Etikettarkiv: Avatar

Listor

Halfway to Hell 2022

Lämna en kommentar

Halva musikåret 2022 har passerat. Världen fortsätter att väl illustrera den gamla kinesiska förbannelsen ”må du leva i intressanta tider”, men som vanligt finns alltid musiken till tröst, pepp och glädje. Detta år äntligen från scener igen, men så klart också i form av nya skiv- och låtsläpp. Här plockar vi WeRock-skribenter ut våra favoritkarameller så här långt. Hoppas det skall smaka!

Alla pralinerna i gottepåsen hittar ni i spellistan här under. Varför respektive bit har valts ut kan ni läsa om ni scrollar ned!

Amelie

KAMPFAR – Urkraft
Jag föll som en fura för senaste plattan Ofidians manifest (2019). Senast singeln ”Urkraft” har sin musikaliska själ gemensam med det albumets låtar och jag ser fram emot att KAMPFAR än en gång uppfyller mina önskningar i kommande album.

AGE OF DYSTOPIA – Treacherous Rats
Bästa bandet från nya bolaget Eat Heavy Metals samlingsskiva förra året och Ulricehamns stolthet, har i år släppt sin första fullängdare. ”Treacherous Rats” är precis en sån stänkare som jag hoppades och förväntade mig efter bandets tidigare singlar.

IBARAKI – Tamashii No Houkai
Hade väl aldrig trott att TRIVIUM-sångaren Matthew Kiichi Heafy skulle fängsla mig så i sitt nya projekt. Allt är kanske inte lika intressant på debutalbumet ”Rashomon” som låten Tamashii No Houkai men den står gott för sig själv och är lätt att återkomma till ofta.

SEPTICFLESH – Neuromancer
Grekiska SEPTICFLESH har typ funnits ”alltid”. Ett helt album med bandet kan nästan kännas i mastigaste laget. Inte lika lyssningsvänliga och melodiösa som t.ex. landsmännen i ROTTING CHRIST men alltid som här med tyngd och finess.

IN APHELION – This Night Seems Endless
”Det är den naknaste texten på skivan” sa Sebastiaan Ramstedt om denna favoritlåt i min intervju med honom för WeRock. Och den är ett lysande exempel på den känslofulla extreme metal som bandet bjuder på i debuten ”Moribund”. Fast jag kunde egentligen valt i stort sett vilket spår som helst. Skivan bräcker helt klart allt hittills i år!

FINAL LIGHT – In The Void
Samarbete mellan Perturbator och Johannes Persson från CULT OF LUNA. Du gissar hur tungt och ändå luftigt det blir? Ren fröjd att tungt, tungt vaggas till ro med In The Void.

ROTTING CHRIST – Holy Mountain
Detta är kanske inte det allra bästa bandet gjort, lite för lättviktigt enligt min uppfattning, men även en mellanlåt från ROTTING CHRIST platsar lätt i en sån här lista.

KVAEN – Cauldron Of Plagues
Självklart ska KVAENs andra fullängdsplatta vara representerat här. Alla låtar från albumet vore värdiga denna lista och jag har valt det första spåret som så väl representerar Jacob Björnfots musikaliska insats i världen.

THE HALO EFFECT – Days Of The Lost
Oops, en gammal låt från IN FLAMES i listan – eller? Nja och nej. Medlemmar som alla tidigare varit med i det bandet vid olika tillfällen under åren och därutav Mikael Stanne på sång. Det blir såklart mycket, mycket bra!

WATAIN – We Remain
En på sätt och vis både typisk och atypisk WATAIN-låt får avsluta min del av listan. Du får din black metal som du vill ha den men dessutom med fantastisk och effektfull sång av Farida Lemouchi i ett spår där bandet visar att man vågar ta ut svängarna.

Fredrik

FIT FOR AN AUTOPSY – Far From Heaven
För att vara FFAA lite mindre mangel och mer nyans än vanligt, nästan minnande lite om GOJIRA i de senares bästa stunder. Jäkligt hårt, jäkligt snyggt, och med uppenbara hooks. Årets hittills bästa låt inom den hårdare skolan.

