Etikettarkiv: Wormwood

Hot or not? – Augusti 2021

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: The Gentle Touch Of Humanity
ARTIST: Wormwood
VALD AV: Amelie

Martin: En fantastiskt ödesmättad och drabbande låt.  Mittensjoket med faktiska citat funkar otroligt bra och förstärker låtens allvar. Solot vid treminutersstrecket är magiskt bra i sin enkelhet. Stekhett!
Robert: Vi brukar inte klicka, jag och WORMWOOD. Därtill blandar de gnistrande briljans med kattguld för ofta, och detta är inget undantag. Konstpausen efter frasen “and then there were silence”, PINK FLOYD-solot och avslutningen? Geni. Stycket i mitten med inspelade röster, det som är trist första gången och fullkomligt förödande ju fler gånger man tvnigas genomlida det sen? Motsatsen. Detta är ännu en låt i raden som gör mig opepp på bandet, trots brännheta fläckar stundtals.
Fredrik: Det är lustigt hur olika det kan vara ibland. Jag noterade min skribentkollega Martins ord här ovan, om hur mittenpartiet med nyhetsuppläsar-röster enligt honom verkligen fungerar. I mina öron är det partiet vad som drar ner låten från lysande till bara riktigt, riktigt bra. Det är ett varierat, vackert, mörkt och mäktigt stycke, men energitappet som uppstår när det bara pratas i två hela minuter kostar lite för mycket. I övrigt är detta en ack så vacker – i brist på bättre uttryck – black metal-ballad…

LÅT: Edict
ARTIST: Genus Ordinis Dei
VALD AV: Fredrik

Amelie: ”O nej, nu blir det krigsmetal a la SABATON” var mitt första intryck när Edict drar igång. Det italienska bandet bjuder dock mer variation än så och refrängen hakar fast med det snaraste. Som den del i en rockopera detta tydligen är så blir det stort, pampigt och mäktigt – ja ibland nästan övermäktigt. Glöden är på gränsen mellan att kvävas och fatta eld på riktigt.
Martin: Det finns mängder av dylika låtar, men jag tycker ändå att detta har viss charm. Inte så att jag skulle stå ut med en hel skiva, konceptet är redan nu uttjatat och jag skulle sannolikt ha tröttnat ganska raskt, men som enskild låt funkar detta helt okej.
Robert: Kan man få DIMMU BORGIR att framstå som minimalistiska så har man ett fläskigt sound, den saken är säker! Bombastiskt är bara förnamnet, och det är tydligt att detta är en liten del taget ur sitt sammanhang. Den här låten funkar för mig!


LÅT: Revolution In Limbo
ARTIST: Between The Buried And Me
VALD AV: Martin

Robert: När BETWEEN THE BURIED AND ME är bra så är de otroligt bra, men ibland kan de liksom gå vilse i sina egna kreativa konstnärssjälar. Den hår låten lyckas bjuda på båda dessa sidor av bandet, och jag måste erkänna att den totalt utflippade andra delen av låten tappar mig…
Fredrik: Nio spretiga och till slut ganska långa minuter, trots att här finns en hel del godis. Partiet som börjar vid 02:15 är löjligt elegant, och stycket som följer angenämt brutalt. De närmast latino-inspirerade rytmerna från 05:45 och framåt är oväntat coola och osar av SANTANA. Men i slutänden finns det inget som håller ihop denna schizofrena rock-opera till en fungerande låt.
Amelie: Förvirringen är nästan total. Vad är det jag lyssnar på? En misslyckad mashup av två, tre olika låtar? Jag är väl med någorlunda fram till 5:50 ungefär – sen fattar jag ingenting. Det kan visst vara ok att blanda totalt olika stilar, tänk t.ex. ZEAL & ARDOR, men det här blir bara alltför mycket, håller på alltför länge och svalnar alltför fort. Det funkar inte för mig.

LÅT: Revert
ARTIST: Profiler
VALD AV: Robert

Fredrik: Skönt intro, och en överlag hyggligt trivsam låt, dock med ett bitvis väldigt 00-talsdaterat sound. Jag gissar att medlemmarna i PROFILER har lyssnat en hel del på LINKIN PARK och kanske en smula på PORT NOIR. Inte alls oävet, det är snyggt och välproducerat, men kanske utan den där riktiga hooken.
Amelie: Överraskningsval från Robert! Aldrig hört talas om bandet och mycket sparsamt med info på nätet. Låten har kraftig dragning till rap / nu metal och ja, jag finner mig vara med på noterna mer än jag kanske väntade mig. Skön rensång och ”lagom” desperat skriksång. Sympatisk text som också bidrar till att höja temperaturen.
Martin: Behöver nu-metal återuppväckas? Frågar ni mig så är svaret nej, och PROFILER kommer inte att få mig att ändra åsikt hur välproducerat detta ändå är. Berör ytterst lite.

