mest emotsedda album pryder sin plats i en lista som denna. Vi vet inte vad höstens platta bär med sig – senast lyftes musiken mot höjderna m.h.a. sångerskan Julie Christmas – men The Silent Man lugnar all eventuell oro med sitt typiska CULT OF LUNA-sound.

VICTIMS – We Fail
Behöver vi fler väckarklockor? Definitivt. Behöver vi mer ilska och upprörda känslor? Absolut. We Fail är det jobbigaste spåret på hela albumet “The Horse and Sparrow Theory”. Och bäst bland många bra. Så du behöver inte stanna vid den.

Martin

AVANTASIA – Ghost In The Moon
En helt underbar introlåt som verkligen sätter agendan till ett av de bästa albumen som har gjorts inom power metal.  Det är helt omöjligt att inte älska det här.

SOILWORK – Arrival
Med ett ursinnigt driv och med patenterad känsla för sväng visar SOILWORK varför de är ett av världens bästa band.

DEVIN TOWNSEND – Spirits Will Collide
Heavy Devy kopplar på det stora känsloregistret och gör låt som får mig att känna mig uppskattad och omfamnad på en av samma gång.

VENOM PRISON – Uterine Industrialisation
Det här bandets vrede känns totalt uppfriskande och ärligt menad. Varenda fiber i kroppen bearbetas med en frenesi som är påtaglig.

ABNORMALITY – A Catastrophic and Catalyzing Event
Frenetiskt rens med ackuratess från ett av de bästa banden inom genren. ABNORMALITYs ångvältstunga döds är ren mumma för öronen.

SPIRIT ADRIFT – Angel and Abyss
Total känsla för historien och för vad denna kan påverka i musiken. SPIRIT ADRIFT har allt klart för sig och snickrar ut en låt som är totalt hemsökande.

MISERY INDEX – The Choir Invisible
Bra, bättre, MISERY INDEX? Ja fan trot, men det kan stämma. Patenterat grovt brötsväng gör att nackmuskulaturen får slita lika hårt som vanligt.

ALLEGAEON – Tsunami and Submergence
Vem kunde anat att ett band mest känt för shred kunde skriva så känslosam musik? Detta är bland det bästa ALLEGAEON har släppt från sig, sanna mina ord!

FRACTAL UNIVERSE – A Reality To Forclosure
Hemsökande vacker och tung progressiv metal på den här nivån gör mig lycklig. Det brottartunga gung som härskar här är helt enkelt underbart.

FIRESPAWN – The Great One
Med skruvande riffsvärmar och övertygande sväng är det omöjligt att inte älska den här låten.

Hot or not? – Maj 2019

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar och WeRock kör varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material. Alla är dock inte överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?


VALD AV: Robert

Fredrik: Alltså, det här är inte dåligt. Men genren “atmosfärisk och kultursvår mörk aggression” är 2019 ganska välbefolkad, och det finns gott om band som gör det bättre än NIXA. Därmed lite av ett “meh”, om jag skall vara ärlig.

Amelie: Oh, snyggt och bra det här. Lite känningar av mitt eget månadens val med CULT OF LUNA. Förutom sången då som inte är lika stark här. Sammantaget dock alldeles nog för att jag ska vilja kolla vidare på plattan och NIXA.

Martin: Jag kan känna viss sympati för produktionen som är fint organisk, och att sången är riktigt bra. Men som helhet lyfter ju det för fan aldrig!


VALD AV: Amelie

Martin: Jag har aldrig varit något större fan av CULT OF LUNA, och även om jag gillar den av vemod svärtade The Silent Man så är detta inget som jag skulle ranka som något av det bästa jag hört under 2019. Tungt, lagom svårt och innerligt är det däremot så det förslår!

Robert: Integritet. CULT OF LUNA har verkligen integritet, och flera av bandets tidigare alster är essentiella mycket på grund av just det. Bandet går sin egen väg. The Silent Man är lovande för den kommande plattan, men jag kommer inte riktigt in på livet på den. Krävs mer tid kanske?

Fredrik: CULT OF LUNA har gett mig en av de allra mest magiska konsertupplevelser jag har haft, och därmed har deras svala desperation en varm plats i mitt hjärta. Här är de som vanligt atmosfäriska och stämningsfulla, men (för att vara dem) nästan ljusa och luftiga i överkant. Det är bra, men inte magiskt. Dit når månkulten visserligen som regel aldrig riktig på skiva, för det krävs en scen.


