Etikettarkiv: Anaal Nathrakh

Best of 2006-2015: Martin Bensch

Är det ens möjligt att lista de 10 bästa skivorna från 2006 till 2015? WeRocks skribenter gör ett försök! Först ut är Martin Bensch. 

Gott folk! Jag måste erkänna att detta kan ha varit det svåraste och roligaste jag gjort i listsammanhang. Att försöka göra en lista över 10 skivor som med sin ypperliga kvalitet förtjänar en plats över de bästa skivorna från 2006 till 2015 är inte det lättaste. Men nu kör vi!

engineering-the-void

På plats nummer 10 hittar vi ”Engineering The Void” av SOREPTION. Jag har varit ett fan av sundsvallsbandet sedan deras debutskiva ”Deterioration Of Minds” kom ut 2010. På ”Engineering The Void” visar bandet med extrem tydlighet att de är ett band som vidareutvecklar den tekniska dödsmetallen med ett ypperligt hantverk i låtskriveri. Detta är ren öronmumma och jag vet inte hur ofta jag har lyssnat på skivan, men varje gång hajar jag till över hur fantastisk den är.

the-blackening

plats 9 hittar vi en rifftornado till skiva i form av ”The Blackening” av MACHINE HEAD. Jag lyssnade oerhört intensivt på skivan när den kom ut 2007 men sen föll den i glömska. Tills dess att arbetet med den här listan började för ungefär två månader sedan. Och helt ärligt kan jag inte fatta varför jag inte lyssnat mer på ”The Blackening” som med lätthet är en av de bästa skivorna som gjorts. Här finns en tydlighet, en skärpa och en vrede som förflyttar berg. Robb Flynn med manskap hade genom en utdragen, nästan plågsam process lyckas här övertyga mig om att de faktiskt hade hittat rätt efter en utdragen ökenvandring.

cursed

plats 8 har jag satt ”Cursed” av ROTTEN SOUND. Denna mästaruppvisning i grindcore kom ut 2011 och var ytterligare ett bevis på att den finska grindcoreorkestern tillhörde det absoluta toppskiktet i denna kompromisslösa subgenre. ”Cursed” är en skiva som visar på ett band som visserligen känner reglerna inom sitt fält, men som verkligen visar på möjligheterna att fortfarande göra något eget av det. För detta är en av ”Cursed”s stora fördelar – du hör direkt att detta är ROTTEN SOUND och att detta är verkligt bra grindcore.

crack-the-skye

”Crack The Skye” av MASTODON på plats 7. Den här skivan kan vara den bästa bandet har gett ut. Vissa dagar tycker jag att ”Leviathan” eller ”Blood Mountain” är bättre, men oftast är det bandets skiva från 2009 jag håller som bäst. MASTODON visar på ”Crack The Skye” hur fantastiskt slutresultatet kan bli när alla i bandet är på samma våglängd. Detta är verkligen ett helgjutet album där jag känner att det finns en tydlig röd tråd och inte ”bara” ett knippe fantastiska låtar. För nog finns det gott om hysteriskt starka låtar på den här skivan.

the-aura

”The Aura” av kanadensiska progressiva och tekniska dödsmetallmästarna BEYOND CREATION pryder sin plats 6 i min lista. Jag vet med mig att det är inte alla som håller med mig i denna bedömning, men för mitt eget anbelangande så knockade den här skivan mig i stort sett fullständigt. Det är så oerhört skönt att bli glatt överraskad och golvad av band inom den här subgenren som tar sitt värv på allvar. Och värvet bör alltid vara att skriva bra låtar, vilket BEYOND CREATION visar både här och på sin andra skiva att de verkligen kan. Det finns en oerhörd spänst och ett sväng i bandets tonkonst som jag köper rakt av.

the-dead-eye

Blev ni förvånade nu? ”The Dead Eye” av THE HAUNTED på plats 5 var långt ifrån en självklarhet för mig ska ni veta. Jag har velat om, stångats mot och ständigt återkommit till den här skivan under 10 års tid, och den är unik på så sätt att jag aldrig har slutat fascineras av den trots att det är skiva som jag har varit heligt förbannad på. Ändå – 10 år efter det att den kom ut så framstår ”The Dead Eye” som en portalskiva när det gäller THE HAUNTED. Här finns fortfarande bandets melodiska dödsrötter kvar i ganska stor utsträckning, men med Dolvings ryckande och slitande i dessa bojor blir skivan till en vresig, illasinnad och glödande uppvisning i nyfikenhet.

