Etikettarkiv: Red Hot Chili Peppers

Hot or not? – Mars 2022

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Requiem
ARTIST: In Aphelion
VALD AV: Amelie
Martin: Med tanke på att jag gav IN APHELIONs platta en 9:a i betyg, så förstår ni att jag går igång på detta som fan. Requiem är en oerhört vacker och vemodigt drabbande låt. Detta är stekhett.
Robert: Stekhett, detta. IN APHELION ger såhär nära inpå albumsläppet alla vibbar för att kunna placera sig högt högt på årsbästalistor men samtidigt kan i alla fall jag inte låta bli att tänka… “kopia, eller bara slående likheter”?  Alltså, just denna låt då, inte albumet som helhet. Lyssna på SKOGEN och deras låt I Döden från 2014 så förstår du varför tankarna finns där…
Fredrik: Vackert, effektfullt och med bra tryck i produktionen. Sen hade just det här spåret nog ändå mått bra av någon ytterligare platå- eller tempoväxling, det blir aaaningen jämntjockt i längden. Men visst är temperaturen ganska hög, det är den.

LÅT: Katabasis
ARTIST: Persefone
VALD AV: Fredrik
Amelie: Det finns större PERSEFONE-fans än jag i vårt gäng och till en början upplever jag detta som splittrat med för mycket växlingar hit och dit i sång och musik. Men det hjälper att ge låten tid. Härligt intro och ett distinkt genomförande trots variationen. Gillar också det där unset av orientaliskt sound som ändå inte tar över. En låt som växer och värmer gôtt.
Martin: Som främste banérförare för PERSEFONE i redaktionen kommer det kanske som en överraskning att jag ställer mig lite ljummen till Andorras tveklöst mest intressanta band i denna låt. Igenkänningen är stor, och kanske är det just detta som gör att det inte känns lika angeläget som förr? Det bränner inte till på samma intensiva sätt som tidigare. Men, detta är ändå bra, ja, bättre än så oerhört mycket annat som jag lyssnar på.
Robert: Andorras metal-stoltheter släpper nytt, och ger lite som vanligt lite dåligt samvete. Varför? Jo, detta är nämligen bra (framförallt vinner låten mer mark för varje spelning) men jag vet redan nu att det finns stor risk att jag kommer att sortera bort bandet för vidare lyssning till förmån för annat som ligger på skivdiskarna denna vår. Och PERSEFONE är ju egentligen värda så mycket mer!

LÅT: Sulphur Fire
ARTIST: Kvaen
VALD AV: Martin
Robert: Dyngbra och hetare än svavelelden! Omgångens bästa låt (?) och en självklar uppföljare till Jakob Björnfots debutplatta “The Funeral Pyre” från 2020. Black metal-året 2022 artar sig till att bli episkt.
Fredrik: Mäktigt! Ger mig associationer till gamla hederliga SACRILEGE, samt till scenerna ur LOTR när Urûk Hai föds fram ur gyttjan, då denna härligt råa black metal-pärla hade utgjort ett ypperligt soundtrack till det. Bra fart på glöden här, omgångens bästa alster!
Amelie: Debuten 2020 ledde till en hel del uppmärksamhet och stor förväntan nu inför andra albumet. Med de tre singlar som släppts, senast då denna, är den enda ”förändringen” en förstärkning av Kvaens sound och av produktionen. Just låten Sulphur Fire känns som den naturliga förlängningen av debuten “The Funeral Pyre”. Detta är riktigt, riktigt hett!

LÅT: Poster Child
ARTIST: Red hot Chili Peppers
VALD AV: Robert
Fredrik: Den här låten är jättebra – om syftet är ett distinkt påslag av stresshormoner. Pepparfrukterna har gjort en mängd högkvalitativ musik, men det här stycket drar verkligen naglarna på min själs griffeltavla på helt fel sätt. Det finns en och annan snygg gitarr- och orgelslinga, och basliret är rätt skönt, men helhetsintrycket blir ändå mest plojigt och enerverande. Detta går fetbort.
Amelie: Det är i såna här situationer jag känner mig lite dum och undrar – vad är det jag inte fattar? Robert förvarnade men vad hjälper det. Har verkligen försökt men orkar nu inte plåga mig igenom fler varv. Okej, de kan rabbla namn och rimma jääättemånga rim men vad mer finns där? Hopplöst lamt och riktigt trist. Kan inte värma en myra ens, iskallt.
Martin: Låter resten av plattan så här så blir det tummen ner. Maken till alibilåt! Jag blir arg, för RED HOT CHILI PEPPERS är kapabla till så oerhört mycket bättre grejer. Var är det besinningslösa svänget? Det tunga gunget? Ja, inte här i alla fall.