Halfway to Hell 2021

Halva musikåret 2021 har passerat. Året har rent allmänt, precis som sin föregångare, varit ganska annorlunda sett till läget i världen. Men inget ont som inte för något gott med sig. Konserter och turnéer lyser fortsatt med sin frånvaro, vilket så klart gör ont i själen hos alla musikälskare, men å andra sidan innebär detta att många artister tillbringar tiden i studion. Det har således släpps en hel del musikaliska godbitar så här långt under året, och här plockar vi WeRock-skribenter ut våra favoritkarameller så här långt. Hoppas det skall smaka!

Alla pralinerna i gottepåsen hittar ni i spellistan här under. Varför respektive bit har valts ut kan ni läsa om ni scrollar ned!

Amelie

VREID – Morning Red
Årets hittills starkaste är ett komplett album med vidhängande spelfilm och sammanhållen berättelse genom de åtta spåren på Wild North West. Låten Morning Red kunde platsa på en sjuttiotalsplatta med t.ex. PINK FLOYD och är lika mycket eller lite representativ för denna varierade skiva som något av de andra spåren. Suggestivt.

NETHERBIRD – Towers Of The Night
Allra käraste NETHERBIRD kommer med nytt album senare i sommar och förstasingeln visar att bandet även denna gång bjuder på kvalitet, känsla och sitt gott igenkännliga sound. Towers Of The Night är en läcker aptitretare från kommande Arete.

TRIBULATION – Inanna
Jag kunde verkligen välja nästan vilken som helst av låtarna från Where The Gloom Becomes Sound till denna lista. Inanna är en av de riktigt tunga, långsamt grävande låtarna som river sig in i bröstkorgen på det blödande gothiska sätt som bandet är mästare i.

GOJIRA – Hold On
Nu blir det sväng! Årets platta från franska Gojira innehåller mycket av mycket och många annorlunda tongångar. Även om albumet är en aktiv helhet finns också gott om enskilda höjdpunkter. Vill du ha sväng är det kanske Hold on du väljer.

MAESTITIUM – Tale Of The Endless
Så roligt med ett helt nytt band som med friskt mod vågar gå i den svenska melodiska dödsmetallens väl upplöjda fåran. EP:n Tale Of the Endless bjuder på både tyngd och styrka och titelspåret här är det allra starkaste.

NEKROMATHEON – Scorched Death
Efter nästan decenniet sedan förra album återkom norska NEKROMANTHEON med en friskt thrashig platta och Scorched Death är exempel på hur väl bandet förvaltar traditionen med förnyad kraft.

CULT OF LUNA – Wave After Wave
Ett mästerverk signerat CULT OF LUNA. Såsom de tagit för vana att nästan alltid bjuda oss på och även årets EP-album innehåller flera sådana som här i Wave After Wave. Låt dig föras med vågorna och njut.

DEVIL SOLD HIS SOUL – The Narcissist
Som alltid med djup känsla spelar DEVIL SOLD HIS SOUL på dina inre strängar i den tyngsta låten på albumet Loss. En not med ”börja här” vid detta spår skulle också vara en bra ingång till bandets musik för nykomlingen.

TORTURED DEMON – In Desperation’s Grip
Tretton, fjorton och sexton år var bandmedlemmarna när debuten spelades in och därifrån hämtar vi In Desperation’s Grip. Var hittar ett gäng, ja ursäkta, pojkspolingar kraften och tyngden för en sådan skapelse? Imponerande.

WORMWOOD – The Archive
Otursförföljd med stämningshot och kanalgrundstötning som element har WORMWOODs kommande album Arkivet varit. Jag är säker att väntan är värd det, 27 augusti är nytt datum, och förstasingeln The Archive visar bandets styrka.

Fredrik

THE GREAT DISCORD – Blood And Envy
Eteriskt vackert á la OCEANS OF SLUMBER blandat med energiskt tuggande á la RAMMSTEIN utgör en betvingande mix, och borgar för en av årets hittills allra vassaste låtar.

