Etikettarkiv: Candlemass

Årsbästalistan 2022 – Robert

2022, ett år av utmaningar avseende världsläget – och ett helt knippe starka skivor! Faktum är att detta år varit extra utmanande när det gäller att dra gränsen – det finns säkert en 25-30 skivor till som är i stort sett lika bra som nummer 9-10 på listan nedan.  Det kan man välja att se som ett jämntjockt år utan extrema toppar (t.e.x. om man jämför med förra årets tiopoängare HORNDAL), eller som att det finns oerhört mycket bra musik. 

Valet är ditt. Listan här nere är min!

Topp 10 Skivor

10. Days Of The Lost – THE HALO EFFECT
Löjligt trallvänligt och klistrigt så det fastnar stenhårt  – modell Göteborgsdöds. Det är vad man får av THE HALO EFFECT, och vi vanliga dödliga kan mest bara hoppas att detta inte är ett tillfälligt projekt och istället ett riktigt band. Snyggt!

9. Sweet Evil Sun – CANDLEMASS
Gammal är äldst? Kanske – eller så håller undertecknad på att bli gammal och söker den trygga och oförändrade famn som är CANDLEMASS efter att man återförenats med originalsångaren Längqvist. Oavsett: ”Sweet Evil Sun” är såväl jämnstark utan svaga punkter som spetsig med ett par höjdare.

8. Halo – AMORPHIS
Den här plattan kom hyggligt tidigt på året, och när den gavs ut hade jag knappats föreställt mig att den skulle landa på årsbästalistan; det kändes okej men inte suveränt. Korrigeringen har skett successivt under året, och den här plattan har växt… och växt… och växt. En av de bästa AMORPHIS-plattorna i diskografin, vill jag påstå.

7. Striving Toward Oblivion – VORGA
Årets snyggaste digipack kommer från tyska black metal-orkastern VORGA och deras giv ”Striving Toward Oblivion” från Transcending Obscurity Records. Dessutom är den farligt bra, med ett helt knippe spår som tillhör årets starkaste i genren (Starless Sky och Last Transmission kanske främst). Med rymdtema dessutom – what’s not to like?!?

6. The Great Below – KVAEN
Enmans-black metal när det är som bäst, och Jacob Björnfots uppföljare ”The Great Below” är osannolikt nog till och med bättre än debuten ”The Funeral Pyre”! Antalet varv denna skiva har snurrat i år äro legio, och detta är en sån där skiva som man kan välja nästan vilken låt som helst från för att representera på en spellista.

5. Digital Noice Alliance – QUEENSRYCHE
 Nä – dra mig baklänges?!!? Det här bandet har inte varit relevanta på flera årtionden, och diskografin innehåller såväl världshistoriens genom tiderna bästa skiva (”Operation: Mindcrime”) som en av de värsta lågvattenmärkena (”Dedicated To Chaos”), och att ”Digital Noice Alliance” skulle vara så jävla bra som den är..? Inget mindre än ett smärre mirakel. Och miraklet bygger i sin helhet på låtmaterialet, där det kanske finns färre super-ess, men bara låtar i spannet riktigt bra till skitbra!

4. Moribund  – IN APHELION
Årets bästa black metal är svensk, och det är en skiva som flirtar lika mycket med utkanterna av genren som den driver och skapar sin egen plats i metalli-versum. IN APHELION och fullängdsdebuten ”Moribund” är ett säreget stycke musik att drunkna i. Imponerande.

3. Of Kingdom And Crown  – MACHINE HEAD
Helt klart årets återkomst, givet att förra plattan ”Catharsis” var så pass usel att den fick undertecknad att tappa levnadslusten en aning och det här är… förbluffande starkt och bra. ”Of Kingdom And Crown” innehåller inga svaga delar och ett helt knippe tokbra spår

2. Unlimited Love/Return Of The Dream Canteen – RED HOT CHILI PEPPERS
Va!! Det är ju fusk, det där är två skivor och inte en?!! Jo, det är sant i sak – men ändå inte. Under nådens år 2022 har nämligen RED HOT CHILI PEPPERS återförenats med gitarristen John Frusciante och därmed träffat en kreativ vulkan som resulterat i inte en, utan två stycken helt fantastiska fullängdare! Utmaningen? Att skilja dem åt. Det går inte, och därför behöver de hållas samman i detta sammanhang. Enbart tanken av att slå samman dessa två släpp och kondensera bort de aningen svagare spåren kan ge en bild av hur en enad platta skulle kunna stå sig. Hade vi haft en annan nummer ett då?

