Etikettarkiv: The Hellacopters

Halfway to Hell 2022

Halva musikåret 2022 har passerat. Världen fortsätter att väl illustrera den gamla kinesiska förbannelsen ”må du leva i intressanta tider”, men som vanligt finns alltid musiken till tröst, pepp och glädje. Detta år äntligen från scener igen, men så klart också i form av nya skiv- och låtsläpp. Här plockar vi WeRock-skribenter ut våra favoritkarameller så här långt. Hoppas det skall smaka!

Alla pralinerna i gottepåsen hittar ni i spellistan här under. Varför respektive bit har valts ut kan ni läsa om ni scrollar ned!

Amelie

KAMPFAR – Urkraft
Jag föll som en fura för senaste plattan Ofidians manifest (2019). Senast singeln ”Urkraft” har sin musikaliska själ gemensam med det albumets låtar och jag ser fram emot att KAMPFAR än en gång uppfyller mina önskningar i kommande album.

AGE OF DYSTOPIA – Treacherous Rats
Bästa bandet från nya bolaget Eat Heavy Metals samlingsskiva förra året och Ulricehamns stolthet, har i år släppt sin första fullängdare. ”Treacherous Rats” är precis en sån stänkare som jag hoppades och förväntade mig efter bandets tidigare singlar.

IBARAKI – Tamashii No Houkai
Hade väl aldrig trott att TRIVIUM-sångaren Matthew Kiichi Heafy skulle fängsla mig så i sitt nya projekt. Allt är kanske inte lika intressant på debutalbumet ”Rashomon” som låten Tamashii No Houkai men den står gott för sig själv och är lätt att återkomma till ofta.

SEPTICFLESH – Neuromancer
Grekiska SEPTICFLESH har typ funnits ”alltid”. Ett helt album med bandet kan nästan kännas i mastigaste laget. Inte lika lyssningsvänliga och melodiösa som t.ex. landsmännen i ROTTING CHRIST men alltid som här med tyngd och finess.

IN APHELION – This Night Seems Endless
”Det är den naknaste texten på skivan” sa Sebastiaan Ramstedt om denna favoritlåt i min intervju med honom för WeRock. Och den är ett lysande exempel på den känslofulla extreme metal som bandet bjuder på i debuten ”Moribund”. Fast jag kunde egentligen valt i stort sett vilket spår som helst. Skivan bräcker helt klart allt hittills i år!

FINAL LIGHT – In The Void
Samarbete mellan Perturbator och Johannes Persson från CULT OF LUNA. Du gissar hur tungt och ändå luftigt det blir? Ren fröjd att tungt, tungt vaggas till ro med In The Void.

ROTTING CHRIST – Holy Mountain
Detta är kanske inte det allra bästa bandet gjort, lite för lättviktigt enligt min uppfattning, men även en mellanlåt från ROTTING CHRIST platsar lätt i en sån här lista.

KVAEN – Cauldron Of Plagues
Självklart ska KVAENs andra fullängdsplatta vara representerat här. Alla låtar från albumet vore värdiga denna lista och jag har valt det första spåret som så väl representerar Jacob Björnfots musikaliska insats i världen.

THE HALO EFFECT – Days Of The Lost
Oops, en gammal låt från IN FLAMES i listan – eller? Nja och nej. Medlemmar som alla tidigare varit med i det bandet vid olika tillfällen under åren och därutav Mikael Stanne på sång. Det blir såklart mycket, mycket bra!

WATAIN – We Remain
En på sätt och vis både typisk och atypisk WATAIN-låt får avsluta min del av listan. Du får din black metal som du vill ha den men dessutom med fantastisk och effektfull sång av Farida Lemouchi i ett spår där bandet visar att man vågar ta ut svängarna.

Fredrik

FIT FOR AN AUTOPSY – Far From Heaven
För att vara FFAA lite mindre mangel och mer nyans än vanligt, nästan minnande lite om GOJIRA i de senares bästa stunder. Jäkligt hårt, jäkligt snyggt, och med uppenbara hooks. Årets hittills bästa låt inom den hårdare skolan.

