Etikettarkiv: Immortal

Immortal – Northern Chaos Gods

ARTIST: IMMORTAL
TITEL: ”Northern Chaos Gods”
RELEASE: 2018
BOLAG: Nuclear Blast Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

IMMORTAL är tillbaka efter 9 år. Eller, rättare sagt, delar av IMMORTAL är tillbaka efter 9 år, då tidsglappet sen förra given ”All Shall Fall” inte bara varit full av kafferep och gemytliga skogspromenader – istället har oenigheter slitit bandet i två delar, bland annat inkluderande en tvist om namnrätten. Resultatet är att Abbath, bandets tidigare frontfigur och ikoniske sångare, lämnat för en solokarriär under egen flagg. Kvar står Demonaz, gitarrist och låtskrivare med tydlig vision om hur IMMORTAL ska låta. Med sig har han (som vanligt) Horgh på trummor samt den inlånade Peter Tägtgren på bas, samtidigt som han kliver fram till sångmicken. Det är alldeles självklart att den första frågan i ett sånt sammanhang blir… hur fasen ska det här funka?

Svaret är ett långfinger i häcken på alla tvivlare. Självklart är det här knappast nyskapande musik, och är man sedan innan inte ett fan av bandets lite säregna black metal så lär detta knappast ändra på saken. Däremot är det nog slut med att göra bandet mer eller mindre till åtlöje för dess poser (bildgoogla Abbathing så ska du få se..) och besatthet över det fingerade landet Blashyrkh. Med Demonaz i spetsen är IMMORTAL nämligen hungrigare än på bra länge, och klarar av att balansera på den där knivseggen mellan att det ska bli ostigt eller genialt på ett alldeles utmärkt sätt. Faktum är att visst har det funnits tecken vad som varit på gång (lyssna på DEMONAZ soloplatta ”March Of The Norse” från 2011 till exempel), men att man skulle leverera så här jäkla bra trodde jag nog inte.

”Northern Chaos Gods” är 8 låtar lång, och startar med dubbla knogmackor, då såväl inledande titelspåret som efterföljande Into Battle Ride båda är stenhårda och ganska snabba saker. Fint så, ändå är det när bandet drar ner på tempot som det här blir riktigt bra. Gates To Blashyrkh är så läcker. Riffet som ligger över hela Where Mountains Rise och sen får refrängen att öppna upp sig som den gör får mig att vilja skicka hjärt-emojis till allehanda bekanta.  Avslutande episka Mighty Ravendark är IMMORTALs signum i sonisk form. Och där emellan njuter vi av spår som Blacker Of Worlds, Grim And Dark samt Called To Ice. Jodå – IMMORTAL klarar sig alldeles utmärkt utan Abbath, tackar som frågar.

Betygsåttan lutar faktiskt uppåt, och det här är en skiva att placera där uppe på kommande årsbästalistor, baske mig!