Etikettarkiv: Evergrey

Evergrey – Escape Of The Phoenix

ARTIST: Evergrey
TITEL: Escape Of The Phoenix
RELEASE: 26/2 2021
BOLAG: AFM Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Om det är någon som tvekat om EVERGREYs förträfflighet så tycker jag att man kan lägga undan tvivlen vid det här laget. Efter 2019 års “The Atlantic”, en skiva som med eftertryck visade att de melankoliska melodiernas mästare från Götet de facto hade fått en nytändning, kommer nu hammarslaget som drämmer in detta faktum med stor emfas.

“Escape Of The Phoenix” är EVERGREY på en platå som de inte varit uppe på under en tid. Såklart finns här det som fans förväntar sig – det bres på med de stora känslornas palett genomgående – men här finns också ett band som känns friare i sina uttryck än på de tidigare skivorna. Inte minst så känns EVERGREY som ett band som nästan självantänder av självförtroende och pondus.

Inledande kvartetten Forever Outsider som har ett härligt drivande sväng och magiska melodier, Where August Mourns vars intro får mig att tänka på IN FLAMES när det bandet fortfarande var bra, otroligt vackra balladen Stories där Tom Englunds röst svävar fram i det närmaste besjälad, och Dandelion Cipher med mycket fint riffande från Henrik Danhage.

Och då kan jag säga att dessa låtar inte är de starkaste på plattan, ja inte ens duetten med James LaBrie från DREAM THEATER – The Beholder kvalar in här. Istället tycker jag att bandet låter som allra bäst i exempelvis Absence Of Sun som har ett oerhört fint pianointro från Rikard Zander vars insats på “Escape Of The Phoenix” är en starkt bidragande faktor till att den här skivan är så episkt bra. Hans spel förstärker prick allt som det övriga bandet gör. Just Abscence Of Sun lyfter till den yttersta stratosfären inte minst i den mäktiga refrängen.

Jag känner att jag också ska nämna kompet med trummisen Jonas Ekdahl och Johan Niemann som inte bara driver musiken framåt, de gör det som ett samspelt instrument. Kolla bara in titellåten så kommer ni få ett fint exempel på inte bara hur EVERGREY låter när de tänder på alla cylindrar, utan också på hur ett komp låter när det klaffar fullständigt.

“Escape Of The Phoenix” är som ni förstår en drömlikt bra skiva, så pass bra att jag inte tvekar att skriva att det är EVERGREYs hittills bästa platta i karriären. Kolla in den.

Hot or not? – Januari 2021

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Ödet
ARTIST: Bhleg
VALD AV: Amelie

Martin: Bra stämning, och bitvis extremt snygga melodier. Produktionen är som jag förväntar mig av creddig black metal – nuförtiden har jag lärt mig att lyssna bortom bristen på substans av bas och kräm i gitarrerna och ändå kunna gilla musiken. Men tanken ligger ändå där och gnager – hur mycket bättre hade detta inte kunnat på med bara aningens mer kött i ljudbilden? Min gissning är  att jag hade tänt till på alla cylindrar.
Robert: Nordvis kan vara det skivbolag som jobbar hårdast i Sverige och har bäst fingertoppskänsla, där BHLEG är på upppåtgående och detta är ganska bra. Black metal på svenska, och med lite mer krut i såväl produktion som “jävlar vad de brinner för sin sak” (jämför exempelvis MURG här, och känslan i magen när de släpper lös  – då känner man med hela kroppen och själen att de menar vad de skriker om) så hade detta varit lysande. Nu stannar det vad bra, och riskerar drunkna i andra och mer intressantare släpp, trots den inneboende kvalitén.
Fredrik: BHLEG har möjligen gett bort sin basgitarr till EYEHATEGOD (se nedan) för här snackar vi klassiskt old school black metal-sound: kyligt, naket och  i ärlighetens namn ganska platt. Låten är inte alls så tokig, det finns ett och annat rätt stämningsfullt parti med rå men vacker ångest. Avslutningen är bäst, med sitt trögflytande, sorgsna mässande. Känslan av demo-kassett är dock svår att överkomma, vilket stör mer än jag skulle önska.

LÅT: Movement
ARTIST: Wheel
VALD AV: Fredrik

Amelie: Det börjar som en väldigt trevlig låt. Det svänger tungt. Men hoppsan, där kommer det sång som inte riktigt håller, rentav rätt menlös. Sen försöker vokalisten ta i lite mer och det låter som att han… försöker ta i lite mer. Och mer än så blev det inte. Gott sväng dock.
Martin: Jag erkänner villigt att jag är oerhört svag för den här sortens metal där det märks att musikerna vet vad de sysslar med och inte är rädda för att visa det. Musikaliskt sett är detta oklanderligt till den grad att jag hade kunnat vara utan sången och ändå vara nöjd.
Robert: Finkultur. Korslagda sparrisar. Pretentiöst. Nej, den här typen av uträknad och lite tillrättalagd musik behöver vara extraordinärt bra för att tilltala mig, och dit når inte WHEEL (speciellt sånginsatsen är en black om foten), vilket leder till att jag tappar intresset relativt fort.