SPECTRAL WOUND – Frigid And Spellbound
28 grader och sol ute? Spelar ingen roll när SPECTRAL WOUND släpper loss sina helvetiska isdemoner, då kommer frosten att rita mönster på din själ likafullt. Ruggigt bra black metal.

ALLUVIAL – 40 Stories
Stämningsfullt och vackert i stora delar, men den stenhårda brutalitet ALLUVIAL är kapabla till lurar hela tiden där nere i djupet, och bryter ibland ytan för att flexa sina skoningslösa tentakler. En mäktig best, detta!

DANKO JONES – Saturday
Danko är Danko, varmt solsken är skönt, kall öl är gott, och livet är värt att leva. Man mår alltid bra av lite Danko, det är inte krångligare än så.

SOEN – Antagonist
SOENs “Imperial” kommer med all säkerhet att återfinnas på topp 10-listan över årets bästa plattor, och det högt upp. Antagonist är möjligen det allra starkaste kortet därifrån, vilket säger allt som behöver sägas.

WHEEL – Movement
Lekfullt, komplext, elegant och nervigt om vartannat. Finska WHEEL imponerar med sin platta “Resident Human”, så ett smakprov därifrån känns givet på denna lista. Just detta spår andas kanske lite extra mycket TOOL, och det är ju inte direkt något att skämmas över.

NORDJEVEL – Gnawing The Bones
Ja, bandet heter alltså NORDJEVEL och låten heter Gnawing The Bones, så ni förstår ju ungefär hur detta låter. Men lyssnar ni så kommer ni därtill att förstå hur genuint bra detta helvetiska inferno är!

BLOODBOUND – March Into War
Ja ja, “guilty pleasures” and what not… Visst, det osar Mello om detta, och det är så über-hjälterockigt att sockervadden går och gömmer sig för att den skäms över att inte vara sliskig nog. Men inte desto mindre är det catchy på ett sätt som är svårt att värja sig mot.

TILL LINDEMANN – Ich Hasse Kinder
Ett egentligen lite spretigt och ojämnt nummer signerat RAMMSTEINs frontman, men låten (vars video är lika originell som våldsam) har partier som når väldigt höga höjder, särskilt då i refrängen. Här finns en rå och elektrisk energi som förför med fast hand.

NoFX – Fuck Euphemism
NoFX levererar en kort och koncis, trallvänlig pärla av gammalt hederligt snitt. Den enda motivation som egentligen behövs avseende platsen här? Textstrofen “I’m a wordsmith & wesson”

Martin

KARDASHEV – Snow-Sleep
Med musik som framkallar de stora känslorna på en EP som genomgående dräper kvalar Snow-Sleep med råge in på en lista över årets bästa låtar.

CRYPTOSIS – Flux Divergence
Illtjutet i början av låten innan tvåtakten gjorde att jag skickades upp i omloppsbana. Tur att resten av låten gjorde att jag stannade kvar där. Thrash av det snitt som presenteras på “Bionic Swarm” har mitt i det närmaste oreserverade stöd.

DVNE- Satuya
En majestätisk låt från en kungligt förträfflig skiva! DVNE visar med förkrossande tydlighet att de är ett band att räkna med!

PARANORM – Critical Mass
Den inledande låten på en triumfartad debutskiva som får mig att tänka tillbaka på band som MEGADETH och DEATH när de banden stod på sin kreativa topp. Och det säger en hel del om hur bra PARANORM är!

IOTUNN – The Tower Of Cosmic Nihility
Galaktisk mäktighet! Om ett band får till en låt av den här digniteten så ska de känna sig nöjda. IOTUNN drämmer hem en hel skiva med låtar av den här kalibern, men den här är helt enkelt bäst!

EVERGREY- In The Abscence Of Sun
Få band kan som EVERGREY få till ett croonande i metalform. Här lyckas de med råge med bedriften, och dessutom har låten en så satans vacker refräng!

TRIBULATION – Dirge Of A Dying Soul
Ett av Sveriges mest originella band levererar en låt som får mig att tänka på den svenska folkmusiktraditionen och inte rygga tillbaka, vilket i sig är en bedrift! Att den sedan är så magiskt snygg skadar inte heller!

MARE COGNITUM – Frozen Star Divinization
En majestätisk uppvisning i atmosfärisk black metal som hemsöker själen under varje lyssning. Vid sidan av SPECTRAL WOUND är detta den bästa black metal ni kommer höra i år.

HELLOWEEN – Skyfall
En låt som så tydligt visar på ett band som har koll på sin historia, samtidigt som den knyter an till hela den europeiska power metaltraditionen och visar varför HELLOWEEN med kraft är tillbaka. Omöjlig att inte älska!

