Etikettarkiv: Anaal Nathrakh

Hot or not? – Oktober 2020

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Mada Minuu Yuutopia
ARTIST: Paranoid
VALD AV: Amelie

Martin: Får sjuka vibbar av hur METALLICA lät runt tiden för “Kill ‘Em All”, och det betyder att jag gillar det här bandet. När retroanslaget görs så här hängivet så är det omöjligt att inte uppskatta.
Robert: Faller pladask direkt från första anslaget. Stenhårt med rakbladsmixning. Brutalt enkelt och det låter tysk billig stenhård thrash om detta som väl är…. japanskt? Delar antagligen lyssnarna i två läger, men jag gillar stilen. Stekhett!
Fredrik: Min första tanke är STORMTROOPERS OF DEATH-retro. Skramlig, energisk skrammelpunk gift med tidig thrash metal. Inte alls helt utan charm, även om vissa omständigheter (som till exempel att inspelningsutrustningen och trumsetet man köpt i leksaksaffären inte har stått i samma rum vid bandandet) förvisso drar ner intrycket märkbart. Ljummet.

LÅT: Tuskegee
ARTIST: Zeal & Ardor
VALD AV: Fredrik

Amelie:Ibland är verkligheten ett oerhört kraftfull inspel för att musik ska lyfta rakt mot skyn. ZEAL & ARDORs Tuskegee ingår i en serie släpp av akten med låtar på tema från Black Lives Matter-rörelsen. En fantastisk låt växer till rent mirakulös i sitt sammanhang. Jag har lyssnat hundratals gånger nu på trippeln Tuskegee, Vigil och I Can´t Breath. Rekommenderas varmt <3. Brinnande hett!
Martin: Bäst är mellanpartiet som har en as-skön grunge-känsla. Men ZEAL & ARDOR har gjort låtar som är betydligt bättre än den här som jag tycker är ganska tradig och intetsägande.
Robert: ZEAL&ARDOR är verkligen varierande – det går från vansinnesmetall till fläsksväng om man lyssnar på en platta. Det blir aldrig riktigt lika illa som med hårdrockshistoriens mest överskattade band SYSTEM OF A DOWN, och detta är en rätt bra låt till syvende och sist. Mittendelen är riktigt fin!

LÅT: Feeding The Death Machine
ARTIST: Anaal Nathrakh
VALD AV: Martin

Robert: Det här får man väl knappt säga, men jag har aldrig lyssnat på ANAAL NATHRAKH. Jojo, enstaka låtar, men aldrig en hel skiva. Jag har ingen aning om detta är bättre än vad de brukar prestera eller inte, men det låter väl helt okej. Dödsdrivet är skönt, men det finns väl tusen band som låter så. Refrängen skön med rensång, men jag kan inte påstå att det kommer bli mitt nya soundtrack…
Fredrik: Få band har samma högstanivå som ANAAL NATHRAKH när det gäller att gifta frustande, ångestdriven desperation med eleganta hooks. Här opererar bandet mycket nära denna högstanivå, så frågorna att ställa sig är två: Är detta en av årets bästa låtar hittills? Kommer den från en av årets hittills allra bästa skivor? Fråga ett är ett givet JA! Fråga två ett starkt jo, jag tror minsann det… Glödhett!
Amelie: Ett av Martins hjärtebarn det här sedan ett antal år, tror jag. Har själv aldrig gett ANAAL NATHRAKH så mycket speltid men lite i bakhuvudet kategoriserat musiken som allmänt hårt och stökigt. Hårt är det här också men även lite – ursäkta att jag svär i metalkyrkan – lite dansbandsstuk i refrängen. Trots detta faktiskt mycket trevlig lyssning.

LÅT: Her Fall From Grace
ARTIST: Sólstafir
VALD AV: Robert

Fredrik: SÓLSTAFIR kan ibland vara genuint imponerande, när de får till det har de en ruggig kapacitet avseende att skapa hypnotiskt finstämd, sorglig stämning. Den här låten är förvisso ganska behaglig, men de är inte nära islänningarnas maxkapacitet. Her Fall From Grace är ett något för intetsägande stycke, och om vi nu skall vara riktigt ärliga – sången i versen håller inte riktigt, va…?
Amelie: Na, na, na, na, na, na, na… gäääääsp…
nana…
na…
n… snaaark…
Martin: För det första, SÓLSTAFIR ska inte sjunga på engelska om ni frågar mig. För det andra är detta en låt som är provocerande enkel och jag kan helt uppriktigt säga att jag förväntar mig betydligt mer från islänningarna än detta.