THE HELLACOPTERS – So Sorry I Could Die
En härligt känslosam och skavig rockballad, med ett ben i 60-talet och det andra i det efterföljande, bluesigare årtiondet. Det visar sig att THE HELLACOPTERS i slow motion är minst lika bra som THE HELLACOPTERS i full hastighet…

NON EST DEUS – Save Us
Om man tar det bästa av ROTTING CHRIST och BATUSHKA och kör i en mixer, så får man förmodligen något likt detta. Rått, desperat, drivet och alldeles… alldeles… underbart!

SAHG – Heksedans
Kom igen, katten, det svänger ju! Ett egentligen rätt skamlöst nummer, lyssna bara på ”na-na-na-nah”-partiet efter refrängen. Imsmickrande, minst sagt. Men vad spelar det för roll, det funkar ju, och det ypperligt.

XAON – Wayward Sun
Maffigt! Här finns det både tyngd, groove och en pompöst symfonisk ådra som balanserar nära gränsen för det teatraliska, men som håller sig på rätt sida med en riktigt stark lyssnar-upplevelse som resultat.

AVATAR – Cruel And Unusual
Snortight och ettrigt riffande från göteborgarna, draperat i energisk och tämligen förbannad sång från Johannes Eckerström. Vibbar av SLIPKNOT, och det är ju inte så dumt.

KONVENT – Pipe Dreams
Tyngst hittills i år? En trögflytande flod av smält bly, hypnotiskt malande gitarr-surr och guttural growl väller fram och ödelägger allt i dess väg, och jag tycker det är ack så förföriskt!

THE SPIRIT – Of Clarity and Galactic Structures
THE SPIRIT har möjligen varit det sammantaget bästa black metal-bandet de senaste åren, och Of Clarity and Galactic Structures är inget undantag. Verkshöjden här är påtaglig, och den musikaliska resan läcker.

GHOST – Call Me Little Sunshine
GHOST brukar kunna vara lite av en vattendelare, jag vet att det finns många puritanister som principiellt ogillar den luftiga ockultism-rock  de maskerade satansprästerna producerar. Men en bra låt är en bra låt, och detta nummer svänger nu väldigt skönt, med glammigt pre-chorus och allt.

BILLY TALENT – Hanging Out With All The Wrong People
Från sött till sötare. ”Hanging Out With All The Wrong People” är en oerhört charmig bagatell, helt utan aggressioner men istället med väskan full av hooks och fina melodier. Metal? Narp. En hit? Yarp.

Martin

IN APHELION – World Serpent
Total dyrkan! Stämningen i denna massiva dänga går inte av för hackor. Med sjudande riffmästeri och kokande rytmik sätter denna låt standarden för en skiva som kan vara årets bästa.

KVAEN – Your Mighty Has Fallen
Hett efterlängtad, sjuuuuukt hypad. Ändå svarar KVAEN upp mot, ja, överträffar alla förväntningar. Det här är så krossartungt att man baxnar.

MISERY INDEX – Now Defied!
Ni märker att det är tempo som premieras så här i början? Tänkte väl det. MI bjuder upp till, sedvanlig, rensfest i vad som kan vara en av bandets bästa låtar inte bara på skivan i fråga, utan i karriären. Renssväng har aldrig låtit bättre.

DARKANE – Inhuman Spirits
Dags att bli lokalpatriotisk! DARKANE är ett av världens mest undervärderade band. När vi äntligen fick ny musik, hela nio år efter senaste plattan, då var det skönt att kunna konstatera att bandet har slipat formen till skärpa. Fy fan vad bra detta är!

GHOST – Spillways
Lätt den låt jag lyssnat på flest gånger från senaste plattan.  Sjukt beroendeframkallande är detta en uppvisning i läckert trumspel och magiskt refrängmakeri.

VORGA – Disgust
Black metal i rymden. Detta är så vansinnigt vacker musik att det är omöjligt att inte gilla den.

MASS WORSHIP – Orcus Mouth
Desperation, engagemang, förödande skönhet. Med ett gitarrarbete som krossar alla barriärer, himlastormande känslor och en utlevelse som få artister kommer i närheten av bräcker MW det mesta av utgivningen i år.

