Etikettarkiv: Testament

Årsbästalistan 2020 – Amelie

Det här handlar om musik. Jag tänker inte säga ett ord om ni-vet-vad. Här är min årsbästalista och lite annat som jag tycker är värt att nämna om musikåret 2020.

Topp 10 skivor

10. City Burials – KATATONIA
Ett band att alltid återvända till när en vill ha det sådär mörkt och mysigt. De senaste släppen har inte riktigt nått mina hjärterötter så det känns skönt att få välkomna “City Burials” och KATATONIA in på årets topplista.

9. The Gost Of Orion – MY DYING BRIDE
Listans första brittiska doom-band. Jag har inte riktigt uppmärksammat MY DYING BRIDE på tillbörligt sätt tidigare. “The Gost Of Orion” är dock en skiva som inte kan förbigås. Något ojämn är den men med några helt fantastiska och starkt berörande låtar som Tired of Tears och inledande Your Broken Shore vilket renderar albumet en plats på listan.

8. Speglar Och Rök – LASTKAJ 14
Svensk punk med LASTKAJ 14, ett band jag upptäckte med 2014 års fantastiska album ”Becksvart”. Årets platta kändes till att börja med inte riktigt lika stark, tiden arbetar dock för den, och den tar sig självklart in bland årets topp 10.

7. Of Truth And Sacrifice – HEAVEN SHALL BURN
Tyskarna i HEAVEN SHALL BURN tar hem en ren arbetsseger med sitt dubbelalbum på nästan 100 minuter. Oupphörligt intressant, uppburet av en stor dos jävlaranamma.

6. Vökudraumsins Fangi – AUÐN
Årets ”upptäckt” för mig är isländska AUÐN som med sin charmiga black metal snabbt tog sig in bland årets favoriter. Rått och känslosamt på samma gång har “Vökudraumsins Fangi” spelats otaliga gånger under mörka hösten.

5. Hunter Gatherer – AVATAR
Jag har haft en kärlek till AVATARs musik alltsedan deras debut. Dock är bandets skivor av väldigt olika karaktär och ”tramset” med förra given och låtsaslandet ”Avatar Country” gav noll och intet. Desto mer glädjande när “Hunter Gatherer” visar sig vara en av bandets bästa skivor till dags dato.

4. Obsidian – PARADISE LOST
Efter att ha placerat 2015 års ”The Plague Within” på förstaplatsen när det året sammanfattades var jag en liten aning besviken på ”Medusa” (2017). Årets album har allt vad en vill ha av PARADISE LOST och lite till i form av några fina överraskningar.

3. Uncrown – AGES
Melodisk black metal-bandet AGES dundrade in med storm med sin debut 2015 och jag placerade den högt på det årets bästalista. Vartefter åren gått gav jag nästan upp hoppet om att något mer skulle komma från bandet men så i år slog de till igen! Lika fin, lika svart och lika melodisk seglar “Uncrown” upp högt i årets lista.

2. Moment – DARK TRANQUILLITY
DARK TRANQUILLITY gör aldrig fel och här med “Moment” gör de mer än rätt. Storslaget på bandets eget ödmjuka sätt skrev jag när jag recenserade skivan och den beskrivningen håller fortfarande efter ännu ett otal lyssningar sedan dess.

1. Utgard – ENSLAVED
De norska hjältarna i ENSLAVED tronar i toppen – igen är jag benägen att tillägga, det är som en vana. Även om faktiskt förra plattan ”E” (2017) inte riktigt levde upp till mina, alltid skyhöga, förväntningar på bandet.

”Utgard” är en så gott som fulländad platta, både i enskilda delar och helheten. Jag värjer mig lite för att ge ENSLAVED ännu mer cred, de har skäppan full, men det är bara att backa och buga för kombinationen perfektion och känsla såsom den bjuds här.

Övriga betraktelser

Årets internationella debut
Tidigt på året kom den, den danska kvartetten KONVENTs debut. Fyra kvinnliga musiker som spelar rå och blytung doom där vokalisten närmast growlar örona av dig. Ta dig tid med ”Puritan Masochist”, det betalar sig.

Årets svenska debut
Mer doom! De skånska bandet MALSTEN släppte sin ”The Haunting Of Silvåkra Mill” mitt i sommaren. Ljusa nätter och mörk doom kanske inte alltid känns kompatibelt men sanningen är att ”The Haunting…” funkar i alla lägen. Ett konceptalbum med fyra fullmatade spår i en riktig skräckhistoria.

