Etikettarkiv: The Plague Within

Best of 2006-2015: Amelie

Är det ens möjligt att lista de 10 bästa skivorna från 2006 till 2015? Här är det Amelie som presenterar sitt bidrag till dessa försök!

Som antyds redan ovan är den här artikelns syfte ett redan från start helt omöjligt uppdrag. Det går naturligtvis inte att på något sätt utse de objektivt bästa albumen under en tioårsperiod. En lista av detta slag blir därmed med självklarhet subjektiv, ännu mer än vad en vanlig årslista brukar vara. Men genom att tillåta sig att färgas av de egna upplevelserna med och kring musiken blir uppgiften lustfylld. Fortfarande omöjlig, men lustfylld 🙂

ParadiseLost - The Plague Within
The Plague Within – PARADISE LOST (2015)

10. Vi börjar på plats tio med förra årets bästa album. Jag vågar faktiskt hävda in den på listan trots att den bara har ett års speltid i bagaget.

Bandet har oerhört mycket bra musik i sin katalog men efter ett ganska svagt släpp 2012 med “Tragic Idol”, återkom PARADISE LOST 2015 med “The Plague Within”, en komplett platta med allt vad gott är i bandets musik; melodier att älska, doomig tyngd i massor men också ett fantastiskt sväng och härliga refränger att gasta med i.

Satyricon - Satyricon
Satyricon – SATYRICON (2013)

9. Som ett av de klassiska norska black metal-banden är givetvis SATYRICONs tidigare plattor något jag lyssnat på men det var först med det självbetitlade albumet som kom för tre år sedan som jag riktigt tog bandet till mitt hjärta.

Vissa spår så trogna den norska – och den egna – svartmetallestetiken, andra med överraskande mjuka partier eller nästan helt utanför “ramarna” som Phoenix, med sång av den tidigare frontmannen i MADRUGADA, Sivert Høyem. Och samtidigt finns en helhet som gör att plattan mer än gärna avlyssnas rakt igenom.

Fiction - DARK TRANQUILLITY (2007)
Fiction – DARK TRANQUILLITY (2007)

8. DARK TRANQUILLITY är för alltid ett av flaggskeppen för den melodiska dödsmetall som benämns Göteborgssoundet. Under årtionden har de varit riktigt stora här hemma och i världen men det har aldrig stigit medlemmarna åt huvudet, det är den uppfattning jag har i alla fall.

Albumet “Fiction” som kom 2007 är ett mycket bra exempel på bandets hårda men hjärtevärmande musik. En av de plattor som snurrat oräkneliga varv i mina spelare och den håller bra att ta fram precis vilken dag som helst även så här nästan tio år efter utgivningen.

Årets släpp från göteborgarna ska vi återkomma till senare, när det blir dags att summera 2016…

Billy Talent II - BILLY TALENT (2006)
Billy Talent II – BILLY TALENT (2006)

7. Här har vi ännu en platta som varit med mig länge, länge och bokstavligen i ur och skur, ofta på vandring i skog och mark, under hela decenniet sedan den släpptes.

BILLY TALENTs både aggressiva och frejdiga punk-/hardcorestil och alltid engagerande texter tilltalar något djupt inom mig. Musik som en blir både glad och arg men framför allt starkare av. Jag tar inte i om jag säger att detta album aldrig har saknats i mina lurar längre än allra högst en månad i taget under dessa tio år. Det är hållbarhet och kvalitet det.

The Epigenesis - MELECHESH (2010)
The Epigenesis – MELECHESH (2010)

6. Nu blir det tungt. Detta är kanske musikaliskt den tydligast motpolen till punkflirten i det föregående bandet på listan, BILLY TALENT.

MELECHESH har sitt ursprung i Jerusalem men är nu lokaliserade huvudsakligen till Nederländerna. Deras mellanösterninspirerade black/death metal sträcker sig bakåt två decennier och “The Epigenesis” blev en öronöppnare för mig. Tekniskt och tungt, men också mycket melodi får du när du lyssnar på fantastiska “The Epigenesis”.

Theogonia - ROTTING CHRIST (2007)
Theogonia – ROTTING CHRIST (2007)

5. Det snällaste jag kan säga om sångaren Sakis Tolis engelska är att den är – söt. För mig funkar det, men senare skivor är helt klart mer sofistikerade än “Theogonia”, som t.ex. “Aealo”(2010) där ROTTING CHRIST samarbetar med klassiska körer och världsartister som Alan Nemtheanga från PRIMORDIAL och Diamanda Galàs.

Ändock vinner “Theogonia” en klar arbetsseger med sina otroligt slitstarka och fångande melodier. Ska dock tilläggas att jag är lite glad att inte behöva låta den konkurrera med årets album “Rituals” som hamnar utanför våra jubileumstidsramar – den återkommer jag till när det är dags för 2016 års bästalista.