VENOM PRISON – Technologies Of Death
Tungt sväng och en sånginsats som går utanpå det mesta. Jag lyssnade nästan sönder den här låten när jag recenserade skivan och har återkommit med förfärande frekvens till den även efter att texten publicerades.

WHITE WARD – Leviathan
Black metal när den är som bäst. Traditionell i vissa delar, totalt avvikande i mycket annat. Jag älskar bruket av blåsinstrument som här kommer till sin fulla rätt.

KARDASHEV – Glass Phantoms
Bedövande vacker känslostorm till låt. Med en sånginsats som tränger innanför huden så den knottras utav bara helvete, och med episka melodier kan detta vara en av arizonabandets bästa låtar överhuvudtaget. Och det vill inte säga lite.

Robert

SCORPIONS – Rock Believer
Välkommen – den här delen av listan blir helt fri från growl och skriksång, den syftar i korthet till att följa texten på den här låtens refräng: I’m a Rock Believer like you! SCORPIONS har osannolika57 år (!) under bältet, och även om detta inte det bästa man levererat i karriären så är det hjärtligt och träffsäkert.

DAWN OF SOLACE – Erase
Icke-growl betyder inte nödvändigtvis vänt och snällt – detta är tungt, mörkt och suggestivt på det bästa av sätt. Finska DAWN OF SOLACE håller hög klass, och årets platta ”Flames Of Perdition” är inget undandtag. Bra skit!

HARDCORE SUPERSTAR – Weep When You Die
Man vet vad man får med HARDCORE SUPERSTAR. Det är jävligt bra, svängig och skön hårdrock med rätt attityd. Här med lite melankoli, och det passar det med.

EVERGREY – Heartless
Om någon hade petat på mig för 5-6 år sen och sagt att jag skulle dyrka plattorna som EVERGREY släppte så hade jag blivit förnärmad och kanske muckat handgemängsbråk (eller, ja, inte riktigt men du fattar hur det hade svidit!). Nu? Jäsiken vad bra de är. Löjligt bra, även om årets ”The Heartless Portrait” är aningen mer.. vardag? än förra given ”Escape Of The Phoenix”.

RED HOT CHILI PEPPERS  – These Are The Ways
Årets mest spelade skiva för min del. ”Unlimited Love” är återföreningen för Flea, Chad Smith och Anthony Kiedis med gitarristen John Frusciante, och resultatet är en rejäl dos livs- och spelglädje. Den här låten bjuder på sväng, känsla och ett rätt bra punkar-röj mot slutet. Med andra ord: allt som är RHCP.

SKULL FIST – For The Last Time
Dags att upp:a tempot lite – knyt näven och skicka den mot skyn när SKULL FIST visar vägen i en klassisk power-rock-metaldänga! Detta är okomplicerat och lätt att svänga med i, och höjer temperaturen på vilken fredagseftermiddag som helst!

RAMMSTEIN – Zeit
Jag gillar inte RAMMSTEIN. Ett riktigt skitband i min bok, trots att jag sett dem live där de lär vara som bäst. Tråkiga, effektsökande och extroverta upprorsmakare… så det är med en aning märklig känsla jag finner mig gilla och nynna med i titelspåret till årets platta Inte bara en gång, utan nästan varje gång den spelas på radion. Se där… en överraskning på listan?

MAULE – Summoner
Fuck-off-hårdrock av enklaste snitt. Man behöver 1 sekund ungefär, sen kan man refräng och riff, men jag gillar’t. Till skillnad från RAMMSTEIN så är detta inget ”en låt från skivan och resten har jag inte hört”, utan en representativ låt från hur det låter överlag. Bra, alltså…

CROBOT – Set You Free
Snyggt, svängigt, lättlyssnat, amerikanskt. CROBOT är allt detta och ett band för dig som gillar välproducerad läcker rock. ”Feel this” är bandets fjärde platta, och det bjuds (tack och lov!) på exakt noll överraskningar!

