Etikettarkiv: 2024

Skivor

Tribulation – Sub Rosa In Æternum

Lämna en kommentar

ARTIST: Tribulation
TITEL: Sub Rosa In Æternum
RELEASE: 1/11
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Nånting som jag alltid har gillat med TRIBULATION är att de sannerligen gör vad som faller dem in. De har en plan, och de är inte rädda att följa den. Att bandet mer och mer har dragit åt det gotiska sedan den traditionella death metal-debuten som ångade av 90-talet, gör att ”Sub Rosa in Æternum” känns ganska logisk.

Instället för att tänka på ENTOMED och DISMEMBER får vi nu tänka Nick Cave och  SISTERS OF MERCY. Dock med omisskännlig TRIBULATION-vibe.

”Sub Rosa In Æternum” känns framför allt som en extremt cool skiva. Inte på det där krystade sättet som motverkar syftet, utan på ett sätt som gör att jag hör ett band som låter fyllt med självförtroende. Tainted Skies har exempelvis så mycket sparsmakat men finessfyllt gitarrarbete att jag baxnar. Körerna och sköna GHOST-vibbar som samsas så bra med Johannes Anderssons fint raspiga sång (som jag är så glad över att de är med på skivan).

Här finns också ett härligt tillbakalutat sväng i både Saturn Coming Down och efterföljande Hungry Waters som jag gillar mycket, även om jag mer gillar när bandet drar på lite som i Drink The Love Of God som nog är den enskilda låt på skivan jag lyssnat mest på. Här finns vissa transportpartier – jag tänker framför allt på Murder In Red – som drar ner intrycket av skivan något. Men till stora delar känns ”Sub Rosa In Æternum” som en skiva som utan att övertyga lika mycket som ”Where The Gloom Becomes Sound” samlar ihop till så många triumfatoriska poäng att det inte är svårt att sätta en betygsåtta. Det är helt enkelt fortfarande ohyggligt intressant att följa med TRIBULATION.

Skivor

Gaerea – Coma

Lämna en kommentar

ARTIST: Gaerea
TITEL: Coma
RELEASE: 25/10
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det kanske säger något om ”Coma” att det har dröjt nästan en hel månad sedan den kom ut, tills dess att jag fick ändan ur vagnen och recenserade den. Faktum är att jag fortfarande inte vet exakt vad jag tycker om den här skivan – annat än att jag tycker att den är väldigt bra.

När ”Mirage” kom för två år sedan var känslan likadan – det var en skiva som jag mer än gärna dök ner i. Desperationen, den råa känslan av intensiv ångest parad med en tondräkt som gjorde skivan så galet drabbande. Det var många som dyrkade ”Mirage”, och det är inte konstigt att GAEREA hade en galet uppskattad turnécykel på plattan. Lika drabbande som de var på skiva, lika bra var de på scen. 

Jag tror att detta drev upp förväntningarna på ”Coma” till kanske orimliga nivåer? ”Coma” känns i stora stycken som en skiva som bandet vill att man ska ta sig tid med – den är inte lika omedelbart drabbande som ”Mirage”, men när den numera rikskända poletten trillar ner så är ”Coma” en skiva som jag till stora delar njuter av.

Inledande The Poet’s Ballet med sin eftertänksamma inledning och djupt drabbande stegring i frenesi är en låt som jag har spelat nästan oförsvarligt många gånger. Jag vet att en del har hängt upp sig på rensången. Varför undrar jag? Den är ju svinbra!

Hope Shatters har varit en favorit sedan jag hörde den första gången. Låtens rytmiska övningar försänker mig, oftast, i ett stadium av djup tillfredsställelse. Ska jag välja en låt som jag dyrkar trummisen Diogo Motas spel liiiiite extra så är det denna. Med oerhört enkla medel egentligen höjer han den här låten något magiskt.

För ett band med så djup credd inom desperation så kanske det är lite avigt att ha med en låt som World Ablaze som närmast har arenadimensioner i sin refräng? Ja, det kanske man har rätt att tycka, eller så kan man som jag konstatera att det skadar inte att visa på att man har bredd i sin musikaliska ekvilibrism.

