Etikettarkiv: Soilwork

Hot or not? – Januari 2019

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: I, The Mask
ARTIST: In Flames
VALD AV: Amelie


Martin: Det här är det bästa jag hört från IN FLAMES på många år! Bra driv, älskar tvåtakten, och en rejält mycket bättre refräng än det ängsliga försöket till hockeyarenarefräng i This Is Our House. Det enda jag egentligen inte gillar med låten är gitarrljudet i solot. Så på det stora hela – riktigt bra!
Robert: Man vet ju inte vad man ska tro om kommande skivan med samma namn som den här låten. De tidigare smakproven (This Is Our House och I Am Above) har varit lite av ett kräkmedel – och så kommer det här och visar ett bättre, snabbare och mer drivet IN FLAMES än på länge?  Riktigt bra låt!
Fredrik: De hårda bitarna sitter som en smäck! Särskilt breaket är ju så läckert att man vill hångla upp det på stört. Den luftiga refrängen är dock, om du frågar mig, lite för insmickrande och poppig. Det låter liksom mer amerikansk radio-metal än klassiska IN FLAMES.

LÅT: War Pigs
ARTIST: Brass Against & Maya Azucena
VALD AV: Fredrik


Amelie: Nej, nej, nej. Det går inte. Hur sympatiskt detta än är kan jag inte med bästa vilja säga att det slår an något annat än nervpinande strängar i mitt inre. En saxofon eller en trombon förnuftigt använd kan förgylla nästan vilken extreme metal-låt som helst, BEHEMOTH till exempel vet just hur en gör, men det här är enbart plågsamt.
Martin: Helt underbart härligt blasfemisk cover på en klassisk låt. Som musiker nästan helt uppvuxen i kommunala musikskolan så älskar jag blås, och tycker att fler band borde haja läget med hur fett det är. Sångerskan Maya Azucena äger Ozzy alla dagar i veckan.
Robert: Oj! En cover på klassiska BLACK SABBATH-dängan fast med bara blås? Modigt! Och bra, tycker jag, framförallt första varvet. Inte lika kul andra och tredje gången, men visst vill man ha mer av samma stuk.

LÅT: Stålfågel
ARTIST: Soilwork
VALD AV: Martin


Robert: Den här låten gör mig alldeles varm i hjärtat. Bästa spåret på nya “Verkligheten“, och av den där digniteten som gör att man kan lyssna oändligt antal gånger. Skitbra!
Fredrik: Passande nog kom vintern på riktigt medan jag lyssnade in mig på denna, för den har verkligen åkt puckelpist i mitt sinne. När jag första gången hörde sången i versen komma in dreglade jag lite av förtjusning. Efter några genomlyssningar började jag sedan känna att tempot var lite för jämntjockt. Nu? Nu går jag likt förbaskat och nynnar på den…
Amelie: Så jäkla snygg denna. Soilwork är mästare på att snickra melodier och detta är vackert så en nästan vill grina. En av de bästa, kanske den bästa låten, på nya plattan “Verkligheten”.

LÅT: Praevalidus
ARTIST: VLTIMAS
VALD AV: Robert


Fredrik: Snygg produktion, och ett kompetent utförande av klassiskt black metal-stuk. Dock inget som riktigt vill kroka sig fast i mitt sinne. Jag gillar det medan jag lyssnar, sedan går jag vidare till nästa upptäckt utan att titta i backspegeln.
Amelie: De trummorna, rakt in i bröstkorgen. Det här river i hjärterötterna, på bästa sätt. Känns friskt och vitalt trots att det är ett gäng riktigt rutinerade rävar som gått ihop i detta projekt. Kommer i varje fall intresserat att följa dem fram till fullängdsdebuten i mars.
Martin: Introts helt ljuvliga blastbeatsvägg brakar in i hjärtat som en rivningskula. Sen tappar låten en hel del, dessvärre, för hur mycket jag än vill gilla detta känns låten som en låt som är kul just i stunden, men som glöms bort lika snabbt.

Soilwork – Verkligheten

ARTIST: Soilwork
TITEL: Verkligheten
RELEASE: 2019
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

SOILWORK har tagit sin rundliga tid på sig att färdigställa “Verkligheten”, runt 4 år efter det att “The Ride Majestic” såg till att drämma i med rejält med episk mäktighet kommer bandet från Helsingborg till skott med nytt material.

SOILWORK har alltid varit väldigt duktiga på det där med fläskiga refränger, och det är framför allt detta som jag tar med mig som en av de verkligt stora poängerna med “Verkligheten”. Bandet skämmer bort oss lyssnare med fullständigt majestätiskt svävande refränger i snart sagt varenda låt på den här skivan. Arrival var som förstasingel ganska standard-SOILWORK; hemtamt, bra hantverk, ett satans driv och en verkligt bra refräng. Men det finns en hel del andra låtar på den här skivan som är betydligt bättre i fråga om både refränger och mäktighet. The Nurturing Glance är ett exempel på en sån låt som dessutom har ett tydligt retroblickande anslag. Ett överlappande från sångaren Björn Strids och gitarristen David Anderssons hyllade sidoband THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA? Jag klagar sannerligen inte i vilket fall.