 Mere Contemplations - ENSLAVEMENT OF BEAUTY (2008)
Mere Contemplations – ENSLAVEMENT OF BEAUTY (2008)

4. ENSLAVEMENT OF BEAUTY är tillsammans med BEHEMOTH det band som ledde in mig på den breda men ofta rätt knöliga vägen mot att uppskatta och senare alltmer älska black metal, även om knappast något av banden spelar renodlad svartmetall.

Efter ett uppehåll på 6 år återkom bandet 2007 med “Mere Contemplations”, ett album som intog mitt hjärta från början till slut. Extrem metal i kombination med intelligent och vemodig lyrik, “tonsatt filosofi” som jag skrev i recensionen när det begav sig. Sångaren och multimusikern Ole Alexander Myrholt har jag följt även i flera av hans andra band och musikaliska projekt, bland annat det mer renodlade black metal-bandet TREMOR. Betydelsen av dessa bands musik för mitt musikkonsumerande över åren går inte att överskatta.

Sound of a Playground Fading - IN FLAMES (2011)
Sound of a Playground Fading – IN FLAMES (2011)

3. Bandet har självklart sin plats i min topplista över åren på WeRock.  IN FLAMES är antagligen det enskilda band jag ägnat mest tid och skrivande på sajten under dessa år, i skivrecensioner och liverapporteringar. Under perioden har bandet gett ut fyra skivor; “Come Clarity” 2006, “A Sense of Purpose” 2008, “Sounds of a Playground Fading” 2011 och “Siren Charms” 2014.

“Come Clarity” fanns även den  i åtanke för denna topplista men “Sounds of a Playground Fading” är definitivt den proportionellt mest spelade av de två. IN FLAMES blir ju mer eller mindre utskällda för varje skiva de gör, så också för denna. För mig är det dock en av deras allra bästa, kanske bara slagen av 2000 års “Clayman”.

For Life. ‘Till Death. To Hell. With Love. - ENTER THE HUNT (2006)
For Life. ‘Till Death. To Hell. With Love. – ENTER THE HUNT (2006)

2. Den här skivan har ni redan kunnat se tidigare i jubileumsartiklarna, nämligen i min lista över bästa debuter under aktuella år. Nu tar den även en av topplaceringarna på den totala listan. ENTER THE HUNT var det band som fick mig att börja skriva om musik, först på min egen blogg (Kim bloggar) och strax därefter här på WeRock.

Det råa soundet tillsammans med Krister Linders unika röst har inget annat band ens kommit i närheten av de 10 åren sedan skivan med det besvärliga namnet “For Life. ‘Till Death. To Hell. With Love.” (ja det ska vara så många punkter) gavs ut. Bandet hade en uppföljare på gång och singeln Fighters släpptes 2009. Vid det laget hade sångaren flyttat till USA och något nytt album har vi inte sett till, tyvärr.

The Satanist - BEHEMOTH (2014)
The Satanist – BEHEMOTH (2014)

1. Den enda platta jag utdelat högsta betyg till under alla mina år på WeRock är något alldeles speciellt och måste givetvis toppa denna lista. BEHEMOTH var bandet jag i stort sett “tvingade” mig att följa, jag skrev på bloggen då, tills jag började förstå det där med black metal. Och sen har mitt beroende bara ökat.

BEHEMOTH skapar med “The Satanist” ett komplett album. Jag brukar fråga mig om det alls är möjligt att ge högsta betyg i en skivrecension. Det bör i så fall betyda att bandet omöjligt kan göra en bättre skiva efter det. Vilket gör att jag brukar backa även om albumet är helt fantastisk. Gällande “The Satanist” ångrar jag ingenting. Med exceptionell musikalisk skicklighet förmedlas stora känslor och djup innerlighet. Decenniets bästa platta helt enkelt!

Live: Paradise Lost på Sticky Fingers

ARTIST: Paradise Lost (förband: Lucifer)
LOKAL: Sticky Fingers, Göteborg
DATUM: 11 Oktober, 2015

Lågmäld brittisk humor, gammal kärlek som inte rostat, ett oväntat haveri, och en mängd oförskämt tunga och vackra låtar, varav fler än du tror från den senaste plattan. PARADISE LOST live, helt enkelt!

Paradise Lost, Sticky Fingers 151011

Jag tror att vi alla är bekanta med faran i att ha för höga förväntningar. I mitt fall är risken påtaglig denna inte alltför kylslagna söndagkväll, när jag infinner mig på Sticky Fingers övre våning. Paradise Lost, huvudakten för kvällen, har återfunnits i min skivhylla i över 20 år, men det är första gången jag kommer åt att se dem. Upplagt för antingen succé eller besvikelse, alltså.