SILVER TALON – Deceiver, I Am
En låt som det sprutar metal om! Att kunna kombinera modern thrash, döds, doom och en sånginsats som minner om Rob Halford eller King Diamond med en satans känsla för melodisk ackuratess gör att denna låt är självskriven i listan.

Robert

KANONENFIEBER – Die Feuertaufe
Man vill ju börja sin del av spellistan med en typisk öppningslåt, och gärna en överraskning. Enter: Eldsdopet från tyska KANONENFIEBERs platta “Menschenmüle”, svärtad döds om första världskriget.

HORNDAL – Thor Bear
HORNDAL gör något alldeles eget, och flätar ihop sin musik med hemortens öde och undergång. Detta är månne inte bästa låten på skivan “Lake Drinker”, men den som bäst representerar bandets särprägel. (Ja. Låten är skitbra fast den inte är skivans starkaste!)

YOTH IRIA – Hermetic Code
Grekiska duon YOTH IRIA knockade sockorna av undertecknad med sin debut “As The Flame Withers“. Black metal med gotiska heavy metal-toner, och den här låten är en underbar andningspaus i det övriga smisket.

EVERGREY – A Dandelion Cipher
Men vad fan, nu är jag där igen? Jag som går runt och tror att jag inte gillar EVERGREY för att de är “pretentiösa” faller dit lika stenhårt på årets “Escape Of The Phoenix” som jag gjorde med förra given. Detta är bara ett av flera höjdarspår som bjuds.

DOMKRAFT – Into Orbit
Svenska DOMKRAFT levererar doom med samma vibb och desperation som nu avsomnade KHOMA  hade, utan att för den skull röra sig i samma musikaliska genre. Årets “Seeds” är bandets starkaste platta såhär långt och inget du vill missa.

VIRAL – Machine
Enkel och straightforward heavy metal som smittar lättare än en pandemi nära dig. Linköpingssönerna levererar en självbetitlad debutplatta med total DIY-stämpel, och de gör det bra. Gillar man ACCEPT, RUNNING WILD och IRON MAIDEN gillar man VIRAL!

FROZEN SOUL – Crypt Of Ice
Detta är den dödsmetallplatta som spelats klart flest gånger i år hos undertecknad. Texaskvintettens fullängdsdebut “Crypt Of Ice” lär dyka upp på ett helt knippe årsbästalistor när 2021 ska summeras.

JESS AND THE ANCIENT ONES – World Paranormal
Kanske är det bästa med hårdrocken att den rymmer i stort sett allt vad gäller smaker och genrer. Självklart behöver en spellista lite finsk ockult psychedelica/rock för att påvisa denna bredd, och när JATAO är lika bra som de är här står de i en klass för sig själva.

TRIBULATION – In Remembrance
Åh, vad bra de är, TRIBULATION! Jag brukar ha svårt för när det mixas svenska och engelska i samma låt, men banne mig om det inte är det som sitter kvar lååååångt efter att låten klingat ut?

HARAKIRI FOR THE SKY – Sing For The Damage We’ve Done
Duon HARAKIRI FOR THE SKY fortsätter att imponera, och dubbelskivan “Maere” är proppfull med deras episka musik, och att avsluta den här listan med bandets musik känns klockrent. Precis i gränslandet mellan black metal, shoegaze och… pop?

Hot or not? – Augusti 2019

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar och WeRock kör varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material. Alla är dock inte överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

VALD AV: Fredrik

Amelie: Lyssnade nog inte särskilt uppmärksamt på bandets debut 2017 även om Fredrik hade den på årstopplistan det året. Men det här låter ju mer än okej! Fina folkmusikinslag utan att vara för påträngande. Trevligt med svensk lyrik men också känsligt; jag hade önskat såå att de inte hade rimmat ‘mot den ny världen‘ med ‘följer jag dig på färden‘. I övrigt kommer detta absolut resultera i minst ett par varv med hela albumet “Nattarvet”.

Martin: Jag har lyssnat sporadiskt på WORMWOOD, men poletten har aldrig trillat ner fullständigt. Men detta gillar jag, trots att Av Lie Och Börda innehåller folkmusikaliska inslag. Jag är till och med beredd att acceptera den stundtals pinsamt högtravande sånginsatsen då de rent musikaliska delarna – och då framför allt solona – glöder utav bara fan.