THE HELLACOPTERS – So Sorry I Could Die
En härligt känslosam och skavig rockballad, med ett ben i 60-talet och det andra i det efterföljande, bluesigare årtiondet. Det visar sig att THE HELLACOPTERS i slow motion är minst lika bra som THE HELLACOPTERS i full hastighet…

NON EST DEUS – Save Us
Om man tar det bästa av ROTTING CHRIST och BATUSHKA och kör i en mixer, så får man förmodligen något likt detta. Rått, desperat, drivet och alldeles… alldeles… underbart!

SAHG – Heksedans
Kom igen, katten, det svänger ju! Ett egentligen rätt skamlöst nummer, lyssna bara på ”na-na-na-nah”-partiet efter refrängen. Imsmickrande, minst sagt. Men vad spelar det för roll, det funkar ju, och det ypperligt.

XAON – Wayward Sun
Maffigt! Här finns det både tyngd, groove och en pompöst symfonisk ådra som balanserar nära gränsen för det teatraliska, men som håller sig på rätt sida med en riktigt stark lyssnar-upplevelse som resultat.

AVATAR – Cruel And Unusual
Snortight och ettrigt riffande från göteborgarna, draperat i energisk och tämligen förbannad sång från Johannes Eckerström. Vibbar av SLIPKNOT, och det är ju inte så dumt.

KONVENT – Pipe Dreams
Tyngst hittills i år? En trögflytande flod av smält bly, hypnotiskt malande gitarr-surr och guttural growl väller fram och ödelägger allt i dess väg, och jag tycker det är ack så förföriskt!

THE SPIRIT – Of Clarity and Galactic Structures
THE SPIRIT har möjligen varit det sammantaget bästa black metal-bandet de senaste åren, och Of Clarity and Galactic Structures är inget undantag. Verkshöjden här är påtaglig, och den musikaliska resan läcker.

GHOST – Call Me Little Sunshine
GHOST brukar kunna vara lite av en vattendelare, jag vet att det finns många puritanister som principiellt ogillar den luftiga ockultism-rock  de maskerade satansprästerna producerar. Men en bra låt är en bra låt, och detta nummer svänger nu väldigt skönt, med glammigt pre-chorus och allt.

BILLY TALENT – Hanging Out With All The Wrong People
Från sött till sötare. ”Hanging Out With All The Wrong People” är en oerhört charmig bagatell, helt utan aggressioner men istället med väskan full av hooks och fina melodier. Metal? Narp. En hit? Yarp.

Martin

IN APHELION – World Serpent
Total dyrkan! Stämningen i denna massiva dänga går inte av för hackor. Med sjudande riffmästeri och kokande rytmik sätter denna låt standarden för en skiva som kan vara årets bästa.

KVAEN – Your Mighty Has Fallen
Hett efterlängtad, sjuuuuukt hypad. Ändå svarar KVAEN upp mot, ja, överträffar alla förväntningar. Det här är så krossartungt att man baxnar.

MISERY INDEX – Now Defied!
Ni märker att det är tempo som premieras så här i början? Tänkte väl det. MI bjuder upp till, sedvanlig, rensfest i vad som kan vara en av bandets bästa låtar inte bara på skivan i fråga, utan i karriären. Renssväng har aldrig låtit bättre.

DARKANE – Inhuman Spirits
Dags att bli lokalpatriotisk! DARKANE är ett av världens mest undervärderade band. När vi äntligen fick ny musik, hela nio år efter senaste plattan, då var det skönt att kunna konstatera att bandet har slipat formen till skärpa. Fy fan vad bra detta är!

GHOST – Spillways
Lätt den låt jag lyssnat på flest gånger från senaste plattan.  Sjukt beroendeframkallande är detta en uppvisning i läckert trumspel och magiskt refrängmakeri.

VORGA – Disgust
Black metal i rymden. Detta är så vansinnigt vacker musik att det är omöjligt att inte gilla den.

MASS WORSHIP – Orcus Mouth
Desperation, engagemang, förödande skönhet. Med ett gitarrarbete som krossar alla barriärer, himlastormande känslor och en utlevelse som få artister kommer i närheten av bräcker MW det mesta av utgivningen i år.

VENOM PRISON – Technologies Of Death
Tungt sväng och en sånginsats som går utanpå det mesta. Jag lyssnade nästan sönder den här låten när jag recenserade skivan och har återkommit med förfärande frekvens till den även efter att texten publicerades.