LÅT: Eternal Nocturnal
ARTIST: Evergrey
VALD AV: Martin

Robert: Episkt så det förslår, och med den där känslan av hur man bygger ett crescendo. Stundtals är det här allt jag vill ha av musik då det träffar precis rätt. Ändå.. det är kanske liiiite för mycket av det goda ibland, och låten hade gärna fått vara lite kortare för att vinna i slagkraft. Bästa låten i denna omgång är det lätt i alla fall!
Fredrik: Jätteläckert signatur-riff, och överlag en väldigt snygg och elegant låt. Refrängen är väl i ärlighetens namn snudd på schlager, den är oerhört pompös och polerad, men som helhet funkar det faktiskt rätt bra. Visst, det är inställsamt på gränsen till sliskigt, men inte desto mindre finns där några rätt vassa hooks.
Amelie: Ja, men det här har en hört förr! Inget nytt för solen att lysa över men visst är det snyggt och mycket välslipat, kanske lite väl mycket slipat ibland. EVERGREY är ett sånt där band det är svårt att inte gilla men riktigt sån hetta som vid den mänskliga Fenixen på albumomslaget uppnås inte här. Extra pluspoäng dock för den känsliga lyriken.

LÅT: High Risk Trigger
ARTIST: Eyehategod
VALD AV: Robert

Fredrik: Baaaaaasmuller! Ingen kan anklaga EYEHATEGOD för att ha gjort produktionen för krispig och sval, här är det köttig traktordist med de låga frekvenserna uppvridna högt som gäller. Riffandet påminner bitvis om gamla hederliga CATHEDRAL, om än med skavigare (ibland nästan punkig) sång här. Behagligt, nostalgiskt och inte ett dugg nyskapande tunggung. “En trivsam bagatell”, tänker jag, och headbangar försynt vidare i takt. För det gör man.
Amelie: Här bullrar och mullrar det om röst och instrument. EYEHATEGODs låt är jämnbrutal rakt igenom och tramsar inte med sådant som att växla till renare sång eller renare ljud, nejnej. Och det här funkar! Det pyr och glöder starkt och kunde faktiskt fatta eld när som helst.
Martin: Gött att höra att EYEHATEGOD är på gång med nytt material, och att det låter så här bra gör mig sjukt taggad på mer! Helt underbart sväng och en produktion som jag gillar. Sången är exakt så rå som jag förväntar mig av bandet.

Evergrey – Hymns For The Broken

Hymns for the brokenARTIST: Evergrey
TITEL: Hymns For The Broken
RELEASE: 2014
BOLAG: AFM Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

EVERGREY har alltid varit ett band som existerat i periferin för mig. De gånger jag sett bandet live har de dock alltid fått mig att tänka att jag nog borde kolla upp bandet. Så det gjorde jag. Med 2008 års “Torn”. Ingen vidare skiva. 2011 kom “Glorious Collision”. Precis – samma visa. Så det var med viss tvekan jag kollade in “Hymns For The Broken”.

Tillbaka i bandet efter långa uppehåll är gitarristen Henrik Danhage och trummisen Jonas Ekdahl – att detta är någonting som har hälsats med glädje av bandet fans gjorde att jag kände vissa förhoppningar ändå på skivan.

Och “Hymns For The Broken” är en stabil platta. Uppskattar man Tom S. Englunds – den numera ende originalmedlemmen – sångstil, så kommer man gilla skivan. Ofrånkomligen är sångarens röst det som bandet bygger sin musik på. Det är vemodigt utav bara fan, men det känner man förmodligen till sedan innan, och uppskattar man dylik stämning så kan jag garantera att man får det i drivor.

Till stora delar är låtmaterialet av gedigen kaliber – öppnaren (efter det obligatoriskt totalt onödiga introt) King Of Errors är smäktande, mäktig och har en finfin refräng som fastnar direkt. Även låtar som A New Dawn som kommer undan med att ha en så pass ostig titel på basis av gött pondusartat driv, Archaic Rage med sitt minst sagt kusliga slut med spoken word på svenska som verkligen är hemsökande och ljuvt svärtade Black Undertow är låtar som får mig att lystra lite extra.

EVERGREY har lyckats med att göra en skiva som med stort melankoliskt allvar får mig att tro att bandet går en lika vemodig som storvulen framtid till mötes. Att låtmaterialet är iklädd en fin, fet och tydlig produktion gör sannerligen inte saken sämre. Letar man efter en skiva som kan sätta soundtracket till regniga höstdagar då humöret inte är på topp och man känner för att bejaka dysterheten – då är “Hymns For The Broken” en platta man bör kolla in.