Etikettarkiv: The Spirit

Hot or not? – December 2019

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar och WeRock kör varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material. Alla är dock inte överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?


VALD AV: Robert

Fredrik: Kvalitets-black! Mörkt och dystert, men samtidigt tempostarkt och energiskt. Under första halvan rycker och sliter låten verkligen i kedjorna, och saliven som droppar från de blottande huggtänderna låter oss förstå att vi nog skall vara glada för de där bojorna. Den lugnare avslutningen tar förvisso ner energinivån något, men är vackert melodisk. På det hela taget en riktigt stark låt!

Amelie:
Alldeles förbaskat bra det här. Bara nickar och hummar med och känner att “ja, det där låter precis som det ska, just så där ska det vara”… Allt är så förbaskat rätt. Tyskt? Det hade jag aldrig gissat. Fullängdsalbumet i kommande februari ska hållas koll på!

Martin: Otroligt bra! Den isande black metalkylan i inledningen sätter stämningen perfekt, och följs upp av en låt som fullständigt osar av kvalitet. Parningen av aggression och underbart genomarbetade melodier får mig att längta efter mer musik av det här bandet. Skållhett!


VALD AV: Amelie

Martin: Satan, så härligt malande! Jag tokdyrkade den här låten från första lyssningen, för att den vågar lita på sina fundament. Den rent ljuvliga riffmumman som vräks ut här borde få folk att fatta eld, bildligt talat.

Robert: Den här låten… wow. Fullständigt becksvart, och KONVENT hamnar direkt på min releaseradar: kommande “Puritan Masochism” kan ju bli hur bra som helst. Jag är faktiskt rätt så golvad av den här stekheta pärlan!

Fredrik: Döds med drag av sludge. Skön tyngd, och läckert old school-sound på de elaka gitarrerna. Dock lite jämntjockt i längden, och en låt som kanske snarare kräver rätt sinnesstämning från början än som skapar den.


VALD AV: Fredrik

Amelie:
Har aldrig varit överdrivet förtjust i Kvelertaks hårdrockiga sound med aningen black metal-touch – black’n’roll tror jag det pratades om i början av bandets karriär – men det här är riktigt bra. Drivande, piggt och lätt att dras med i. Ny sångare konstaterar jag. Flera snäpp bättre än väntat. Kul!

Martin: Det är få saker jag verkligen gillar så mycket som när jag får tänka om kring ett band som jag har låtit falla i träda. KVELERTAK fullständigt dräper i en låt som verkligen har det mesta. Ett satans sväng, tyngd, spelglädje, underbara refränger, en drömproduktion – bara att konstatera att det norska bandet sannolikt aldrig har låtit så här bra. Hetare än lava!

Robert: Jag hade avfärdat KVELERTAK efter de senaste plattorna. Tji fick man för det, för det här är vansinnigt bra. Omgångens hetaste giv, och med det där magiska drivet som nästan kantrar i vansinne som gjorde att bandets debut fullständigt ödelade min värld. På ett bra sätt då. Detta är det bästa bandet släppt sen dess. Med råge. RÖJ!!!


VALD AV: Martin

Robert: Livet är orättvist ibland ibland. Som nu, för SVART CROWN. Den här låten osar kvalitet, och skulle lätt ha kunnat korats till det hetaste bidraget någon av de andra “Hot’r’Not”-månaderna. I den här historiskt  starka kvartetten blir det istället tvärtom, och fast låten är bra så känns den sval i relation till de andra. För övrigt: namnet? Gult kort på det. Ett nordiskt adjektiv gör inte att ett franskt band verkar tuffare direkt…

Fredrik: Jag har så svårt för sådana där tillkämpat “vi vill ha en image av true, så vi måste slänga in något nordiskt”-bandnamn, som till exempel då här franska SVART CROWN. Musikaliskt är fransmännen dock kompetenta, och rör sig tämligen bekvämt i gränslandet mellan teknisk döds, black metal och melodisk post-metal. I de allra argaste och hårdaste partierna (typ sista minuten) är detta riktigt bra, resten av tiden väl utfört men aningen opersonligt.