SANHEDRIN – Death Is A Door
Vi avslutar med Brooklynbaserade trion SANHEDRIN som mixar klassisk hårdrock med Iron Maiden. Det är alltså en härlig mix av episk metal och smutsig club-rock som bjuds, och jag har svårt att tänka mig en bättre avslutning på den här spellistan. Lite av varje, med känsla? Ja tack!

Live

Live: Avatar & Sonic Assault på Trädgårn

Lämna en kommentar

ARTIST: Avatar, Sonic Assault
EVENEMANG: Going Hunting Tour
LOKAL: Trädgårn, Göteborg
DATUM: Torsdag 10 mars, 2022

Det råder ingen som helst tvekan om att det var ett spelsuget AVATAR som nu under sin ”Going Hunting”-turné ställde sig på hemmascenen i Göteborg. Inte heller råder det någon tvekan om att kärleken mellan bandet och dess publik denna afton var ömsesidig. Trädgårn blev skådeplatsen för en synnerligen intensiv show, i ordets rätta bemärkelse!

Innan hemmasönerna var det dock dags för SONIC ASSAULT, ett förband som sprang med den äran trots visst uppförslut. Uppförslutet berodde inte på SONIC ASSAULT själva, eller egentligen ens på publiken. Trädgårn var fullsatt denna afton, stämningen god, och herrarna på scen inställda på att ge järnet till 112%. För det vill jag få sagt, att SONIC ASSAULTs mix av teknisk döds, post-black metal samt diskreta drag av hardcore och thrash här och var, kan vara bland det allra hårdaste jag har hört från en scen. Och då har jag ändå fått bröstbenet misshandlat av MISERY INDEX och min själv svärtad av BEHEMOTH just här på Trädgårn. Men SONIC ASSAULT är hårda.

Uppförslutet bestod istället just av det faktum att musiken som bjöds var så kompromisslöst brutal. En ganska stor andel av publiken, som ju ändå primärt var där för att se AVATAR med deras klart mer varierade och teatraliska anslag, hade nog en smula svårt att smälta det soniska anfallet. Trots Erik Lundbergs härliga frenesi och upprepade försök att få igång moshande i publiken, tog det sig aldrig riktigt på just den fronten. Men samtliga i bandet imponerade med teknisk färdighet och kompromisslöst manglande, så all heder åt dem för det.

SONIC ASSAULT – ett band som gör skäl för namnet!

Efter lite roddande på scen var det så dags för huvudakten, och vilken entré de gjorde! Första spår ut var Colossus, och bandet ställde upp sig som i videon, i stram givakt i samlad tropp framme vid scenkanten, med ett trumset uppställt åt John Alfredsson att maniskt hamra på. Alfredsson förtjänar för övrigt ett alldeles eget hedersomnämnande. I de allra flesta band skulle den typen av inlevelse, mimik och scennärvaro få en eventuell sångare/frontman att blekna helt, AVATARs trummis är helt klart en karaktär. Sen har förstås inte göteborgarna en vanlig frontman, utan Johannes Eckerström, och då är det baske mig inte lätt att konkurrera om huvudrollen.

Teatraliskt? Japp. Effektivt? Verkligen!

Under en stark inledning på konserten, där nämnda Colossus följs av rockiga Let It Burn, Silence In The Age Of Apes, vackra (personliga favoriten) Bloody Angel, Child samt The Eagle Has Landed, tar Eckerström sakta men säkert full kontroll över rummet och får publiken att äta ur hans hand. Som en turboladdad hybrid av Marilyn Manson och Carl-Einar Häckner, med en kort DNA-sekvens insaxad från Peter Steele, äger han scenen på ett sätt som få andra. En sann showman; dekadent, innerlig, teatralisk och sömlöst pendlande mellan allvarsamt mörker och skälmskt flirtande med publiken. Ta en detalj som den bränsledunk frontmannen använder som vattenflaska under gigget, en egentligen tämligen billig prop, men som här liksom bara funkar.