Robert: WORMWOOD hypas och hyllas brett, men jag är inte kompatibel med dem. Fastnade aldrig för förra given, så det var med glädje jag såg att den här låten var med i Hot or Not – att tvingas till flertalet varv av en låt jag inte valt frivilligt kanske betyder att man hittar det man saknat?

Svaret: NEJ. Samtidigt som riffet i versen är helt gudomligt så tappar jag intresset snabbare än en tonåring skriver meddelanden på sin mobiltelefon när bandet bromsar varje gång jag tycker det börjar bli intressant, och går mot folkmusik-känslan. Det ser inte ut som vi hittar fram till varandra på den här skivan heller, jag och WORMWOOD…

VALD AV: Martin

Robert: Förra skivan med BORKNAGAR var fin men inte med det där riktiga lyftet för min del. Jag är ju fjantig på det sättet, men att den nya plattan har samma namn som ett album från BAD RELIGION gör mig genast pepp – och efter ett helt knippe varv med den här låten tycker jag det är mycket lovande. Jag har fortfarande inte förlikat mig med det lugna mittpartiet, men… det här kan bli bra!

Fredrik: Luftigt och vackert sound i produktionen, och ganska stämningsfulla mollslingor rakt igenom. Jag faller ganska hårt för de hårdare delarna av låten, när sången är mer klassisk black metal. De mjukare, rensjungna bitarna är däremot i överkant… tja, smöriga, nästan. Jag känner mig därför något kluven inför helheten, men blir i alla fall nyfiken på resten av albumet. För även om det finns dalar här, gnistrar snön frostigt kall på de ganska höga fjälltopparna.

Amelie: Väldigt mycket ENSLAVED i anslaget och det är ju bra! Det lugna mittpartiet drar ner helheten och sången håller inte helt, det blir för vekt – även om jag är glad att det inte längre är Anders “Vintersorg” Hedlund som står för rensången i BORKNAGAR. Som helhet dock intressant nog för att ge plattan som helhet lyssningstid. Även om det just nu får mig att byta spår och istället lyssna på ENSLAVEDs diskografi…

VALD AV: Robert

Fredrik: Radiovänlig screamo någonstans mitt emellan nu metal och pop. Elegant och polerat, och absolut skickligt utfört. Till exempek är gitarrslingan i bakgrunden på refrängen modellsnygg. Men låten har, apropå modellsnygg, också ungefär samma djup i personligheten som valfri Paradise Hotel-deltagare. Gääääääsp…

Amelie: Det är inte det att en inte har hört ingredienserna massor av gånger tidigare. Svängig melodi och pojksång, detaljer som avslutet med enbart vokalistens skrik och så vidare. Inte spännande för två öre, men ändå är det något som delvis slår an. Kanske för att jag själv fortfarande är i lättsamt sommar-mood innan den riktiga längtan till höstmörkret tar över? Så, alls ingen dålig låt i sin genre.

Martin: Modell 1A för hur folk som vill vara tuffa men inte är det tror att tuffa låtar ska skrivas. Den här typen av generisk musik får mig att rygga tillbaka, inte för att hantverket är antastligt, utan för att den rent känslomässiga aspekten av musiken oftast saknas. WOLVES AT THE GATE lyckas säkert övertyga några att de är värda att tas på allvar – för stunden. Den här typen av musik stannar inte kvar speciellt länge i skallen för mig.

VALD AV: Amelie

Martin: Det är svårt att komma undan SLIPKNOT. Den aura som bandet hade i början av sin karriär av att vara på liv eller död må vara försvunnen i takt med att bandet gjorde insteg i mainstreamen, men det är fortfarande ett band som jag känner är på riktigt, och som menar varenda ton med sin musik. Ger mersmak, utan att jag känner att detta är totalt livsnödvändigt för mig.

Robert: Jag har aldrig gillat SLIPKNOT. Till min förvåning finner jag mig då diggande detta? Det är så pass “HOT” att plattan ramlade ner i väskan när jag passerade min lokala skivnasare häromdagen!

Fredrik: Den första minuten, innan låten brakar loss på allvar, känns i längsta laget. Sen tar det fart rätt bra, dock med ett (i mitt tycke) oväntat bluesigt muskelrockigt riff för att vara signerat de maskerade marodörerna i SLIPKNOT. Stilpoängen för sången, vars desperation verkligen klöser på dörren till lyssnarens sinne, samt för drivet i de mer tempostarka bitarna. Dock något för frekventa mellantempo-partier för att jag verkligen skall gå igång. Bra, men inte lysande.