Anaal Nathrakh – Endarkenment

ARTIST: Anaal Nathrakh
TITEL: Endarkenment
RELEASE: 2/10 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag tror att ett år som detta är brittiska tvåmannabandet ANAAL NATHRAKH än en större livsnödvändighet än någonsin. Och det vill inte säga lite, då jag har följt bandet om inte slaviskt, så med stort intresse de senaste åren. Förra skivan “A New Kind Of Horror” hade  sina poänger, men stod sig inte riktigt mot plattan innan, “The Whole Of The Law”, som jag tyckte var svinbra. Och den står sig inte mot “Endarkenment” bandets 11:e platta som släpps på fredag.

De två singlar som släppts från skivan, titellåten och The Age Of Starlight Ends gav mig verkligen mersmak, och ja – de är bra – men om jag säger så här: de är inte albumets starkaste låtar, ja då kanske ni förstår att “Endarkenment” är ett helvetiskt starkt album.

Letar man efter formelförändringar då är inte ANAAL NATHRAKH bandet som gör detta. Snarare har det handlat om att inom ramen för vad bandet gjort utföra skruvande och se till att låtarna är två saker: stökiga, men ofta med extremt episka refränger, och med verkligt oroväckande sånginsatser av Dave Hunt. Och gosse om bandet gör detta på den här skivan. Här finns så oerhört mycket melodisk mumma att det är rent skrattretande. Faktum är att jag skulle kunna rada upp varenda låt som exempel på detta, men de två exempel som jag tycker lyfter plattan lite extra är Libidinous (A Pig With Cocks In Its Eyes och Feeding The Death Machine som kan vara en av de bästa låtarna som bandet skrivit under sin karriär.

Riffmattan i den senare är knäckande bara den, men sen kommer refrängen, och nu blir jag tvungen att ta till superlativen på riktigt. Men. Dra. Åt. Helvete. Så. Bra. Första gången jag hörde refrängen var det att jämföra med att uppleva lyckorus. Jag kan helt ärligt säga att jag har lyssnat säkert 100 gånger på låten och har inte tröttnat än.

“Endarkenment” är i mina ögon ett av ANAAL NATHRAKHs starkaste album, och det märks så tydligt att bandet återigen har lyckats tända en eld av inspiration som tvingar recensenter över hela världen att överväga plats på årsbästalistan över 2020.

Best of 2006-2015: Martin Bensch

Är det ens möjligt att lista de 10 bästa skivorna från 2006 till 2015? WeRocks skribenter gör ett försök! Först ut är Martin Bensch. 

Gott folk! Jag måste erkänna att detta kan ha varit det svåraste och roligaste jag gjort i listsammanhang. Att försöka göra en lista över 10 skivor som med sin ypperliga kvalitet förtjänar en plats över de bästa skivorna från 2006 till 2015 är inte det lättaste. Men nu kör vi!

engineering-the-void

På plats nummer 10 hittar vi “Engineering The Void” av SOREPTION. Jag har varit ett fan av sundsvallsbandet sedan deras debutskiva “Deterioration Of Minds” kom ut 2010. På “Engineering The Void” visar bandet med extrem tydlighet att de är ett band som vidareutvecklar den tekniska dödsmetallen med ett ypperligt hantverk i låtskriveri. Detta är ren öronmumma och jag vet inte hur ofta jag har lyssnat på skivan, men varje gång hajar jag till över hur fantastisk den är.

the-blackening

plats 9 hittar vi en rifftornado till skiva i form av “The Blackening” av MACHINE HEAD. Jag lyssnade oerhört intensivt på skivan när den kom ut 2007 men sen föll den i glömska. Tills dess att arbetet med den här listan började för ungefär två månader sedan. Och helt ärligt kan jag inte fatta varför jag inte lyssnat mer på “The Blackening” som med lätthet är en av de bästa skivorna som gjorts. Här finns en tydlighet, en skärpa och en vrede som förflyttar berg. Robb Flynn med manskap hade genom en utdragen, nästan plågsam process lyckas här övertyga mig om att de faktiskt hade hittat rätt efter en utdragen ökenvandring.

cursed

plats 8 har jag satt “Cursed” av ROTTEN SOUND. Denna mästaruppvisning i grindcore kom ut 2011 och var ytterligare ett bevis på att den finska grindcoreorkestern tillhörde det absoluta toppskiktet i denna kompromisslösa subgenre. “Cursed” är en skiva som visar på ett band som visserligen känner reglerna inom sitt fält, men som verkligen visar på möjligheterna att fortfarande göra något eget av det. För detta är en av “Cursed”s stora fördelar – du hör direkt att detta är ROTTEN SOUND och att detta är verkligt bra grindcore.

