Kategoriarkiv: Listor

Hot or not? – april 2020

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: The Amorphic Burden
ARTIST: Errant
VALD AV: Amelie

Martin: En helt fantastisk låt! Det är så mycket intressant som händer här att jag inte vet var jag ska börja. Dels älskar jag hur låten flödar fram med stegringar och tillbakagångar, dels älskar jag sångens febriga desperation. Stämningen är också helt magisk. Jag vill höra mer. Stekhett!
Robert: Wow. Vilken låt – och med ett bråddjup som imponerar gång på gång när man hör den! ett soloprojekt, ERRANT, men det känns snarare som en orkester i harmoni. Hett som i helvetet!
Fredrik: Svulstig och köttig produktion, skön desperation i den skrikiga growlen och rätt bra variation i uttryck. Enda uppenbara minuset det överdrivet utdragna extro-partiet, annars ett ganska starkt nummer.

LÅT: What The Dead Men Say
ARTIST: Trivium
VALD AV: Fredrik

Amelie: What The Dead Men Say sätter sig ofrivilligt på hjärnan likt en klisterlapp som en inte blir av med. Och det är inte roligt. TRIVIUM har aldrig blivit det “nya Metallica”, som sångaren Matt Heafy en gång trodde, och lär aldrig bli. Bort från min hjärna, tack!
Martin: Inte helt tokigt det här. Jag har tappat TRIVIUM helt efter de första två plattorna, men detta är tillräckligt intressant för att jag ska vilja återuppta intresset. Liiiiiite tjatigt blir det i längden, men det finns några riktigt bra riff här, och oerhört fint och drivande trumspel som gör att jag gör en ganska rejäl tummen upp. Ljummen på väg till kokande.
Robert: Jag har alltid avfärdat TRIVIUM som ett lättvikts-METALLICA, strävandes efter att nå cred men dömda (?) till radioskval och spelningar på amerikanska armébasr. Samma sort som FIVE FINGER DEATH PUNCH, ungefär. Den här låten gör dock att den åsikten kanske får omvärderas, för det är rätt bra och långt från inställsamt. Hetare än jag trodde!

LÅT: Empires Fall
ARTIST: Night Demon
VALD AV: Martin

Robert: All in. Satsa allt. NIGHT DEMON levererar klassisk heavy metal där de verkligen släpper alla barriärer och lever ut alla klyschor du kan tänka dig. Det är bra, såklart, och förutom den lite såsiga och lugna brygga i mitten så köper jag detta alla dagar i veckan och två gånger på påsken. Hett!
Fredrik: Hååååårdroooock! Fram med den patch-beströdda jeansvästen och luftgitarr-poserna, här luktar det 80-tal så tapeterna krullar sig. Charmigt och väl utfört, men också påtagligt daterat och rätt klyschigt. Kul som retro-gimmick, och förmodligen inte så tokigt live, men sannolikt inget jag kommer att återvända till på skiva.
Amelie: Nämen det här var inte heller roligt. Känns som en har hört detta många gånger tidigare. Enda(?) fördelen med Empires Fall jämfört med TRIVIUMs låt är att den inte fastnar på hjärnan utan glider av likt vatten på en gås. Minns inte en enda rad efter att låten slutat.

LÅT: Skrik Bort All Ångest
ARTIST: Världen Brinner
VALD AV: Robert

Fredrik: Klassisk svenskpunk med trallvänliga melodier och arrangemang i fin symbios med ångestladdad nerv och bra driv. Texten är kanske lite åt det banala hållet, men det är likafullt svårt att inte ryckas med av refrängens kompromisslösa energi. Min vinnare denna upplaga av Hot or Not.
Amelie: Älskar låten spontant från första stund. Argt och svängigt i skön kombination. Detta är inte ett band jag har koll på innan men jag tar genast en vända med nya skivan “Vi äger natten”. Ja, Världen brinner och det här är riktigt hett!
Martin: Ibland är det onödigt att krångla till det. Att satsa allt på ett bra driv kan hålla ganska långt. VÄRLDEN BRINNER gör dock att jag skulle vilja ha lite mer pynt – lite fler stämmor hade inte skadat till exempel för att lyfta variationen i låten. Detta är aningens för enkelt för att jag ska köpa detta rakt av. Ljummet mot avsvalnande.

Hot or not? – Covid-19 special!

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Att musikvärlden, och då framför allt turnerande band, just nu drabbas av inställda turnéer verkar leda till att fler band låter kreativiteten flöda eller helt enkelt kör vidare med singelsläpp. Därför bjuder vi denna månad på dels ett vanligt Hot or Not? och så en Covid-19 special!