Först ut är dock förbandet LUCIFER, som med viss rimlighet kan sägas hämta lejonparten av sin inspiration från band som BLACK SABBATH, PENTAGRAM och liknade. Musiken är förhållandevis mörk och mässande, men ändå svängig snarare än genuint farlig. Sångerskan, Johanna Sadonis, låter förvisso lite farlig under mellansnacken. Rösten är ofantligt hes, och frontkvinnan påpekar också att hon har lite problem med rösten men hoppas att det inte skall märkas alltför mycket.

På den punkten behöver hon inte oroa sig. Sadonis har bra klipp i pipan, och extra stämningsfullt blir det när basisten rycker in med lite körsång i tredje spåret Purple Pyramid.  Just basljudet är annars en påtaglig behållning här; kraftfullt och svulstigt, och en starkt bidragande orsak till fin tyngd i ljudbilden trots en ensam gitarr i sättningen. Trots bra ljudbild och kompetent musikerskap lyfter det dock aldrig riktigt. Visst, Sabbath erbjuder fin tyngd, och Morning Star en effektiv tempoväxling. Tillsammans med tidigare nämnda Purple Pyramid utgör de en habil stomme., men övriga nummer i setet är dock inte riktigt tillräckligt slagkraftiga för en omedelbar succé.

Humöret i lokalen (som för övrigt fylls upp ganska väl med tiden) är ändå gott, när huvudakten en halvtimme senare äntrar scenen. Precis som i Malmö kvällen innan inleder britterna med No Hope In Sight från nya plattan “The Plague Within”. Trots antydan till rundgång på kompgitarren funkar låten fint, och genomgående för kvällen skall det visa sig att det nya materialet gör sig väl live. Widow följer, innan det är dags för något av ett litet “påskägg”,så här mitt under brinnande höst. Här presenteras nämligen The Painless, ett spår som inte direkt tillhör vardagsmat i PARADISE LOST:s setlista.

“Vi har inte spelat den här låten sedan… 1992, så passa er”, konstaterar Nick Holmes på ett väldigt brittiskt, lakoniskt sätt. “Fan”, utbrister sångaren, och pekar med ett vagt anklagande finger på unge, finske turnétrummisen Waltteri Väyrynen, “du var ju inte ens född senast vi lirade den här låten!”. Skinnpiskaren garvar ikapp med publiken, något han förmodligen kan göra med full trygghet. Den 21-årige begåvningen är nämligen ett högst kompetent val bakom pukorna.

Även innan därpå följande Terminal uppvisar frontmannen Holmes en diskret komisk ådra. “Ikväll tänkte vi lira rätt så många låtar från vår nya platta”, förklarar han, vilket (kanske som väntat när det gäller ett band som lirat i 30 år) inte nödvändigtvis möts med odelad entusiasm från publiken. “Ja, alltså”, fortsätter han när han hör kluvenheten, “om ni inte gillar det… Vad skall jag säga? Det ligger en McDonalds nedåt kvarteret”.

Nå, risken verkar tämligen liten att någon skall avvika. Under därpå följande Erased förekommer viss allsång, och även Praise Lamented Shade får ett helt okej bemötande. Som jag nämnde ovan är det ändå kanske det nya materialet som står sig bäst denna kväll, något som framgår väl av oförskämt starka Victim Of The Past. Här lider bandet faktiskt av lite ljudproblem, då sången under lite drygt halva låten ligger alldeles för lågt i mixen. Mot slutet rättas detta till, och från efterföljande Enchantment och framåt är spelningen tekniskt problemfri.

“Nu kommer ytterligare två låtar från senaste plattan”, berättar Holmes sedan. “Det är faktiskt den snabbaste och den långsammaste låten PARADISE LOST någonsin har skrivit, efter varandra, vilket är lite kul. Bägge handlar om… tja, döden så klart.” Frontmannen rycker på axlarna och ler lite snett. Först ut av dessa är Flesh From Bone, som onekligen är ett stycke cool musik! Under introt tung som ett stentroll en synnerligen bakfull måndagmorgon, och sedan hysteriskt ryckande i kopplet likt en retad, hungrig Rottweiler. Inte ens rekord-långsamma, därpå följande Beneath Broken Earth når riktigt samma tyngd, men är förvisso behaglig ändå. Extra stilpoäng  här för imponerande avgrundsvrål från Holmes.

Nästa nummer borde enligt alla konstens regler ha varit kvällens höjdpunkt för undertecknad, nämligen klassikern As I Die. Så blir det nu inte. När frontmannen annonserar låten med kommentaren “från en miserabel låt till en något mindre miserabel… men som fortfarande handlar om döden, så klart”, visar sig miserabel vara nyckelordet. Sången havererar fullständigt; Holmes träffar inte tonerna, och landar därtill i något slags underligt mellanting mellan growl och rensång som inte alls lyfter. Låten i sig är fortfarande jättestark, men framförandet denna kväll helt under isen.