lawless-darkness-stor

På ”Lawless Darkness” levererar WATAIN en stämningsfylld, nästan helt perfekt lektion i hur black metal kan förflytta berg. Därför har jag satt den på plats 4. När skivan skulle släppas 2010 tillkännagav bandet på sin hemsida att On June 7th Black Metal Will Be Reborn. Få andra band hade haft den förbannade fräckheten att våga påstå att deras kommande skiva skulle förändra musikvärlden. WATAIN gjorde det och backade upp påståendet med musik så bra att det inte gick annat än att hålla med. ”Lawless Darkness” befäste bandet som ett av de absolut bästa inom black metal, vilket är otroligt imponerande då subgenren är ökänd för sin elitism och kräsenhet.

colors

Ja, jag kommer dragandes med en irriterande progressiv skiva. ”Colors” av BETWEEN THE BURIED AND ME på plats 3 är en skiva som säkerligen har eller kommer reta gallfeber på många av er läsare. Själv, vilket ni säkert förstår, älskar jag den. Musiknörden i mig har jublat åt den här skivan i väldigt många år – den kom ut 2007 – och är bandets femte skiva. Anledningen till att jag gillar ”Colors” så mycket är dess oerhörda nyfikenhet och benägenhet till ystra krumsprång. När dessa genomförs på det här sättet är det inte svårt att bli lite tokig av glädje.

in-the-constellation

ANAAL NATHRAKH är ett band som länge hållit en plats bland favoriterna. På ”In The Constellation Of The Black Widow” från 2009 imponerar britterna så vansinnigt mycket att jag nog är beredd att utse skivan till den bästa i bandets diskografi. Alla låtarna på skivan är skrattretande bra, mäktiga, vresiga och förbannade. Trots att bandet alltid strävat efter extrema uttryck är det inte svår musik då bandet alltid lyckats med bedriften att inkorporera melodier av episk grad.

spiritual-migration

Av alla över de cirka 55.000 metalskivor som kommit ut mellan 2006 och 2015 så tycker jag alltså att ”Spiritual Migration” av det andorranska bandet PERSEFONE är bäst. ”Spiritual Migration” kom ut 2013 och jag satte den överst på min årsbästalista det året. Årets i särklass bästa skiva klockar in på en speltid på 1 timme, 10 minuter och 34 sekunder. Inte en enda sekund av detta är överflödig. Jag har sällan njutit så mycket av en skiva som ”Spiritual Migration”. Här svetsas kompetens ihop med inspiration till en fullödig enhet som intresserar, utmanar, smeker, smäller på käften och förför på ett fullständigt briljant vis. Detta är, de facto, den bästa progressiva dädsmetallplattan som har släppts sedan NE OBLIVISCARIS kavlade ut ”Portal Of I” förra året. Magi, med andra ord. Det roliga är att jag idag lyssnar ytterst sällan på NE OBLIVISCARIS. Uppenbarligen såddes ett frö från första lyssningen av ”Spiritual Migration” som ledde fram till att jag idag är mer eller mindre beroende av den. Så kan det bli, haha!

Anaal Nathrakh – The Whole Of The Law

the-whole-of-the-lawARTIST: Anaal Nathrakh
TITEL: The Whole Of The Law
RELEASE: 2016
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Brittiska extremduon ANAAL NATHRAKH har blästrat trumhinnorna med excellens under i stort sett hela karriären. Förra  given ”Desideratum” var kanske något av en mellanskiva för bandet, men ändå riktigt nöjsam i alla fall stundtals.  Med nya ”The Whole Of The Law” uppar bandet anten ganska så bra.

Det är kanske direkt felaktigt att kalla ett band som har som uttalat mål att vara soundtracket till jordens undergång för sympatiskt, men det finns en väldig trygghet i att veta att när det kommer ett nytt album från ANAAL NATHRAKH så vet jag, ungefär, vad jag kan vänta mig. Med fin precision har bandet alltid lyckats kombinera extremer med rent förbryllande hantverk när det gäller snygga melodier. Så är det även med ”The Whole Of The Law” och framför allt låtar som Hold Your Children Close And Pray For Oblivion och We Will Fucking Kill You som sticker ut som skivans starkaste låtar för mig i alla fall.

Låt vara att musiken kanske känns lite väl trygg för att jag ska tända till fullständigt, men i sedvanlig ordning svarar Dave Hunt för en brutalt oroväckande sånginsats skivan igenom. Det är otroligt hur mycket känsla han kan uttrycka genom rena gallskrik. Kolla in …So We Can Die Happy för detta gott folk.

Har du hört bandet innan så kommer du känna igen dig i den musikaliska häxkittel bandet sätter i kokning på ”The Whole Of The Law”. Av de skivor bandet har släppt på 10-talet så är den en stark skiva utan att bräcka exempelvis ”In The Constellation Of The Black Widow” som jag håller som bandets starkaste skiva.

