ARTIST: Unearth, Misery Index, Year Of The Knife, Leach, Turbid North (Hell on Earth Tour 2023)
LOKAL: Musikens Hus, Göteborg
DATUM: 20 april, 2023
-”We’re not here for a good time – we’re here for a LONG time… We’ve got 30 more songs!” Man har inte roligare än man gör sig, brukar det heta, och eminente strängbändaren Buz McGrath i UNEARTH har bestämt sig för att roa såväl publiken som (vad det verkar) sig själv, denna vårkväll av kluvna känslor.
Vadan detta med kluvna känslor, undrar ni kanske nu? Ja, inte är det bandens fel! Det är en välfylld roster som i form av ”Hell on Earth Tour 2023” tar Musikens Hus i besittning denna soliga och ljumma aprilkväll, med inte mindre än fem hårt slående akter på scen. I tur och ordning: TURBID NORTH, LEACH, YEAR OF THE KNIFE, MISERY INDEX och UNEARTH. Givet bang for your buck på den uppställningen för fyrahundra spänn, särskilt med tanke på de sista två namnens renommé, borde Musikens Hus vara välfyllt. Så är dock inte fallet, det är tvärtom kvällen igenom en sorgligt underbefolkad lokal som möter banden. För första gången som metalgig-besökare i Göteborg skäms jag nästan lite å våra vägnar…
Men de kluvna känslorna är som sagt inte bandens fel, de står odelat för den positiva halvan. Först ut TURBID NORTH från Texas, som slår mig som påminnande om ett argare och mer tekniskt orienterat GOJIRA. Särskilt kanske då avseende sånginsatsen från Nick Forkel, som har en skönt nervig kvalité som snygg kontrast mot den tyngd och det kompromisslösa mangel bandet i övrigt bjuder på. Låtmaterialet är i mina öron aningen ojämnt, men framförandet snortight och väl utfört, med extra stilpoäng för Adam Rydlinskis eminenta trumspel. Framför allt de lite hårdare numren som Patients svänger fint.
Näst ut i turordningen är västkustens egna LEACH, hemmahörande i Borås. Här är det en lite thrashigare anrättning som bjuds, även om det finns inslag av både döds och hardcore i mixen. Initialt känns det som ett steg ner i intensitet från Texas-borna innan, under första två låtarna är LEACH lite försiktiga, känns det nästan som, och det mest framträdande intrycket är den jovaliske basistens uppenbara glädje över att vara där. Sen lossnar det, och svenskarna tar lite tydligare ägarskap över scenen. Även om ljudbilden bitvis är lite luddig, och materialet därmed aningen svårt att få grepp om, är energinivån klart godkänd, och det verkar som att bandet trivs trots den glesa uppslutningen. Fint ös på avslutningslåten!
Efter nästa (som under hela kvällen föredömligt korta) paus lägger Hell on Earth Tour 2023 i en ny växel. Fortfarande framför en klart mindre publik än banden hade förtjänat, men det struntar YEAR OF THE KNIFE högaktningsfullt i. Det tar bokstavligt talat mindre än 30 sekunder innan Madison Watkins har fått samtliga närvarande att äta ur handen på henne.
Hennes kompromisslösa röjande som en furie fram och åter över scenen, studsande och headbangande på ett sätt som hade fått Dennis Lyxzén i sin prime att lyfta på hatten och buga, är omöjligt att värja sig mot. Kvinnan är en naturkraft, så är det bara! Resten av bandet leverar de med, Delaware-kombons skitiga, råa och bitvis stackato-meckiga hardcore slår hårt och precist, och då ljudbilden är skarp nog att låta riffen visa klorna blir helheten mäktig.
Många av låtarna i det intensiva setet funkar fint, Dust To Dust, Victim, Final Tears och Fatal för att nämna några, men personligen vill jag plussa ännu lite extra för Get It Out. Oavsett personlig preferens där, så är gigget som helhet en ypperlig käftsmäll!
Efter detta dags för den första av de två akter som får ses som co-headliners denna afton, rutinerade grind/death-veteranerna i MISERY INDEX. Inledande Infiltrators från förra årets giv ”Complete Control” passerar tämligen obemärkt, men när sedan New Salem och The Carrion Call följer så rasslar det till tämligen rejält. Framför allt är det en fröjd att få se den maskin från en annan dimension vi till vardags kallar Adam Jarvis, och hans omänskligt exakta manglande på trumpallen. Karln är helt orimlig, på bästa möjliga sätt…
Att deras set bara är nio låtar långt känns lite synd, bara en sådan sak som att inte få höra den förkrossande tyngden i mellanpartiet hos Seventh Cavalry är en sorg i sig. Men med den katalog bandet har att ta av råder det förstås ingen brist på bangers i det urval Jason Nertherton och hans manskap bjuder på. Eller vad sägs om en avslutande kvartett spår som Rites Of Cruelty, The Choir Invisible, Great Depression och monstruöst sköna stänkaren Traitors?