WHITE WARD – Leviathan
Black metal när den är som bäst. Traditionell i vissa delar, totalt avvikande i mycket annat. Jag älskar bruket av blåsinstrument som här kommer till sin fulla rätt.

KARDASHEV – Glass Phantoms
Bedövande vacker känslostorm till låt. Med en sånginsats som tränger innanför huden så den knottras utav bara helvete, och med episka melodier kan detta vara en av arizonabandets bästa låtar överhuvudtaget. Och det vill inte säga lite.

Robert

SCORPIONS – Rock Believer
Välkommen – den här delen av listan blir helt fri från growl och skriksång, den syftar i korthet till att följa texten på den här låtens refräng: I’m a Rock Believer like you! SCORPIONS har osannolika57 år (!) under bältet, och även om detta inte det bästa man levererat i karriären så är det hjärtligt och träffsäkert.

DAWN OF SOLACE – Erase
Icke-growl betyder inte nödvändigtvis vänt och snällt – detta är tungt, mörkt och suggestivt på det bästa av sätt. Finska DAWN OF SOLACE håller hög klass, och årets platta ”Flames Of Perdition” är inget undandtag. Bra skit!

HARDCORE SUPERSTAR – Weep When You Die
Man vet vad man får med HARDCORE SUPERSTAR. Det är jävligt bra, svängig och skön hårdrock med rätt attityd. Här med lite melankoli, och det passar det med.

EVERGREY – Heartless
Om någon hade petat på mig för 5-6 år sen och sagt att jag skulle dyrka plattorna som EVERGREY släppte så hade jag blivit förnärmad och kanske muckat handgemängsbråk (eller, ja, inte riktigt men du fattar hur det hade svidit!). Nu? Jäsiken vad bra de är. Löjligt bra, även om årets ”The Heartless Portrait” är aningen mer.. vardag? än förra given ”Escape Of The Phoenix”.

RED HOT CHILI PEPPERS  – These Are The Ways
Årets mest spelade skiva för min del. ”Unlimited Love” är återföreningen för Flea, Chad Smith och Anthony Kiedis med gitarristen John Frusciante, och resultatet är en rejäl dos livs- och spelglädje. Den här låten bjuder på sväng, känsla och ett rätt bra punkar-röj mot slutet. Med andra ord: allt som är RHCP.

SKULL FIST – For The Last Time
Dags att upp:a tempot lite – knyt näven och skicka den mot skyn när SKULL FIST visar vägen i en klassisk power-rock-metaldänga! Detta är okomplicerat och lätt att svänga med i, och höjer temperaturen på vilken fredagseftermiddag som helst!

RAMMSTEIN – Zeit
Jag gillar inte RAMMSTEIN. Ett riktigt skitband i min bok, trots att jag sett dem live där de lär vara som bäst. Tråkiga, effektsökande och extroverta upprorsmakare… så det är med en aning märklig känsla jag finner mig gilla och nynna med i titelspåret till årets platta Inte bara en gång, utan nästan varje gång den spelas på radion. Se där… en överraskning på listan?

MAULE – Summoner
Fuck-off-hårdrock av enklaste snitt. Man behöver 1 sekund ungefär, sen kan man refräng och riff, men jag gillar’t. Till skillnad från RAMMSTEIN så är detta inget ”en låt från skivan och resten har jag inte hört”, utan en representativ låt från hur det låter överlag. Bra, alltså…

CROBOT – Set You Free
Snyggt, svängigt, lättlyssnat, amerikanskt. CROBOT är allt detta och ett band för dig som gillar välproducerad läcker rock. ”Feel this” är bandets fjärde platta, och det bjuds (tack och lov!) på exakt noll överraskningar!

SANHEDRIN – Death Is A Door
Vi avslutar med Brooklynbaserade trion SANHEDRIN som mixar klassisk hårdrock med Iron Maiden. Det är alltså en härlig mix av episk metal och smutsig club-rock som bjuds, och jag har svårt att tänka mig en bättre avslutning på den här spellistan. Lite av varje, med känsla? Ja tack!