Fredrik Sandberg: Best of 2014

Aldrig har WeRocks skribenter haft så svårt att krama ur sig årsbästalistor som detta (som musikår betraktat spretiga) 2014. Här nedan återfinns dock resultatet av Fredrik Sandbergs våndor. Mycket nöje!

10 bästa skivorna

10. ”Sun Eater” – JOB FOR A COWBOY
Tidigare har jag haft lite svårt för JFAC. Tekniskt skickliga har de alltid varit, visst, men något i deras ganska kyligt exakta dödsmetall har inte riktigt klickat hos mig. Fullständigt förälskad blir jag inte i ”Sun Eater” heller, men det vansinnigt kreativa (och närmast jazziga) basspelet lyfter in plattan på årets topp 10.

9. ”Eyehategod” – EYEHATEGOD
Doom? Slow motion-punk? Lite av varje, kanske, men oavsett etikett är detta möjligen årets ruffigaste, elakaste och på sätt och vis tyngsta platta. Bra skit, helt enkelt.

8. ”Once More ‘Round The Sun” – MASTODON
Inte alls lika bra som föregående släppet ”The Hunter”, och på sätt och vis ett MASTODON lite på tomgång. Det säger en del om bandets nivå, när det likafullt räcker till en plats på årsbästalistan…

7. ”Ótta” – SÓLSTAFIR
Slutresultatet på denna giv landar lååångt från bandets black metal-rötter, men det innebär verkligen inte att resultatet inte är lyssningsbart. ”Ótta” är en meditativ, stämningsfull och mångfacetterad resa som äger rum både i ens inre tankevärld som på ett vindpinat, kargt och uråldrigt Island. Vackert.

6. ”Foundations Of Burden” – PALLBEARER
Melankolisk tyngd brukar tilltala mig, vilket jag skyller på mitt finska sinne. När årets bästa genuint finska kandidat inom gebitet, GHOST BRIGADE, inte riktigt når ända fram till topp 10, går platsen till PALLBEARER. Deras ”Foundations Of Burden”, fylld med deppigt malande niominuters kolosser till låtar, gör sig synnerligen väl i lurarna så här under den mörka, kalla och (i södra Sverige tyvärr) blöta årstiden.

5. ”The Killing Gods” – MISERY INDEX
Den amerikanska östkustens kanske finaste döds-/grindmanglare når förvisso inte riktigt samma storslagna höjder på ”The Killing Gods” som de gjorde på ”Heirs To Theivery”, men med intelligenta låtstrukturer, löjligt kompetent trakterande av instrumenten och en kompromisslös aggressivitet räcker det ändå långt. En riktigt bra metal-platta, helt enkelt.

4. ”Believe In No Coming Shore” – FALLS OF RAUROS
När jag under 2014 har velat hänge mig åt introspektivt tankearbete, och låta min skuta styra ut på ett meditativt, musikaliskt hav, är det FALLS OF RAUROS som stått vid rodret. En skiva byggd på kontraster, innehållande såväl primalskrik, blastbeats och tremolo-plockade mollharmonier som några av de vackraste akustiska arrangemang som skådats. Det gör inte så mycket om stranden aldrig kommer, när FALLS OF RAUROS vaggar så skönt…

3. ”At War With Reality” – AT THE GATES
Av alla huvudlöst våghalsiga hopp över stupkanten som ägt rum detta år, är det sannolikt AT THE GATES som står för det mest dristiga. Att ge ut en uppföljare till den förmodligen bästa dödsmetall-plattan genom tiderna, 1995 års ”Slaughter Of The Soul”, och det 19 år senare (!) är MOD. Resultatet? ”Bara” en tredjeplats på min årsbästalista – vilket i sig är en bedrift givet den måttstock med vilken skivan mäts. Göteborgarna kan vara stolta över vad de presterar anno 2014.

2. ”Pioneers” – SIENA ROOT
70-talet låter hälsa att det lever och har hälsan. Den senaste vitamin-injektionen i det evigt unga objektet står svenska SIENA ROOT för, när de på en bastant bottenplatta av DEEP PURPLE och stomme av tidiga ZZ TOP och THE DOORS bygger årets svängigaste skivsläpp. Groove finns i överflöd, skönt flum så det räcker, och trakterandet av Hammond-orgeln är fan i mig värdigt självaste Jon Lord. Frickin’ awesome!

1. ”Desideratum” – ANAAL NATHRAKH
Det är kaosartat, mörkt, svårtillgängligt och brutalt, men samtidigt lekfullt, packat med hitrefränger och en ostoppbar primalkraft som fullkomligen vräker sig över lyssnaren. När brittiska ANAAL NATHRAKH släpper loss den best som är ”Desideratum” är det måhända olyckligt att min hjärna (så här i juletider) gör liknelsen ”en tsunami av metal”, men det kan inte hjälpas att detta är en skiva som obönhörligen sveper mig med sig. Jag kapitulerar utan villkor.

