Etikettarkiv: Cattle Decapitation

Listor

Årsbästalistan 2023 – Fredrik

Lämna en kommentar

På många sätt har 2023 varit ett mörkt år i världen, med väpnade konflikter som skördar oskyldiga liv och ekonomiska utmaningar för många andra. När Fredrik summerar musikåret 2023 är det kanske därför att se som symtomatiskt att svärtan är rikligt förekommande – eller så var helt enkelt de bästa skivsläppen också några av de mörkaste…? Oavsett vilket, här serveras the (dark) cream of the crops från 2023!

Topp 10 Skivor

10. Of Golden Verse – SERMON
Balansgången mellan kreativ verkshöjd och kultursvåra pretentioner kan vara en svår sådan, men om man som SERMON landar på rätt sida gränsen kan resultatet bli ack så fint. ”Of Golden Verse” är således en intelligent komponerad historia med många nyanser och starka känslouttryck. Låtar som Golden och Departure imponerar.

9. Foregone – IN FLAMES
Kul att se en av de ”gamla” giganterna som levererar. ”Foregone” är en vital och slagkraftig platta, som fint gifter luftigt eleganta harmonier med bra och lagom elakt driv. Fans av IN FLAMES katalog under eran ”Reroute To Remain” till ”Come Clarity” kommer att headbanga förtjust när de lyssnar till Meet Your Maker.

8. Terrasite – CATTLE DECAPITATION
Varning – detta är inte en platta för ömtåliga öron! Med ”Terrasite” levererar boskapsbödlarna en av årets absolut hårdaste käftsmällar, men här finns inte enbart brutalitet. (Även om det för all del finns cirka 7’018’523 ton av den varan.) Nej, här finns för den uppmärksamme lyssnaren även variation och nyanser nog för att lyfta anrättningen till en nivå över resten av vad soniskt våld-genren levererat 2023.

7. Endling – KVELERTAK
Jag har aldrig riktigt lyckats landa i hur jag vill beskriva norrbaggarna i KVELERTAK. Är det månne AOR-black metal på en punk-snedfylla, eller kanske rock ’n’ roll som sniffat ammoniak och sedan råkat sätta sig på ett nitarmband modell längre? Men för all del, vem bryr sig, egentligen, när resultatet flyger lika högt och väl som ”Endling”? En lite spretig platta, ja, men med gott om personlighet och skönt kompromisslöst gung, och ett alster som växer över tid.

6. Memorial – SOEN
Om någon undrar hur mycket jag gillar SOEN, så bör jag för transparensens skulle nämna att av deras tre senaste alster innan ”Memorial”, så har inget placerat sig sämre än tvåa på mina årsbästalistor för de åren. Så att denna skiva trillar in på sjätte plats innebär väl egentligen att jag inte riktigt tycker att SOEN når de höjder de är kapabla till. Men även på en halvbra dag har dessa herrar så ofantligt mycket musikalisk färdighet och kreativitet att det räcker till årsbästalistan. Hade snittkvalitén på materialet hållit samma klass som trion Unbreakable, Violence och titelspåret Memorial, så hade pallplatsen varit given.

5. Legacies Of Frailty – WOE
WOE är verkligen en sådan där oslipad diamant som jag konstant förvånas över att inte fler har upptäckt och uppskattar. Visst, produktionen på ”Legacies Of Frailty” är en liiiten aning burkig, men materialet i sig är herrejösses-stark black metal! Råheten och nervigheten kommer försedd med högspänningsvarning, och svärtan är så kompakt att Vantablack får problem med självkänslan…

4. Katharsis – KEEP OF KALESSIN
Bitvis nästan lite väl åt det symfoniska och teatraliska hållet, men när intensiteten är så betvingande hög rakt igenom blir det tillslut ändå omöjligt att värja sig mot ”Katharsis” och dess vackra kaos. Omni är möjligtvis årets allra bästa låt. Jag tänker mig lite att det är det så här det skulle låta om J.R.R. Tolkien hade komponerat metal på 2020-talet istället för att skriva böcker på 1950-talet, och även om ett sådant uttalande säkert retar upp en och annan LOTR-fantast, så tänker jag att det torde framgå vilken tung komplimang det är tänkt som.