OZZY OSBOURNE – Ordinary Man

ARTIST: OZZY OSBOURNE
TITEL: Ordinary Man
RELEASE: 2020
BOLAG: Sony Music

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Han har verkligen haft ett extraordinärt liv, slaktarlärlingen från Birmingham. I stort sett fick han vara med att skapa heavy metal och doom tillsammans med kompisarna i BLACK SABBATH, och lägga grunden till sin egen legendariska status. Genom åren har han sedan varit med om så många osannolika mer eller mindre kaotiska händelser att det är i stort sett omöjligt att ranka de mest skandalösa. Bita huvudet av en fladdermus på scen? Besöka Vita Huset men vara för full för att minnas det? Bryta nacken i en fyrhjulingsolycka? Förlora en gitarrist för att chauffören av turnébussen trodde sig kunna flyga hobbyplanet – men sen kraschar? Dra in hela familjen i en av de första realityshowerna i TV? Out-party hela MÖTLEY CRÜE?

Det finns att välj på, och sannolikt finns det nog ingen hårdrockare som inte berörs eller har en relation av något slag med Ozzy. Åsikterna om hans storhet går isär, men en sak är säker: när det nu är dags att skriva sista (?) kapitlet i den musikaliska sagan om OZZY OSBOURNE så är titeln på den elfte fullängdaren helt klockren. “Ordinary Man” handlar nämligen till stora delar om en alldeles vanlig man som… inte ville vara vanlig, och som inte vill bli bortglömd när scenljuset slocknar och ridån går ner.

Musikaliskt ska det sägas med en gång: det är inte ett av hans största verk, och låtkvaliten kan inte på långt när mäta sig med hitsen från glansdagarna, framförallt för att det är ojämnt. Innan release släpptes fyra singlar, och de är ett ypperligt exempel på detta: de “hårda” låtarna Straight To Hell och It’s A Raid är i jämförelse med en klassisk OZZY-låt rätt bleka och känns nästan som ett alibi, ett sätt att försöka möta förväntan på en OZZY-platta. Tyvärr blir det lite själlöst, speciellt om man jämför med motsatsen: en duett med ELTON JOHN (!) i form av titelspåret. Det är kanske en aning kontroversiellt (och helt klart oväntat), men det summerar på ett fint sätt var OZZY är här och nu. Och det är hjärtligt. Äkta. Under The Graveyard var första singeln, och det är inte bara en låt som sluter cirkeln mellan OZZY OSBOURNE och BLACK SABBATH, det är också hela skivans starkaste låt.

“Ordinary Man” klarar ändå uppgiften fint trots ojämnheten. Låtar som Today Is The End, All My Life, Scary Little Green Men eller Goodbye må ta till autotuning för att få sångaren att låta tillräckligt bra och bandet består av en parad stora namn som gästar (Duff McKagan och Slash från GUNS’N’ROSES, Chad Smith från RED HOT CHILI PEPPERS, TOM MORELLO från RAGE AGAINST THE MACHINE, Post Malone är ett axplock av gästerna) – men det är okej. Det är rätt bra ändå, och ger en alldeles vanlig, ovanlig man rätt fond för att framföra sitt budskap.

Tack för resan, Ozzy!