Övriga utmärkelser

Årets instrument-insats
Ett lika lätt som (för mig) oväntat val. Denna titel måste tillfalla JOB FOR A COWBOY’s basist Nick Schendzielos, givet att hans arbete på ”Sun Eater” är så oerhört intelligent, jazzigt och utöver vad som vanligtvis erbjuds i basväg på dödsmetall-plattor. Bubblare är SIENA ROOTs Erik Pettersson, som visar exakt varför Hammond-orgeln blivit ett kultförklarat instrument.

Årets sånginsats
…står Kippa i STEAK för, på deras giv ”Slab City”. Det luktar John Garcia lång väg, och är så där skavigt, skönt bluesigt. Nämnda platta för övrigt sista alster att sorteras bort från min topp 10 för året, så är du sugen på lite skön (och tung) ökenrock, bör du kolla upp detta London-gäng!

Årets mest skruvade
Blir någon förvånad om jag säger ANAAL NATHRAKH och deras ”Desideratum”? Intensivt, kaosartat, lekfullt och allmänt bångstyrigt – men också jävligt bra. Det erbjuds inte bara kaos, utan gödslas även flitigt med hitrefränger.

Årets flopp
IN FLAMES. Alltså, jag är helt för att band vågar utvecklas och ta nya steg på sin kreativa resa, så jag respekterar att Göteborgs-sönerna bryter ny mark med årets släpp, ”Siren Charms”. Det är bara det att skivan inte är… tja, särskilt rolig att lyssna på.

Årets mest oväntade
Att jag väljer att exkludera BEHEMOTH (och deras ”The Satanist”) från årets topp 10-lista. Visst är det en bra platta, och min uppskattning för bandet är intakt. Dock kvarstår faktum att jag gillar deras blackened death med mindre av ”blackened” och mer av ”death”…

Årets mest förväntade
Tja, det måste väl vara hyllningarna av AT THE GATES ”At War With Reality”? De hade allt att förlora och föga att vinna, och i skenet av det var det väntat att ingen heller skulle våga rikta allvarlig kritik mot deras första släpp på 19 år. Å andra sidan finns inte särskilt mycket fog för kritik heller, då det är en potent och välskriven dödsmetall-platta.

Årets personliga fynd
Känns lite tråkigt, kanske, att återigen namndroppa ANAAL NATHRAKH, men innan i år hade jag inte koll på dem, och om en för mig ny bekantskap går in och kniper förstaplatsen kan jag väl inte gärna välja någon annan akt här, eller hur? Dock vill jag även ge honorable mentions till en hel hög med band, däribland SÓLSTAFIR, PALLBEARER, FALLS OF RAUROS och STEAK, vilka samtliga är nya (och högkvalitativa) musikaliska vänner.

Årets sömnpiller
De flesta skulle kanske anse denna kategori som något av ett citronpris, men jag väljer att lägga en positiv spinn på det hela. ”Sömnpiller” får stå för ”en behagligt meditativ, avslappnande upplevelse”, vilket gör valet tämligen enkelt. FALLS OF RAUROS ”I Believe In No Coming Shore” innehåller förvisso såväl furiösa blastbeats, tremolo-plockade melodislingor och desperata, själasvarta vrål från sångaren, men därtill en radda oerhört eleganta akustiska arrangemang och löjligt stämningsfulla partier. Resultatet är årets vackraste (och, i positiv bemärkelse, mest sövande) platta.

Årets omslag/förpackning
MISERY INDEX ”The Killing Gods”. Vinylutgåvan, inte CD-versionen.

Årets spelning
Jag har dessvärre varit lite offside från musiken under delar av året, vilket bland annat tagit sig uttryck i ett skrämmande lågt antal bevistade live-spelningar. Följaktligen är selektionen att välja från rätt tunn, men måste jag yttra mig är det klart att AT THE GATES gig på hemmaplan i Göteborg (Trädgårn) ligger rätt bra till…

Årets låt
Det är naturligtvis fruktansvärt elakt att be om att få EN låt utpekad som årets bästa. Så elakt, faktiskt, att inte ens CIA skulle anse det vara acceptabel arbetsmetodik. Jag hänvisar därför med eftertryck till FN-konventionen om mänskliga rättigheter, och listar stoiskt TRE (vilket är en begränsning svår nog). De jag väljer är Idol med ANAAL NATHRAKH, Root Rock Pioneers med SIENA ROOT samt The Conspiracy Of The Blind med AT THE GATES.