crack-the-skye

“Crack The Skye” av MASTODON på plats 7. Den här skivan kan vara den bästa bandet har gett ut. Vissa dagar tycker jag att “Leviathan” eller “Blood Mountain” är bättre, men oftast är det bandets skiva från 2009 jag håller som bäst. MASTODON visar på “Crack The Skye” hur fantastiskt slutresultatet kan bli när alla i bandet är på samma våglängd. Detta är verkligen ett helgjutet album där jag känner att det finns en tydlig röd tråd och inte “bara” ett knippe fantastiska låtar. För nog finns det gott om hysteriskt starka låtar på den här skivan.

the-aura

“The Aura” av kanadensiska progressiva och tekniska dödsmetallmästarna BEYOND CREATION pryder sin plats 6 i min lista. Jag vet med mig att det är inte alla som håller med mig i denna bedömning, men för mitt eget anbelangande så knockade den här skivan mig i stort sett fullständigt. Det är så oerhört skönt att bli glatt överraskad och golvad av band inom den här subgenren som tar sitt värv på allvar. Och värvet bör alltid vara att skriva bra låtar, vilket BEYOND CREATION visar både här och på sin andra skiva att de verkligen kan. Det finns en oerhörd spänst och ett sväng i bandets tonkonst som jag köper rakt av.

the-dead-eye

Blev ni förvånade nu? “The Dead Eye” av THE HAUNTED på plats 5 var långt ifrån en självklarhet för mig ska ni veta. Jag har velat om, stångats mot och ständigt återkommit till den här skivan under 10 års tid, och den är unik på så sätt att jag aldrig har slutat fascineras av den trots att det är skiva som jag har varit heligt förbannad på. Ändå – 10 år efter det att den kom ut så framstår “The Dead Eye” som en portalskiva när det gäller THE HAUNTED. Här finns fortfarande bandets melodiska dödsrötter kvar i ganska stor utsträckning, men med Dolvings ryckande och slitande i dessa bojor blir skivan till en vresig, illasinnad och glödande uppvisning i nyfikenhet.

lawless-darkness-stor

På “Lawless Darkness” levererar WATAIN en stämningsfylld, nästan helt perfekt lektion i hur black metal kan förflytta berg. Därför har jag satt den på plats 4. När skivan skulle släppas 2010 tillkännagav bandet på sin hemsida att On June 7th Black Metal Will Be Reborn. Få andra band hade haft den förbannade fräckheten att våga påstå att deras kommande skiva skulle förändra musikvärlden. WATAIN gjorde det och backade upp påståendet med musik så bra att det inte gick annat än att hålla med. “Lawless Darkness” befäste bandet som ett av de absolut bästa inom black metal, vilket är otroligt imponerande då subgenren är ökänd för sin elitism och kräsenhet.

colors

Ja, jag kommer dragandes med en irriterande progressiv skiva. “Colors” av BETWEEN THE BURIED AND ME på plats 3 är en skiva som säkerligen har eller kommer reta gallfeber på många av er läsare. Själv, vilket ni säkert förstår, älskar jag den. Musiknörden i mig har jublat åt den här skivan i väldigt många år – den kom ut 2007 – och är bandets femte skiva. Anledningen till att jag gillar “Colors” så mycket är dess oerhörda nyfikenhet och benägenhet till ystra krumsprång. När dessa genomförs på det här sättet är det inte svårt att bli lite tokig av glädje.

in-the-constellation

ANAAL NATHRAKH är ett band som länge hållit en plats bland favoriterna. På “In The Constellation Of The Black Widow” från 2009 imponerar britterna så vansinnigt mycket att jag nog är beredd att utse skivan till den bästa i bandets diskografi. Alla låtarna på skivan är skrattretande bra, mäktiga, vresiga och förbannade. Trots att bandet alltid strävat efter extrema uttryck är det inte svår musik då bandet alltid lyckats med bedriften att inkorporera melodier av episk grad.

spiritual-migration

Av alla över de cirka 55.000 metalskivor som kommit ut mellan 2006 och 2015 så tycker jag alltså att “Spiritual Migration” av det andorranska bandet PERSEFONE är bäst. “Spiritual Migration” kom ut 2013 och jag satte den överst på min årsbästalista det året. Årets i särklass bästa skiva klockar in på en speltid på 1 timme, 10 minuter och 34 sekunder. Inte en enda sekund av detta är överflödig. Jag har sällan njutit så mycket av en skiva som “Spiritual Migration”. Här svetsas kompetens ihop med inspiration till en fullödig enhet som intresserar, utmanar, smeker, smäller på käften och förför på ett fullständigt briljant vis. Detta är, de facto, den bästa progressiva dädsmetallplattan som har släppts sedan NE OBLIVISCARIS kavlade ut “Portal Of I” förra året. Magi, med andra ord. Det roliga är att jag idag lyssnar ytterst sällan på NE OBLIVISCARIS. Uppenbarligen såddes ett frö från första lyssningen av “Spiritual Migration” som ledde fram till att jag idag är mer eller mindre beroende av den. Så kan det bli, haha!