 

Red Hot Chili Peppers – The Getaway

ARTIST: Red Hot Chili Peppers
TITEL: The Getaway
RELEASE: 2016
BOLAG: Warner Bros

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Innan recensionen av den här skivan kan ta sin egentliga början måste vi prata ut, ni och jag. Lägga korten på bordet, ventilera en del fakta som är viktiga för att recensionen och den bedömning det innebär ska hamna i rätt ljus och rätt bakgrund. Vi måste helt enkelt prata om så kallade “guilty pleasures” – saker som man objektivt kanske inte riktigt borde falla pladask för eller som rent av är dåliga, men som lik förbenat är helt omöjliga att värja sig mot. Som man dessutom kanske nästan skäms en aning för att man gillar. Man ska förstås akta sig för att generalisera och därför tänker jag inte med bestämdhet påstå att ni har dem allihop, men jag måste ändock erkänna att jag dem. Ett par stycken säkert, och en av de som jag öppet erkänner är just RED HOT CHILI PEPPERS. Det amerikanska funk-pop-rock-vansinnesbandet har en speciell plats i mitt hjärta, ett faktum som varit sann sedan sent 80-tal när en sommararbetande kollega satte plattan “Mother’s Milk” i öronen, med effekten att jag omedelbart snöade in på bandets tre första skivor “The Red Hot Chili Peppers”, “Freaky Styley” och “The Uplift Mofo Party Plan” med sina epilektiska och galna omslag och regelbrytande låtar. När bandet sen släppte genombrottsskivan “Blood Sugar Sex magic” -91 och undertecknad befann sig i den känsliga övre delen av tonåren och gymnasieåldern var så hela slaget förlorat. Jag gick all in, så att säga. Lärde mig alla texter, kollade allt jag kunde hitta om bandet, trots att det liksom inte var “riktig” hårdrock. Spelade de där skivorna till förbannelse och utnötning, ritade egna tröjor med motiv av loggan och annat, och… ja. Ni fattar. Min relation och objektivitet när det gäller RED HOT CHILI PEPPERS är inte vad den borde vara, så att säga. Jag älskar till och med de svagare stunderna (som “One Hot Minute”) och dagens synnerligen barnanpassade radioskval-pop (vem hade förra skivan “I’m With You” på sin årsbästalista här på Werock år 2011 tror ni…?).

Det är helt klart en “guilty pleasure” vi snackar om, och det går inte att helt tänka bort det i samband med en recension av nya “The Getaway”, bandets första på 5 år. Det är bandets elfte fullängdare, det första på flera skivor där Rick Rubins produktino bytts ut mot The Mouse, och det andra med gitarristen Josh Klinghoffer i sättningen. Debutsingeln Dark Necessities knep förstaplatsen på Billboard Alternative Song list, bandets 25:e (!) listetta, vilket sätter dem två listettor före U2.
Det är också, tyvärr, ett av de svagaste RED HOT CHILI PEPPERS-album som släppts.
Detta beror inte på att det saknas rock, rörelse och jävlar anamma (det gör det till stora delar, helt klart är funkrockarna varken funk eller rock numera, utan enbart pop), utan på det enkla faktumet att det är ett sorgset album. Det svävar en anda av melankoli, av dysterhet och nedstämdhet över såväl musiken som produktionen – och det passar inte de rödheta speciellt bra. I alla fall inte över ett helt album. Bäst är antagligen just singlarna Dark Necessities och Go Robot samt Detroit och This Ticonderoga som fastnar i sinnet, och få (inga!) band klarar av att få till samma flytande, svävande sköna groove med så enkla medel. Flea är fortfarande världens bästa basist, Chad Smith klarar att spela det enkla på ett sånt fantastiskt sätt medan Klinghoffer håller gitarren på rätt nivå och Anthony Kiedis låter sin karakteristiska röst sväva. Skivan är fortfarande alldeles fantastisk och har spelats en masse sen den kom i juni, men ändå.
Det är, tyvärr, ett av de svagaste RED HOT CHILI PEPPERS-album som släppts.
Jämnt, snyggt, polerat. Passande hemma, i bilen, på kontoret, i stereon, i lurar, till träning. Intressantare än allt som spelas på Radio RIX och Metropol och det mesta på alla rockstationer, och jämförelsen mot back-diskografin är förstås inte speciellt enkel för att band som sitter på typ 10 raka skivor av rent guld, men låt oss konstatera det en tredje gång.
“The Getaway” är, tyvärr, ett av de svagaste RED HOT CHILI PEPPERS-album som släppts. Och det konstateras av någon som är kär i bandet, i alla fall sedan förr.
Betygssjuan känns hemsk att utdela. Att ett så svagt betyg skulle komma från mig, till detta band, det hade jag aldrig trott. Jag hoppas att jag ändrar mig senare och vill revidera siffran uppåt…