Etikettarkiv: Netherbird

Årsbästalistan 2021 – Amelie

Tjoho, nu är andra pandemiåret till ända. Mycket elände överallt men ett sjujäkla musikår på albumfronten visade det sig bli. Här är min topplista för året, mycket svenskt och norskt såsom det brukar bli från min sida. Nedan listan återfinns några ytterligare musikrelaterade betraktelser med rubriker såsom Låtar som får mig att sjunga högt och skråla med och Årets bästa video – som du förmodligen inte kan se. Nöjsam läsning!

Topp 10 Skivor

10. Loss – DEVIL SOLD HIS SOUL
Vi startar topplistan relativt mjukt med brittiska DEVIL SOLD HIS SOUL, ett band jag haft nära hjärtat alltsedan debutskivan ”A Fragile Hope” 2007. Efter nästan tio års uppehåll var ”Loss” ett oväntat skivsläpp och vilket album det är! Det växer vid varje lyssning, känslorna och engagemanget i lyriken och musiken sköljer i våg efter våg över lyssnaren.

9. Death, Madness, Horror, Decay – THE LURKING FEAR
Traditionellt brutal döds med Sveriges mest trasigt growlande pipa manglar in THE LURKING FEAR på årslistan. Absolut inte en platta att lyssna på om och om igen utan paus, en får sprida ut lyssnandet lite för att mäkta med Tompa Lindbergs desperata growl och lurkarnas tungt malande döds. Men jäklar så bra detta är.

8. Visions of Trismegistos – NEKROMANTHEON
Norges metal må domineras av, men är absolut inte enbart, black metal. Det har inte minst NEKROMANTHEON visat förut och gör det igen med årets album. ”Visions of Trismegistos” kombinerar på utsökt sätt traditionell thrash metal med modern produktion. Det här är friska 33 minuters röj som stort förnöjer.

7. Lake Drinker – HORNDAL
En platta som med all rätt i år pryder samtliga av redaktionens topplistor. Riktigt lika till mig som ett par av kollegerna blev jag ändå inte av HORNDALs ”Lake Drinker” men visst är det läckert, ilsket och smart på ett sätt som visar att debuten ”Remains” inte var en engångsfullträff.

6. The Zornheim Sleep Experiment – ZORNHEYM
Kombinationen black/death kan ofta resulterar i något mycket tilltalande, däremot brukar jag inte falla för musik med alltför mycket pompa och symfoniska inslag. ZORNHEYMs andra platta utgör dock ett undantag och är ett av de album jag lyssnat som mest på sedan det släpptes i oktober. Temat med galna doktorer och mentalpatienter är inte heller det vad jag brukar önska mig. Men ”brukar” kan slänga sig i väggen här. Melodierna, svänget, medsångsvänligheten i ”The Zornheim Sleep Experiment” bara täpper till truten på allt motstånd.

5. Fortitude – GOJIRA
Skivorna på den övre halvan av årslistan är samtliga sådana att de kunnat toppa densamma vilket år som helst. Nu hamnar GOJIRA på en femte plats och det visar bara kvaliteten i årets albumutgivning. ”Fortitude” är musikaliskt experimenterande och lekfullhet, samtidigt så väldigt mycket GOJIRA. Som alltid är lyriken lika mycket värd din uppmärksamhet som musiken.

4. Arethe – NETHERBIRD
Det är alltid glädjande, och lite smånervöst, när ett favoritband som NETHERBIRD släpper nytt. Och åter har bandet gjort musik som är extremt vacker, samtidigt så vemodigt mörk och med ett existentiellt och filosofiskt djup. ”Arete” är extreme metal som sinnesvidgande drog, för att citera min egen recension. Som alltid får bandets musik mitt hjärta att darra.