Givet intensiteten i musiken är det kanske inte så konstigt att frontmannen Netherton själv inte röjer loss å det grövsta, givet att han skall traktera både bas och sång, men en stilpoäng till Darin Morris på kompgitarren i det avseendet. Hans energi och närvaro känns stimulerande, vilket som sagt kan behövas denna afton givet den bristfälliga uppslutningen publikmässigt.
Efter att ha satt ett utropstecken snarare än punkt med Traitors, ör det sorti för MISERY INDEX. Precis som alla band denna afton utan några extranummer, oklart om det främst beror på pressat schema givet antalet band eller på publikbristen? Nåväl, ännu en kort paus följer – och här roas fler än jag i lokalen att pausmusiken i högtalarsystemet plötsligt byts från olika former av dödsmetall, hardcore och metalcore till… HUEY LEWIS & THE NEWS och deras The Power Of Love. Oklart vad som hände där, men folk flinar åtminstone förnöjt, så allt är väl väl i staten Metal, antar jag…
Så är det då dags för UNEARTH att avsluta denna afton, och precis som YEAR OF THE KNIFE har Massachusetts-bandet bestämt sig för att det är fullständigt skit samma (pardon my French) hur många det är i publiken – de som är här skall bjudas på en holmgång värdig en till bristningsgränsen fullsatt lokal!
Från inledande My Will Be Done till avslutande Black Hearts Now Reign går jänkarna loss utan hämningar, på ett sätt det är omöjligt att inte älska och respektera dem för. Förutom för den helhjärtade insatsen i framförandet, skall även ansvarig ljudtekniker ha cred för vad som kan vara det tyngsta live-ljudet jag fått mig serverat under mina 46 år här på Jorden. Mycket svulstigare än på skiva, till och med; varenda stackato-rytm skär som en skalpell, och varenda breakdown hotar att vibrera sönder de bärande väggarna i Musikens Hus.
Förutom att här plussa för sångaren Trevor Phipps distinkta engagemang och närvaro, måste kvällens kanske tydligaste hedersmedalj gå till gitarristen Buz McGrath. Förutom att även han (likt MISERY INDEX Adam Jarvis) vara helt orimligt begåvad på sitt instrument, jag har nog sällan sett lika imponerade exakt strängbändande på den svårighetsgraden live, är han också en riktig liten lustigkurre.
Först retas han med personalen i baren. ”Jag ser att ni inte har så mycket att göra ikväll… Varför står ni bara där? Nu har ni ju tid att städa lite, torka lite glas eller något. Kom igen, ta tag i er själva nu!” Sen är det dags att skoja lite med Phipps och oss i publiken. Efter att Phipps frågat om vi dricker något ikväll, och höjt ett plastglas öl till skål, konstaterar McGrath med lagom drygt tonfall att ”…egenvård faktiskt är viktigt, ni behöver inte känna press att lyssna till en tuffing som honom” med en liten nick bort mot sin bandkamrat.
Phipps kontrar med att han nu alls inte är en ”…tough guy, I’m just here to have a good time, a good time together with you guys.” När uppskattningen från publiken över detta lagt sig, fyller McGrath på med att ”we’re acually NOT here for a good time, we’re here for a LONG time… we’ve got 30 more songs!” Skrattsalvorna från publiken kommer naturligtvis som ett brev på posten.
Bland de spår som sticker ut lite extra under gigget bör nämnas The Wretched; The Ruinous, min personliga favorit Mother Betrayal, riktigt gamla pärlan My Heart Bleeds No Longer samt Incinerate, men trycket är som sagt gott rakt igenom. Trots det låga antalet besökare får jänkarna ändå igång ett visst tryck även framför scenen, inte bara på den. En och annan liten mosh pit formas till och från, och de huvuden som nu finns i lokalen bangar tämligen flitigt. I undertecknads fall lika delar för att energin i musiken verkligen påbjuder detta, samt som ett sätt att visa för herrarna på scen att deras ansträngningar verkligen uppskattas.
Efter att UNEARTH rundat av fångar jag uppmärksamheten hos basisten Chris O’Toole (som förutom i UNEARTH för övrigt även trakterar samma instrument i TURBID NORTH) och talar om för honom att jag inte fattar var alla människor som borde vara på plats i kväll håller hus, men att de har min kärlek och respekt för att de krossade trots den dåliga uppslutningen. På vägen ut hittar jag YEAR OF THE KNIFE vid Merch-ståndet, och ger dem samma budskap. Det har de verkligen förtjänat.
Som sagt, en kväll av kluvna känslor. Väldigt tråkigt med så dålig uppslutning, och den där allra bästa energin infinner sig ju aldrig riktigt utan en rejäl publik. Men all heder åt alla fem banden, om än i synnerhet till YEAR OF THE KNIFE och UNEARTH, för att de verkligen gav oss som var där den bästa möjliga mangling de kunde prestera. Respekt!