3. War Against All – IMMORTAL
Från titelspårets oemotståndligt intensiva rivstart, till dess att sista tonen på mer stillsamma Blashyrkh My Throne har klingat ut, är ”War Against All” en synnerligen välkomponerad och välfungerande skiva. Här finns blastbeats och isvinds-vinande gitarrer som sliter och drar i kedjorna, men även inslag av mer malande tyngd och kyligt eleganta mollharmonier. Old school-black när den är som allra bäst. Mumma, nattsvart, själavrängande mumma!

2. The Loss Of Beauty – SHORES OF NULL
Årets vackraste platta: check! Ypperliga melodier, harmonier och arrangemang skapar en musikalisk upplevelse vilken likt en trögflytande, isig vårflod ringlar sig fram genom hörselgångarna och omfamnar hjärnan till en behagligt bortdomnande hädangång. Sorgset, men ack så bitterljuvt. Italienarnas mörka vemod är den vackraste själsliga smärta 2023 har att erbjuda.

1. Legacy – NON EST DEUS
Länge gick jag och saknade den där självklara vinnaren bland 2023 års skivsläpp, men plötsligt hände det! Sent på året insåg jag att jag hade missat att NON EST DEUS hade släppt nytt i maj i år, och vilken lycka att jag fick möjlighet att rätta till det brottet mot allt vad som är rätt och anständigt. ”Legacy” är nämligen en oklanderlig mix av rå svärta och vacker melankoli, som ett slags oerhört potent destillat av det bästa med akter som ROTTING CHRIST och BATUSHKA. Därmed kan NON EST DEUS med all rätt och självklar värdighet ta klivet upp på tronen för bästa skivsläpp 2023!

Övriga betraktelser

Skivåret som svek?

Det känns kanske lite malplacerat att så här direkt efter att ha öst beröm över ett antal genuint bra skivor lägga en rubrik som denna, ”Skivåret som svek”. Men ärlighet är en dygd, heter det ju, och även om framför allt mina topp tre samtliga är idiot-bra så kan jag inte komma ifrån känslan att 2023 var ett aningen svagt skivår.

Snittkvalitén på de alster som hamnar på platserna 6-10 på min lista brukar vara högre, och det brukar alltid vara 3-5 skivor som jag grämer mig över att behöva plocka bort från den slutliga listan. I år hade jag inte det problemet på samma sätt.

Live-upplevelsen som aldrig kommer att blekna

Den live-upplevelse som verkligen står ut under året gör det inte bara i jämförelse med övriga konsertbesök detta år, utan alla tider. Får du chansen att se GAEREA live, och då allra helst i en intim klubb-miljö, missa den inte!

Heja Norge!

Det brukar ibland skämtsamt sägas att det märks att Norge är satanisk metal-landet #1, då de kännetecknas av oljeborrning, säljakt och kyrkbränning…

Hur det än må vara med det, så noterar jag att platserna 3, 4 och 7 på min topp tio-lista detta år är norska akter. Tror aldrig att jag haft så många band från vår västliga granne på någon tidigare lista, och mycket riktigt är min årsbästalista också mer välförsedd med svärta än på många år.

Well played, Norway!

”Honorable mentions”

Nu räckte inte deras ”Drifting Into The Endless Void” ända fram till årsbästalistan, men DOZER-släppet är inte desto mindre en bra platta. För undertecknad, som håller ”Beyond Colossal” (2008) som en av de allra, allra bästa doom/stoner-plattorna någonsin, är det lite extra roligt att se dem tillbaka som aktiva.

Bland andra akter/plattor jag också vill lyfta fram återfinns HAKEN och deras ”Fauna”. Alltför underlig för att jag riktigt skall kunna fördra den som fullång helhet, men i sina bästa stunder är det riktigt intelligent och intrikat musik.

Även UADA skall ha en eloge för fin black metal på ”Crepuskule Natura”. Till sist (men men verkligen inte minst) …AND OCEANS, som var sista akt att sållas bort från den slutliga topplistan med sitt släpp ”As In Gardens, So In Tombs”.

 

Listor

Årsbästalistan 2023 – Martin

Lämna en kommentar

2023 var ett år av episka skitdimensioner i världen. Krig i mängder, klimatkatastrofer, en skitregering i landet med allt vad det innebär, repression och folkmord. Jag nämner detta för att min årsbästalista är en klar reflektion av hur jag, musikaliskt, har försökt hantera all denna dynga som hänt i världen. Jag har nog aldrig haft så mycket grindcore med i någon av mina årsbästalistor som i årets lista. Och inte så mycket melodisk black/döds heller för den delen. Jag har mest gått omkring och varit omväxlande ledsen eller förbannad. Men nog ordat om detta – vi kör!