Amelie:
Så mycket bättre ljud i låten än i bandnamnet (hur tänkte de där?). Tungt och mörkt på ett angenämt sätt. Detta är riktigt bra även om det inte tänder några bränder och SVART CROWN hamnar definitivt i min “kolla vidare på”-lista inför fullängdssläppet nästa år.

Live: Hypocrisy, Kataklysm och The Spirit på Trädgårn

ARTIST: Hypocrisy, Kataklysm och The Spirit
LOKAL: Trädgårn, Göteborg
DATUM: 06 november, 2018

Är det möjligt att få Keith Richards att se förhållandevis ung och fräsch ut, och ändå ha kraft och energi nog för att kuva publiken i metalstaden Göteborg? Peter Tägtgren, frontman i HYPOCRISY, har denna afton i alla fall bestämt sig för att ge det hela ett försök – på båda punkterna…

“Det här gör vi för dig”. Maurizio Iacono, frontman i KATAKLYSM, pekar på en kille långt fram i publiken. Han vänder sig sedan till oss övriga: “Den här snubben är helt otrolig. Vart vi än lirar i Europa dyker han upp på våra gig”. Iacono vänder åter uppmärksamheten mot föremålet för sin tacksamhet, och fortsätter: “Men ikväll spelar vi på din hemmaplan, och det är coolt som fan. Tack till dig, och tack till alla er andra med som har kommit hit. Det är tisdag, och det finns säkert tusen andra saker ni hade kunnat välja att göra, men ni kom hit. Jag är så väldigt tacksam för det. Nu tar vi och gör en lördag av det här, eller hur?”

Kvällens musikaliska upplevelse har för min del börjat ungefär en timme innan Iacono uttrycker sin tacksamhet, en bit in på supportakten THE SPIRITs set. Deras atmosfäriska och tempostarka black metal är inte alls oäven, låtar som Cross The Bridge To Eternity och The Clouds Of Damnation är riktigt starka kort. Tyskarna lider dock något av vissa rundgångsproblem, samt av att lokalen är ganska så glest befolkad så här tidigt på kvällen. Ändå en fullt habil insats, och fans av t.ex. DISSECTION och NECROPHOBIC torde gilla vad de finner om de tar sig tiden att upptäcka förra årets skivsläpp “Sounds From The Vortex”.

THE SPIRIT hade förtjänat en större publik.

Sedan är det dags för den första av kvällens två co-headliners, rutinerade kanadensarna KATAKLYSM. Lokalen är fortfarande något glest befolkad, och publiken därav kanske en aning hämmad när bandet startar upp med Narcissist och The Black Sheep. Den enda som så långt svettas på allvar är trummisen Olivier Beaudoin, som hamrar loss på skinnen med den äran. I övrigt är det inte alltför mycket rörelse på golvet framför scenen. Iacono och hans anhang är dock rutinerade herrar, och vet att mangla loss med gott engagemang trots viss uppförsbacke.

KATAKLYSM jobbar på…

Det är här sångaren uttrycker sin tacksamhet över att vi ändå trots allt är där. Kanske lossar detta på lite knutar, eller så beror det på något annat, men under några av de följande låtarna så som Guillotine och 10 Seconds From The End kommer åtminstone en liten mosh pit igång framför scenen. Personligen  föredrar jag kanadensarnas tyngre artilleri, varför ett snart följande spår som Crippled & Broken gör mer för mitt rörelsemönster. Efter denna blypärla är det dags för ett litet pep talk igen, där Iacono talar en stund om vikten av att vi vågar vara oss själva, och att vi aldrig skall ändra på oss för att göra andra till lags. Denna pitch leder logiskt nog till Outsiders, och här någonstans börjar KATAKLYSM på allvar vinna över publiken på sin sida.

Montreal-sönerna avslutar en kort stund senare tungt och snyggt med trion …And Then I Saw Blood, Blood In Heaven och At The Edge Of The World. Genuint höga höjder når spelningen aldrig, det är en något för gles och återhållsam publik för det. KATAKLYSM skall ändå ha heder av sin arbetsinsats, där man tuggar på och headbangar loss setet igenom som de rutinerade proffs man är.