VALD AV: Fredrik

Amelie: Eh, nehej. Eller, eh? Eller ja, jo kanske ändå. Hårdrock på svenska har alltid ett litet plus i kanten redan före start i min bok. Det här växer på allt eftersom med antalet lyssningar. Inte oävet alls men inte heller något jag känner behov att återvända till.

Martin:  Det enda som skulle kunna sänka ostighetsnivån här är om sången framförts på skånska. Jag har pendlat mellan en axelryckning och vredgat stampande då jag lyssnat på detta. Har jag varit på bra humör har det blivit en axelryckning, inte fullt så bra… ja, ni fattar, eller hur?

Robert: Det här föll inte mig i smaken. Inte för att det är sång på svenska – jag klickar inte med musiken. För hetsigt och ryckigt för mig.


VALD AV: Martin

Robert: SPIRIT ADRIFT har rört sig en aning från doom á la PALLBEARER och mer mot ett landskap där klassisk heavy metal dominerar. Det är nästan lite IRON MAIDEN över flera stycken på nya plattan “Divided By Darkness“. Angel And Abyss är en bra representant för hur bandet låter numera – dvs skitbra. Helt klart “Hot”!

Fredrik: Gitarrljudet är hur läckert som helst, särskilt i de lugnare partierna. Jag gillar även trycket när SPIRIT ADRIFT växlar upp, men… jag har väldigt svårt att ta mig förbi sånginsatsen. När Nate Garrett får klämma i funkar det hyggligt bra, men i de lugnare partierna bär det faktiskt inte riktigt. Vilket, tyvärr, är ett för stort skönhetsfel för att överse med. Synd, för låten i sig är annars skön.

Amelie: Det här gungar bra. En hel del Black Sabbath-känning. Vilket också blir ett problem då även sångarens röst ligger väldigt nära Ozzys gnälliga stämma. Så många bra låtar så förstörda av den rösten och här ännu en röst som förstör istället för tillför.

Spirit Adrift – Divided By Darkness

ARTIST: Spirit Adrift
TITEL: Divided By Darkness
RELEASE: 2019
BOLAG: 20 Buck Spin

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ett kärt återseende. Så skulle jag kunna sammanfatta hur bra “Divided By Darkness” är, för är det något som SPIRIT ADRIFT framkallar så är det en känsla av hemkomst. För er som kanske minns så hyllade jag förra skivan “Curse Of Conception”?

Och dessförinnan hissade jag debuten något alldeles vansinnigt, så att jag gillar det här bandet sedan flera år tillbaka gör ju att jag alltid bävar och ser fram emot nytt material från SPIRIT ADRIFT.

Att bandet hittills sannerligen inte har svikit mina förhoppningar är ju bara att betrakta som en present, för “Divided By Darkness” är precis som föregångarna packad med riffmumma, känslostormar och en rent episk produktion som gjord för att jag ska vilja återkomma gång efter gång till skivan.

Inledande We Will Not Die är en dröm som inledningslåt – energifylld och fullständigt majestätisk i sin inledning. Jag blir glad och vill dricka öl när jag hör den låten som är så satans headbangervänlig att ni kommer baxna.

Det som kännetecknar SPIRIT ADRIFT är en känsla att bryta mot genrekonventioner. Kollar ni på Metal Archives som etiketteras bandet som doom metal. Och det stämmer till viss del, men det här bandet handlar om så mycket mer än att spela långsamt. Snarare verkar bandet se detta mer som en startpunkt att samlas kring för att sedan tokdyka ner i de mest skilda genrer. Men visst, det här gänget älskar verkligen sitt 1980-tal. Referenserna till METALLICA och IRON MAIDEN finns även med på den här skivan, men också nyanser av SLAYER och BLACK SABBATH. Som bäst kommer dessa fram i den i särklass bästa låten på skivan,  Angel And Abyss,  som får mig att tänka på Fade To Black  av METALLICA och bli helt lycklig. Faktum är att detta kan vara den bästa låten bandet skrivit. Den är oavbrutet intressant, men det är klart, övergången och tempobytet gör att den lyfter lite extra.

SPIRIT ADRIFT visar med sånt helvetiskt eftertryck att de sannerligen är ett band att hålla koll på – tre i det närmaste helgjutna plattor i rad talar sitt tydliga språk. Kolla in dem.