Etikettarkiv: Barren Earth

WeRocks samlade årsbästalista 2018!

“One List to rule them all, one List to find them, One List to bring them all, and in the darkness bind them.”

Att få ihop individuella årsbästalistor brukar vara en nog bitterljuv huvudvärk för WeRocks skribenter. Att ge sig på uppgiften att knåpa ihop en gemensam lista är inte direkt lättare, men eftersom vi på WeRock nu både är listnördar och (uppenbarligen åtminstone i viss mån) masochister, gav vi oss i kast med detta.

Här följer resultatet av våra ansträngningar, och vi törs nog säga att det blir svårt att hitta ett starkare urval av tio plattor från 2018!

10. HAMFERÐ – Támsins Likam

Omdöme från Martin Bensch.

 

9. BLACK PEAKS – All That Divides

Omdöme från Fredrik Sandberg.

 

8. OCEANS OF SLUMBER – The Banished Heart

Omdömen från Martin Bensch och Fredrik Sandberg.

7. ORPHANED LAND – Unsung Prophets & Dead Messiahs

Omdöme från Amelie Schenström.

6. BARREN EARTH – A Complex Of Cages

Omdöme från Martin Bensch.

 

5. AMORPHIS – Queen Of Time

Omdöme från Fredrik Sandberg.

 

4. NECROPHOBIC – Mark Of The Necrogram

Omdömen från Robert Gustafsson och Fredrik Sandberg.

3. BEHEMOTH – I Loved You At Your Darkest

Omdömen från Robert Gustafsson, Amelie Schenström och Fredrik Sandberg.

2. TRIBULATION – Down Below

Omdömen från Robert Gustafsson, Amelie Schenström och Fredrik Sandberg.

1. HARAKIRI FOR THE SKY – Arson

Omdömen från Robert Gustafsson, Martin Bensch och Fredrik Sandberg.

Barren Earth – A Complex Of Cages

ARTIST: Barren Earth
TITEL: A Complex Of Cages
RELEASE: 2018
BOLAG: Century Media

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Att tiden lever sitt eget liv är vi nog alla mer eller mindre medvetna om. Men jag måste erkänna att jag hajade till när jag insåg att det är tre år sedan “On Lonely Towers” kom. Jag drämde i med en betygsnia och en tredjeplats på min årsbästalista för skivan som jag då utan tvekan utnämnde till bandets hittills bästa. Frågan är om “A Complex Of Cages” slår föregångaren?

Jón Aldará som tog över positionen som sångare på “OLT”  höjde minst sagt förväntningarna på “ACOC” efter den rent mästerliga vokala uppvisning han stod för på HAMFERÐs “Támsins Likam” som kom tidigare i år och rent sångarmässigt så dräper “ACOC” med sin otroliga mångsidighet. Aldarás alla vokala uttryck hanterar han med självförtroende och finess, och alltid med väldigt mycket känsla. När dessa paras med den lika stora mångsidigheten i BARREN EARTHs instrumentella leverans, ja då krävs det ingen examen i musikteori för att gå igång på nästan alla cylindrar.

Ta öppningslåten The Living Fortress till exempel. Det rent sanslösa drivet i introt är magiskt bra, med nickningar åt både OPETH och DREAM THEATER. När väl sången kommer in så väljer bandet att börja bygga nerifrån igen, och de bygger tills dess att ögonen tåras innan de vräker på med ett riff som fick mig att gallskrika av glädje. Lyssna lite extra vid 3:19 så kanske ni kommer att uppleva samma sak. Räcker det nu? Nähej då! Vid 4:35 drämmer de i ytterligare en gång med ett så tjockt riff att nackhåren reser sig. Att trummisen Marko Tarvonen dessutom lägger sig på koklockan gör det sannerligen inte sämre.

Ja, ni fattar. Jag har nämnt en låt, och är redan i gasen. Det finns några element som hindrar mig från att sätta det högsta betyget på den här skivan, men som helhet betraktat är “A Complex Of Cages” en fruktansvärt stark lyssnarupplevelse. Variationsrikedomen gör ju sitt till, och jag upplever att BARREN EARTH oftast har jobbat igenom varenda låt så att den känns färdig. Deras kärlek till dynamik uppskattar jag också. De är inte rädda för att ta tid på sig och bygga upp, som i till exempel Zeal som i slutet är ett frustande monster till låt.

Med Aldarás inträde i bandet så verkar BARREN EARTH ha fått något av en nytändning, även om jag ogärna vill använda det uttrycket om ett band som har levererat bra musik på varenda skiva. Men både “On Lonely Towers” och “A Complex Of Cages” ligger på en annan nivå i jämförelse med den tidigare diskografin och denna skivan kommer att finnas med på en hel del årsbästalistor trots de rent skrattretande starka skivor som har kommit, och kommer att komma, under 2018.

