Etikettarkiv: Persefone

Listor

WeRock 15 år!

Lämna en kommentar

Tiden går fort när man har roligt, brukar det ju heta. Och musik är sannerligen roligt, det är trots allt den känslan som gör att den här sajten existerar. Följaktligen känns det som alldeles nyss vi här på WeRock-redaktionen firade sajtens 10-årsjubileum. Men inte desto mindre har ytterligare fem år nu förflutit, och WeRock kan skylta med 15 år i etern. Det tycker vi på redaktionen är värt att fira lite!

…och vilket är nu ett bättre sätt att fira på än att bjussa på musikaliska guldkorn från de senaste fem åren? Vad har varit hetast, tyngst, argast, vackrast, hårdast eller av annan anledning engagerat under den här perioden? Utan vidare dröjsmål här våra som vanligt spretande åsikter kring detta, i form av fem  skivor från perioden som våra skribenter vill lyfta fram, samt favoritlåtar* från respektive platta:

* Du hittar alla låtarna samlade i en spellista nedtill i inlägget!

Amelie

NETHERBIRD – The Grander Voyage (2016)
Detta är NETHERBIRDs fram till nu bästa album och en mycket stark helhet som ypperligt väl håller för upprepade lyssningar även så här mer än fem år från utgivningen. Jag kunde välja bland ett halvt dussin spår till ”bästa låt”; Hinterland, Windwards, Pillars Of The Sky, men går efter lustkänslan för dagen och då får det bli denna.
Bästa låt: The Silvan Shrine

SATYRICON – Deep Calleth upon Deep (2017)
Norska SATYRICON går alltid sina egna vägar även om banden till svartmetallrötterna ständigt finns djupt närvarande. På 2017 års platta använder Satyr inspiration från klassisk kultur i många olika lager även om plattan inte har något direkt tema. Kanske därav den hållbarhet som uppnås. Vald låt ger mig då som nu rysningar, av det sköna slaget, vid varje lyssning.
Bästa låt: To Your Brethren In The Dark

ORPHANED LAND – Unsung Prophets & Dead Messiahs (2018)
Ett tungt konceptalbum som allra bäst avnjuts som helhet. Vilket inte betyder att det inte finns en massa bra låtar att njuta av helt i egen rätt. Som förstasingeln Like Orpheus eller som här Only the Dead Have Seen the End of the War med Tompa Lindberg (AT THE GATES m.fl.) som medvokalist. ORPHANED LAND toppade årsbästalistan det året.
Bästa låt: Only The Dead Have Seen The End Of The War

Numenorean 2019NUMENOREAN – Adore (2019)
Denna platta slog ner i mitt inre med en skräll första gången jag hörde den och är lika bra varje gång jag lyssnar, en platta som växt sig enorm med tiden. Jag kan välja precis vilken låt som helst till en bästalista som denna. ”Adore” var bandets andra album och blev tyvärr det sista. NUMENOREAN lade ner tidigare i år. Ska jag välja det bästa albumet de senaste fem åren blir det utan tvekan detta. ”Adore” var den självklara ettan på min bästalista 2019.
Bästa låt: Adore

Kvaen 2020KVAEN – The Funeral Pyre (2020)
Jag väljer en skiva utanför förra årets topplista här. Detta då jag helt enkelt missade KVAENs debut tills det var ”för sent”. Desto trevligare att få lyfta den nu, inte minst Revenge By Fire har spelats ett otal gånger under året. Enmansbandet spelar en tung, melodiös och känslofylld black/pagan metal med sina rötter i Nordens mest nordliga delar, Kvänernas land. Nytt album är på gång.
Bästa låt: Revenge By Fire

Fredrik

OCEANS OF SLUMBER – Winter (2016)
Den här skivan var mitt personliga soundtrack under en omvälvande tid av mitt liv, och än idag har jag svårt att inte bli känslomässigt berörd när jag lyssnar på Cammie Gilberts fantastiska stämma. Hennes register kommer kanske bäst till sin rätt i Turpentine eller Suffer The Last Bridge, men det är bitterljuva covern Nights In White Satin som greppar min själ med mest fast hand. Verkshöjden är episk!
Bästa låt: Nights in White Satin

