Etikettarkiv: Netherbird

Årsbästalistan 2019 – Amelie

Det brukar ju talas om “det dekadenta 20-talet”, så det är med tillförsikt och livsaptit vi på WeRock-redaktionen ser fram emot det nyfödda decenniet. Innan vi ger oss i kast med det återstår dock att summera vad som var störst, bäst och vackrast under det förra årtiondets avslutande musikår.

Först ut med sin analys av 2019 är Amelie.
Övriga utmärkelser och betraktelser hittar du efter topplistan!

Topp 10 album

10. IN FLAMES – I, The Mask
Välkomna tillbaka! IN FLAMES gjorde come back i mitt liv 2018 med Borgholm Brinner, bandets egna festival. Att de därefter skapade en skiva som innehåller mycket av den glöd jag saknat i de senare årens album gör att jag med glädje bereder “I, The Mask” en plats på årets topplista, även om placeringen får anses medioker för ett band som jag har älskat sönder och samman under årens lopp.

9. RAISED FIST – Anthems
Sent på året kom det efterlängtade albumet av Luleås stolthet RAISED FIST. Lätt att älska är “Anthems” men kanske inte med samma musikaliska bredd och frenetiska ilska som 2015 års “From The North”. Inte omöjligt den hade tagit sig högre upp på listan om den haft lite längre tid på sig sedan släppet. Gott så här dock.

8. ROTTING CHRIST – Heretics
Att placera “en besvikelse” på årets topp 10-lista säger bara det mesta om bandets kapacitet och mina förväntningar på en ny skiva av de grekiska bröderna. Många är det som har hyllat “Heretics” men för mig är den ändå något för enkel och avskalad för att jag ska placera den högre bland årets bästa skivor. Inte samma djup som de senaste albumen “Rituals” och “Κατά τον δαίμονα εαυτού”. Jag vill ha mitt ROTTING CHRIST med rejält tuggmotstånd!

7. CULT OF LUNA – Dawn To Fear
Detta är ett album at återkomma till, igen och igen. CULT OF LUNA gör på inte sätt mindre komplex musik denna gång, även om inte låtarna är inordnat i ett koncept såsom ume-bandet annars vant oss vid. Inget koncept men väl anas en tematik kring den era och det samhälle vi och vår planet gemensamt befinner oss i. Förtvivla, förfäras och förtrösta med “Dawn To Fear”.

6. ALCEST- Spiritual Instinct
Ah, så behagligt spännande och musikaliskt varsamt ALCEST behandlar sitt material och lyssnarens sinnen. Jag har inte fördjupat mig i fransmännens shoegazande post metal tidigare men med “Spiritual Instinct” är jag en av bandets dyrkare för framtiden. Och en fjärdedel av lyriken, som spåret Sapphire, framförs på ett av sångaren påhittat språk – bara en sån sak!

5. OPETH – In Cauda Venenum
Vilket galet påhitt! Spela in samma musik med två verioner av texten, på svenska respektive engelska. Och så bra det blev. Mikael Åkerfelt och hans OPETH har blivit alltmer fria i sitt uttryck vartefter åren går. Inte alltid till det bästa enligt mig som saknar dödsmetallens era – men här är det bara att kapitulera. Trots det hopplösa tilltaget att lägga in samplat tal (Olof Palme, barnröster mm)  som är kul högst en gång är denna dubbelplatta en fantastisk skapelse som bjuder på de allrasom vackraste variationer.

4. VAK – Loud Wind
Kommer det en promo från Indie Recordings är det så gott som alltid något värt att lägga sitt öra till, så ock denna gång. Svenska VAK har visat sig vara en ypperligt trevlig bekantskap och “Loud Wind” en platta som verkligen gått varv på varv på varv under årets gång. Groovig och tung musik, småläskiga texter men på intet sätt svårlyssnat. Känns roligt att få sätta för mig helt ny svensk musik så här högt på årslistan.

3. NETHERBIRD – Into The Vast Uncharted
Ett älskat band som i år återkom efter sin dittills bästa platta, 2016 års “The Grander Voyage”. Årets platta är i grunden lika bra, musiken och lyriken, men har inte ätit sig riktigt lika djupt in under skinnet på mig. Ändå hamnar den alltså på bronsplats i årslistan vilket säger en hel del om kvalitet och om min kärlek till bandets musik.

2. KAMPFAR – Ofidians Manifest
Det här var roligt! Bland alla norska band jag lyssnat på och gillar högt har jag ändå tidigare undgått att riktigt lägga märke till det sedan 1994 aktiva KAMPFAR. Bandets black metal med aning av folkmusikinslag är blödande vass och grymt vacker. Lyssna på fantastiska konceptalbumet “Ofidians Manifest” från start till mål och när du sedan vill ha mer – tja, förra albumet “Profan” blir en god påfyllnad.

1. NUMENOREAN – Adore
Detta blev kärlek vid första ögonkastet, eller i varje fall vid första lyssning när jag fick lägga händerna på denna post black/shogazing metal-skiva. Skivbolaget var kloka nog att skicka med texterna till skivan redan från början (de borde de alla göra när det gäller mig, det betyder så mycket!) och där satt jag och lyssnade och tog del och blev drabbad.