3. Where The Gloom Becomes Sound – TRIBULATION
Jag har inte tidigare följt hyllningsströmmen gällande TRIBULATION, tycker att de första albumen inte var så värst intressanta. Men bandet har utvecklats och blivit allt starkare. Förra plattan ”Down Below” var riktigt, riktigt bra och med ”Where The Gloom Becomes Sound” kröner bandet sin karriär, åtminstone så här långt. Inanna, Daughter Of The Djinn, Dirge Of A Dying Soul; det går enkelt att rada upp en lång lista med fantastiska låtar från ”Where The Gloom Becomes Sound” och hela plattan är en njutning att lyssna till.

2. Wild North West – VREID
Det är hård kamp om de översta platserna i listan i år. VREID har gjort ett i stort sett fulländat verk med ”Wild North West”. Ett temaalbum som åtföljs av videor till samtliga låtar vilka tillsammans utgör en spelfilm med historiskt och filosofiskt anslag. Musiken är som alltid hos det norska bandet skickligt exekverad på gränsen till perfektion. Spännande och variationsrika utflykter i olika genrer, som progressivt 70-talssound, gör albumet exemplariskt varierat. Mäktigt.

1. Arkivet – WORMWOOD
Året 2021 toppas av svenska WORMWOOD och deras ”Arkivet”. Eller ”Vita Arkivet” som den skulle hetat innan ett visst begravningsbolag protesterade. En skiva som för lyssnaren steg efter steg ner i det helvete som vi håller på att skapa åt oss själva på vår döende planet. Sångaren Nine sprider med sitt kraftfulla och känslofulla growl ångest och desperation över lyssnaren. Bandet har varit mer sparsmakat med folkmusikinslagen denna gång vilket har lyft musiken ytterligare ett snäpp från tidigare verk.

Skivan har kanske inte den perfektion som VREIDs alster besitter men här segrar känslan, den mörka innerligheten i musiken som gör att varje lyssning är en njutningsfull plåga, eller en plågsam njutning, ett limbo där katharsis aldrig infinner sig. Faktum är att jag i min recension (i Gaffa) gav VREID högsta betyg men ändå placerar jag WORMWOOD i listans topp. Såar av speltid och lyssningsupplevelsen får avgöra här. Sällan har jag blivit lika känslomässigt berörd av låtar som här av exempelvis The Archive och The Gentle Touch Of Humanity. ”Arkivet” är utan minsta tvivel årets starkaste album.

Övriga betraktelser

Låtar som får mig att sjunga högt och skråla med
Jamen är det inte alltid en eller annan låt under året som får en att bara vilja lyssna på den om och om igen, sjunga högt och skränigt när ingen hör? Så är det i alla fall för mig och här är årets två värstingar i kategorin.

ECLIPSEs musik tror jag inte förekommit på WeRock tidigare och albumet ”Wired” har aldrig varit i närheten av att vara i åtanke för min årsbästalista. Men gör man en låt som Twilight ska man faen ha kredd i alla fall. Den snurrar på både kommersiella radiokanaler och i riksradion. Och är det någon gång en vill veva ner bilrutan, gasa på och bara gasta med så är det då. Lite kredd till Beethoven också 🙂

Keep The Devil Away har gått otaliga varv i mina spelare och är en starkt bidragande orsak till att ZORNHEYMs album “The Zornheim Sleep Experiment” faktiskt stoltserar på sjätteplats på årslistan. Också en perfekt ”alla kan inte sjunga men alla får”-låt att skräna med i. Spelar den om och om igen. Nästan så jag ibland längtar att få den ur systemet…

Årets nya skivbolag
Metalpodden har blivit med skivbolag! Eller åtminstone personerna bakom podden. I november släpptes första skivan, ”Eating The Swedish Underground: Vol. 1” med åtta tidigare osignade band, på bolaget Eat Heavy Records. Ett förbaskat bra tilltag om ni frågar mig och exempel på ett av flera band från skivan jag gärna följer upp framöver är AGE OF DYSTOPIA. Hoppas att “Vol. 2” snart följer.

Årets bästa video – som du förmodligen inte kan se.
Vad är nu detta? Ska det vara nödvändigt att länka en video som de flesta inte kan se? Ja, för det är en ganska unik video WORMWOOD presenterar, filmsekvenserna är mest dokumentära snuttar som du kan se även på andra håll. Tillsammans utgör de dock en skrämmande bild av mänsklighetens tillkortakommanden i att ta hand om vår enda planet och livet på den. Videon är åldersbegränsad och om du är över 18 år kan du begära tillträde till den. Gör det.