Live: Wayward Dawn och The Hellacopters på Copenhell

ARTIST: Wayward Dawn och The Hellacopters
LOKAL: Copenhell
DATUM: 18 juni 2022

Copenhell är Danmarks största metalfestival. Därför är det helt logiskt att band som WAYWARD DAWN och THE HELLACOPTERS samsas helt självklart på den danska festivalens line up.

Wayward Dawn 

Att den danska metalscenen har växlat upp något så fruktansvärt mycket de senaste åren är något som vi, högst njutbart, har kunnat ta del av. I fredags levererade BAEST en konsert på den största scenen på festivalen, en resa som tagit dem 5 år att göra från den då minsta . Att återväxten är mist lika god visar WAYWARD DAWN när de öppnar lördagens begivenheter med sin old school döds. Det är tjockt av HM-2 dyrkan rakt av från början. Bandet från Skanderborg släppte sin första platta 2015, men den kunde ljudmässigt ha varit utgiven under 1990-talet. Att musiken inte är helt originell kan vi släppa helt – den hantverksskicklighet som WD visar upp vinner inte bara över mig utan också den efterhand ganska stora publik framför Pandemonium just på grund av att det är musik som fungerar oerhört väl givet de historiska banden som dagens death metalband tydligt visar att de vill ha med de gamla banden. 

WAYWARD DAWNs konsert är till brädden fylld med en frenesi som gränsar till det självantändande – hårdast arbetande är trummisen Lukas Nystedt som inte bara är duktig på att lira snabbt, han lyckas också med en blixtaktion rätta till ett cymbalstativ som hamnat ur rätt läge, och basisten och sångaren Kasper Szupienko Petersen som är fruktansvärt taggad rakt igenom hela konserten. Att han dessutom lirar med fingrarna och inte plektrum  kan vi lägga till pluskontot.

THE HELLACOPTERS

Att vara unga och till bredden fyllda av entusiasm kan man inte beskylla THE HELLACOPTERS för. Bandets konsert präglas av en proffsighet som inte ens ett krånglande PA kan välta. Två gånger under konserten försvinner utljudet, vilket får arrangörerna att starta om det varpå konserten kan fortsätta utan bekymmer. THE HELLACOPTERs själva verkar tycka att detta är lite uppfriskande, en liten grop i vägen som får konserten att skilja sig från alla andra.

Anförda av Nicke Andersson, denna gigant, som på sedvanligt coolt manér utstrålar en pondus som sannerligen märks öppnar bandet med Hopeless Case Of A Kid In Denial från ”High Visibility”. Det är party från ton ett, och publiken som samlats framför festivalens största scen stortrivs – inte bara Niclas Engelin som jag märker står snett bakom mig med ett leende på läpparna. 

THE HELLACOPTERS vet vad de sysslar med. Det är tajt utan att någonsin förlora känslan för sväng. Kompet bestående av basisten Dolf DeBorst, trummisen Robert Eriksson och Boba Fett på piano lirar som ett instrument och bildar en underbart stabil och svängig grund för Nicke Anderssons och Dregens gitarrspel. Det blir en djupt underhållande historia i rock med ack så tydliga bluesinslag under den dryga timme som bandet lirar. Känns bandet lika livsnödvändigt som de gjorde när Strängen och Kenny Andersson var med? Nej, och det vore kanske för mycket att begära – THE HELLACOPTERS visar ändå att de sannerligen inte har förlorat gnistan.

Live: The Hellacopters på Liseberg

ARTIST: The Hellacopters
LOKAL: Liseberg, Stora Scenen
DATUM: Lördag 28 maj, 2022

THE HELLACOPTERS lirar inte rock, THE HELLACOPTERS är rock. Sen finns det en hel del i övrigt som kan och bör sägas om denna ljumma försommar-afton på Liseberg, men detta är och förblir det viktigaste.

Jag gillar egentligen inte Lisebergs stora scen nämnvärt som hemvist för konserter, åtminstone inte om och när den akt som skall beskådas är en jag verkligen gillar. Anledningen till denna är att det påminner om när amerikaner går på sport. Det som händer på arenan är förvisso trevligt, men det är inte nödvändigtvis något man brinner för – det är mer en fond för att umgås i goda vänners lag, och äta/dricka något (nåja) gott.