Topp 10 Skivor

10. Fires In The Fall – KRIGSGRAV
En sagolikt väl avvägd skiva som ledigt pendlar mellan djup melankoli och smäktande vrede. En skiva som andas så vansinnigt mycket av Finlands speciella tonkonst att jag imponerades av att KRIGSGRAV är från Texas. ”Fires In The Fall” kom sent in i spelet för mig, och kommer att vara en skiva att återkomma till för min del under 2024.

9. The Flight After The Fall – WITCH RIPPER
En hisnande skiva som jag misstänkte hade en stark chans att knipa en plats i listan redan vid första genomlyssningen. ”The Flight After The Fall” är en skiva som har fått associationerna att flöda, och trots att influenserna står som spön i backen lyckas det från Seattle bördiga bandet styra upp något väldigt eget.

8. Blackbraid II – BLACKBRAID
En ganska given skiva för mig, det tror jag inte att det är många som är förvånade över. BLACKBRAID har varit bandet med den mest explosionsartade utvecklingen under 2023. I en genre som bygger mycket på trovärdighet har Sgah’gasowáh detta i mängd. ”Blackbraid II” är innerlig, triumfatorisk och fruktansvärt bra.

7. Shatter And Fall – HINAYANA
En av de vackraste skivorna jag hört på hela året. Och då pratar jag inte enbart om den fantastiska ljudbilden som skivan har, utan också om den svärtade melankoli som kännetecknar skivan. Melodisk döds/doom är, när den exekveras på detta sätt, fullständigt livsnödvändig.

6. We Poison Their Young – KARRAS
20 minuters förträfflighet. Så skulle man kunna sammanfatta den kortaste skivan i årets lista. Jag åt skivan med sked från första lyssningen, och har tappat räkningen på hur många jag har tipsat om skivan. Med ett helvetiskt driv, sväng och pisk lyckas KARRAS bevisa prick allt som är bra med kombinationen death metal/powerviolence/crust.

5. Born Into The Twisting Rope – INDUSTRIAL PUKE
En gravt beroendeframkallande skiva. Sjukt kul att lyssna på, jag blir alltid fruktansvärt sprudlande energifylld när jag lyssnar på den, benen börjar spritta omkring av sig själva och jag har tröttat ut familjen med att svara på frågan om vad jag lyssnar på med att – försöka – growla fram bandnamnet, haha! Med en ljudbild som gjort för att smeka uppskattare av gammal döds som jag och med en fräsch punkighet i utförandet är detta en given skiva på årsbästalistan för min del.

4. Meditations In Filth – CHILD
En mästerlig uppvisning i hur verkligt bra dödsig grindcore kan låta. Med en förödande hög och jämn nivå är ”Meditations In Filth” en skiva som jag med stor säkerhet visste skulle ta sig in på årets årsbästalista. Det mesta klickar – riffen sitter som en smäck, utförandet är ren ljungeld, produktionen en dröm. Med tanke på vilken hype som omgärdade släppet så är det en ren triumf att bandet lyckas leverera en skiva som befäster hypens validitet.

3. Terrasite – CATTLE DECAPITATION
Skivan som får färgen att flagna från väggen. Så beskrev jag skivan när jag snackade om den med kompisar. När CATTLE DECAPITATION är så här bra, ja, då är det omöjligt att inte ha dem med på listan. Med en vrede som detroniserar bergskedjor lyckas bandet skapa en skiva som är väl avvägd mellan rens och tyngd. Att samtliga medlemmar lirar på ett sätt som förstärker deras styrkor gör sannerligen inte skivan sämre. ”Terrasite” är en skiva som påverkar mig på ett oerhört känslomässigt sätt – här finns en kraft som förför och förfärar – och det gör att skivan hamnar så pass högt upp i listan.

2. Mazzaroth – SODOMISERY
Skivan som i september fick mig att inte lyssna på några andra plattor. Med stor ackuratess och glödande självförtroende lyckas bandet skapa sin andra så kallade svåra skiva med ett utförande som skickar den upp på rätt många årsbästalistor. Den rena mäktigheten i melodierna, den djupa känslomässiga berg och dalbananan som skivan bjuder på har fått mig att tro på den melodiska dödsmetallens relevans igen. Det går bevisligen att gjuta liv i en genre som är så inarbetad att den under några år stagnerade. Tack för det!