Wormwood – The Gentle Touch Of Humanity (Official Video)

Och här kan du så länge ändå lyssna till låten.

WeRock 15 år!

Tiden går fort när man har roligt, brukar det ju heta. Och musik är sannerligen roligt, det är trots allt den känslan som gör att den här sajten existerar. Följaktligen känns det som alldeles nyss vi här på WeRock-redaktionen firade sajtens 10-årsjubileum. Men inte desto mindre har ytterligare fem år nu förflutit, och WeRock kan skylta med 15 år i etern. Det tycker vi på redaktionen är värt att fira lite!

…och vilket är nu ett bättre sätt att fira på än att bjussa på musikaliska guldkorn från de senaste fem åren? Vad har varit hetast, tyngst, argast, vackrast, hårdast eller av annan anledning engagerat under den här perioden? Utan vidare dröjsmål här våra som vanligt spretande åsikter kring detta, i form av fem  skivor från perioden som våra skribenter vill lyfta fram, samt favoritlåtar* från respektive platta:

* Du hittar alla låtarna samlade i en spellista nedtill i inlägget!

Amelie

NETHERBIRD – The Grander Voyage (2016)
Detta är NETHERBIRDs fram till nu bästa album och en mycket stark helhet som ypperligt väl håller för upprepade lyssningar även så här mer än fem år från utgivningen. Jag kunde välja bland ett halvt dussin spår till ”bästa låt”; Hinterland, Windwards, Pillars Of The Sky, men går efter lustkänslan för dagen och då får det bli denna.
Bästa låt: The Silvan Shrine

SATYRICON – Deep Calleth upon Deep (2017)
Norska SATYRICON går alltid sina egna vägar även om banden till svartmetallrötterna ständigt finns djupt närvarande. På 2017 års platta använder Satyr inspiration från klassisk kultur i många olika lager även om plattan inte har något direkt tema. Kanske därav den hållbarhet som uppnås. Vald låt ger mig då som nu rysningar, av det sköna slaget, vid varje lyssning.
Bästa låt: To Your Brethren In The Dark

ORPHANED LAND – Unsung Prophets & Dead Messiahs (2018)
Ett tungt konceptalbum som allra bäst avnjuts som helhet. Vilket inte betyder att det inte finns en massa bra låtar att njuta av helt i egen rätt. Som förstasingeln Like Orpheus eller som här Only the Dead Have Seen the End of the War med Tompa Lindberg (AT THE GATES m.fl.) som medvokalist. ORPHANED LAND toppade årsbästalistan det året.
Bästa låt: Only The Dead Have Seen The End Of The War

Numenorean 2019NUMENOREAN – Adore (2019)
Denna platta slog ner i mitt inre med en skräll första gången jag hörde den och är lika bra varje gång jag lyssnar, en platta som växt sig enorm med tiden. Jag kan välja precis vilken låt som helst till en bästalista som denna. ”Adore” var bandets andra album och blev tyvärr det sista. NUMENOREAN lade ner tidigare i år. Ska jag välja det bästa albumet de senaste fem åren blir det utan tvekan detta. “Adore” var den självklara ettan på min bästalista 2019.
Bästa låt: Adore

Kvaen 2020KVAEN – The Funeral Pyre (2020)
Jag väljer en skiva utanför förra årets topplista här. Detta då jag helt enkelt missade KVAENs debut tills det var ”för sent”. Desto trevligare att få lyfta den nu, inte minst Revenge By Fire har spelats ett otal gånger under året. Enmansbandet spelar en tung, melodiös och känslofylld black/pagan metal med sina rötter i Nordens mest nordliga delar, Kvänernas land. Nytt album är på gång.
Bästa låt: Revenge By Fire

