Etikettarkiv: Unto Others

Unto Others – Strength

ARTIST: UNTO OTHERS
TITEL: “Strength”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Roadrunner Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Det är en ganska krokig väg de tagit fram till dagens datum, Portlands gothrockare UNTO OTHERS. Debuten – alldeles lysande “Mana”, en skiva som placerade sig på undertecknads andraplats för årets bästa skivor – släpptes under namnet IDLE HANDS, och därefter har dagarna kantats av ett påtvingat namnbyte, diverse singlar och till sist denna storbolagsdebut. Bandets frontman Gabriel Franco har vittnat om pressen på att komma med en stark uppföljare, och det är svårt att säga om det är mina högt ställda förväntningar eller den där pressen bandet känt som gör att det bara blir stundtals lika bra den här gången.

För så är det. “Strength” är inte ett dåligt album, men står sig ganska slätt jämför med “Mana”, och det beror framförallt på att det inte håller hela vägen. Starka spår som Downtown – en låt som visserligen kräver minst 5-6 varv för att den ska sätta sig men sen sitter fast riktigt rejält!), Destiny och When Will Gods Work Be Done varvas med ren utfyllnad. Mittsektionen av plattan (Little Bird, Why, Just A Matter Of Time) skulle med fördel ha lämnats därhän. Faktum är att skivans bästa låt är Hell Is For Children – en väl vald cover på Pat Benatars 80-talsdänga.

Trots bistra ord ovan lär den här skivan dyka upp på fler topplistor än just “Mana”. Storbolagskontraktet har den effekten, och det har regnat goda vitsord för plattan bland recensenter och lyssnare, framförallt de som nyupptäcker bandet. Det är välförjänt, för i motsats till undertecknads lite kinkiga attityd gentemot skivan kvarstår den enkla sanningen: UNTO OTHERS är ett av de mest intressanta banden vi har på väg uppåt i karriären. Håll koll på dem!

Hot or not? – September 2021

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: To Lie Or To Die
ARTIST: White Stones
VALD AV: Amelie

Martin: En sak som jag tycker är stekhet i den här låten är hur pukorna låter. Det är i stort sett det enda. Gitarrsolot är okej, men i övrigt så har jag stångats mot den här låten under 10 lyssningar och fortfarande är jag förbryllad över hur jag kan uppleva en låt som är under 5 minuter som betydligt mycket längre. Nä, inte för mig.
Robert: WHITE STONES gör udda musik tycker jag. Det är nån form av särart av dödsmetall som tilltalar mig, och andra plattan “Dancing Into Oblivion” låter bandet fortsätta i den färdriktningen. Jag har full förståelse för de som inte fastnar för detta, men jag är fascinerad. Hett!
Fredrik: En underlig och aningen planlös historia, som verkar ha svårt att bestämma sig för om den vill vara dödsmetall, post metal eller psykedelisk pop. Jag brukar vanligtvis gilla när musik har personlighet och ogärna rättar in sig i fack, men detta blir nu faktiskt mest schizofrent och svårtillgängligt snarare än intressant. Försöker ge låten nya chanser, men det händer aldrig något. Jag får mest tråkigt, tyvärr.

LÅT: Sleep Of The Righteous
ARTIST: Jinjer
VALD AV: Fredrik

Amelie: JINJER var ett stekhett och hypat band för ett par år sedan med EP:n ”Micro” och albumet ”Macro”. Även om det var ganska länge sedan det var sensationellt med growlad kvinnosång står även nya albumet ”Wallflower” starkt. Inget unikt men ändå omgångens hetaste.
Martin: Trots att JINJER har kört med samma formel under lång tid så imponeras jag över hur mycket de lyckas variera sig. Rytmiken sitter som en keps, och trots att detta inte på långa vägar är den bästa låten på skivan så är det tillräckligt bra för att jag ska gilla det. Varmt, men inte stekhett.
Robert: JINJER är för mig vokalissan Tatjana “Tati” Schmailyuk och hennes förmåga att skrämma skiten ur folk med sin growl, samtidigt som hon kan låta så mjuk i rensången. Har man sett dem live förstärks känslan av att de övriga är lite… kuliss. Tyvärr tycker jag det symboliserar den här låten också en del, det blir nästan en kuliss mot vilken “Tati” ska briljera. Ljummet!

LÅT: ManiaCult
ARTIST: Aborted
VALD AV: Martin

Robert: Stenhårt, såklart. ABORTED tar inga fångar och kliver heller inte utanför några ramar. Det är ju så man vill ha det också, och själva syftet med en låt som ManiaCult är att man ska kunna mosha runt och ha sönder saker i sitt eget vardagsrum. Mission: completed. Mysigt varmt, detta!
Fredrik: Köttslamsorna flyger åt alla håll när ABORTEDs dubbelkaggar och stackatoriff sätter tänderna i mjuk och blodfylld vävnad, och det är först när det lugnare mittenpartiet kommer som man kan ta ett steg bakåt och till fullo greppa ödeläggelsen i det slakthus ManiaCult utgör. Stereotypt? Absolut. Men svänger det? Absolut, igen. Kompetent dödsmangel, detta, och med ett snyggt gitarrsolo som lite extra blodstänk på moset. (Grädde är inte riktigt ABORTEDs grej…)
Amelie: Jag har haft ett gott öga till belgiska ABORTED alltsedan jag såg dem live på Fryshuset för något tiotal år sedan. På nya albumet finns en hel del trevligheter men detta är tyvärr inte en av dessa. Inslag av ”pig squeal”-gränsande growl får mig faktiskt att må lite fysiskt illa, så nej tack.

LÅT: Downtown
ARTIST: Unto Others
VALD AV: Robert

Fredrik: Detta låter som soundtracket till en lagom svårmodig 80-talsfilm om brittiska ungdomar, fast i en mix från 2010-talet. Lite deppig britpop, lite lättsmält luftighet och en antydan till pompöst känslo-slisk. Det låter med andra ord bedrövligt, eller? Till min förvåning tycker jag inte det, även om jag var skeptisk efter första genomlyssningen. Men låten och dess finstämda melankoli växer på mig, och med höstregnet smattrande mot rutan och vinden slitande i de skarpt orangeröda rönnbärsgrenarna utgör Downtown faktiskt en rätt behaglig ljudkuliss.
Amelie: Det här är inget som kommer konkurrera på någon topplista vid årsslutet men ändå ganska gôtt att ha att ha skvalandes i bakgrunden. Mer svalt än ljummet.
Martin: Jag kan tolerera detta, det kan jag. Men njuta? Nä, detta är alltför urvattnat. Kan ärligt säga att jag avskyr sången, och texten är så dålig att jag som inte brukar bry mig så där värst mycket om innehåll i låttexter blir less och vill sluta lyssna. Instrumentellt funkar låten, men ni förstår säkert att detta är i stort sett iskallt för mig.