Å andra sidan, vad funkar inte denna afton? Som sagt, det märks att AVATAR njuter av att stå på scen igen, och jag upplever det också som ärligt när man innan The Eagle Has Landed deklarar att det är lite extra roligt att återigen, efter tre år, få framträda på hemmaplan. (Vi får väl ändå räkna Göteborg som det, även om Eckerström upprepat och till publikens fnissande förtjusning trycker på hur de olika medlemmarna kommer från ”Mölndal, Kållered och LINDOME!”.) Just detta mellansnack är för övrigt ett av kvällens roligaste:

-”Annars då, hur är det? Vad har ni haft för er de senaste två-tre åren?”, frågar sångaren pillemariskt. Skrattsalvor. ”Vill ni …prata… om det?”. Spridda nekande burop. ”Nej, vi skall inte PRATA om det. Ikväll har vi BÄTTRE saker för oss!”. Nästa låt brakar loss.

AVATAR och deras frontman uppvisar stort showmanship denna afton.

Nåväl, åter till händelseutvecklingen. Redan under Let It Burn hoppas det rätt friskt i publiken, och under Bloody Angel kommer kvällens första tydliga allsång igång. Nästa gång det är dags är under Paint Me Red, innan intensiteten går ner en marginell smula under A Secret Door, For The Swarm och Torn Apart. Sedan är det dags för finkänsligt vackra Gun, där sångaren sätter sig vid en flygel som jag på något obegripligt sätt har lyckats missa när de burit in.

Innan första ackordet faller tackar han publiken för att de genom sin närvaro och kärlek skänker mening åt det han och AVATAR gör, vilket återigen känns som genuint ärligt menad tacksamhet. När låtens vackra molltoner sedan klingar fram känns texten obehagligt aktuell givet nuvarande händelser i Ukraina, och kanske att den resonerar med fler än mig. Det åker nämligen upp en imponerande mängd mobillampor (samt även rätt många tändare) i luften här. I vanliga fall hade jag förmodligen tyckt att det var en aning cheesy, men just nu känns det faktiskt mest vackert.

Ikväll skulle det inte ”pratas” om det, AVATAR hade andra planer.

Efter Gun följer relativt nya singeln Going Hunting, och sen har det blivit dags för AVATAR att faktiskt rent konkret kommentera de pågående världshändelserna. Eckerström för in samtalet på Rysslands angrepp på Ukraina, och publiken uttrycker ljudligt sina känslor kring detta. Sångaren konstaterar att det inte bara är okej, utan rätt och rimligt att vara arg i nuläget, men att vi kan få utlopp för lite av dessa känslor via musiken. ”Så under den här låten, bara precis just här och nu, är det okej att känna HAT. Nu får ni hata om ni vill.”

Låten som sedan rivs av – återigen med nästan kuslig tematisk riktighet – är Tsar Bomba, och ursäkta franskan, men jävlar vilken mosh pit detta resulterar i! I princip hela halvan av lokalen närmast scenen förvandlas till ett hoppande hav av spastisk dans, hockeytacklingar och outspädd, rå energi. Även om det lugnar sig lite under efterföljande A Statue For The King är det inte med alldeles för mycket, det moshas friskt även här.

Givet AVATARs lekfullhet och hälsosamma brist på respekt för genré-gränser och konventioner, känns det helt rätt att det ordinarie setet sedan avslutas med betydligt luftigare och mer groove-orienterade The King Welcomes You To Avatar Country, komplett med såpbubblemaskin som fyller scenen och luften framför den samma med glädje och gulligt glittrande bubblor. Här lämnas faktiskt huvudrollen för ett tag över till gitarristen Jonas Jarlsby, som får ikläda sig kungarollen komplett med pompa-och-ståt-jacka och allt.

Bubblor och kärlek i luften.

Pausen innan extranumren är nästan för kort för att återkomsten på scen skall kunna kallas ett encore, det känns lite som att AVATAR inte orkar låtsas som att de inte verkligen vill få lira lite till. Efter blytunga käftsmällen Wormhole passar dock frontmannen på att retas lite en sista gång med oss i publiken:

-”När jag stod där ute i kulissen så hörde jag hur några av er ropade ’en låt till’…” Publiken börjar givetvis kraftfullt skandera just detta, vilket sångaren efter en stund hyssjar ner. ”Ja, nu hade vi ju egentligen tänkt spela lite MER än så, men man hatar ju att vara den som stannar efter att festen är slut, som dröjer sig kvar när alla vill att man skall gå hem. Det är ju pinsamt när det blir så. Och man vill ju alltid ge publiken det de vill ha, så…” Publiken skrattar lite nervöst. ”Men äh, vi kör väl. Vi hade faktiskt tänkt spela TVÅ låtar till nu!” Jubel.