SOEN – Lykaia (2017)
2017 var året när jag stiftade bekantskap med SOEN, en omedelbar musikalisk förälskelse som sedan bara har fördjupats och förstärkts när de under åren mellan då och nu släppt mästerverken ”Lotus” och ”Imperial”. Men ”Lykaia” var för mig startpunkten, och givet att SOEN sedan dess är ett av mina absoluta favoritband alla kategorier således en startpunkt jag är synnerligen tacksam för.
Bästa låt: Opal

HORISONT – About Time (2017)
2017 var den starka våg av 70-talsinspirerad rock som översköljt oss med bra musik under flera år på väg att ebba ut. En av de plattor som bidrog till att sätta en snygg punkt (nåja, men ett semikolon, då) var denna, från alldeles nyligen insomnade HORISONT. Luftigt, glammigt, men inte utan nerv; vackert så.
Bästa låt: Electrical

AVATAR – Hunter Gatherer (2020)
Vi hoppar fram några år, till 2020, året när AVATAR tog steget från ”hög högstanivå, men lite för excentriska för sitt eget bästa” till ”herre jisses, där satt den!”… För mig förra årets allra bästa platta, där mjukt och hårt, teatraliskt och drivet samsas på ett helt naturligt sätt. Ett styrkebesked som med all rimlighet bör etablera AVATAR på de riktigt stora scenerna.
Bästa låt: A Secret Door

ROME – The Lone Furrow (2020)
Nu är väl Jerome Reuter, alias ROME, förvisso en singer/songwriter och inte en hårdrocks-akt, men han har alltid erbjudit gott om svärta och ekivok, trasig desperation. Dessutom har han samarbetat med akter så som PRIMORDIAL, HARAKIRI FOR THE SKY och  Adam Darski, till vardags frontman i BEHEMOTH. Så nog finns där en kärlek till metal-scenens mörker, en kärlek som från mitt håll  är besvarad. Även om ”The Lone Furrow” precis som alla hans skivor är något ojämn, är topparna oerhört vackra. Följaktligen anser jag mig lyckligt lottad över att under de senaste åren fått upptäcka herr Reuters katalog.
Bästa låt: The Angry Cup

Martin

WORMED – Krighsu (2016)
Spanska WORMED håller det tekniska dödsfortet med förödande ackuratess. Varenda skiva i bandets diskografi är bra, men ”Krigshu” sticker ut lite extra för här liras det inte bara så som vi alla förväntar oss att den här typen av musik ska låta. Här finns ett satans löd, men också ett fantastiskt sväng. Lägg till en sånginsats som straffar de flesta.
Bästa låt: Computronium Pulsar Nanarchy

PERSEFONE – Aathma (2017)
Skivan jag såg mest fram emot under 2017. Det andorranska bandet beundrar jag så fruktansvärt mycket för två saker: deras musik och att de aldrig ger upp. ”Aathma” är bandets, hittills, mest ambitiösa skiva. De tog i vad gäller det mesta förutom att skriva musik som räckte mer än en timme – gästartisterna och produktionen imponerar – och ändå finns här så mycket kvalitet från bandet självt.
Bästa låt: Prison Skin

BARREN EARTH – A Complex Of Cages (2018)
Skivan som fick mig på fall redan med första låten. Fortfarande tycker jag att den här skivan är så löjligt bra att jag nästan trillar av stolen vid varje lyssning. Det har såklart med att delarna bildar en enhet som krossar. Riffen, drivet, den finska tonen, sången och produktionen gör den här skivan till en njutning från start till slut.
Bästa låt: The Living Fortress

Devin Townsend – Empath (2019)
Fortfarande en skiva som jag återvänder till ofta. Devin Townsend lyckas med allt här – han lyckas hitta den röda tråden mellan alla sina uttryck och skapa en skiva som tar tillvara på allt bra han gjort genom åren. Dessutom är den så fruktansvärt omhändertagande och tröstande i stora stycken. I recensionen skrev jag att min favoritlåt var Borderlands, men jag har ändrat mig. Inte minst på grund av den akustiska versionen som Devin kör live.
Bästa låt: Spirits Will Collide

ANAAL NATHRAKH – Endarkenment (2020)
En av bandets absolut bästa skivor, med kanske den bästa låten de skrivit under karriären. Min kärlek till ANAAL NATHRAKH var stark redan innan den här skivan. Den blev bara större redan efter första lyssningen. Inget band kan på detta sätt sammanfoga rens med oerhört episka, magiska, refränger.
Bästa låt: Feeding The Death Machine