Bästa debuterna 2006-2015: Martin Bensch

WeRock fyller 10 år. Under det decennium vi har varit igång har det släppts en rent vansinnig mängd skivor – runt 60.000 om vi väljer att tro Metal Archives – och en del av dessa har raskt blivit förpassade till glömskans ekande korridorer. Men en del har stuckit ut och håller sin plats bland de skivor som bevaras för eftervärlden. I ett antal listor kommer WeRocks skribenter att lyfta fram ett antal skivor som vi verkligen tycker att du ska kolla in. Vilka är då de bästa debuterna mellan 2006 och 2015? Först ut att försöka besvara den frågan är Martin Bensch. 

the-aura
“The Aura” – BEYOND CREATION

När BEYOND CREATION 2011 gav ut “The Aura” så gjorde de sig skyldiga till att sätta sig själva i en mycket svår position, den att skapa en debutskiva som kommer ytterst nära perfektion. Jag ställde mig själv frågan om bandet någonsin skulle kunna toppa den formidabla uppvisning som denna skiva faktiskt är. Samtliga låtar ligger på en gastkramande hög nivå, liret är helt otroligt, och bandet lyckas med det väldigt svåra när det gäller teknisk och progressiv dödsmetall: de lyckas med att bli en angelägenhet för lyssnare utanför denna genrepuristiska fora.

curse-of-the-red-river
“Curse Of The Red River” – BARREN EARTH

Det är ingen hemlighet att jag är svag för metal som kommer från Finland. Den speciella ton – i brist på bättre uttryck – som återfinns i så mycket av den musik som kommer från grannlandet i öster får sin yttersta förfining på BARREN EARTHs debutskiva “Curse Of The Red River”. Detta är en skiva som i det närmaste har alla rätt. Här finns ett melodiskt anslag med slingor som får tårkanalerna att fuktas vid varje lyssning, ett smörtjockt lager av känsla för hur verkligt bra låtar skrivs och ett närmast episkt upplyftande vemod.

shrouded-divine
“Shrouded Divine” – IN MOURNING

Bandet från Falun som jag började tokdyrka vid tiden för släppet av “The Weight Of Oceans” och sedan bara har ökat på denna dyrkan när jag lyssnat på bandets bakkatalog. “Shrouded Divine” som IN MOURNING släppte 2008 är en helt fenomenalt stark debutskiva. Den låter som ett helt fullvuxet band som har spelat i betydligt fler år än vad bandet hade gjort vid den här tiden redan från första tonen har hittat en kreativ guldåder. “Shrouded Divine” är en fantastiskt mångfacetterad skiva där ett galet driv samsas alldeles naturligt med vemod och känslomässig resonans. Episkt? Jajemänsan!

the-abysmal-horizons
“The Abysmal Horizons” – KONKEROR

Jag skulle inte bli förvånad om KONKERORs “The Abysmal Horizons” dyker upp på mina medskribenters listor alls. Detta är en helt briljant skiva. En skiva som har gått varv på varv på varv då den är en platta jag aldrig vill ska ta slut. Så bra är den, och om ni likt jag, får för er att skratta lite åt bandets namn utan att ha hört skivan så lovar jag er att ni kommer att få äta upp det skrattet. Jag har aldrig njutit så mycket av att bli uppläxad som jag blev när jag lyssnade på den här skivan första gången efter att ha skrattat lite åt bandets namn. För detta är en progressiv dödsmetallskiva som sätter standarden till en rent makalös nivå. Riffen, sången, trumspelet, drivet och självförtroendet KONKEROR visar upp på den här skivan är fullständigt briljant. Det finns inte en enda svag länk i den kedja som bandet har hamrat ut på “The Abysmal Horizons” och alldeles oavsett om bandet gör en skiva till eller inte så kommer de ha gjort en skiva som förtjänar att hyllas med fanfarer och klingande spel.

duende
“Duende” – THE GREAT DISCORD

“Duende” släpptes förra året, och den imponerade väldigt mycket på mig. Så pass mycket att jag satte denna extremt ambitiösa och eklektiska skiva på plats 2 på min personliga årsbästalista. Det är nog den skiva som jag har återkommit mest till av skivorna på den listan, och det är fortfarande så att jag upptäcker saker som gör att skivan växer. Är du renodlad purist så kommer du att ha problem med den här skivan för här blandas progressiva tongångar med rens, stämning med våld – allt med samma nyfikenhet och med resultatet att den här skivan drar iväg med lyssnaren på en verkligt intressant rundtur.