Fredrik

OCEANS OF SLUMBER – Winter (2016)
Den här skivan var mitt personliga soundtrack under en omvälvande tid av mitt liv, och än idag har jag svårt att inte bli känslomässigt berörd när jag lyssnar på Cammie Gilberts fantastiska stämma. Hennes register kommer kanske bäst till sin rätt i Turpentine eller Suffer The Last Bridge, men det är bitterljuva covern Nights In White Satin som greppar min själ med mest fast hand. Verkshöjden är episk!
Bästa låt: Nights in White Satin

SOEN – Lykaia (2017)
2017 var året när jag stiftade bekantskap med SOEN, en omedelbar musikalisk förälskelse som sedan bara har fördjupats och förstärkts när de under åren mellan då och nu släppt mästerverken “Lotus” och “Imperial”. Men “Lykaia” var för mig startpunkten, och givet att SOEN sedan dess är ett av mina absoluta favoritband alla kategorier således en startpunkt jag är synnerligen tacksam för.
Bästa låt: Opal

HORISONT – About Time (2017)
2017 var den starka våg av 70-talsinspirerad rock som översköljt oss med bra musik under flera år på väg att ebba ut. En av de plattor som bidrog till att sätta en snygg punkt (nåja, men ett semikolon, då) var denna, från alldeles nyligen insomnade HORISONT. Luftigt, glammigt, men inte utan nerv; vackert så.
Bästa låt: Electrical

AVATAR – Hunter Gatherer (2020)
Vi hoppar fram några år, till 2020, året när AVATAR tog steget från “hög högstanivå, men lite för excentriska för sitt eget bästa” till “herre jisses, där satt den!”… För mig förra årets allra bästa platta, där mjukt och hårt, teatraliskt och drivet samsas på ett helt naturligt sätt. Ett styrkebesked som med all rimlighet bör etablera AVATAR på de riktigt stora scenerna.
Bästa låt: A Secret Door

ROME – The Lone Furrow (2020)
Nu är väl Jerome Reuter, alias ROME, förvisso en singer/songwriter och inte en hårdrocks-akt, men han har alltid erbjudit gott om svärta och ekivok, trasig desperation. Dessutom har han samarbetat med akter så som PRIMORDIAL, HARAKIRI FOR THE SKY och  Adam Darski, till vardags frontman i BEHEMOTH. Så nog finns där en kärlek till metal-scenens mörker, en kärlek som från mitt håll  är besvarad. Även om “The Lone Furrow” precis som alla hans skivor är något ojämn, är topparna oerhört vackra. Följaktligen anser jag mig lyckligt lottad över att under de senaste åren fått upptäcka herr Reuters katalog.
Bästa låt: The Angry Cup

Martin

WORMED – Krighsu (2016)
Spanska WORMED håller det tekniska dödsfortet med förödande ackuratess. Varenda skiva i bandets diskografi är bra, men “Krigshu” sticker ut lite extra för här liras det inte bara så som vi alla förväntar oss att den här typen av musik ska låta. Här finns ett satans löd, men också ett fantastiskt sväng. Lägg till en sånginsats som straffar de flesta.
Bästa låt: Computronium Pulsar Nanarchy

PERSEFONE – Aathma (2017)
Skivan jag såg mest fram emot under 2017. Det andorranska bandet beundrar jag så fruktansvärt mycket för två saker: deras musik och att de aldrig ger upp. “Aathma” är bandets, hittills, mest ambitiösa skiva. De tog i vad gäller det mesta förutom att skriva musik som räckte mer än en timme – gästartisterna och produktionen imponerar – och ändå finns här så mycket kvalitet från bandet självt.
Bästa låt: Prison Skin

BARREN EARTH – A Complex Of Cages (2018)
Skivan som fick mig på fall redan med första låten. Fortfarande tycker jag att den här skivan är så löjligt bra att jag nästan trillar av stolen vid varje lyssning. Det har såklart med att delarna bildar en enhet som krossar. Riffen, drivet, den finska tonen, sången och produktionen gör den här skivan till en njutning från start till slut.
Bästa låt: The Living Fortress