Årets omslag
Niklas Sundins konst har en aktningsvärd verkshöjd. När han nu officiellt lämnat  DARK TRANQUILLITY som gitarrist finns han ändå med i skapandet. Detta omslag är magnifikt, detaljrikedomen känns igen från Sundins tidigare arbeten men färgskalan, mättnaden, kontrasterna gör detta unikt. För att se frontbilden i större format klicka i topplistan ovan.

Några album till att uppmärksamma…
Strax utanför topp 10-listan hittar vi, utöver nämnda debutanterna MALSTEN och KONVENT även fina släpp av APOCALYPTICA, ZIFIR, TESTAMENT, KVELERTAK, VAMPIRE, UADA, MR. BUNGLE och LUSTRE. Sen finns det också en del som hamnat lite mer utanför i lyssningen än de hade bort och jag vill nämna ett par av dem särskilt.

Enmannabandet KVAEN släppte debutalbumet ”The Funeral Pyre” tidigt på året. Melodisk blackish metal. Släppet uppmärksammades en del, bland annat i Nephentes strömmade måndagssändningar där en kunde hör ett samtal med Jacob Björnfot i april. Och ändå tog det mig ända till nyss för att jag skulle ge den tid nog. Detta är ett band jag kommer hålla koll på framöver. Franska HYRGAL släppte sitt andra album sent, i december, och deras likaså melodiska black metal vill jag också lyfta fram. Kolla in albumet ”Fin De Règne”.

Och framtiden då?
Ja jag tänker inte försöka spå något längre fram än 2021 och även det känns högst vanskligt i dagens läge.

Visst har det släppts en hel massa läcker musik under 2020, men ändå inte noterbart fler album än vanligt trots att många musiker sägs sitta hemma och komponera i större utsträckning nu när pandemin hindrar alla livespelningar. Jag tror dock att det är nu som korken går ur flaskan och att vi 2021 kommer överösas av uppdämt skapande. Det välkomnar vi och sedan hoppas vi på en konsertsommar och höst som blomstrar överflödigt!

Testament – Titans Of Creation

ARTIST: TESTAMENT
TITEL: “Titans Of Creation”
RELEASE: 3/4 2020
BOLAG: Nuclear  Blast

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

TESTAMENT, legendarer i thrashgenren, håller numera fanan efter att SLAYER somnat in samtidigt som ANTHRAX, MEGADETH och METALLICA ebbat ut och blivit ointressanta. Ska man ha Bay Area-thrash med rutinerade rävar som fortfarande har bett så är det helt enkelt hit man får vända sig. “Titans Of Creation” är trettonde fullängdaren sedan debutplattan “The Legacy” släpptes -87, och man bygger fortfarande på samma grundpelare; Chuck Billys karakteristiska sång, vassa riff och solon från Alex Skolnick/Eric Peterson och galopperande svängigt trumspel, numera av Gene Hoglan. Bandet är kryddat med Steve DiGiorgio på bas, och utgör alltså en minst sagt tung kvintett.

“Titans Of Creation” följer i färdriktningen av de senaste plattorna, och bjuder på så sätt inte på några överraskningar. Det är lätt att digga hårt när bandet släpper loss pärlor som The Healers, Dream Deceiver, WWIII, illersnabba Curse Of Osiris eller någon av singlarna Children Of The Next Level och Night Of The Witch. Det är precis det TESTAMENT man förväntar sig och vill ha – men allt är ändå inte frid och fröjd i lägret, och detta är ingen oreservad hyllning. Detta är nämligen en skiva som är för lång för sitt eget bästa, och helheten hade absolut stärkts med lite resolut klippning och trimning. Ett bra exempel är City Of Angels, som visserligen innehåller en cool text och snyggt solospelande, men ändå tillåts såsa runt i över 6:40 – för att sedan följas av ganska svaga Ishtar’s Gate. Det blir lite trist, rentav.

Summerat är “Titans Of Creation” förstås inte en skiva som mäter sig med bandets diskografiska höjdpunkter – det är väl närapå omöjligt! – men helt klart tillräckligt vasst och relevant för att det slitna uttrycket “gammal är äldst i moshpiten” kan användas!

Hot or not? – Covid-19 special!

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Att musikvärlden, och då framför allt turnerande band, just nu drabbas av inställda turnéer verkar leda till att fler band låter kreativiteten flöda eller helt enkelt kör vidare med singelsläpp. Därför bjuder vi denna månad på dels ett vanligt Hot or Not? och så en Covid-19 special!