Robert

KATATONIA – The Fall Of Hearts (2016)
Detta är svenska veteranernas starkaste album enligt min åsikt, alldeles speciellt den fysiska utgåvan som bjuder på extraspåret Vakaren. Bandets vackra och vemodiga nerv ligger blottad på den här skivan och den har sedan släppet blivit en följeslagare. Tronade välförtjänt på Topplistan 2016! Vakaren nog inte bästa låten på skivan egentligen, men eftersom låten gjorts tillgängligt digitalt i samband med bandets släpp av udda rariteter på ”Mnemosynean” har jag valt den som representant.
Bästa låt: Vakaren

KRYPTOS – Burn Up The Night (2016)
Detta var min första kontakt med Indiska KRYPTOS och deras drivna melodiska thrash metal, så det är en skiva som är värd att lyftas fram i dessa sammanhang. Sedan dessa har man skördat framgångar med uppföljaren ”Afterburner” (2019) och ”Force Of Danger” (2021). Ingen av dem hade jag hittat utan den här vägvisaren.
Bästa låt: Burn Up The Night

PALLBEARER – Heartless (2017)
Av någon outgrundlig anledning hade jag inte den här skivan högre än på plats 10 när musikåret 2017 skulle summeras – den borde ju (såhär i efterhand) hamnat högt högt. Detta är en skiva jag fortfarande återkommer till och varje gång jag spelar den känner jag… tröst och trygghet. Märkligt.
Bästa låt: I Saw The End

HARAKIRI FOR THE SKY – Arson (2018)
”I wish I was kerosene…” Refrängen på första spåret Fire Walk With Me från österrikarnas fjärde platta ”Arson” sitter som berget och egentligen behövs inte  fler ord än så. Vackert är det, och smärtsamt. Den här skivan tog förstaplatsen när WeRocks samlade årsbästalista 2018 summerades.
Bästa låt: Heroin Waltz

MEGATON SWORD – Blood Hails Steel – Steel Hails Fire (2020)
Den här skivan får stå som representant för ett av mina favoritfenomen: att hitta skivor efter att ett musikår summerats och topplistor publicerats. Klappat och klart, sen kommer ett fynd från ingenstans och man undrar hur i hela friden man kunde missa det under året som gått?! Händer varje år, och den här heavy metalpärlan är ett bra exempel. Har ni tänkt på att det dessutom blir lite sten – sax – påse över det? Blod förlorar mot stål – stål förlorar mot eld – eld förlorar mot blod (om det är tillräckligt mycket)!
Bästa låt: Blood Hails Steel – Steel Hails Fire

Listor

Årsbästalista 2017 – Martin

2 kommentarer

Nu är den här, årsbästalistan för 2017! Dags att kasta ett diaboliskt getöga på vilka plattor som var störst, bäst och vackrast under det gångna året. Här bjuder Martin Bensch på sitt personliga facit i ämnet. Enjoy!

Topp 10 skivor

10. ENFOLD DARKNESS – Adversary Omnipotent

En av de absolut mest tekniska plattor jag hört på år och dag, är också en av de mest underhållande. Det märks att ENFOLD DARKNESS har tagit hela 8 år på sig att göra den här skivan – varenda låt är sjukligt genomarbetad – och skivan är trots sin för subgenren långa speltid helt magisk. Att den gick på repeat under den veckan efter att den kom ut – ja, det är inte så konstigt då den är extremt rolig att lyssna på.

9. ELDER – Reflections Of A Floating World

Årets mästarprov i vad man kan säga med gitarrer går utmärkelsen med råge till ELDER. Det här bandets kärlek till just gitarren utmärker ”Reflections Of A Floating World” så till den milda grad att jag baxnar av pur glädje. Hela plattan präglas av både en nyfikenhet och stadga i bandets hemvist doomen (även om de söker sig allt längre bort från denna) och visar med tydlighet på ett band som verkligen vet vad de vill med sin musik. Det sjuder och bubblar, för att i ibland koka över genomgående på den här skivan som är så detaljrik att jag upptäcker nya nyanser och infall för varje lyssning.

8. THE LURKING FEAR – Out Of The Voiceless Grave

Jag tänkte att den här skivan är ytterligare en dödsskiva i den långa räcka av dödsskivor som Tomas Lindberg har medverkat på, men du glade vad jag bedrog mig! Det här är sannerligen inte en alibiskiva för att kunna turnera ytterligare en sväng för att undvika den ack så enahanda och energifattiga vardagen – här är det fullt ställ, och ”Out Of The Voiceless Grave” är packad med låtar som lever och andas såväl hantverks- som yrkesstolthet.

