Etikettarkiv: Enslaved

Hot or not? – Juli 2020

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Jettegryta
ARTIST: Enslaved
VALD AV: Amelie

Martin: Alltså, detta är ju så satans mäktigt! Det låter som att ENSLAVED har distat hela fjället och dessutom vräkt på med det episka lite extra. Detta är hetare än magma, och jag längtar redan efter mer.
Robert: ENSLAVED har de senaste släppen träffat den perfekta stormen vad gäller kreativitet och kvalitet. Detta är inte en av de bättre låtar bandet släppt de senaste årtiondet, men lik förbaskat är det lätt bästa låten i omgången och får en att dregla efter den kommande fullängdaren!
Fredrik: Alltid är det ju någon j**vel som skall vara motvalls när Hot or Not-omdömena skall knåpas ihop, och denna månad är det tydligen undertecknad som är den som är den. Jettegryta är förvisso bitvis mäktig med sina körer, stora rymd och råa svärta. Över loppet av de fem minuterna hinner det ändå bli lite jämntjockt, trots det besynnerligt knarkade breaket. (Vad hände där, liksom…?)

LÅT: Accelerator
ARTIST: Pain Of Salvation
VALD AV: Fredrik

Amelie: Det svänger, det lockar. “I do my best to fight fire with fire” sjunger Daniel Gildenlöw och jo, det eldar på ganska bra. PAIN OF SALVATION sätter med Accelerator ändå en glöd under något som kan bli till en mäktig brasa. Detta ger mest fyr och fläkt av kollegernas val denna månad.
Martin: Lika enerverande som första hälften av låten är, lika förlösande är slutet av den. Onödigt tillkrånglat trumspel gör att jag inte är överförtjust i hur låten gestaltas i början. När detta blir rakare i slutet gillar jag detta betydligt mycket mer. Om jag blir sugen på att höra mer? Nja, inte direkt.
Robert: Jag har aldrig gillat PAIN OF SALVATION och kan konstatera att det inte kommer ändra sig efter detta. Pretentiös musik för andra musiker som får mig att tänka: “operationen lyckades, patienten dog”, och den endra salvation man får är när det äntligen tar slut. Kallare än istiden, typ.

LÅT: Gardens Of Pestilence
ARTIST: Sinira
VALD AV: Martin

Robert: Svinbra, men bara halva tiden. Den här låten har ett bra driv, men inte tillräckligt intressant för nästan åtta och en halv minuts speltid. Förmodligen ger jag hela plattan en chans, men med tanke på hur mycket bra black metal det finns så behöver resterande material vara mer varierat än detta för att det ska fastna. Ljummet.
Fredrik: Visst vet jag väl redan innan jag trycker på “play” hur ett stycke som heter Gardens Of Pestilence kommer att låta? Jo, hyggligt väl faktiskt. Black metal med vissa thrashiga inslag, snygga mollslingor på gitarrerna, bra driv hos dubbeltakt-trummorna och aningen för mycket reverb på den i mixen aningen för låga sången – check. Trots förutsägbarheten gillar jag detta, vilket även fans av akter som (gamla) CROWN, SACRILEGE och DISSECTION lär ha goda möjligheter att göra.
Amelie: Ja, jo visst är detta trevligt, riktigt bra melodisk svartmetall. Men därav går också tretton på dussinet och jag hittar inget i Gardens of Pestilence som motiverar att jag ska stanna upp just vid Texas-bördiga SINIRA. Inte varmare än att jag känner att jag lugnt kan gå vidare på jakt efter hetare byten i genren…

LÅT: Distance Over Time
ARTIST: Dead Lord
VALD AV: Robert

Fredrik: Hej och välkomna till 70-talet, och en nedcabbad road trip genom solvarm landsbygd! Charmig, trivsam och inte ett dugg nyskapande nostalgi-rock från DEAD LORD, och visst – det här kan man lyssna på medan glöden tar sig och den obligatoriska grillölen dricks ur.
Amelie: Robert är nog den av oss vars val på WeRocks Hot or Not alltid brukar vara klart mest säsongsberoende. Således, mörkt som helvetet på höst och vinter – mer lattjolajban på sommaren. Och med det i åtanke är DEAD LORD ändå ett ganska sansat val och jag får ge mitt medgivande; det slår inte upp några lågor kring Distance over Time, men en helt godkänd sommarlåt detta.
Martin: Gott folk, THIN LIZZY har kommit tillbaka! Spontant var det så jag tänkte när jag hörde DEAD LORD första gången. Jag gillar detta – det svänger, det är kul att lyssna på och jag blir glad av låten. Originaliteten är ju närmast obefintlig, men detta är en perfekt låt att dricka öl till – och det är inte fy skam!

Årsbästalista 2017 – Amelie

Medan andra skribenter gallrar bland hundratals genomlyssnade skivor har Amelie detta år haft svårt att hitta inspiration att plöja en massa plattor som kanske inte har lockat vid första öronkastet. Vilket inte hindrar att kampen om de tio bästa placeringarna varit het och intensiv! Här bjuder skribenten på sitt personliga facit för året. Varsågod!