1. Apocalypse – ROTTEN SOUND
En magisk uppvisning i grindcore. Så är det, varken mer eller mindre, och detta är skivan som 2023 har gjort sig förtjänt av. En rungande, frustrerad, vredgad kross till platta som med sitt fullt rimliga budskap gjorde att jag kände en befriande känsla av samhörighet. En känsla av att det finns fler än jag som känner så här. ”Apocalypse” är skivan som i alla hänseenden levererar. Vill man, idag, visa någon som inte har en hum om hur riktigt bra grindcore låter, då kan man lyfta fram ”Apocalypse”.

Årets återkomst
Jag är inte överdrivet nostalgisk. Folk som hävdar att det var bättre förr brukar jag snäsa av med yttrandet att nä, det var det inte, det var bara annorlunda. I alla fall när det gäller musik. Men sen finns det ju vissa band som betyder lite extra. Jag minns euforin jag kände och upplevde när Dave Lombardo återvände till SLAYER 2001. Samma sak – blandat med förvåning – var det när nyheten att MIKE PORTNOY återtar sin plats i DREAM THEATER kablades ut. Jag är fortfarande helt till mig av detta, och har sedan nyheten kom idogt lyssnat mig igenom bandet diskografi.

Årets konsert
Jag går fortfarande inte på så många konserter sedan jag blev förälder, så kanske är det därför de jag kommer iväg på betyder lite extra? För mig var årets konsertupplevelse GAEREA på Copenhell. Bandets känslomässiga musik briserade majestätiskt än mer än på skiva, och hänförde på ett sätt som jag fortfarande tänker på med jämna mellanrum.

Årets sena upptäckter
Vi har ju inte samma pressläggningstider som den tryckta mediesfären, och därför ges det liiiite mer tid att upptäcka skivor väldigt sent in på året. För mig är det två skivor som jag med glädje lyssnade på i december. ”Kulturkriget” av ETT DÖDENS MASKINERI och ”Hermalausaz” av ÁRSTÍÐIR LÍFSINS. Två totalt olika skivor där den ena sysslar med råpunk, crust och extremt tydliga politiska texter och den andra är en två låtar lång skiva på 40 minuter och är black metal. Bägge helt makalöst bra!

Listor

Julgodis 2023!

Lämna en kommentar
Design: A. Saleem

Musikåret 2023 är snart till ända, och som vanligt ligger redaktionens årsbästalistor runt hörnet. Men för att ni skall ha något att skämma bort era öron med nu under dagarna fram till dess, kommer här lite aptitretande julgodis i form av våra allra finaste individuella låtkarameller från året som gått. Se det som vår julklapp till er, kära läsare. God jul och god fortsättning!

https://open.spotify.com/playlist/5y6HboTz8HcJcWbtnyJakh?si=64f825e3d5af4606

Martin

OUTER HEAVEN – Fragmented Suspension
Tungt matande sväng, massiv tvåtakt och en dräpande genialitet i brutaliteten. Stört omöjligt att inte mosha till!

BLACKBRAID – A Song Of Death On Winds Of Dawn
Stämningen som får mig att rysa av välbehag varenda gång jag lyssnar på låten gör att den är given i listan.

CATTLE DECAPITATION – Just Another Body
När CATTLE DECAPITATION bryter mallen blir det, såklart, fantastiskt bra. Detta är en av de bästa låtarna bandet gjort – enbart den isande atmosfären i början av låten gör den självskriven i listan.

…AND OCEANS – As In Gardens So In Tombs
Drivet, atmosfären, melodierna – herrejävlar så bra detta är! Gåshud varenda lyssning!

ORBIT CULTURE – Sorrower
Bandet som har gått från klarhet till klarhet levererar en tungt svängande stänkare till låt. Med teknisk ackuratess levererar de en känslomässig projektil till låt.

CHILD – Manic Vortex
En av de bästa låtarna från en av årets bästa grindcoreplattor. Tro på hypen när det kommer till CHILD – det blir knappt bättre än så här om ni frågar mig.

ROTTEN SOUND – Sharing
Med frenetisk energi får finnarna mig att springa rundor runt soffbordet till denna magiska låt som innehåller prick allt jag älskar med grindcore.

WITCH RIPPER – Enter The Loop
En ljuvt vindlande låt som, likt skivan den ligger på, har bitit sig fast i skallen under året. Är det svänget? Är det produktionen? Är det sången? Är det variationen? Jag vet inte, men dessa element är starkt bidragande till låtens briljans.