Setet avslutas med två äss ur leken i form av headbanger-pärlan Smells Like A Freakshow och Hail The Apocalypse, och återigen så moshas det på rätt friskt framför scenen. Som om man egentligen inte riktigt skulle vilja lämna scenen, drar hemmasönerna sedan ut på avslutningen av sista låten till ett två minuter långt post-crescendo, där trumsmatter och rundgång blandas med publikens högljudda påhejande. Efter att sista cymbalslaget till slut har fallit fylls Trädgårn av ett kraftfullt vrål av uppskattning. Herrarna på scen har verkligen gett sitt allt denna kväll, och resultatet talar för sig själv – det är så här man bjuder på en show. Tack för det, AVATAR!

Listor

WeRock 15 år!

Lämna en kommentar

Tiden går fort när man har roligt, brukar det ju heta. Och musik är sannerligen roligt, det är trots allt den känslan som gör att den här sajten existerar. Följaktligen känns det som alldeles nyss vi här på WeRock-redaktionen firade sajtens 10-årsjubileum. Men inte desto mindre har ytterligare fem år nu förflutit, och WeRock kan skylta med 15 år i etern. Det tycker vi på redaktionen är värt att fira lite!

…och vilket är nu ett bättre sätt att fira på än att bjussa på musikaliska guldkorn från de senaste fem åren? Vad har varit hetast, tyngst, argast, vackrast, hårdast eller av annan anledning engagerat under den här perioden? Utan vidare dröjsmål här våra som vanligt spretande åsikter kring detta, i form av fem  skivor från perioden som våra skribenter vill lyfta fram, samt favoritlåtar* från respektive platta:

* Du hittar alla låtarna samlade i en spellista nedtill i inlägget!

Amelie

NETHERBIRD – The Grander Voyage (2016)
Detta är NETHERBIRDs fram till nu bästa album och en mycket stark helhet som ypperligt väl håller för upprepade lyssningar även så här mer än fem år från utgivningen. Jag kunde välja bland ett halvt dussin spår till ”bästa låt”; Hinterland, Windwards, Pillars Of The Sky, men går efter lustkänslan för dagen och då får det bli denna.
Bästa låt: The Silvan Shrine

SATYRICON – Deep Calleth upon Deep (2017)
Norska SATYRICON går alltid sina egna vägar även om banden till svartmetallrötterna ständigt finns djupt närvarande. På 2017 års platta använder Satyr inspiration från klassisk kultur i många olika lager även om plattan inte har något direkt tema. Kanske därav den hållbarhet som uppnås. Vald låt ger mig då som nu rysningar, av det sköna slaget, vid varje lyssning.
Bästa låt: To Your Brethren In The Dark

ORPHANED LAND – Unsung Prophets & Dead Messiahs (2018)
Ett tungt konceptalbum som allra bäst avnjuts som helhet. Vilket inte betyder att det inte finns en massa bra låtar att njuta av helt i egen rätt. Som förstasingeln Like Orpheus eller som här Only the Dead Have Seen the End of the War med Tompa Lindberg (AT THE GATES m.fl.) som medvokalist. ORPHANED LAND toppade årsbästalistan det året.
Bästa låt: Only The Dead Have Seen The End Of The War

Numenorean 2019NUMENOREAN – Adore (2019)
Denna platta slog ner i mitt inre med en skräll första gången jag hörde den och är lika bra varje gång jag lyssnar, en platta som växt sig enorm med tiden. Jag kan välja precis vilken låt som helst till en bästalista som denna. ”Adore” var bandets andra album och blev tyvärr det sista. NUMENOREAN lade ner tidigare i år. Ska jag välja det bästa albumet de senaste fem åren blir det utan tvekan detta. ”Adore” var den självklara ettan på min bästalista 2019.
Bästa låt: Adore