Topp 10 skivor

10. DAGOBA – Black Nova
Ett av få för mig nya band som jag lyssnat till och tyckt om i år. DAGOBA är svängig industrimetall med dödsgrowl och mycket grove. Vartefter månaderna gått har jag gillat alltmer att låta mig gungas av fransmännens sjunde platta “Black Nova”. Lätt att ta till sig och fina melodier. Omslagsbilden är skapad av Spiros Antoniou, basist tillika vokalist i SEPTIC FLESH. Skräckelsnyggt.

9. THÅSTRÖM – Centralmassivet
Trodde seriöst att jag fått nog av nytt från Thåström för flera år sedan. Släppen efter 2009 års “Kärlek är för dom” har inte nämnvärt intresserat mig. Men tydligen fanns det mer att ta och ge av ändå. “Centralmassivet” har ibland både det bett och den nerv som faktiskt anstår den institution som Joakim Thåström är i svenskt musikliv. Imponerande efter 40 år i branschen.

8. GRIFT – Arvet
Nu blir det deppigt värre i listan. Med låttitlar som Den stora tystnaden, Glömskans järtecken och Utdöingsbyggd kan en gissa vad en har att vänta sig. Detta är svartmetall som mest målar i grått i ett själsligt landskap där solen aldrig tillåts skina igenom. Sorgset och vackert. Erik Gärdefors heter upphovsmannen i enmannabandet GRIFT som med “Arvet” släppt sitt andra album.

7. ARCH ENEMY  – Will To Power
Snyggt, gediget och fyllt med svensk melodisk döds i sin prydno beskrev jag albumet som i recensionen. Och så är det, på gränsen till förutsägbart men ändock så njutbart att det renderar bandet en sjundeplats på årsbästalistan. ARCH ENEMY gör så som de vill och brukar på plattan “Will To Power”. Och det är mycket gott så.

6. ENSLAVED – E
“Dem man älskar tuktar man” eller snarare “den musik en älskar får utstå hårdast granskning”. Jag älskar definitivt ENSLAVEDs musik, så värst mycket bättre extreme metal görs inte nånstans. Så trots en ganska njugg recension, jag erkänner, återfinner vi ändå “E” på en hedersam årslisteplacering.  Mäktigt tematiskt album som kräver sin lyssnare, oerhört proffsigt på alla plan.

5. PARADISE LOST – Medusa
Inte lika berusande och självklar som 2015 års “The Plague Within”, vilken det året knep förstaplatsen på min lista i hård konkurens, men ändå en superskön doomdödsplatta från de brittiska mästarna. Vi gillar PARADISE LOST så vi gillar “Medusa”. Även om inte så mycket sticker ut, de riktiga topparna saknas här, är helheten så gjuten att den tar plattan till övre halvan av bästalistan.

4. SEPTIC FLESCH – Codex Omega
Årets storslaget pampiga. Grekiska SEPTIC FLESH inleder förstaspåret med citat ur Dantes Inferno och fortsätter i det andra med sin egen version av “tredje testamentet”. Och de litterära/mytologiska referenserna fortsätter. Lyriken matchar musiken i storvulenhet.  Omslaget är, som brukligt när frontman Spiros Antoniou står för skapelsen, skitäckligt och skitsnyggt. Finns i två varianter men omdömet är detsamma vilket du än väljer. (Jfr gärna även DAGOBA-omslaget ovan).

3. MYRHOLT – Med Samme Naal, Under Samme Maane
Myrholt är tillbaka! Ja, det har sipprat in några återutgivningar och singelsläpp senaste åren men nu i 2017 års elfte timme kommer den samlade fullängdaren ”Med Samme Naal, Under Samme Maane”. Musik och sound känns igen från tidigare släpp av Ole Alexander Myrholt,  framför allt under bandnamnet TREMOR. Traditionell black metal utan konstigheter. Tack för den!

2. SATYRICON -Deep Calleth Upon Deep
“Detta är extreme metal när den är som allra bäst, den bistert hårda ytan kombinerad med en djupt berörande innerlighet” skrev jag i min recension av “Deep Calleth Upon Deep” på WeRock i oktober. Då tyckte jag att den kanske inte nådde riktigt ända fram, bl.a. i jämförelse med det självbetitlade släppet fyra år tidigare. Under månaderna som följt har den visat sig hålla väldigt, väldigt bra.

1. SAMAEL – Hegemony
Schweiziska SAMAEL tar hem epitetet som årets bästa. “Hegemony” är en återkomst efter sex år som visar ett både moget och fortfarande högst kreativt band på sitt trettionde verksamhetsår. För mig är alltid lyriken viktig och det bidrar till helheten i denna skapelse. Flera av spåren är oerhört svåra att släppa såsom Angel of Wrath, Black Supremacy, Red Planet samt inte minst den självbetitlade Samael. 

