ARTIST: Testament
TITEL: Para Bellum
RELEASE: 10/10 2025
BOLAG: Nuclear Blast
BETYG:6/10
SKRIBENT: Martin Bensch
Vi fortsätter med ytterligare ett gammelmansband som jag har en lång historia med. Testament har – det är jag inte ensam om – en speciell plats i hjärtat. På sistone är det det enda bandet av de gamla thrashrävarna som jag tycker är värt min tid och uppmärksamhet. Men jag märker att jag är en opålitlig lyssnare – de senaste av bandets releaser har jag knappt orkat uppbåda ens ett uns av entusiasm inför, och hade jag inte sett ”Para Bellum” skymta förbi på något ställe hade det kunnat bli på samma sätt.
Nu har jag ändå lyssnat på skivan på repeat – först blev jag helt till mig över öppnaren For The Love Of Pain som introducerar nye trummisen Chris Dovas som på typiskt Nicko McBrain-manér introducerar sig med ett fett fill och sedan fortsätter med att straffa pukorna med frenesi. Det är klassisk Testament – ett satans driv och det är inte svårt att ryckas med.
Svårare är det dock att gilla låtar som High Noon som mest känns som en dikeskörning, och där jag i ärlighetens namn är mest till mig över slutet på låten, och ett försök till powerballad(!) i Meant To Be som egentligen inte är dålig, men inte direkt hemmahörande på en Testamentskiva.
Här finns dock en hel del fina insatser, och alldeles oavsett att vissa av låtarna känns sisådär, så kan Testament sitt hantverk att lira bra att det ändå funkar för att nå upp till en acceptabel nivå. Gitarrspelet är, som vanligt, helt fantastiskt från Skolnick och Peterson och även om jag tycker att det är lite bortkastat att ha en fantombasist som DiGorgio och inte släppa fram honom mer så kan jag leva med att han ”bara” lirar för de låtar som föreligger. Att Hoglan inte finns bakom trummorna skulle vilket band som helst sörja, men Dovas lirar tekniskt sett på den nivån som thrash av kvalitet tarvar. Och Chuck Billy svarar för en imponerande sånginsats.
Så även om ”Para Bellum” inte är i närheten att hamna på årsbästalistan så är det en sympatisk skiva med flera låtar som håller hög klass.
Att ett favoritband som ROTTING CHRIST hamnar först på tionde plats på min årsbästalista beror inte på brister i albumet ”Pro Xristou” utan enbart på den höga nivå så otroligt många utgivningar har i år. Albumet är ROTTING CHRIST exakt såsom jag vill ha det och som det i princip varit de senaste 30 åren. Starkt jobbat!
Mycket svartmetall är det i min lista i år (som ofta) men lika viktig som den genrens personliga djup, är behovet av band som också har utblick, överblick och ser människan som den samhällsvarelse hon är. Exakt detta och dessutom starkt personlig och varm är punken i LASTKAJ 14s ”Djävulskorset”. Man behöver verkligen i dagens mörka värld ibland få bli Försiktigt hoppfull som också ett av spåret heter.
Ett album fyllt med känslor som fyller lyssnaren med känslor. Och så den färöiske sångaren Jón Aldará som förgyllande grädde på moset. Kinship är en platta som kan belyssnas när som helst, hur som helst, lågintensivt eller högintensivt, och hur ofta som helst.
I den interna grekiska kampen går i år YOTH IRIA segrande ur striden i min lista, före kollegerna i ROTTING CHRIST. Debutalbumet ”As the Flame Withers” (2021) var uppseendeväckande och med årets ”Blazing Inferno” tar musiken ytterligare ett steg framåt. Mindre svettigt rå och mer av elegans får du i YOTH IRIAs goth-inspirerade black metal.
Så kul att få upptäcka högklassig metal från ett för mig helt nytt land i sammanhanget, Togo i Västafrika! ARKA’N ASRAFOKOR sägs också vara Togos enda aktiva metalband så kanske inte konstigt att landet är okänt i sammanhanget. Lyriken är på engelska, franska och folkets traditionella språk, ewe. Inslag av folkinstrument och tradition, javisst, men framför allt ett varierat och spännande album.
När metal även blir en kulturgärning, historiska studier och samhällskritik kanske några tilltänkta lyssnare drar sig ett steg bakåt, vad vet jag. För mig är det alltid ett steg framåt. På sitt tredje album känns bandets robust rockiga metal ännu mer intensiv och jag låter mig mer än gärna föras med i HORNDALs berättelse om fackföreningsledaren Alrik Andersson och Storstrejken 1909. Kampen går sannerligen vidare!
År 2024 upptäckte jag på allvar 
Efter helt fantastiska ”Arkivet” (2021) var förväntningarna skyhöga och 
Debutalbumet 2022 tog många, och däribland mig, med storm. 