Kvaen 2020KVAEN – The Funeral Pyre (2020)
Jag väljer en skiva utanför förra årets topplista här. Detta då jag helt enkelt missade KVAENs debut tills det var ”för sent”. Desto trevligare att få lyfta den nu, inte minst Revenge By Fire har spelats ett otal gånger under året. Enmansbandet spelar en tung, melodiös och känslofylld black/pagan metal med sina rötter i Nordens mest nordliga delar, Kvänernas land. Nytt album är på gång.
Bästa låt: Revenge By Fire

Fredrik

OCEANS OF SLUMBER – Winter (2016)
Den här skivan var mitt personliga soundtrack under en omvälvande tid av mitt liv, och än idag har jag svårt att inte bli känslomässigt berörd när jag lyssnar på Cammie Gilberts fantastiska stämma. Hennes register kommer kanske bäst till sin rätt i Turpentine eller Suffer The Last Bridge, men det är bitterljuva covern Nights In White Satin som greppar min själ med mest fast hand. Verkshöjden är episk!
Bästa låt: Nights in White Satin

SOEN – Lykaia (2017)
2017 var året när jag stiftade bekantskap med SOEN, en omedelbar musikalisk förälskelse som sedan bara har fördjupats och förstärkts när de under åren mellan då och nu släppt mästerverken ”Lotus” och ”Imperial”. Men ”Lykaia” var för mig startpunkten, och givet att SOEN sedan dess är ett av mina absoluta favoritband alla kategorier således en startpunkt jag är synnerligen tacksam för.
Bästa låt: Opal

HORISONT – About Time (2017)
2017 var den starka våg av 70-talsinspirerad rock som översköljt oss med bra musik under flera år på väg att ebba ut. En av de plattor som bidrog till att sätta en snygg punkt (nåja, men ett semikolon, då) var denna, från alldeles nyligen insomnade HORISONT. Luftigt, glammigt, men inte utan nerv; vackert så.
Bästa låt: Electrical

AVATAR – Hunter Gatherer (2020)
Vi hoppar fram några år, till 2020, året när AVATAR tog steget från ”hög högstanivå, men lite för excentriska för sitt eget bästa” till ”herre jisses, där satt den!”… För mig förra årets allra bästa platta, där mjukt och hårt, teatraliskt och drivet samsas på ett helt naturligt sätt. Ett styrkebesked som med all rimlighet bör etablera AVATAR på de riktigt stora scenerna.
Bästa låt: A Secret Door

ROME – The Lone Furrow (2020)
Nu är väl Jerome Reuter, alias ROME, förvisso en singer/songwriter och inte en hårdrocks-akt, men han har alltid erbjudit gott om svärta och ekivok, trasig desperation. Dessutom har han samarbetat med akter så som PRIMORDIAL, HARAKIRI FOR THE SKY och  Adam Darski, till vardags frontman i BEHEMOTH. Så nog finns där en kärlek till metal-scenens mörker, en kärlek som från mitt håll  är besvarad. Även om ”The Lone Furrow” precis som alla hans skivor är något ojämn, är topparna oerhört vackra. Följaktligen anser jag mig lyckligt lottad över att under de senaste åren fått upptäcka herr Reuters katalog.
Bästa låt: The Angry Cup

Martin

WORMED – Krighsu (2016)
Spanska WORMED håller det tekniska dödsfortet med förödande ackuratess. Varenda skiva i bandets diskografi är bra, men ”Krigshu” sticker ut lite extra för här liras det inte bara så som vi alla förväntar oss att den här typen av musik ska låta. Här finns ett satans löd, men också ett fantastiskt sväng. Lägg till en sånginsats som straffar de flesta.
Bästa låt: Computronium Pulsar Nanarchy

PERSEFONE – Aathma (2017)
Skivan jag såg mest fram emot under 2017. Det andorranska bandet beundrar jag så fruktansvärt mycket för två saker: deras musik och att de aldrig ger upp. ”Aathma” är bandets, hittills, mest ambitiösa skiva. De tog i vad gäller det mesta förutom att skriva musik som räckte mer än en timme – gästartisterna och produktionen imponerar – och ändå finns här så mycket kvalitet från bandet självt.
Bästa låt: Prison Skin