7. NE OBLIVISCARIS – Urn

Att en skiva som jag hade noll förväntningar på hamnar på min årsbästalista är vittnesmål nog för att skivan är väldigt bra. ”Urn” av extremt progressiva australiensiska NE OBLIVISCARIS är en helt igenom galet bra platta. Efter något trötta ”Citadel” framstår ”Urn” som en kanonad låtar från ett band som verkar ha hittat inte bara gnistan, utan en hel vulkan att skapa musik med. För oss progressiva nördar är detta såklart ren öronmumma, för ett NE OBLIVISCARIS på skaparhumör genererar ofta extremt bra musik. Det är ett sant nöje att bli uppläxad på det här sättet.

6. LEPROUS – Malina

Episk, progressiv, snygg. Tre adjektiv som utmärker en av årets mest intressanta plattor. Att LEPROUS musik kanske är lite för polerad för de flesta må vara hänt, men när bandet matar på med sån magisk tonkonst som i Bonneville, Illuminate och The Weight Of Disasters då är det omöjligt att inte kapitulera. Framför allt då Einar Solberg levererar en sånginsats som skickar rysningar av välbehag nerför ryggraden.

5. THE GREAT DISCORD – The Rabbit Hole

Det sägs att andra skivan är den svåraste. Det märks då i alla fall inte på ”The Rabbit Hole” som känns som en mer genomarbetad och jämnstark platta i jämförelse med debuten ”Duende” där THE GREAT DISCORD golvade mig storligen. Det här är en skiva som glöder med mycket känsla och driv – Fia Kempe skämmer återigen bort oss med en sånginsats som det brinner om. Inte undra på att låtar som redan ligger på en väldigt hög nivå höjs ytterligare ett snäpp med en sån magisk sångerska. Enskilda medlemmar är en sak – ”The Rabbit Hole” känns som en konstnärlig prestation från ett band som sannerligen vet vad de står och vart de är på väg.

4.  SPIRIT ADRIFT – Curse Of Conception

Att jag skulle gilla andraplattan från mitt favoritband inom den amerikanska moderna doomscenen var kanske lite av en så kallad no-brainer, men jag var inte beredd på den rent massiva lyssnarupplevelse som ”Curse Of Conception” är. Den fullkomligt sprudlar av infall och nickningar till ett 1980-tal som jag anar har stor betydelse för inte bara för bandet i sig, utan även för många lyssnare som har tagit skivan till sina hjärtan. Att SPIRIT ADRIFT även vågar ta ut svängarna i rent magiska låtar som visserligen har sin tydliga hemvist i doomen, men ändå fylls med så mycket energi av det – låt oss kalla det positiva i brist på bättre ord – som bandet känner för sin musik, ja då är det väldigt svårt att inte gilla ”Curse Of Conception”.

3. PERSEFONE – Aathma

Personliga favoriterna PERSEFONEs ”Aathma” var årets mest emotsedda skiva för min del. Hade jag byggt upp orimliga förväntningar? Som ni förstår är jag inte besviken på den här skivan – den slår sig in på den övre halvan av listan av flera anledningar – och den känns både som att återse en kär gammal vän som sedan drar iväg på nya hisnande äventyr. För det är verkligen de två ganska disparata känslorna som präglar mitt förhållande till det här orimligt suveräna bandet från Andorra. Vid det här laget så är jag beredd att tillåta bandet vilka grepp som helst, jag har så starkt förtroende för vad PERSEFONE gör att jag vet att det oftast blir bra. Och det glöder verkligen starkt om ”Aathma” som bjuder på flera tunga gäster – kanske har detta sporrat bandet lite extra  – för i låtar som exempelvis Prison Skin och Stillness Is Timeless når bandet kosmiska nivåer. Legendariskt bra?  Ja, bra nära!

2. SOEN – Lykaia

Redan från första lyssningen av ”Lykaia” kände jag att skivan hade en högst rimlig chans att hamna på min årsbästalista. Den här skivan präglas av en genomträngande ärlighet och genomsyras av en sorts sökande självklarhet som kommer till sin rätt i varenda refräng på skivan. Faktum är att just refrängerna enbart är en av sakerna som har gjort att jag har återvänt gång på gång till ”Lykaia” – mest har jag känt en stark dragning till Joel Ekelöfs helt magiska stämma som kommer till sin fullständiga rätt i låtar som spränger varenda känslobarriär. Kolla speciellt in Opal som har en refräng som jag med självklarhet utnämner till den bästa från 2017.