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: 666 – World Divided
ARTIST: Kreator

Martin: Jag trodde aldrig jag skulle skriva detta angående KREATOR, men detta är en trevlig låt från de tyska thrashtitanerna. Och det låter aningens för snällt och polerat för att jag ska gå igång fullständigt. Ljummet skulle jag säga.
Robert: När fan blir gammal blir han religös – och på ålderns höst gör KREATOR radiohits? Melodiöst så det förslår (släng er i väggen ARCH ENEMY!) och helt tydligt med allsång från publiken i livesammanhang i åtanke, men det struntar jag i. Jag tycker det är skitbra, så inställsamt det är!
Fredrik: När introriffet drar igång är det omedelbar gåshud, gitarrljudets skärpa och riffets driv skriker ut att detta är tufft! När låten tuggar vidare blir det dock plågsamt uppenbart att jag och den här typen av thrashig sångstil har vuxit ifrån varandra. Jag har helt enkelt svårt att inte uppfatta det där läget mitt emellan growl och raspig rensång som lite krystat. Vilket är synd, för det är egentligen en rätt trivsam hårdrockslåt.
Amelie: Lite nyförälskad blev jag i KREATOR när jag såg bandet på Skogsröjet för ett par år sedan, som liveband är de bland det tuffaste som kan ses. 666 – World Divided är dock inte något som återupplivar denna känsla. Ganska okej men inte mer.

LÅT: Circle The Drain
ARTIST: Machine Head

Amelie: Det här är absolut inte det thrashiga band som vi mötte i t.ex. fantastiska “The Blackening” för tiotalet år sedan Jag kan absolut tåla “nya” MACHINE HEAD som drar mer mot nu metal, låtar som Bastards från förra albumet “Catharsis” har helt andra kvaliteter än att maxa det hårda och rockiga. Circle the Drain har tyvärr inte så mycket av varken det ena eller det andra..
Martin: Jag har inte haft ett engagerat förhållande till MACHINE HEAD på bra länge. Det här får mig inte att omvärdera denna position. Alibi-låt från början till slut.
Robert: Jag är inte alls överens med MACHINE HEADs nyare sound, och ändå finner jag mig själv nynna med i den episka refrängen. Synd att resten av låten är rent av kass…
Fredrik: De lite argare delarna svänger rätt skönt, det finns en del fina riff här, och refrängen är genuint stark. I övrigt är det ganska radiovänliga nu metal-stuket och versens nästan poppiga framtoning lite slätstrukna. Man kan i Circle The Drain ana MACHINE HEADs kapacitet, men de släpper inte riktigt loss den.

LÅT: Memento Mori
ARTIST: Lamb Of God

Robert: Första gången jag hörde den här låten var jag ute och sprang och det var mörkt ute. När introt äntligen tog slut (det är på tok för långt!) så höll jag på hoppa ur kläderna med skrämselhicka! LAMB OF GOD har gjort den här låten i olika varianter hur många gånger som helst, men det spelar ingen roll – bra är det ju.
Fredrik: Efter två minuter osäkrar till slut LAMB OF GOD musköten och fyrar av. Salvan har väl hygglig träffbild, riffandet har bra driv och sången är som alltid härligt köttig, och det tunga breakdown-partiet svänger skönt. Men detta är ändå aningen tamt i jämförelse med vad jänkarna kan. Jämför Memento Mori med till exempel smockan Contractor, och notera hur otroligt mycket mer betvingande den senare är. Det är på den nivån jag hade önskat mig mitt LAMB Of GOD.
Amelie: Passande titel i dessa tider men hur kul är detta egentligen? Ungdomarna i denna samling av erfarna band, LAMB OF GOD bildades 1999, låter här som de brukar låta. Se-e-egt intro och därefter slamrar det iväg utan att bli så mycket roligare.
Martin: Alldeles för långt intro innan låten drar igång på riktigt. Men riffandet som då tar sin början är så underbart bra! Bra driv och sväng gör att jag får mersmak och börja längta efter mer material från LoG. Hett!

LÅT: Throw My Bones
ARTIST: Deep Purple

Fredrik: Finns väl få kultur-institutioner som har samma grundmurade renommé som DEEP PURPLE, och visst går det bitvis att ana deras storhet även här. Att skriva melodier kan de fortfarande, och gitarrspelet har likaså en viss säregen nerv. Throw My Bones bjuder på en och annan vibb av löjligt bra klassiker-plattan “Perfect Strangers”, men som helhet når man inte de höjderna här. Ljummet plus.
Amelie: Om LAMB OF GOD är “ungdomarna” så är DEEP PURPLE de riktiga åldermännen i samlingen. För det ska de ha respekt men det betyder inte att jag behöver lyssna på deras ganska tråkiga material.
Martin: Ganska trevligt småputtrigt från veteranerna. Vilken version av bandet detta är bryr jag mig inte så mycket om. Det svänger fint, men har inte speciellt mycket tyngd. Ljummet.
Robert: Gissningsvis har jag starkast relation av skribenterna till det här bandet. När de inte flummar ut för mycket och håller en skapligt kompakt låt (som här) träffar de ofta rätt (också som här). Gillar slingan som stråkarna/keyboarden levererar. Trevlig låt!