1. Ström – STRÖM
Det finns, 2022, inget som liknar detta. Det är svensk progg som möter AC/DC. det är sväng och jävlar-anamma som möter poesi. I alla fall när man har så pass många varv med plattan som jag har – för det ska erkännas att vid första avlyssningen var det en närmast chockartad upplevelse. Bra? Anus? The jury was out. Grejen är dock att detta vinner med tiden, och när/om man släpper sina pretentiösa sarger så kan man inte annat än att tokgilla detta. Ta mig tillbax, för fan!

Övriga Betraktelser

Drudkh levererar!
Krig. Elände. Misär. Ukrainska DRUDKH levererar trots det (eller tack vare?) en av karriärens starkaste plattor med sin ”All Belong To The Night”. En liten ljusglimt i allt mörker.

Tack för allt och RIP, David!
David Andersson finns inte mer, och världen är en nyans fattigare. SOILWORK släppte fina ”Övergivenheten”, som om det var meningen att ett värdigt minne skulle stå som monument över David.

So Sorry I Could Die!
Allvarligt talat – att det inte fanns plats för HELLACOPTERS och deras ”Eyes Of Oblivion” på årets lista beror verkligen inte på låten So Sorry I Could Die.  Det är ett stycke modern klassiker som till och med lyckats lura sig in på spellistan som gäller på kontoret. Vemodig rock’n’roll-klassiker i vardande!

Gott om konserter – ont om liveskivor
Sannolikt är det en efterbörd av pandemin, men detta år har bjudit på fler möjligheter att se musik live i samband med (uppskjutna) konserter än tillfällen att ta del av inspelade liveframträdanden. Två som står ut som extra fina är BLACK STONE CHERRY med sin ””Live From The Royal Albert Hall… Y’All!” samt kanske framförallt EVERGREY med sanolikt årets bästa liveplatta: ”Before The Aftermath (Live In Gothenburg)”.

På tvärs med WeRock-kollegorna
WeRocks editoriella del brukar vara stolta över den spretighet och mångfald som dominerar vårt tyckande, men detta år har undertecknad verkligen maximerat den skalan. Eller vad sägs om kommentarerna som övriga skribenter hade när exempelvis RED HOT CHILI PEPPERS eller STRÖM medverkade i den alldeles underbara följetången ”Hot or Not”? Det är minst sagt en bra bit från de översta platserna på topplistan…

Dubbel Pandemi-live: CANDLEMASS & PARADISE LOST

ARTIST: CANDLEMASS
TITEL: ”Green Valley Live”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Peaceville Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

ARTIST: PARADISE LOST
TITEL: ”At The Mill”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Covidpandemin liknar inget annat vi varit med om, och det är tydligt att musiker, skådespelare och övriga inom nöjesindustrin har drabbats extra hårt. Restriktioner och reseförbud har tvingat till inställda och uppskjutna åtaganden, en situation som gett ett antal olika effekter. Många kreativa själar har gett sig ut on-line och startat samarbeten i form av inspelade covers med en salig mix av deltagare som gör ”sitt” hemifrån – och antalet EP’s som flödar ut känns större än normalt, som ett resultat av en oväntad paus i ”skiva-turné”-cykeln.

Ett fenomen som är tydligt knutet till just pandemin och dess lockdown är streamade koncerter, där band abonnerar på en studio och ger en spelning utan publik på plats. Två av de stora veteranerna har under våren återutgivit sina streamingspelningar i liveformat, och eftersom såväl CANDLEMASS som PARADISE LOST är rutinerade rävar som ändå saknar erfarenhet av detta format ska vi kika på dem tillsammans. Det är nämligen tydligt att det är en speciell och ganska svår upplevelse att göra en spelning utan feedback från publiken, och båda dessa släpp kommer i framtiden att vara bra dokumenterade exempel på den speciella tid pandemin var.

Såväl ”Green Valley Live” (från Gröndal alltså!) som ”At The Mill” (Yorkshire, i närheten av Halifax)  saknar helt mellansnack. Det är en väldigt konstig känsla att det så tydligt är ett liveframträdande, men inte bara publikljuden saknas utan även interaktionen med åskådare från bandets sida. I konvolutet till ”Green Valley Live” konstaterar CANDLEMASS starke man Leif Edling att det är märkligt och ganska torrt, men att bandet var oförberedda och oerfarna av situationen. Personligen tycker jag det skänker en unik känsla till materialet, som får en väldig särprägel (utan att jag för den sakens skull föredrar det framför en liveupptagning med publik).

