Etikettarkiv: Days Of The Lost

Årsbästalistan 2022 – Amelie

Härligt, det är vad musikåret har varit. Melodisk och känslofull black metal är det som har fångat mig allra mest i år. Eller som jag säger i ett av inläggen nedan; musik med lika delar hjärta, hjärna och muskler. Här följer således de tio nysläppta album som betytt mest för mig år 2022. Och därpå några andra funderingar kring årets musik med debutanter, veteraner, favoriter och konserter.
God läsning!

Topp 10 skivor

10. Call Down The Sun – KONVENT
Det andra albumet är precis lika mörkt, tungt och doomigt som debuten Puritan Masochism (2020) och Rikke Emilie List growlar precis lika dovt och kraftfullt. Under våren fick jag också nöjet att se danskorna framträda på Gefle Metal-båten. Kan informera att KONVENT är precis så tunga live som studiomusiken utlovar.

9. Til Klovers Takt – KAMPFAR
Med förra albumet Ofidians Manifest (2019) blev jag slutligt frälst för norska KAMPFAR. Årets album är mer av en utmaning, inte lika tätt sammanhållen och har sina toppar och dalar. Det är en växare som behöver tid – vilket i sig är en positiv upplevelse. Och mycket riktigt har Til Klovers Takt jobbat sig in på topplistan under senhösten.

8. The Agony & Ecstasy Of Watain – WATAIN
”Inbjudande, krävande och gömmer på överraskningar” skrev jag i recensionen i april månad. Sen har den periodvis legat lite åt sidan innan den åter grävdes fram inför årssummeringen. Jäkla bra skiva helt enkelt som införlivar det bästa från WATAINs karriär; det brutala, som dominerade senaste plattan, det melodiska, som alltid funnits där i olika doser, och som alltid 100% seriositet.

7. Övergivenheten – SOILWORK
SOILWORK har aldrig varit mitt främsta band inom melodisk dödsmetall trots att de alltid gör bra skivor. Övergivenheten är dock något av det bästa bandet släppt ifrån sig på många år. En gallring bland de 14 spåren på den timslånga skivan hade kunnat utmynna i ett ännu bättre album men enskilda låtar som Death, I Hear You Calling bär ändå helheten mot höjderna.

6. En Rispa I Evigheten – CRASH NOMADA
Äntligen lite punk i listan! CRASH NOMADA låter sin fjäderlätta tungsinthet sippra ner i vartenda spår på denna skiva. Hjärtevärmande humor därtill. Nytt blod med basisten Mathilda Sundin som på några spår också med sin röst förtjänstfullt kompletterar Ragnar Beys sång. Lite mer av vemod och melankoli och lite mindre av upproriskhet och näven i luften än föregångaren. Men alltid lika nära hjärtat och innerligheten.

5. Opvs Contra Natvram – BEHEMOTH
På något mentalt plan ville jag inte ens ha BEHEMOTH här på den övre delen av listan. Upptäckarglädjen jag kände de första åren med bandets musik är sedan länge borta. Och kraven, förväntan på ständig genialitet, är ohemult höga. Rent objektiv är dock Opvs Contra Natvram lika bra som de flesta av bandets plattor. Storslagenhet, närhet, brutalitet och musikalisk glöd. Allt finns där och vem är jag att begära mer än allt – ens av BEHEMOTH?

4. The Great Below – KVAEN
Efter att nästan ha missat debutalbumet 2020, men spelat det desto flitigare året efter det, hade jag mycket höga förväntningar på andra albumet från Jacob Björnfots projekt KVAEN. Och som det infriades! Mörkt men samtidigt riktigt svängigt emellanåt. Lyrik som närmar sig döden från en ny vinkel i varje spår. En av årets allra bästa black metal-skivor i Sverige och internationellt.

3. Days Of The Lost – THE HALO EFFECT
Man måste nästan skratta; hur kunde det bli så här nästan löjligt förväntat och samtidigt så bra? THE HALO EFFECT samlar forna ”avhopparna” från IN FLAMES – Jesper Strömblad, Peter Iwers, Daniel Svensson och Niclas Engelin – och frontas därtill av Mikael Stanne från DARK TRANQUILLITY. Och det är exakt så det låter. Och vilket mottagande bandet sedan fått med spelningar på de stora festivalerna innan ens debuten släppts. Helt välförtjänt.