Duon med AMORPHIS Tomi Juotsen, Needles & Kin där Joutsen sannerligen ger Strid en match om pengarna i fråga om närvarande och intensiv sång, och avslutande You Aquiver som har just en refräng som är så fantastiskt hejig att den nästan slirar över på fel sida ostighetsskranket.

Strid är ju ett kapitel i sig, och han är precis lika episkt bra som vanligt, men jag tycker att jag vill lyfta fram gitarristerna David Andersson och Sylvain Coudret som på “Verkligheten” växlar ut så fruktansvärt med genomarbetat gitarrspel som får varenda låt att lyfta. Greppen är förvisso de förväntade, men de här herrarna behärskar dem till fulländning – shred, snygga melodiska slingor, vemodsbölande, och snortajt riffande – kolla bara in The Ageless Whisper för alla dessa inslag. Att vi dessutom får lite discokomp från nyinkomne Bastian Thusgaard på trummor är bara att betrakta som en bonus.

Thusgaard har ju rejäla skor att fylla efter det att Dirk Verbeuren lämnade för MEGADETH, och han gör det riktigt bra. Det liras, likt Verbeuren, för låten. Kanske mer så än innan, för belgaren var så briljant att han nästan tog över varje låt – nu får andra musiker och framför allt låtmaterialet chans att komma fram mer. Jag gillar det rent magiska blastgroovandet som dansken piskar på i inledningen av When The Universe Spoke, för övrigt en av de bästa låtarna på hela skivan, och hans toktvåtaktande genom i stort sett hela låten. Här tänder SOILWORK till på varenda cylinder, och det skulle inte förvåna mig om denna låt kommer bli en favorit hos många.

“Verkligheten” är en riktigt bra, genomarbetad och till stora delar oerhört vacker skiva. SOILWORK skämmer bort sina lyssnare med så mycket öronmumma att jag vet med mig att det inte bara kommer vara jag som  kommer återvända till den här skivan mycket under 2019. Kolla in den.

Live: SOILWORK med ALL THAT REMAINS, CALIBAN, NEAERA och BLEED FROM WITHIN

ARTIST: SOILWORK med ALL THAT REMAINS, CALIBAN, NEAERA och BLEED FROM WITHIN
LOKAL: Kulturbolaget, Malmö
DATUM: 9 december, 2010

Att det är många band, om man inte visste det på annat sätt, som beträder tiljorna på KB denna kväll blir man varse när man ser den massiva mängden merch som finns i lokalen – smartast marknadsföring har tyska NEAERA som säljer merchpaket bestående av t-shirt, signerad affisch och senaste plattan ”Forging The Eclipse” för 200 spänn.

Lokalen är inte på långa vägar fullpackad, men inte heller direkt tom, när BLEED FROM WITHIN från Glasgow stövlar upp på scen. Det massiva publiktryck som bandet har upplevt rätt mycket av om man kollar in det bestånd av liveklipp som finns med bandet på YouTube infinner sig inte på KB ikväll.


Sångaren Scott Kennedy jobbar dock stenhårt på att få folk att röra på sig lika mycket som han själv gör. Han belönas också med en wall of death ungefär halvvägs in i konserten. Musikaliskt lägger bandet oerhört mycket fokus på tyngd – det är nästan att man står och tänker att vissa låtar utgörs nästan helt och hållet av breakdowns interfolierade av snabbare partier.

Inledande This Is Our Legacy lider lite grand av detta – just som man vill att två-taktsöset ska fortsätta, nog dyker ett parti i halvtakt upp. Bandet jobbar dock på enormt bra och i BRING ME THE HORIZON-doftande The Healing njuter jag verkligen av bandets musik, som till slut avgår med något av en arbetsseger.

Setlist:

This Is Our Legacy
Servants Of Divinity
Last Of Our Kind
The Novelist
The Healing
Damnation

NEAERA

Man kan såklart ha roligt åt att tyska NEAERAs bandnamn låter förvillande likt ordet ”nära” uttalat på bred skånska, men att skämta om bandets musik är inte lika lätt. Aggressiviteten höjs markant när bandet anfört av minst sagt peppade sångaren Benjamin Hilleke drar igång Heaven’s Descent från senaste plattan “Forging The Eclipse”.


Lite bättre gensvar, men inte med mycket, från publiken som verkar vara mer intresserad av att bara spana in bandet än att fetröja. En som verkligen struntar i detta faktum är trummisen Sebastian Heldt som ser ut att ha precis hur kul som helst. Gött att se en sådan uppenbar spelglädje. Som jag skrev om bandets senaste släpp är det en platta som växte enormt efter ganska många lyssningar och på något sätt verkar detta faktum infinna sig även konsertmässigt – bandet sliter verkligen, men räcker inte hela vägen fram utan lider lite av att folk inte känner till låtmaterialet helt och fullt. Återstår att se om detta faktum ändras om bandet återkommer till våra breddgrader – då kanske folk har bättre koll på låtmaterialet.