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: 666 – World Divided
ARTIST: Kreator

Martin: Jag trodde aldrig jag skulle skriva detta angående KREATOR, men detta är en trevlig låt från de tyska thrashtitanerna. Och det låter aningens för snällt och polerat för att jag ska gå igång fullständigt. Ljummet skulle jag säga.
Robert: När fan blir gammal blir han religös – och på ålderns höst gör KREATOR radiohits? Melodiöst så det förslår (släng er i väggen ARCH ENEMY!) och helt tydligt med allsång från publiken i livesammanhang i åtanke, men det struntar jag i. Jag tycker det är skitbra, så inställsamt det är!
Fredrik: När introriffet drar igång är det omedelbar gåshud, gitarrljudets skärpa och riffets driv skriker ut att detta är tufft! När låten tuggar vidare blir det dock plågsamt uppenbart att jag och den här typen av thrashig sångstil har vuxit ifrån varandra. Jag har helt enkelt svårt att inte uppfatta det där läget mitt emellan growl och raspig rensång som lite krystat. Vilket är synd, för det är egentligen en rätt trivsam hårdrockslåt.
Amelie: Lite nyförälskad blev jag i KREATOR när jag såg bandet på Skogsröjet för ett par år sedan, som liveband är de bland det tuffaste som kan ses. 666 – World Divided är dock inte något som återupplivar denna känsla. Ganska okej men inte mer.

LÅT: Circle The Drain
ARTIST: Machine Head

Amelie: Det här är absolut inte det thrashiga band som vi mötte i t.ex. fantastiska “The Blackening” för tiotalet år sedan Jag kan absolut tåla “nya” MACHINE HEAD som drar mer mot nu metal, låtar som Bastards från förra albumet “Catharsis” har helt andra kvaliteter än att maxa det hårda och rockiga. Circle the Drain har tyvärr inte så mycket av varken det ena eller det andra..
Martin: Jag har inte haft ett engagerat förhållande till MACHINE HEAD på bra länge. Det här får mig inte att omvärdera denna position. Alibi-låt från början till slut.
Robert: Jag är inte alls överens med MACHINE HEADs nyare sound, och ändå finner jag mig själv nynna med i den episka refrängen. Synd att resten av låten är rent av kass…
Fredrik: De lite argare delarna svänger rätt skönt, det finns en del fina riff här, och refrängen är genuint stark. I övrigt är det ganska radiovänliga nu metal-stuket och versens nästan poppiga framtoning lite slätstrukna. Man kan i Circle The Drain ana MACHINE HEADs kapacitet, men de släpper inte riktigt loss den.

LÅT: Memento Mori
ARTIST: Lamb Of God

Robert: Första gången jag hörde den här låten var jag ute och sprang och det var mörkt ute. När introt äntligen tog slut (det är på tok för långt!) så höll jag på hoppa ur kläderna med skrämselhicka! LAMB OF GOD har gjort den här låten i olika varianter hur många gånger som helst, men det spelar ingen roll – bra är det ju.
Fredrik: Efter två minuter osäkrar till slut LAMB OF GOD musköten och fyrar av. Salvan har väl hygglig träffbild, riffandet har bra driv och sången är som alltid härligt köttig, och det tunga breakdown-partiet svänger skönt. Men detta är ändå aningen tamt i jämförelse med vad jänkarna kan. Jämför Memento Mori med till exempel smockan Contractor, och notera hur otroligt mycket mer betvingande den senare är. Det är på den nivån jag hade önskat mig mitt LAMB Of GOD.
Amelie: Passande titel i dessa tider men hur kul är detta egentligen? Ungdomarna i denna samling av erfarna band, LAMB OF GOD bildades 1999, låter här som de brukar låta. Se-e-egt intro och därefter slamrar det iväg utan att bli så mycket roligare.
Martin: Alldeles för långt intro innan låten drar igång på riktigt. Men riffandet som då tar sin början är så underbart bra! Bra driv och sväng gör att jag får mersmak och börja längta efter mer material från LoG. Hett!

LÅT: Throw My Bones
ARTIST: Deep Purple

Fredrik: Finns väl få kultur-institutioner som har samma grundmurade renommé som DEEP PURPLE, och visst går det bitvis att ana deras storhet även här. Att skriva melodier kan de fortfarande, och gitarrspelet har likaså en viss säregen nerv. Throw My Bones bjuder på en och annan vibb av löjligt bra klassiker-plattan “Perfect Strangers”, men som helhet når man inte de höjderna här. Ljummet plus.
Amelie: Om LAMB OF GOD är “ungdomarna” så är DEEP PURPLE de riktiga åldermännen i samlingen. För det ska de ha respekt men det betyder inte att jag behöver lyssna på deras ganska tråkiga material.
Martin: Ganska trevligt småputtrigt från veteranerna. Vilken version av bandet detta är bryr jag mig inte så mycket om. Det svänger fint, men har inte speciellt mycket tyngd. Ljummet.
Robert: Gissningsvis har jag starkast relation av skribenterna till det här bandet. När de inte flummar ut för mycket och håller en skapligt kompakt låt (som här) träffar de ofta rätt (också som här). Gillar slingan som stråkarna/keyboarden levererar. Trevlig låt!