Här hade PARADISE LOST alltså kunnat hamna i en rejäl uppförsbacke. Hell no, för när Requiem avslutar det ordinarie setet är allt frid och fröjd igen. Jag står med slutna ögon och gungar behagligt med huvudet, tillfälligt förlorad i musiken. Det är tungt, mörkt och ack så vackert! Efter att britterna på detta vis föredömligt krattat manegen åt sig själva, kommer de sedan efter en stunds sedvanligt skanderande in igen och ä-g-e-r. Nya Return To The Sun är en riktig blydagg, och när även rensångspartierna sitter klockrent finns det absolut inget att anmärka på.

Holmes avslutar kvällen som han började den, med subtil fyndighet. “Nu tänkte vi lira en låt från plattan ‘Faith Divides Us, Death Unites Us’. Den heter… ‘Faith Divides Us, Death Unites Us’.” Publiken garvar. Eftersom sagda alster är en given publikfavorit är det inte bara humorn som uppskattas, utan även låten som sådan. Dock inte lika mycket så som kvällens näst sista nummer, An Eternity of Lies, som nog bör räknas som kvällens piéce de la resistance – det är ett ruggigt starkt framförande.

Den absoluta avslutningen är, med PARADISE LOST-mått mätt, i det närmaste pop. Jag avser då luftiga Say Just Words, ett i mina ögon oväntat lättsamt slutspår som ändå verkar gå hem bra hos publiken. Att humöret verkar gott även uppe på scen personifieras av kompgitarristen Aaron Aedy, som annars är en herre med rätt sammanbiten, maskulin framtoning. Här brister han ut i något slags yster discodans under hela låten, vilket lämnar mig med ett leende på läpparna som sitter i efter att de avslutande applåderna klingat ut.

Ett sammanfattande intryck: spelningen var bra, men inte magisk.  Jag saknade True Belief, och As I Die var som sagt ett regelrätt haveri. Ändå fanns där många riktigt starka nummer, och jag är tacksam för att ha fått chansen och se mina gamla favoriter. Medan jag vandrar ut i den nu betydligt kyligare Göteborgs-kvällen tänker jag att det möjligen går att dra paralleller till långvarig kärlek i verkliga livet, där man efter många år accepterar varandra med lite skavanker?

Det där med alltför höga förväntningar, vare sig det är på relationer i eller utanför konsertlokalen, kan ju som sagt vara vanskligt. Lite som Nick Holmes själv sjunger i An Eternity Of Lies: “All my dreams / A make-believe”

Paradise Lost – The Plague Within

ParadiseLost - The Plague WithinARTIST: Paradise Lost
TITEL: The Plague Within
RELEASE: 2015
BOLAG: Century Media

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Brittiska PARADISE LOST släpper sitt 14:de album. Jag tillhör inte dem som haft bandet aktuellt genom hela dess långa karriär sedan debuten med “Lost Paradise” 1990, även om de plockats fram för lyssning av och till under åren. Och medan 2009 års “Faith Divides Us – Death Unites Us” blev en stor favorit, var enligt min mening förra given “Tragic Idol” (2012) lite mindre karaktärsfull.

Årets släpp är en ren fullträff, som innehåller “allt” det goda med PARADISE LOST. “The Plague Within” är lätt att släppa inpå sinnet och tillräckligt varierad för att med stort nöje behållas där. Detta är visserligen inget direkt revolutionerande i stil och låtbygge, men hela albumet utgör ett ack så högkvalitativt musikarbete med ett fantastiskt låtmaterial att lyssna till och älska länge.

Jag ska inte påstå att alla spår är exakt lika bra, men inte någon enda låt faller igenom eller känns som utfyllnad, och ovanpå denna höga snittkvalitet stiger ett antal toppar. Det bildas ett grymt skönt sug i maggropen när det riktiga tung-doom-gunget släpps lös i låtar som Beneath Broken Earth och Sacrifice The Flame, och jag vill bara ligga på rygg och stirra upp i en blygrå himmel och njutningsfullt sjunka allt djupare ner i melankolin. Sen finns det annat som rentav får betecknas som svängigt, såsom den lättfångade refrängen i Cry Out, eller för den delen hela spåret An Eternity Of Life. I ett antal av låtarna finns också potential för många fina stunder i kommande liveframträdanden.

Så vad har jag över huvud taget att klaga på, något “måste” det väl ändå finnas? Nja, låttitlarna kan inte direkt anklagas för originalitet i sammanhanget: No Hope In Sight, Flesh From Bone, An Eternity Of Life… ja, ni hör ju själva. Men detta står jag så gärna ut med, när låtmaterialet och framförandet är så superbt som det är på denna platta. PARADISE LOST av år 2015 är ett band på topp ännu efter mer än 25 år inom scenen. I alla avseenden tungt.