BARREN EARTH – A Complex Of Cages (2018)
Skivan som fick mig på fall redan med första låten. Fortfarande tycker jag att den här skivan är så löjligt bra att jag nästan trillar av stolen vid varje lyssning. Det har såklart med att delarna bildar en enhet som krossar. Riffen, drivet, den finska tonen, sången och produktionen gör den här skivan till en njutning från start till slut.
Bästa låt: The Living Fortress

Devin Townsend – Empath (2019)
Fortfarande en skiva som jag återvänder till ofta. Devin Townsend lyckas med allt här – han lyckas hitta den röda tråden mellan alla sina uttryck och skapa en skiva som tar tillvara på allt bra han gjort genom åren. Dessutom är den så fruktansvärt omhändertagande och tröstande i stora stycken. I recensionen skrev jag att min favoritlåt var Borderlands, men jag har ändrat mig. Inte minst på grund av den akustiska versionen som Devin kör live.
Bästa låt: Spirits Will Collide

ANAAL NATHRAKH – Endarkenment (2020)
En av bandets absolut bästa skivor, med kanske den bästa låten de skrivit under karriären. Min kärlek till ANAAL NATHRAKH var stark redan innan den här skivan. Den blev bara större redan efter första lyssningen. Inget band kan på detta sätt sammanfoga rens med oerhört episka, magiska, refränger.
Bästa låt: Feeding The Death Machine

Robert

KATATONIA – The Fall Of Hearts (2016)
Detta är svenska veteranernas starkaste album enligt min åsikt, alldeles speciellt den fysiska utgåvan som bjuder på extraspåret Vakaren. Bandets vackra och vemodiga nerv ligger blottad på den här skivan och den har sedan släppet blivit en följeslagare. Tronade välförtjänt på Topplistan 2016! Vakaren nog inte bästa låten på skivan egentligen, men eftersom låten gjorts tillgängligt digitalt i samband med bandets släpp av udda rariteter på ”Mnemosynean” har jag valt den som representant.
Bästa låt: Vakaren

KRYPTOS – Burn Up The Night (2016)
Detta var min första kontakt med Indiska KRYPTOS och deras drivna melodiska thrash metal, så det är en skiva som är värd att lyftas fram i dessa sammanhang. Sedan dessa har man skördat framgångar med uppföljaren ”Afterburner” (2019) och ”Force Of Danger” (2021). Ingen av dem hade jag hittat utan den här vägvisaren.
Bästa låt: Burn Up The Night

PALLBEARER – Heartless (2017)
Av någon outgrundlig anledning hade jag inte den här skivan högre än på plats 10 när musikåret 2017 skulle summeras – den borde ju (såhär i efterhand) hamnat högt högt. Detta är en skiva jag fortfarande återkommer till och varje gång jag spelar den känner jag… tröst och trygghet. Märkligt.
Bästa låt: I Saw The End

HARAKIRI FOR THE SKY – Arson (2018)
”I wish I was kerosene…” Refrängen på första spåret Fire Walk With Me från österrikarnas fjärde platta ”Arson” sitter som berget och egentligen behövs inte  fler ord än så. Vackert är det, och smärtsamt. Den här skivan tog förstaplatsen när WeRocks samlade årsbästalista 2018 summerades.
Bästa låt: Heroin Waltz

MEGATON SWORD – Blood Hails Steel – Steel Hails Fire (2020)
Den här skivan får stå som representant för ett av mina favoritfenomen: att hitta skivor efter att ett musikår summerats och topplistor publicerats. Klappat och klart, sen kommer ett fynd från ingenstans och man undrar hur i hela friden man kunde missa det under året som gått?! Händer varje år, och den här heavy metalpärlan är ett bra exempel. Har ni tänkt på att det dessutom blir lite sten – sax – påse över det? Blod förlorar mot stål – stål förlorar mot eld – eld förlorar mot blod (om det är tillräckligt mycket)!
Bästa låt: Blood Hails Steel – Steel Hails Fire