WAYFARER – The Thousand Tombs Of Western Promise
Lysande kombination av Americana med sin starka vurm för historieberättande och metal gör detta till en magisk låt. Den känslomässiga tyngden matchas av ett känslomässigt sväng. Helvetiskt bra!

SKY EMPIRE – The Encomium Of Creation
Exakt så här gillar jag när progressiv metal låter – himlastormande vyer som öppnas, oförblommerat skickliga musiker som visar vad de kan.

Fredrik

GAEREA – Dormant
Finns nog inget band just nu som lika effektivt som GAEREA kan förpacka sin ångest i lika delar isande kall svärta och nervig, rå desperation. Gåshudsvarningen är konstant närvarande, så även i detta spår.

MAREKVIST – Myling
Personlighet och känsla, men framför allt ett väldigt betvingande , energiskt driv. MAREKVIST bjuder på något slags folk metal, antar jag att man får kalla det, men med en klart mer köttslig framtoning än vad genren brukar erbjuda.

SERMON – Golden
Ja, ja, visst – det här spåret är kultursvårt, aningen högtravande och så där närmast överintelligent eteriskt. Men det är också sjukt stämningsfullt och vackert, och allt eftersom även med fin rivighet i trumspel och sång. Mäktigt!

KEEP OF KALESSIN – The Omni
In i det nattsvarta mörkret – nu köööör vi! Symfoniskt och brutalt om vartannat, och vilande på en solid stomme av kompromisslöst mangel antingen i tvåtakt eller d-takt. Betvingande, minst sagt.

MDNGHTMASS – Rivers Of Blood
Egentligen en rätt repetitiv historia, detta, som vid en första anblick kanske inte är så märkvärdig. Men det finns en genuin känsla i framförandet, hooks i melodin, och en rytm i riffandet som är svår att värja sig mot. En låt som växt på mig under året.

SKYND – Edmund Kemper
Nu är väl SKYND kanske inte riktigt ”rock/metal”, men jag plockar med denna pärla ändå. Vibben i de distade syntharna ligger tillräckligt nära ett metal-sound, och svärta och nerv finns det garanterat så det räcker. Refrängen erbjuder hur som helst bland årets skönaste gung, vilket förtjänar låten en plats i det här urvalet.

HAVARI – Ekkoloddet
Aningen artsy handen-på-höften-rock från vårt västliga grannland, och visst hörs ursprunget på något vis även i musiken, inte bara på språket. Trallvänligt utan att bli ytligt eller för luftigt, och med ruggigt fin känsla i framförandet.

SHORES OF NULL – Nothing Left To Burn
Maffig och trögflytande sorg i musikaliskt format. Vackert, gripande och dystert på ett sådant där bitterljuvt sätt som det är omöjligt att inte älska. En av årets absoluta höjdpunkter!

IMMORTAL – War Against All
Mangel! Thrashig black i den allra högsta skolan, ett monster som sliter, rycker och drar i kedjorna med krökt rygg och blodtörstig intensitet. Råaste låten i mitt urval, och likaså en av de bästa.

WOLFNAUT – Brothers Of The Badlands
Ingen blandad topplista utan lite hederligt svettig och dammig rock, också, och här får det arvet förvaltas av skönt svängiga stoner-gänget WOLFNAUT, vars Brothers Of The Badlands gungar på med taktfast tyngd och behaglig flummighet. Gott så!

Amelie

GYRDLEAH  – Six Hundred Threescore and Six
Enmans black metal-band som albumdebuterar – den kombon brukar skicka tydliga varningssignaler och ofta få mig att dra öronen åt mig. Men denna gång visade det sig vara nära en fullträff istället. Engelska GYRDLEAH och albumet Spellbinder är väl värt sin tid vilket detta spår ger en god fingervisning om.

KEEP OF KALESSIN – From the Stars and Beyond
Jag återvänder gärna till KEEP OF KALESSIN igen och igen när de släpper nytt. En del spår på årets platta minner en hel del om melodifestival-eran med Reptilian och ”The Dragontower” vilket jag älskar. From The Stars And Beyond är dock lite annorlunda och minst lika bra.

BLACK OAK – Collapse
Vokalisten Samuela Burestrand bär fram denna låt i skönsång, growl och desperat skriksång. En kraftfullt spår som på ett fint sätt representerar debutalbumets olika styrkor med betagande melodier, skrikande kaos och innerliga texter.