Setlist:

The Forging
Heaven’s Descent
Armamentarium
Eight Thousand Sorrows Deep
Walls Instead Of Bridges
In Defiance
Spearheading The Spawn

CALIBAN

Publiken har definitivt bättre koll på CALIBANs musik. Det röj som infann sig senast jag såg bandet på KB, då bandet nästan tog död på publiken, når tyskarna inte upp till ikväll – men bra nära. CALIBAN är det första bandet för kvällen som får ös när de begär det – till No-one Is Safe levereras en av de maffigaste och mest intensiva wall of death jag sett på bra länge.

CALIBAN har arbetat upp en bra nivå av publikkontakt och ser verkligen ut att trivas alldeles förträffligt på scenen – för egen del tycker jag bandet gör en bra spelning utan att få mig att kapitulera helt och hållet.

Setlist:

Love Song
My Time Has Come
It’s Our Burden To Bleed
No One Is Safe
I Will Never Let You Down
Walk Like The Dead
Sonne (RAMMSTEIN-cover)
24 Years

ALL THAT REMAINS

sångare Philip Labonte tar i från tårna när han leder publiken in i det mest massiva trycket under kvällen – att det är många som har sett fram emot bandets konsert blir väldigt fort uppenbart. Jösses vilket fantastiskt ös bandet piskar upp!

Själv står jag och njuter av Oliver Heberts uppenbara kärlek för sin gitarr. Man riktigt ser hur mycket den mannen älskar att spela gitarr och att stå på scen. Då Labontes scennärvaro handlar, i väldigt stor utsträckning, om ren urkraft och jävlar anamma utstrålar Hebert en genuin känsla av kärlek till hela grejen att vara med i ett band, stå på scen och att turnera. Hebert går också i stort sett direkt från scen till baren för att hänga med publiken. Jag slås också, som trummis jag är, av att Jason Costa spelar med traditionell fattning och med ett driv i spelet som verkligen imponerar.

Stenhårt blästrande partier som i Six samsas alldeles ypperligt bredvid verkligt läckra melodiska inslag, och att bandet i sanning kan skriva starka låtar som utan problem går hem hos en publik står helt klart. Jag går inte helt i golvet över en låt som Hold On som visserligen har en hyfsad refräng, men som drar lite för mycket åt det snälla hållet för att jag ska falla helt för den. På det stora hela gör ändå ALL THAT REMAINS en väldigt övertygande spelning.

Setlist:

Now Let Them Tremble
For We Are Many
Six
Hold On
Aggressive Opposition
This Calling
The Air That I Breathe
Forever In Your Hands
Become The Catalyst
Some Of The People, All Of The Time
Two Weeks

När SOILWORK vid kvart i elva går upp på scen hälsas de som hjältar av publiken som verkar ha längtat till desperationens gräns efter bandet. Och det är ju ganska befogat efter det att bandet återkom med kraft med senaste plattan ”The Panic Broadcast”.

Bandet inleder starkt med öppningsspåret från plattan, Late For The Kill, Early For The Slaughter, och det låter, ja, fantastiskt. Det är så oerhört påtagligt att bandet inte bara drar åt samma håll låtskrivarmässigt, utan även gör det på scen. Björn ”Speed” Strid är på riktigt gott spelhumör, och han är verkligen uppfylld av ett stort självförtroende i sitt agerande på scen. Ola Flink är sitt vanliga höftvickande jag och han verkar, som Strid nämner, ha en fan-club på högerflanken som mellan två låtar börjar skandera hans namn.

Till stora delar präglas SOILWORKs konsert av en avspändhet som gärna hade fått vara aningen mindre, för då hade den där berömda edgen infunnit sig och konserten hade fått mer bett. Sen kan det också bero på att öronen har börjat segna lite efter den massiva dos musik som har levererats denna kväll att den där extatiska känslan jag normalt sett får när jag ser bandet inte riktigt vill infinna sig. Slaget om mest röj tog ALL THAT REMAINS hem, men allsången under SOILWORKs gig var bitvis så massivt att man tappade andan. Låtmässigt har bandet en massiv arsenal att plocka ur – även om jag saknar min favoritlåt The Chainheart Machine bjuder bandet på klockrena dängor i form av The Flameout, Nerve och The Crestfallen, och det räcker rätt långt.

Setlist:

Late For The Kill, Early For The Slaughter
Night Comes Clean
As We Speak
The Flameout
Nerve
The Crestfallen
Two Lives Worth Of Reckoning
Let This River Flow
Bastard Chain
Stabbing The Drama
Follow The Hollow

På det stora hela bjöd kvällen på KB på en rejäl dos kvalitativ underhållning och jag är ganska nöjd med tillvaron när jag går bort mot busshållplatsen i den vid det här laget svinkalla malmönatten.