2. The Long Road North – CULT OF LUNA
Tungt och troget. Också en skiva som kom tidigt på året, nästan glömdes av i musikfloden och fick sin återupprättelse på höstkanten. CULT OF LUNA låter som CULT OF LUNA ska och ändå med så mycket spännande musikaliska utvikningar att jag aldrig tröttnar. Med The Long Road North tog sig bandet mot den absoluta toppen av årsbästalistan

1. Moribund – IN APHELION
En singel och en EP släpptes hösten 2021 av ett för mig okänt band som sedan kom att prägla hela mitt musikaliska 2022. Jag fick en djup och omfattande intervju med bandets grundare och frontman Sebastian Ramstedt vilket gjorde mig än mer själsligt berörd av IN APHELIONs musik. Det händer ytterst sällan att ett för mig helt nytt band gör så här starkt intryck. Detta är black metal när den är som allra starkast och vackrast. Het svärta och djupt lodande smärta. Musik med lika delar hjärna, muskler och hjärta. Våga kasta dig in i den värld som är Moribund, årets givna album nummer ett.

Övriga betraktelser

Årets band, årets debut, årets album, årets låt, årets video
Vi river av alla dessa kategorier i ett enda stycke då svaret på alla frågorna ändå är ett och detsamma; IN APHELION och Moribund. Årets låt kunde vara en av flera från denna platta men den som står mig allra närmast är This Night Seems Endless. Årets video, som samtidigt är en hyllning till ENTOMBEDs bortgångne LG Peterov får du här.

Årets (mini-)festival
Flera av kollegerna nyttjade första året efter pandemirestriktioner till att mer eller mindre frossa i konserter och festivaler. Det blev inte så för mig men några spelningar lyckades jag komma iväg på i alla fall. Roligast av dessa var den lilla minifestivalen på Parksnäckan i Uppsala som jag fann och närmast till egen överraskning bokade mindre än en vecka innan den gick av stapeln.

Inramningen var perfekt och intim på Rock The Park med en liten utomhusscen och max 400 åskådare. Och dit hade man tagit svenska toppband som LIK, HORNDAL, MASS WORSHIP och inte minst bandet som släppte 2021 års bästa album Arkivet; för första gången fick jag höra WORMWOODs musik live vilket var en fantastisk upplevelse.

Årets veteraner

Dismember 2022 (eget foto)

Jajamensan!

Äntligen fick jag uppleva DISMEMBER på scen. Bandet la ner för mer än tio år sedan innan jag ”hunnit” se dem och att nu få uppleva deras ur-stockholmsdöds live på Gefle Metal-båten var större än förväntat.

Årets svenska debutanter (och o-debutanter)
Jag kan tycka att det på nåt sätt är lite ”fusk” att benämna IN APHELION och THE HALO EFFECT debutanter då banden består av gamla rävar som har hållit på i typ 30 år. Så nog ordat om dessa två.

Årets svenska “riktiga” debut blir därmed istället albumet Age Of Dystopia och bandet med samma namn. Med sin thrashiga death/black metal är deras fullängdsdebut något av en frisk fläkt i årets utgivning. Slamrigt, punkigt med ångestframkallande skriksång. Kolla in dem om du inte gjort det.

Årets album som inte platsade i listan
Det är alltid ett gäng plattor som hamnar strax utanför topplistan eller helt enkelt släpptes sent/inte fick tillräckligt lyssning eller på annat sätt inte riktigt hanns med. Ett axplock av intressanta album i denna grupp är ZEAL & ARDORs självbetitlade platta, svenska MESHUGGAHs Immutable och VANANIDRs Beneath The Mold samt de norska banden DARKTHRONE med Astral Fortress och DJEVEL med sin Naa skrider natten sort. För att nämna några. Säkert har jag glömt andra som borde uppmärksammas – men nu är det 2023 och tid att blicka framåt!

Årsbästalistan 2022 – Robert

2022, ett år av utmaningar avseende världsläget – och ett helt knippe starka skivor! Faktum är att detta år varit extra utmanande när det gäller att dra gränsen – det finns säkert en 25-30 skivor till som är i stort sett lika bra som nummer 9-10 på listan nedan.  Det kan man välja att se som ett jämntjockt år utan extrema toppar (t.e.x. om man jämför med förra årets tiopoängare HORNDAL), eller som att det finns oerhört mycket bra musik. 

Valet är ditt. Listan här nere är min!

Topp 10 Skivor

10. Days Of The Lost – THE HALO EFFECT
Löjligt trallvänligt och klistrigt så det fastnar stenhårt  – modell Göteborgsdöds. Det är vad man får av THE HALO EFFECT, och vi vanliga dödliga kan mest bara hoppas att detta inte är ett tillfälligt projekt och istället ett riktigt band. Snyggt!