LÅT: Quick Escape
ARTIST: Pearl Jam

Fredrik: Låtens stora behållning är det funkiga basliret som likt en hungrig orm lömskt rör sig i undervegetationen, en kromatisk slingring i taget. I övrigt en habil och väl utförd rocklåt, men (nu precis som på 90-talet) inget som får mig att vilja umgås nämnvärt mycket mer med PEARL JAM.
Robert: Detta är lätt den låt som kräver flest varv för att visa sitt sanna jag. PEARL JAM är ett band i ständigt  utveckling, och gör inte alltid saker så lätt för sig. Det är en växare, detta.
Amelie:Det gick ju knappast att undvika att lyssna på NIRVANA när det begav sig på 90-talet och visst kände jag också till grungeband som SOUNDGARDEN och föreliggande PEARL JAM men det var inget i genren som lockade i någon större utsträckning. Det har inte blivit roligare med åren och jag klickar mig snabbt vidare i låtlistan bort från Quick Escape.
Martin: Stabilt från PEARL JAM som var bandet jag tyckte mest om i grungevågen från 90-talet. Detta är långt ifrån det bästa de gjort, men Eddie Vedder har fortfarande en helt egen röst som jag gillar mycket. Trevligt!

LÅT: Fall From Grace
ARTIST: Paradise Lost

Fredrik: Ett klassiskt signatur-intro från depp metal-kungarna, härligt! I övrigt är versen aningen seg, growlen är svulstig men riffet lite för standard, medan refrängen har den där episka skönheten som ett fåtal band (förutom PARADISE LOST även till exempel KATATONIA och MY DYING BRIDE) behärskar. Utan att vara någon av bandets allra bästa låter genom tiderna, den konkurrensen är alltför hård, så är Fall From Grace ändå bästa spåret i den här artikelns urval. Gott så!
Amelie: Igenkänningens glädje och en typisk PARADISE LOST-låt. Och som sådan alldeles utmärkt. Kunde varit som tagen från t.ex. 2015 års fantastiska “The Plague Within”. Tecken tyder dock på att det även finns en del nyheter på kommande plattan och det är såklart en nödvändig konst att också kunna utvecklas efter mer än 30 år i gamet. Ser mycket fram emot plattan “Obsidian”.
Robert: Standardmaterial från Halifaxgänget, numera. Extremt hög lägstanivå precis som vi vant oss vid, men den här låten känns lite grund efter ett antal varv.
Martin: Småtrevligt, men inte så mycket mer. Jag hoppas att resten av skivan är betydligt mer matig. Några snygga melodislingor och en oerhört fin produktion har visserligen Fall from Grace, men det förmår inte räcka hela vägen.

LÅT: Children Of The Next Level
ARTIST: Testament

Fredrik: TESTAMENT ger åtminstone PARADISE LOST en match om “best in test” här, med kvalitativ thrash av klassiskt snitt. Stilpoäng för de orientaliskt klingande gitarrslingorna som emellanåt förgyller, ett visst minus för det tämligen konsekventa mellantempot. Någon ytterligare tempoväxling hade gjort låten gott.
Martin: Lätt den tuffaste låten i hela inlägget! Klassisk thrash från TESTAMENT, med de fint galopperande dubbla bastrummorna från Gene Hoglan. Minus för den minst sagt idiotiska titeln. Annars är det här den bästa låten i denna omgång!
Amelie: Nu snackar vi! Fullt ös hela vägen som det ska vara, det finns inget att inte älska med denna låt. Gitarrerna, Chuck Billys röst, hela surret. Det går inte att säga “gammal är äldst” i den här samlingen men Eric Petersen och Alex Skolnick och de andra vet hur den gamla slipstenen ska dras ett varv till. Nyskapande? Nä. Hett? Javisst!
Robert: TESTAMENT kan ju thrash, så det såklart bra. Trumspel, bett i riffen, ostig titel, Chucks sång – allt sitter där det ska. Klart det är bra!