För tro mig, ”Coma” känns till stora delar lika innerligt pockande som föregångaren. GAEREA vill verkligen något med sin musik, och de har stora ambitioner. Jag tror att just denna extrema påstridighet är vad som får mig att tycka så väldigt mycket om ”Coma”. Den känns lika drabbande som ”Mirage”, men här finns en balans som gör att de röjiga partierna känns mycket mer påtagliga än tidigare. Att produktionen är rena drömmen gör att det sannerligen inte är svårt att njuta audiellt av musiken.

”Coma” är en skiva som förtjänar att uppmärksammas. Den visar på ett band som inte har stagnerat i sin musik, samtidigt som den känns hemtam. Kolla in den.

Skivor

Iotunn – Kinship

Lämna en kommentar

ARTIST: Iotunn
TITEL: Kinship
RELEASE: 25/10 2024
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag tror inte att jag är ensam om att ha längtat efter nytt material från dansk/färöiska IOTUNN, och en rysning av förväntan infann sig när promon till ”Kinship” damp ner i mejlkorgen.

3 år efter att debutskivan ”Access All Worlds” fick mig att gå i spinn och avsluta recensionen med Ja, jag tror att ni förstår att “Access All World” är en fantastisk skiva, och med tanke på vilken nivå IOTUNN lägger ribban på redan på debuten så kommer det att vara mycket intressant att följa bandet, har det äntligen blivit dags att avgöra om bandet klarar av att leverera den omvittnat svåra andra skivan.

Som ni förstår av betyget så inte bara klarar bandet detta, de lyckas att överträffa sig själva med bravur.

Vi tar det från början. IOTUNN, kan jag konstatera, släpper alla fördämningar redan från början med Kinship Elegiac. Det kräver en hel skopa självförtroende att inleda med en nästan 14 minuter lång låt som detta rör sig om.  Dels för att,  om som i detta fall, resten av skivan ska kunna leva upp till en inledning som inte bara kan vara den enskilt bästa låt jag hört på hela året, utan också kan vara den bästa låten bandet har skrivit. Jag baxnar fortfarande över den rent majestätiska mäktigheten som IOTUNN dukar upp i denna låt. Prick allt klaffar – produktionen som med sådan knivskarp tydlighet lyfter fram de enskilda medlemmarnas insatser. Den utomjordiska vokala leveransen från Aldará, riffen från bröderna Gräs. Kompet från Rask och Wind Andersen som fortfarande lirar som ett instrument.

”Kinship” är en skiva som är mer av allt som gjorde att jag gillade debuten. Dels är det så tydligt att bandet lyckas med att skriva en skiva som dels hänför och förvillar vid en första genomlyssning – man fattar att detta är en bra skiva – dels får mig att upptäcka detaljer vid lyssning 30 som bara förstärker mitt första intryck. En låt som I Feel The Night kanske hade drunknat i den inledande trions förträfflighet om den inte hade lyckats visa ett band besjälat av en kapacitet att med skicklighet tänka på hur en skiva sitter ihop som helhet.

Framför allt vågar IOTUNN ta ut de musikaliska svängarna mer på ”Kinship”. Solospelet – så bra redan på ”Access All Worlds” tas upp på ytterligare nivåer. I The Coming End lyfter solot till yttre stratosfären både på egna meriter, men mest för att kompspelet stöttar det på ett rent ypperligt vis. Kompet ja. Jag smälte ju för trumspelet av Wind Andersen redan vid debuten. På ”Kinship” lirar han ännu bättre, och han gör det på grund av att låtarna är snäppet bättre. Han slår mig (no pun intended!) som en trummis som alltid lirar för låten, och när han får än bättre låtar, ja, då kan resultatet bli så här.

Finns här inga svaga låtar? Jo, jag tvekar lite kring Iridescent Way som ju är ett hugskott från bandet. Ett modigt sådant, för låten skiljer sig radikalt från den övriga skivan. Jag kan uppskatta modet, men kanske inte resultatet – som bäst tolererar jag låten, men oftast inte.

Detta blir dock lite av en radanmärkning. ”Kinship” är en makalöst bra skiva, helt klart den bästa bandet har gjort, och den kommer att dyka upp på en hel massa årsbästalistor. Kolla in den.