ORO – Siare
Bandet har varit igång i snart tio år men för mig är det ny lyssning i och med årets album Vid Vägs Ände. Ryser skönt när jag lyssnar till detta och svensk lyrik sitter som ofta mycket fint.

PRIMORDIAL – Ploughs to Rust, Swords to Dust
Att PRIMORDIALs nya album skulle vara representerat i min lista var givet från början. Ploughs to Rust, Swords to Dust är ett fint exempel på ett album fyllt av typiska men ändå fräscha PRIMODIAL-spår.

BLACKSCAPE – Colonized by the Dark
I somras albumdebuterande BLACKSCAPE gjorde då alla rätt och detta är bara en av ett antal fina melodiska pärlor på albumet Suffocated By The Sun. Kolla in om du inte redan gjort.

ZORNHEYM – Garde le diable éloigné
Detta godis bjöd ZORNHEYM strängt taget på redan förra året – då dock i engelskspråkig tappning. Jag kunde inte låta bli att plocka åt mig även den här franska godbiten.

IN FLAMES – End The Transmisson
Tidigt i år kom albumet Foregone, med ett välkommet igenkännande av olika inflameska epoker. End The Transmisson avslutar plattan på ett fint och känsligt vis.

VREDEHAMMER – The Joker
Det var nästan fyra år sedan norska VREDEHAMMER hördes av med nytt material. I första singeln här låter det mer ENSLAVED än kanske brukligt – och det kan ju aldrig bli fel.

MALSTEN – Larum
Första singeln inför kommande andra album från episkt berättande och tungt mässande MALSTEN. Precis som vi vill ha det från malmöiterna som nästa år följer upp debuten från 2020. Något att se fram emot till 2024.

Robert

SPIRIT ADRIFT – Give Her To The River
En växare, detta – både låten och skivan – som hela tiden höjer trycket. Innehåller allt man vill av en heavy metal-låt: chugga-chugga, bra solospel, grym sång med melodi och refräng!

ASINHELL – Island Of Dead Men
Köttardöds. Hela skivan är smockfull med köttardöds. Gillar man sånt (och det gör man ju!) är det här en pärla!

FOO FIGHTERS – Under You
Taylor Hawkins frånfälle hanteras som Dave Grohl och bandet brukar hantera tragedi, svårigheter och motgång: med musik. Favoritlåten på den här plattan har varierat under året, just nu är det arenarock-svulstiga Under You som har översta pallplatsen.

BLACKBRAID – The Spirit Returns
Det räcker nästan med det inledande riffet – speciellt om man lyssnar på inledande introt Autumnal Hearts Ablaze som ligger just innan på plattan – så är man fast. Bäst black metal i år!

KATATONIA – Colossal Shade
Spotify försöker ju i slutet av november att summera året för sina lyssnare (märkligt kort år, 11 månader långt bara…), och denna gång tronar Colossal Shade med flest spelningar – sannolikt för att det är et kanonlåt.

CHILD – Burn As One
Plockad från EP’n som kom tidigt under året släpper vi lös Burn As One, en riktig rensare i korsningen mellan döds och grind. CHILD är sannolikt årets upptäckt för undertecknads del!

DOMKRAFT – Slowburner
Svenska DOMKRAFT går från klarhet till klarhet, och årets platta ”Sonic Moons” är en uppvisning i hur riff flyttar berg. Valet till denna lista är relativt poppiga Slowburner, men man kan ta nästan vilket spår som helst som representant – de låter ganska lika. Och bra.

FROZEN DAWN – Frozen Kings
Okej, det ska erkännas: detta är inte nyskapande, unik eller komplicerad black metal. Det spelar mindre roll. Det fastnar!

SORCERER – Thy Kingdom Will Come
Den här låten sågades hårt av övriga WeRock-panelen i Hot or Not. De har fett fel. Svulstig heavy metal med Crusader-wannabee-vibbar är aldrig fel!

DANKO JONES – Good Time
Det tar ca 5 minuter att gå från tunnelbanan till mitt kontor, och många gånger har just den här låten åkt på den där sista biten (ja, dessutom ofta i december, dvs i ”limbo” enligt Spotify-året…) för att sätta scenen. ”I came here to fuck shit up and have a good time”, som refrängen lyder! Juvenile? Absolut. Bra jädra pepp? Oooh… you know it!