Hot or not? – mars 2020

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Protector
ARTIST: Heaven Shall Burn
VALD AV: Amelie

Martin: Svårt att inte gilla HEAVEN SHALL BURN, som skickligt väver in lite slingor som minner om NWOBHMs glansdagar. I övrigt är detta en låt som ger mersmak inför albumet. Stekhett!
Robert: Tyskarna har hållit på ett tag och brukar vara habila och bra – men gosse, den här singeln är så mycket mer än så! Håller kommande plattan(dubbelalbum!) samma kvalitet hela vägen så snackar vi årsbästalista här. Håller med Martin: Stekhett!!
Fredrik: Oförskämt snygg melodisk döds, med eleganta slingor i parti och minut som backdrop till en svulstig och högkvalitativ growl. Finns alltså mycket att gilla här. Det enda som fattas är väl… tja, lite mer personlighet? Protector är som sagt en på ytan väldigt snygg låt, men frågan man måste ställa sig är om den vackra ytan värd det något IKEA-slätstrukna innehållet under den…?

LÅT: Mer Än Du Ser
ARTIST: Knogjärn
VALD AV: Fredrik

Amelie: Jag blir glad av svenska texter till hård musik och jag gillar Mer än du ser. Att bandet haft samarbeten med Martin Westerstrand och LOK förvånar inte. Växlingen mellan tokaggressiv och mjuk sång funkar fint – fram till 2.30 , “men vem faen släppte in Per Gessle i studion”?!! Nå, helheten är god nog för att jag ska kolla upp tidigare KNOGJÄRNs musik och hålla koll på fullängdaren som annonserats till senare i år.
Martin: Introt får mig att tänka lite på PANTERAs fina och tunga sväng. Greppet med tung vers med lite skriksång och refräng med rensång känns visserligen ack så uttjatat, men jag blir inte arg när jag lyssnar på den här låten, även om den bara känns lite ljummen, så kan jag nog stå ut med att lyssna fler gånger på den. Beroende på dagsform – pendlande från ljummet till sjudande.
Robert: Första delen av Mer Än Du Ser är rätt skön. Känns lite som en välartad lillebror till svenska stökigheter som LOK eller till och med ZOMBIEKRIG. Tyvärr håller det inte riktigt hela vägen då KNOGJÄRN vill omfatta lite för mycket. Poppiga skönsjungande refränger rimmar illa med den uppkäftiga starten. Okej låt, men inte mer.

LÅT: Cerecloth
ARTIST: Naglfar
VALD AV: Martin

Robert: Rutinerade NAGLFAR släpper inte ifrån sig dåliga saker. De vet precis hur de vill att black metal ska låta, och behärskar sitt värv till fullo. Mitt problem med dem överlag – alltså inte kopplat till just detta spår – är att det för egen del liksom flyter på ytan. Jag gillar det, men glömmer bort det snart efter, och det är som att musiken inte riktigt sjunker in och gör ett bestående intryck.
Fredrik: Konventionell black metal, med frostig desperation flödande ur porerna. Väl utfört och snyggt presenterat, men som sagt också tämligen konventionellt, vilket gör låten humörberoende. När jag inte är på humör för black metal punkt slut, finns ingen unik hook som ändå drar in mig, men när jag är upplagd för själslig svärta funkar detta spår alldeles, alldeles ypperligt!
Amelie: Detta är högkvalitetssvartmetall. NAGLFAR gör med Cerecloth inga misstag men heller inga utflykter till nyare sfärer. Tryggt, ja så tryggt som nu black metal kan bli. Och det är gott så om än inte revolutionerande.

LÅT: Aggressor
ARTIST: Vredehammer
VALD AV: Robert

Fredrik: Svärtad döds med en viss elektronisk vibb i produktionen, vilket slår mig som ett ganska originellt sound. Köttigt och bra, med ganska snygga riff. Dock blir låtens nästan fem minuter lite jämntjocka i längden, då tempot står stadigt mitt i ledet rakt igenom. Lite snärtigare förpackning hade gjort låten gott, VREDEHAMMER är i övrigt en klart trivsam bekantskap.
Amelie: Aggressiv – aggressivare – VREDEHAMMER!
Inledningen. Aggressiviteten. Helheten. Har hållit ett getöga på Per Vallas görande och låtande alltsedan samarbetet med Ole Alexander Myrholt i THOSE LEFT BEHIND för tiotalet år sedan och med tredje albumet “Viperous” har VREDEHAMMER utvecklats till något jag gärna lyssnar till alla dagar i veckan. Hett!
Martin: Jag gillar prick allt med den här låten, utom refrängen som enbart är tjatig. I övrigt så är detta en mäktig uppvisning i svärtad döds med pretentioner!