LÅT: Quick Escape
ARTIST: Pearl Jam

Fredrik: Låtens stora behållning är det funkiga basliret som likt en hungrig orm lömskt rör sig i undervegetationen, en kromatisk slingring i taget. I övrigt en habil och väl utförd rocklåt, men (nu precis som på 90-talet) inget som får mig att vilja umgås nämnvärt mycket mer med PEARL JAM.
Robert: Detta är lätt den låt som kräver flest varv för att visa sitt sanna jag. PEARL JAM är ett band i ständigt  utveckling, och gör inte alltid saker så lätt för sig. Det är en växare, detta.
Amelie:Det gick ju knappast att undvika att lyssna på NIRVANA när det begav sig på 90-talet och visst kände jag också till grungeband som SOUNDGARDEN och föreliggande PEARL JAM men det var inget i genren som lockade i någon större utsträckning. Det har inte blivit roligare med åren och jag klickar mig snabbt vidare i låtlistan bort från Quick Escape.
Martin: Stabilt från PEARL JAM som var bandet jag tyckte mest om i grungevågen från 90-talet. Detta är långt ifrån det bästa de gjort, men Eddie Vedder har fortfarande en helt egen röst som jag gillar mycket. Trevligt!

LÅT: Fall From Grace
ARTIST: Paradise Lost

Fredrik: Ett klassiskt signatur-intro från depp metal-kungarna, härligt! I övrigt är versen aningen seg, growlen är svulstig men riffet lite för standard, medan refrängen har den där episka skönheten som ett fåtal band (förutom PARADISE LOST även till exempel KATATONIA och MY DYING BRIDE) behärskar. Utan att vara någon av bandets allra bästa låter genom tiderna, den konkurrensen är alltför hård, så är Fall From Grace ändå bästa spåret i den här artikelns urval. Gott så!
Amelie: Igenkänningens glädje och en typisk PARADISE LOST-låt. Och som sådan alldeles utmärkt. Kunde varit som tagen från t.ex. 2015 års fantastiska “The Plague Within”. Tecken tyder dock på att det även finns en del nyheter på kommande plattan och det är såklart en nödvändig konst att också kunna utvecklas efter mer än 30 år i gamet. Ser mycket fram emot plattan “Obsidian”.
Robert: Standardmaterial från Halifaxgänget, numera. Extremt hög lägstanivå precis som vi vant oss vid, men den här låten känns lite grund efter ett antal varv.
Martin: Småtrevligt, men inte så mycket mer. Jag hoppas att resten av skivan är betydligt mer matig. Några snygga melodislingor och en oerhört fin produktion har visserligen Fall from Grace, men det förmår inte räcka hela vägen.

LÅT: Children Of The Next Level
ARTIST: Testament

Fredrik: TESTAMENT ger åtminstone PARADISE LOST en match om “best in test” här, med kvalitativ thrash av klassiskt snitt. Stilpoäng för de orientaliskt klingande gitarrslingorna som emellanåt förgyller, ett visst minus för det tämligen konsekventa mellantempot. Någon ytterligare tempoväxling hade gjort låten gott.
Martin: Lätt den tuffaste låten i hela inlägget! Klassisk thrash från TESTAMENT, med de fint galopperande dubbla bastrummorna från Gene Hoglan. Minus för den minst sagt idiotiska titeln. Annars är det här den bästa låten i denna omgång!
Amelie: Nu snackar vi! Fullt ös hela vägen som det ska vara, det finns inget att inte älska med denna låt. Gitarrerna, Chuck Billys röst, hela surret. Det går inte att säga “gammal är äldst” i den här samlingen men Eric Petersen och Alex Skolnick och de andra vet hur den gamla slipstenen ska dras ett varv till. Nyskapande? Nä. Hett? Javisst!
Robert: TESTAMENT kan ju thrash, så det såklart bra. Trumspel, bett i riffen, ostig titel, Chucks sång – allt sitter där det ska. Klart det är bra!