Lyssnar man på dessa två alster står en sak ut: medlemmarnas musikaliska kunskap och rutin. Det är två skivor som producerats, men som ändå är relativt ”råa” i sin mix, och det ger en härlig inblick i leveransen. I hur Johan Längqvist (CANDLEMASS) raspiga stämma gör att han får kämpa stundtals, eller hur Nick Holmes (PARADISE LOST) ställer om strupen för att klara såväl growl som ren sång. Eller hur Greg Mackintosh (PARADISE LOST) respektive Lasse Johansson (CANDLEMASS) verkligen får tonerna från sina gitarrer att blöda – även om det i båda fallen märks att alla slingor inte sitter helt perfekt som på originalskivan. Banden är proffs, och visar det genom att spela med känsla trots att man saknar feedback och energin från publik.

Särskiljer man sig någonstans är det i låtmaterialet. Båda dessa akter har en diskografi närmare en kilometer lång, med 12 (CANDLEMASS) respektive 16 (PARADISE LOST) fullängdsplattor i bagaget, så det finns att välja på när en setlista ska spikas. CANDLEMASS lägger ut säkra kort, och det betyder en hel del äldre material. Klassiker som Well Of Souls, Mirror Mirror, Bewitched, A Sorcerer’s Pledge och Solitude får sällskap enbart av ett nytt spår i form av Astorolus från senaste ”The Door To Doom” och ett ”jam” som är mysigt. PARADISE LOST plockar i sin tur brett och bjuder på ett urval som sprider sig från gamla örhängen som As I Die och Gothic och framåt (deras senaste ”Obsidian” är t e x representerat med såväl Ghosts som Darker Thoughts), vilket ger en fin resa genom bandets hela karriär.

”Green Valley Live” och ”At The Mill” kommer med tiden att bli två fina dokument, artefakter över en märklig tid när vi inte fick se band som CANDLEMASS och PARADISE LOST live. Ta lite tid och se över dem redan nu. Du har hela spelningen från Gröndal här om du vill börja genast!

Skyblood – S/t

ARTIST: SKYBLOOD
TITEL: ”Skyblood”
RELEASE: 2019
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

I undertecknads öron är Mats Levén otvivelaktigt en av Sveriges bästa hårdrocksröster, och de senaste åren som frontman i favoritorkestern CANDLEMASS har inneburit en riktig höjdpunkt i karriären – framförallt live, då kar’lns röst gett en ny dimension till doom. Hastigt och olustigt delade de då på sig, och det blev tyst om Mats Levén ett tag. Så småningom sipprade nyheter om ett soloalbum ut, och allt mynnar ut i den här skivan. Projektet har namnet SKYBLOOD, men har Levén generellt på alla instrument, men med krydda lite här och var där han lånar in kompisar som Martin ”Axe” Axenroth och Fredrik Åkesson (OPETH), Snowy Shaw, Marcus Jidell (AVATARIUM) och Nalle Påhlsson. Sången tar han såklart hand om helt själv, konstigt vore det annars.

Allt frid och fröjd, alltså?

Njaej. Första singeln The Voice gav undertecknad raka motsvarigheten till gåshud, om sanningen ska fram. Rösten är såklart fortfarande magisk, men ett industriellt inslag var inget jag hade förväntat mig, och efter det första varvet föll den i träda under ett skimrande täcke av besvikelse. Det var sedan inte förrän skivan kom ut och var tillgänglig i sin helhet som jag plockade upp tråden igen. Första varvet med den självbetitlade ”Skyblood” adderade mer av det lite tveksamma industriella stuket, men låtar som  The Not Forgotten, Out Of The Hollow och Once Invinsible har en krok i form av melodi och refräng som biter sig fast.

Ett varv till, månne?

Absolut. Och det andra varvet ger ytterligare mersmak. Till dags dato har den här skivan arbetat sig igenom tiotalet varv, och liksom vunnit en arbetsseger över mina förväntningar. Det låter inte som jag hade trott det skulle göra. Alls. Men det är bra, och Mats Levéns röst är lika fängslande som vanligt!