Samma fenomen brukar inträda när Liseberg står värd för musikframträdanden, det kan absolut vara en hyggligt månghövdad publik, men den är inte nödvändigtvis lika genomsnittligt engagerad som publiken på en klubbspelning. För då har man gått dit specifikt för artisten, här på Liseberg är det för många mer av ett trivsamt jippo, det händer något (inte lika viktigt vad).

Inte ens kultförklarade rock ’n’ roll-giganterna THE HELLACOPTERS undslipper detta fenomen. Publiken är mångtalig, och visst finns det en hygglig andel patch-försedda jeansvästar och stilenligt retro-doftande polisonger i publiken, men likafullt märks det att långt ifrån alla har en genuin relation till bandet på scen.

Men nog om det, för herrarna på scen levererar likafullt. Precis som förväntat, får man väl ändå säga, då Nicke, Dregen och de andra är fullblodsproffs ut i varje fingernagel. Man inleder med Reap A Hurricane från färska, nya plattan ”Eyes of Oblivion”, och det är skönt att märka hur sömlöst och fint det nya materialet passar in i katalogen. Annars är det ändå klassiker som Carry Me Home och Like No Other Man som får bäst gensvar av de tidiga låtvalen i setet.

Kvällens enda engagemangs-mässiga dipp kommer under svepet Born Broke, Eyes of Oblivion och Ghoul Street. Detta trots en flitigt kämpande Dregen, som efter bästa förmåga hoppar runt på scen med sin skadade fot i sådan där stöd-stövel man har istället för gips. Det ser omåttligt charmigt ut, på ett nästan hjärtevärmande gulligt sätt, hur han kämpar med rock ’n’ roll-poserna och röjandet, trots sin snudd på enbenta disposition.

Sen blir det åka av igen, även om resan mot ett sprudlande mål inleds med kvällens mest långsamt sensuella nummer i form av So Sorry I Could Die. Med vibbar både av 60-talets Motown och 70-talsakter som GRAND FUNK RAILROAD (lyssna på Heartbreaker) är detta nya alster en enorm hitlåt, som greppar åtminstone mitt hjärta med fast hand och orsakar påtaglig känslosamhet. Starkt!

Därpå höjs intensiteten, både i form av låtvalen och genom Nickes och Dregens agerande på scen. Även om Nicke som vanligt inte är en ymnig talare mellan låtarna, jobbar han här tämligen hårt med yvig gitarrföring och plågade poser medan han och hans mannar bjuder på klassiskt rockgodis som Toys And Flavors, Everything’s On TV, The Devil Stole The Beat From The Lord, No Song Unheard och personliga stänkar-favoriten Soulseller. (Den sistnämnda svänger för övrigt precis som väntat utav bara h**vete…)

Som parentes är en kul detalj under denna sektion av gigget att ’koptrarna smyger in en take på Roky Erickson-klassikern Night Of The Vampire i sitt framförande av Tab, ett av publikreaktionerna att döma uppskattat tilltag.

By The Grace of God avslutar det ordinarie setet, samtidigt som ett par rosaröda strålar kvällssol bryter igenom de sista kvardröjande resterna av eftermiddagens regnmoln och bäddar in Liseberg i trolskt förskymningsljus. Efter en klädsamt kort frånvaro återtar THE HELLACOPTERS scenen och stänger butiken med frenesi och eftertryck i form av superfina pärlbandet Hopeless Case of A Kid In Denial, I’m In The Band (som faktiskt lyckas generera en klart hörbar allsång under vissa partier) och (Gotta Get Some Action) Now.

Det solida framförandet till trots så går det inte att komma ifrån att inramningen denna afton inte är ideal. Trots en fin sommarkväll och en ganska stor publik rent numerärt, så infinner sig aldrig riktigt den där genuina gig-glöden, just givet att för stor andel av publiken bara är där, mer än att vara där specifikt för ’koptrarna. Men med det sagt, så skall det heller inte råda någon tvekan om att aftonen var kalasfin för de av oss som faktiskt var där specifikt för THE HELLACOPTERS.

Nicke, Dregen & Co lirar inte bara rock ’n’ roll. De är rock ’n’ roll. Attityden på scen har helt rätt balans av cool och charmig, framförandet är rent tekniskt oklanderligt, och låtmaterialet är snudd på oslagbart inom sin genre. Gott så, och tack för showen!