…och tar till slut något av en arbetsseger.

“Knulla!”.  Under soundcheck inför HYPOCRISY skyms hela scenen av ett stort draperi, varför gentlemannen (?) som testar sångmicken drar till med ett nyskapande ordval istället för det sedvanliga “one, two, check!”. Några fniss från publiken, och medan även jag ler åt det prepubertala i det hela tänker jag att det skulle kunna vara Herr Hypocricy själv, Peter Tägtgren, som spexar där bakom skynket. Han är ju trots allt en filur med mycket glimt i ögat – och än mer alkohol i levern – om man skall tro intervjuer med de som varit på turné med honom.

När Ludvika-sonen med anhang äntrar scenen är det inför ett nu något mer välfyllt Trädgårn. Det är fortfarande inte riktigt så där fullt som man idealt skulle önska, men luften är ändå genuint varm och doftar vagt av svett, öl och höga förväntningar. Fractured Millenium inleder, följd av snabba men melodiska Valley Of The Damned. Publiken är nu bättre med på noterna än under KATAKLYSM, och under fjärde låten ut, Adjusting The Sun, tar tillställningen fart på riktigt. Extra beröm här till Mikael Hedlund, som trakterar sin bas på ett imponerande sätt!

“Hej, får det vara en kopp blackened death?”

Skojfriske Tägtgren drar sedan ett minst sagt lakoniskt sakligt mellansnack, när han konstaterat att “vi tänkte egentligen mest köra, bara, och inte snacka så jävla mycket, det finns ändå inte så mycket att säga”.  Efter dessa poetiskt torftiga ord följer svulstiga Eraser, innan det tas en ny paus, den här gången påtvingad av något slags tekniska problem, möjligen med medhörningen. Några lite äldre spår betas sedan av, innan tekniken på nytt verkar spöka något. En tekniker rusar in och byter Tägtgrens sångmick, varpå dalaspjuvern med gitarren i högsta (yx)hugg låtsas jaga den stackars teknikern av scenen.

Just Tägtgrens energi och uppenbara glädje över att stå på scen är smittande. Det är som tidigare nämnt ingen hemlighet att han har levt rätt hårt under många av sina likaledes många turnéer med HYPOCRISY och PAIN, och visst ser han vid en första anblick rätt sliten ut. Men det är verkligen inget som märks i framförandet han (och hans bandkamrater) bjuder på denna kväll. Närvaron och energin är påtaglig, och jag slås av hur sömlöst och snyggt Tägtgren växlar mellan ångestladdade, högfrekventa skrik och gutturalt, mörkt helvetesgrowlande.

Tägtgren & Co trivs i mysbelysningen.

Från Fire In The Sky och framåt är giggets andra halva habil utan att vara golvande – fram tills det ordinarie setet avslutas med The Final Chapter. Denna låt finner jag personligen inte vara överdrivet stark på skiva, men i suggestiv och rökinsvept livetappning blir det en fullständigt hypnotisk upplevelse, förmodligen kvällens höjdpunkt. Gåshudsvarning här, faktiskt. Efter en därefter närmast symboliskt kort sorti från scen återvänder HYPOCRISY och river av elakt eleganta Roswell 47 som extranummer, en snygg punkt för kvällens musicerande.

Sammantaget är det en hyggligt lyckad kväll, den något för blygsamma publiksiffran till trots. Det jag personligen saknade i setlistorna var Taking The World By Storm med KATAKLYSM och något/några spår från “The Fourth Dimension” (1994) med HYPOCRISY. Ack, tänk att ha fått höra Reborn eller Reincarnation live igen! Sist just detta begav sig för undertecknad var i Grängesbergs Folkets Park 1994, när den plattan var nysläppt. Då var jag 17 år gammal, och likt den tonåring jag då var hugger jag nu snabbt ett av de plektrum Tägtgren efter gigget kastar ut i publiken. Vissa gamla hjältar måste få fortsätta vara sådana – även om de ser ut som Keith Richards…

Evigt unga, evighetsrutinerade HYPOCRISY in action. Bang those heads, boys!