1. MASTODON – Emperor Of Sand

Jag hade lämnat MASTODON lite grand bakom i det enorma skivflöde som, i vanlig ordning, utmärkte 2017. Jag fick inte ens en promo på ”Emperor Of Sand”, och det dröjde flera veckor efter det att skivan släppts innan jag lyssnade på den. Och upptäckte att det var hart när omöjligt att lyssna på något annat! Jag är helt överväldigad av ”Emperor Of Sand” som är fylld till brädden av känslomässig ljungeld och låtar späckade med innerlig sorg och frustration. Att MASTODON har lyckats åstadkomma sin bästa skiva sedan ”Crack The Skye” är ett faktum.

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets roligaste återkomst
Per Möller Jensen återvänder till trumpallen i ROAD TO JERUSALEM, som kanske inte är det coolaste bandnamnet, men musiken är desto bättre. Och framför allt så märks det att den gamle THE HAUNTED-batteristen tycker det är kul musik han är en del av.

Årets ”Martin lär sig uppskatta genre”
Om doomen var genren som jag lärde mig att uppskatta förra året, så har power metal intagit samma roll i år. Jag har gottat ner mig nåt fruktansvärt i ”Apex” av UNLEASH THE ARCHERS och”Immortal” av FIREWIND.

Årets gammal är äldst
Två saker som stack ut för mig i år när det gäller gamla band: SLAYER svarade för årets bästa konsert på Copenhell med en setlista som pyrde av gammalt material, och THE HAUNTED släppte en illa sympatisk skiva (igen) med ”Strength In Numbers”.

 

Skivor

Persefone – Aathma

Lämna en kommentar

ARTIST: Persefone
TITEL: Aathma
RELEASE: 2017
BOLAG: Vicisolum Productions

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Att säga att ”Aathma” har varit hett efterlängtad av undertecknad hade varit en underdrift. Jag kan helt uppriktigt säga att detta är skivan jag mest sett fram emot under 2017. Och kanske är detta inte så konstigt då jag tyckte att det andorranska bandets förra skiva, ”Spiritual Migration”, var så bra att jag satte den som den bästa skivan överhuvudtaget mellan 2006 och 2015.

Samtidigt så har jag faktiskt bävat lite för att lyssna på ”Aathma” just med tanke på hur mycket jag gillar PERSEFONEs övriga diskografi, men det tog inte speciellt lång tid för mig att inse att ”Aathma” är en skiva som står sig väl jämfört med bandets övriga plattor.

”Aathma” är en matig skiva, inte bara tidsmässigt där den klockar in på strax över en timme, utan så fylld med infall och ystra krumsprång att det trots att jag lyssnat på skivan säkert mer än 20 gånger, känns som jag upptäcker nya saker hela tiden. Imponerande.

Det finns gott om låtar som sticker ut lite extra, även om jag starkt vill trycka på att ”Aathma” är en skiva som vinner på att lyssnas igenom som helhet. Rent lysande Prison Skin, Spirals Within Thy Being och Stillness Is Timeless är dock alldeles för bra för att jag inte ska nämna dessa specifikt.

Om vi pratar rent spelmässigt så känner jag mig väl omhändertagen av PERSEFONE. Det hörs att bandets medlemmar kan traktera sina instrument, men det handlar aldrig om att skrytspela utan alltid om att göra det som låtarna vinner på. Att bandet tagit fasta på detta också när det gäller de tre gästartister som medverkar på skivan ska ses som ett styrketecken då dessa är Paul Masvidal från CYNIC och DEATH,  Merete Soltvedt  och Öystein Landsverk från LEPROUS och dessa visserligen tar plats, men de tar inte över fullständigt på bekostnad av låtarna de medverkar på.

Roligt är att skivan också har fått en alldeles ypperlig produktion av Jens Bogren som gör att det är en audiell högtidsstund att lyssna på ”Aathma”.

Jag är klart imponerad av ”Aathma” som jag tycker är en skiva som hör till de starkaste i bandets diskografi. Riktigt lika bra som ”Spiritual Migration” är den inte, men bra mycket starkare än rätt mycket annat. Kolla in den.