Devin Townsend – Empath (2019)
Fortfarande en skiva som jag återvänder till ofta. Devin Townsend lyckas med allt här – han lyckas hitta den röda tråden mellan alla sina uttryck och skapa en skiva som tar tillvara på allt bra han gjort genom åren. Dessutom är den så fruktansvärt omhändertagande och tröstande i stora stycken. I recensionen skrev jag att min favoritlåt var Borderlands, men jag har ändrat mig. Inte minst på grund av den akustiska versionen som Devin kör live.
Bästa låt: Spirits Will Collide

ANAAL NATHRAKH – Endarkenment (2020)
En av bandets absolut bästa skivor, med kanske den bästa låten de skrivit under karriären. Min kärlek till ANAAL NATHRAKH var stark redan innan den här skivan. Den blev bara större redan efter första lyssningen. Inget band kan på detta sätt sammanfoga rens med oerhört episka, magiska, refränger.
Bästa låt: Feeding The Death Machine

Robert

KATATONIA – The Fall Of Hearts (2016)
Detta är svenska veteranernas starkaste album enligt min åsikt, alldeles speciellt den fysiska utgåvan som bjuder på extraspåret Vakaren. Bandets vackra och vemodiga nerv ligger blottad på den här skivan och den har sedan släppet blivit en följeslagare. Tronade välförtjänt på Topplistan 2016! Vakaren nog inte bästa låten på skivan egentligen, men eftersom låten gjorts tillgängligt digitalt i samband med bandets släpp av udda rariteter på “Mnemosynean” har jag valt den som representant.
Bästa låt: Vakaren

KRYPTOS – Burn Up The Night (2016)
Detta var min första kontakt med Indiska KRYPTOS och deras drivna melodiska thrash metal, så det är en skiva som är värd att lyftas fram i dessa sammanhang. Sedan dessa har man skördat framgångar med uppföljaren “Afterburner” (2019) och “Force Of Danger” (2021). Ingen av dem hade jag hittat utan den här vägvisaren.
Bästa låt: Burn Up The Night

PALLBEARER – Heartless (2017)
Av någon outgrundlig anledning hade jag inte den här skivan högre än på plats 10 när musikåret 2017 skulle summeras – den borde ju (såhär i efterhand) hamnat högt högt. Detta är en skiva jag fortfarande återkommer till och varje gång jag spelar den känner jag… tröst och trygghet. Märkligt.
Bästa låt: I Saw The End

HARAKIRI FOR THE SKY – Arson (2018)
I wish I was kerosene…” Refrängen på första spåret Fire Walk With Me från österrikarnas fjärde platta “Arson” sitter som berget och egentligen behövs inte  fler ord än så. Vackert är det, och smärtsamt. Den här skivan tog förstaplatsen när WeRocks samlade årsbästalista 2018 summerades.
Bästa låt: Heroin Waltz

MEGATON SWORD – Blood Hails Steel – Steel Hails Fire (2020)
Den här skivan får stå som representant för ett av mina favoritfenomen: att hitta skivor efter att ett musikår summerats och topplistor publicerats. Klappat och klart, sen kommer ett fynd från ingenstans och man undrar hur i hela friden man kunde missa det under året som gått?! Händer varje år, och den här heavy metalpärlan är ett bra exempel. Har ni tänkt på att det dessutom blir lite sten – sax – påse över det? Blod förlorar mot stål – stål förlorar mot eld – eld förlorar mot blod (om det är tillräckligt mycket)!
Bästa låt: Blood Hails Steel – Steel Hails Fire

Hot or not? – Juli 2021

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Kiss Of Death
ARTIST: Enforcer
VALD AV: Robert