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets metalpodd
Favoritpodden alla kategorier, Metalpodden –  en podcast om hård musik. Av mjuka killar., har i år gått från klarhet till klarhet. Efter debutåret 2016 med en underhållande och ibland något förvirrande form har “hårdrockspapporna” i år snäppat upp sig i både form och innehåll. (Med det inte sagt att det inte fortfarande varit över gränsen mycket bajssnack emellanåt, hehe…) Varannan torsdag är den bästa dagen i veckan. Fortsätt som ni gör, Tomasz och Erik!

Årets Nergal
Ingen BEHEMOTH-platta i år så en fick kolla in det nya projektet ME AND THAT MAN. Bluesig rock som svänger som tusan. Bra i sitt ställ men inget jag i första hand kommer att återvända till när jag vill lyssna till Nergals bedrifter. Till 2018 tycks det vara en ny BEHEMOTH-platta på gång? Det har iaf noterats att “magic is happening” i studion…

Årets konsert – som jag missade
Det blev ingen enda konsert för mig i år av olika orsaker… Och den tillställning jag mest önskar jag hade varit på är Close Up-båten i höstas som bland annat bjöd på ENSLAVED och favoriterna i ROTTING CHRIST. Två band jag ännu inte sett live fast jag lyssnat en sån oherrans massa timmar till deras musik. Surt.

Årets “jamen, den där lät väl jäkligt bra – varför har jag inte lyssnat mer på den?”
I musikutgivningens framrusande flodström fann jag mig i år (igen!) med knapp nöd hinna lyssna till de skivor som stod allra högst upp på önskelistan. Bland dem som fått kanske oförtjänt lite uppmärksamhet återfinns SEPULTURA, OVERKILL, LOCK UP, WOLVES IN THE THRONE ROOM med många, många fler. En ursäktande tanke sänds till alla dessa.

Årets låt
Länge, länge var denna utmärkelse vikt åt SATYRICONs fantastiska To Your Brethren In The Dark. Så kom i december ett singelsläpp inför ORPHANED LANDs i januari väntade konceptalbum betitlat “Unsung Prophets & Dead Messiahs”. Like Orpheus är till lika delar vacker orientalisk metal och (för många?) provocerande politisk/religiös kommentar. För mig blev den ett stimulerande avstamp inför nästa år; Hej musikåret 2018, jag välkomnar dig!

Enslaved – E

ARTIST: Enslaved
TITEL: E
RELEASE: 2017
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

“E” inleder med dryga tio minuters-kolossen Storm Son och avslutar med i sammanhanget närmast lättsamma RÖYKSOPP-covern What Else Is There. Däremellan ytterligare 50 minuter norsk progressiv extrem metal med vikingatema i lyrik och symbolik. Grutle Kjellson growlar i sitt eget djup och nytillskottet Håkon Vinje  sjunger rensång som bedårar. Musik och produktion är i det närmaste perfekt. Detta är i många avseenden ytterligare ett storslaget album av norska ENSLAVED.

Varför är jag då inte genomnöjd? “Kanske känns det hela lite för perfekt, lite för tekniskt, lite för välartat. Kan ibland önska att någon någonstans på vägen, slängt in aldrig så lite grus i det så väloljade ENSLAVED-maskineriet” skrev jag i avslutningen av min recension på 2015 års “In Times”. Och på den vägen fortsätter det med årets album. Maskineriet tuggar på i sex starka spår plus två s.k. “bonusspår” (som finns med på sex av sju utgåvor enligt Metal Archives, endast vinylen saknar dem).

Jag var helt beredd att “jobba” med skivan, absolut. Har på vägen läst mycket intressant om nordiska runor och konceptet i stort. Räknar också självklart med att musik av ENSLAVEDs vanliga dignitet tar sin tid att ta sig in i. Bandets album brukar växa över tid.

Trots detta.

Vart och ett av originalspåren varierar sig till den grad att jag ibland har svårt att hålla fokus på vad jag egentligen lyssnar till. Jag rakt av älskar musiken i långa stycken – mittpartiet av Sacred Horse, covern What Else Is There, refrängen i Storm Son – men jag får inget grepp om helheten. Eller rättare, jag upplever ingen helhet.  Vad som kunde vara en rågad timmes spännande varierat tungsinne blir som helhet varken hackat eller malet, möjligen snarare krossat i ojämnt fördelade stycken. Lyriken har sitt genomgående tema, men jag saknar musikaliskt tema både inom låtar och i albumkomposition. Så mycket bra musik blir i slutänden en frustrerande samling av ibland till synes godtyckligt sammanfogade godbitar.

ENSLAVED-gänget av 2017 års modell är på något sätt kanske för skickliga för sitt eget bästa? Allt som kan göras måste inte göras. Helheten blir alls inte med automatik större än summan av delarna. Ibland t.o.m. mindre.