9. Sweet Evil Sun – CANDLEMASS
Gammal är äldst? Kanske – eller så håller undertecknad på att bli gammal och söker den trygga och oförändrade famn som är CANDLEMASS efter att man återförenats med originalsångaren Längqvist. Oavsett: “Sweet Evil Sun” är såväl jämnstark utan svaga punkter som spetsig med ett par höjdare.

8. Halo – AMORPHIS
Den här plattan kom hyggligt tidigt på året, och när den gavs ut hade jag knappats föreställt mig att den skulle landa på årsbästalistan; det kändes okej men inte suveränt. Korrigeringen har skett successivt under året, och den här plattan har växt… och växt… och växt. En av de bästa AMORPHIS-plattorna i diskografin, vill jag påstå.

7. Striving Toward Oblivion – VORGA
Årets snyggaste digipack kommer från tyska black metal-orkastern VORGA och deras giv “Striving Toward Oblivion” från Transcending Obscurity Records. Dessutom är den farligt bra, med ett helt knippe spår som tillhör årets starkaste i genren (Starless Sky och Last Transmission kanske främst). Med rymdtema dessutom – what’s not to like?!?

6. The Great Below – KVAEN
Enmans-black metal när det är som bäst, och Jacob Björnfots uppföljare “The Great Below” är osannolikt nog till och med bättre än debuten “The Funeral Pyre”! Antalet varv denna skiva har snurrat i år äro legio, och detta är en sån där skiva som man kan välja nästan vilken låt som helst från för att representera på en spellista.

5. Digital Noice Alliance – QUEENSRYCHE
 Nä – dra mig baklänges?!!? Det här bandet har inte varit relevanta på flera årtionden, och diskografin innehåller såväl världshistoriens genom tiderna bästa skiva (“Operation: Mindcrime”) som en av de värsta lågvattenmärkena (“Dedicated To Chaos”), och att “Digital Noice Alliance” skulle vara så jävla bra som den är..? Inget mindre än ett smärre mirakel. Och miraklet bygger i sin helhet på låtmaterialet, där det kanske finns färre super-ess, men bara låtar i spannet riktigt bra till skitbra!

4. Moribund  – IN APHELION
Årets bästa black metal är svensk, och det är en skiva som flirtar lika mycket med utkanterna av genren som den driver och skapar sin egen plats i metalli-versum. IN APHELION och fullängdsdebuten “Moribund” är ett säreget stycke musik att drunkna i. Imponerande.

3. Of Kingdom And Crown  – MACHINE HEAD
Helt klart årets återkomst, givet att förra plattan “Catharsis” var så pass usel att den fick undertecknad att tappa levnadslusten en aning och det här är… förbluffande starkt och bra. “Of Kingdom And Crown” innehåller inga svaga delar och ett helt knippe tokbra spår

2. Unlimited Love/Return Of The Dream Canteen – RED HOT CHILI PEPPERS
Va!! Det är ju fusk, det där är två skivor och inte en?!! Jo, det är sant i sak – men ändå inte. Under nådens år 2022 har nämligen RED HOT CHILI PEPPERS återförenats med gitarristen John Frusciante och därmed träffat en kreativ vulkan som resulterat i inte en, utan två stycken helt fantastiska fullängdare! Utmaningen? Att skilja dem åt. Det går inte, och därför behöver de hållas samman i detta sammanhang. Enbart tanken av att slå samman dessa två släpp och kondensera bort de aningen svagare spåren kan ge en bild av hur en enad platta skulle kunna stå sig. Hade vi haft en annan nummer ett då?

1. Ström – STRÖM
Det finns, 2022, inget som liknar detta. Det är svensk progg som möter AC/DC. det är sväng och jävlar-anamma som möter poesi. I alla fall när man har så pass många varv med plattan som jag har – för det ska erkännas att vid första avlyssningen var det en närmast chockartad upplevelse. Bra? Anus? The jury was out. Grejen är dock att detta vinner med tiden, och när/om man släpper sina pretentiösa sarger så kan man inte annat än att tokgilla detta. Ta mig tillbax, för fan!

Övriga Betraktelser

Drudkh levererar!
Krig. Elände. Misär. Ukrainska DRUDKH levererar trots det (eller tack vare?) en av karriärens starkaste plattor med sin “All Belong To The Night”. En liten ljusglimt i allt mörker.

Tack för allt och RIP, David!
David Andersson finns inte mer, och världen är en nyans fattigare. SOILWORK släppte fina “Övergivenheten”, som om det var meningen att ett värdigt minne skulle stå som monument över David.