Martin: Det är oerhört lätt att tycka om ENFORCER. Detta är en låt som jag blir glad av och jag vill dricka öl när jag hör den. Ett konststycke att göra något med substans med väldigt väl etablerade ingredienser. Enda minuset för mig är paniktenoren i textraden your time is over due, men det är en radanmärkning i det stora hela.
Amelie: Speedig heavy metal kan som här vara finfin underhållning. ENFORCERs musik är ingenting jag vill lägga örat tätt intill eller lyssna intensivt på men en fartfylld och trevlig låt är Kiss Of Death på många sätt.
Fredrik: Alltså, den här typen av opretentiös, solstänkt thrash är ju charmig, det går inte att förneka. Det är fin sol-och-öl-musik, och tämligen enkelt att tralla med i. Sen är Kiss of Death ingen av ENFORCERs allra vassaste kort, och så mycket mer än en trevlig bagatell blir låten aldrig. Verkshöjden är mer kebabpizza än filé mignon, så att säga. Men nu, under en gassande juli-sol, sitter den  (precis som den där kebabpizzan) fint!

LÅT: Void Dancer
ARTIST: Netherbird
VALD AV: Amelie

Fredrik: Efter ett för all del hyggligt vackert men för långt intro tuggar Void Dancer till slut igång. Först ganska lågmält och i lugnt tempo, men efterhand med mer tryck och en ganska svulstig ljudbild. Vackert, stämningsfullt och rätt pampigt, men möjligen utan den där riktiga nerven som skavar, krokar tag och drar ner en i fördärvet. Men snyggt nummer, absolut!
Martin: Med råge den bästa låten i månadens startfält. Satan så bra detta är! Känslan, mäktigheten, innerligheten är helt magiska ingredienser i denna lavaheta låt som gör att jag börjar längta intensivt efter kommande plattan.
Robert: NETHERBIRD fortsätter sin resa med episk och lättsmält melodisk black (?) metal, och det rasande snyggt. Det borde falla undertecknad rejält på läppen, men precis som med tidigare släpp av bandet finner jag mig märkligt oberörd?

LÅTSolaris
ARTISTObscura
VALD AVMartin

Robert: Detta är en låt med rejält tuggmotstånd! Det händer så mycket att man näppeligen klarar att dissekera den omedelbart, framförallt är jag förtjust i gitarrsolospelet som dominerar minut 3 till 4, det är en härlig blandning av Yngwie-neo och moderna känslor. Oväntat stark låt för att vara så meckig!
Fredrik: Tekniskt, meckigt och hårt. Bitvis riktigt maffigt i de mest manglande bitarna, men jag fastnar tyvärr på en liten men naggande ond detalj, nämligen det faktum att basen emellanåt (när den spelar lite ljusare slingor) mest låter som en leksaks-synth helt utan riktigt bastryck. Basliret i sig är skickligt, det är inte problemet, men soundet blir ett plastigt ploppande. Synd, för i övrigt finns det gott om kompromisslös energi i låten.
Amelie: Nu blir det fart på riktigt! Både snabbt och hårt så hjärtat riskerar ta ett par extra skutt, eller hoppar över ett slag. Vokalisten i OBSCURA har ett röstläge någonstans mellan Tompa Lindberg och Angela Gosow – och det är gott beröm. Glödhoppor sprider hetta omkring sig.

LÅT: Arrows In Words From The Sky
ARTIST: Machine Head
VALD AV: Fredrik

Robert: MACHINE HEAD har efter “The Blackening” 2008 befunnit sig på ett sluttande plan. Inte konstigt det, den skivan befinner sig på magiska höjder, men med varje år som går blir det tydligt att bandet försöker mer och mer krampaktigt. Det här är inte en dålig låt (tvärtom hyggligt bra), men man vet ju att MACHINE HEAD i sin glans dagar hade ätit detta till frukost…
Amelie: En måste respektera ett band som så kraftigt ändrar musikalisk riktning efter ett kvartssekel av framgångsrika år som MH har gjort. Men måste en älska den nya musiken för att bandet tidigare varit en favorit? Absolut inte – och med allt detta sagt är det här en riktigt bra låt. Bitvis finstämd och bitvis hettar det till ordentligt.
Martin: Detta är inte helt dåligt – gitarrsolot är helt fantastiskt bra – men sänks av breakdownet som kommer direkt efter, och det känns som om MACHINE HEAD fortsätter att blanda väldigt högt och lågt. Ljummet med dragning mot varmt skulle jag säga.