So Sorry I Could Die!
Allvarligt talat – att det inte fanns plats för HELLACOPTERS och deras “Eyes Of Oblivion” på årets lista beror verkligen inte på låten So Sorry I Could Die.  Det är ett stycke modern klassiker som till och med lyckats lura sig in på spellistan som gäller på kontoret. Vemodig rock’n’roll-klassiker i vardande!

Gott om konserter – ont om liveskivor
Sannolikt är det en efterbörd av pandemin, men detta år har bjudit på fler möjligheter att se musik live i samband med (uppskjutna) konserter än tillfällen att ta del av inspelade liveframträdanden. Två som står ut som extra fina är BLACK STONE CHERRY med sin “”Live From The Royal Albert Hall… Y’All!” samt kanske framförallt EVERGREY med sanolikt årets bästa liveplatta: “Before The Aftermath (Live In Gothenburg)”.

På tvärs med WeRock-kollegorna
WeRocks editoriella del brukar vara stolta över den spretighet och mångfald som dominerar vårt tyckande, men detta år har undertecknad verkligen maximerat den skalan. Eller vad sägs om kommentarerna som övriga skribenter hade när exempelvis RED HOT CHILI PEPPERS eller STRÖM medverkade i den alldeles underbara följetången “Hot or Not”? Det är minst sagt en bra bit från de översta platserna på topplistan…

The Halo Effect – Days Of The Lost

ARTIST: The Halo Effect
TITEL: Days Of The Lost
RELEASE: 2022-08-12
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Du får aldrig nog av göteborgsmetal och slukar hungrigt allt av DARK TRANQUILLITY, GRAND CADAVER och äldre IN FLAMES-material? Då är detta definitivt något för dig. Med THE HALO EFFECT får du fem tidigare IN FLAMES-medlemmar som tillsammans tycks både lyckligare och mer på hugget än på länge.

Själv är jag oerhört glad att välkomna gitarrist Jesper Strömblad, basist Peter Iwers och inte minst favorittrummis Daniel Svensson tillbaka in i spelet. Jag ska glatt erkänna att det var just IN FLAMES som ledde mig in i de lite tyngre metalgenrerna efter att naivt och aningslöst ha konsumerat mer radiovänlig heavy metal i årtionden (jo, faktiskt). Tack för det! Här dessutom kryddat med Niclas Engelin, nyligen i IN FLAMES och älskad Mikael Stanne numera från DARK TRANQUILLITY.

THE HALO EFFECT är väldigt mycket tidig IN FLAMES – tacka framför allt Jesper Strömblad för det tänker jag – samtidigt för Mikael Stanne med sin röst, sina sångmelodier och sina texter in en försvarlig mängd DARK TRANQUILLITY i sammanhanget. Mycket från gamla säkra kort kan alltså tyckas men ändå lyckas bandet, kanske inte att slita sig från sina rötter, men ändå att med förutsättningarna för handen skapa tillräcklig variation och mycket hög kvalitet.

Visst har vi här spår med klara drag av typiska IN FLAMES-låtar, såsom titellåten Days Of The Lost, och samtidigt väldigt typiskt DARK TRANQUILLITY-sound i spår som The Needless End. Har finns också stunder som når en perfekt mix av de två veteranbanden inom melodisk dödsmetall som i A Truth Worth Lying For. Men vi finner också lite annat som bryter detta mönstret såsom Gateways och inte minst här ganska udda Last Of Our Kind med både fiol och cello samt vokal förstärkning av Matt Heafy från TRIVIUM.

Mikael Stannes melankoli återfinns dock överallt i lyrik och sång och den är alltid högst välkommen. Mellan djupgrowlen bjuder han dessutom emellanåt på sin vackra rena sångröst – exempelvis i fina In Broken Trust – vilken han även brukat i senare DARK TRANQUILLITY-plattor. Vad finns att inte älska här?

Riktigt roligt är att nuvarande IN FLAMES på något vis tyckts “anta utmaningen” och med sina senaste två singlar når en nivå de inte gjort på flera album. Kanske inser de att det inte går att leva på gamla lagrar hur länge som helst, kanske har Anders Fridén insett att den visserligen fantastiska utveckling hans rensång gjort inte kan ersätta growlet och det unika sound som bandet för många av oss egentligen står för? Men nog om IN FLAMES nu.

THE HALO EFFECT ger oss allt det vi kan önska av melodisk death metal. Varför ändå inte de allra högsta betygen? Jag väntar mig mer, ännu mer, av dessa pigga veteraner som tycks totalt lyckliga att ha (åter)funnit varandra i denna form. Det bästa av forna segrar i ny tappning. Jag förväntar mig kommande stordåd från detta band!