Kanadensiska NUMENOREAN (ja, det är även ett folkslag i Tolkiens lore) bjuder på känslomässig intensitet och musikalisk integritet i så stora skopor att jag sitter/står/går som förhäxad varje gång jag lyssnar. Inte någon gång vill jag vara någon annanstans i musiken, varje del i helheten är nödvändig och gör gott. Samtidigt som det är  plågsamt vackert och smärtsamt nära. Det skär i hjärtat men på det hela taget är det väl det som är den bästa musiken? Den som når ända in till hjärterötterna.

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets festivalupplevelse – GMF
Äntligen, äntligen kom jag iväg till Gävle och Gefle Metal Festival efter många gångers “tänkte, men det blev inte så”. Och vilken på många sätt perfekt festival detta är! Genomgående musik inom de riktigt tunga metal-genrerna. Band både bland dem som kan kallas “over-” och “underground” och ofta just på gränsen. Så bra line up att det var svårt att få till några mat- och vilopauser alls under festivalens två dagar.

Därtill ett alldeles lagom omfång, två större scener och en mindre, 5-6 000 besökare/dag. Överblickbart. Bra öl och hyfsad mat, och vem begär egentligen mer än hyfsad mat på en festival? Ett bokförlag bland försäljarna, vattenutdelning i påfyllda muggar och mycket smidig inpassering var några av smådetaljerna som ger extra plus.

Bästa konserterna var för mig norska SATYRICON och schweiziska ELUVEITIE som jag såg för första gången. Nästa festival förlängs till tre dagar och 2020 års line up ser ut att bli galet bra så det blir med största sannolikhet ett nytt besök då.

Årets genre(r) eller – Hur mycket bottenlös ävja kan en egentligen smälta?
En hel del visar det sig! Det har varit särdeles mycket sludge och doom och groove och dovt sväng i år, ovanligt för mig. Det avspeglar sig i topplistan framför allt med VAK och CULT OF LUNA (fast CoL är ju inte precis någon nyhet). Men också i en mängd övriga riktigt bra plattor som hamnat strax utanför denna lista; MONOLORD, PYRAMIDO, NOVARUPTA, WORMWOOD (ja, Bottenlös ävja är deras låt) med flera. Och CANDLEMASS såklart, genomgående svenskt ser jag nu. Många roliga upptäckter.

Årets videor – en vacker och en läskig
Ja, kanske inte riktigt rätt att ha denna kategori i år, så lite musikvideor som jag konsumerat. Men. Denna är snygg nog att uppmärksammas utan jämförelse. Kategorin “ung kvinna/flicka springer genom naturen i fladdrande vit klänning (ofta jagad av en monstruös människa/varelse)” fast i ALCESTs variant, kraftfullt och vackert.

Och här kommer en till. VAK har som nämnts ovan några riktigt creepy, och bra, texter till låtarna på “Loud Wind”. En favorit är The Birds of Earth som ger kalla rysningar i de associationer den skapar. Sen kommer bandet med nedanstående video – obehagligare än vad min hjärna kunnat tänka ut själv men ack så snygg.


Sent på året…

…kom albumet “Solens Soenn og Maanens Datter” med norska favoritartisten Myrholt. Finns ännu inte på Spotify, men däremot som helhet på Youtube. Riktigt rå norsk black metal. Vacker titel. Mer vill jag inte kommentera innan jag fått tid till vidare lyssning. Så ingen chans till listplacering för Ole Alexander denna gång.

En himla massa bra ny musik
Jag har lyssnat på så sjuuukt mycket ny musik under detta år! Det har stimulerats av att vi på WeRock har kört konceptet Hot or Not? med nya låtar att tycka till om varje månad. Och på Gaffa presenter vi (mest jag för närvarande) en veckovis Spotify-lista med sprillans ny musik av det hårdare slaget. Jag välkomnar att fortsätta 2020 på samma sätt!

Årets “Från början till slut”
Nej, jag tänker inte sluta tjata… NUMENOREAN förtjänar så många fler som lyssnar på dem. Och det är ju ändå ett par steg att både ta sig till Spotify och sedan leta upp bandets “Adore”, så vassegoa att lyssna här, från början till slut!

Och med det önskar jag våra läsare ett gott nytt år och ett gott nytt musikdecennium!

WeRock this Christmas – lucka 9

Ho, ho, ho, nu lackar det mot jul!

Det må vara kallt och ruggigt ute, men i sinnet brukar lite extra värme gentemot nära och kära infinna sig när dopparedan drar närmare. Då vi här på WeRock givetvis håller er läsare kära, vill vi så klart ge er lite hårda klappar nu så här i juletid.

Varje dag kommer vi därför att ha en lucköppning, där det bakom varje lucka döljer sig en lite extra bra låt från året som gått. För ärligt talat, det finns väl få bättre sätt att runda av året än till ackompanjemang av dess allra finaste hårda musik, eller hur?

Time to sleigh!

09 December
Midvinternatt… – ja ni vet hur den går nu,
det blir svart som vid midnattstimmen.
Inte sova utan lyssna det får du
när vi äntrar kvicksilverhimmeln.

Månen går så tyst och stilla
snöns vithet är bara en synens villa,
när svensk jävla svärta gör saken,
endast du – och musiken – är vaken…

ÖPPNA LUCKA 9 HÄR!

Best Of 2016 – Amelie

På WeRock har vi ju den i sammanhanget nästan lite “udda” vanan att faktiskt låta året ha sin gång fullt ut innan vi gör våra årsbästalistor. Det innebär att läsarna får vänta lite längre på dem men å andra sidan finns chans även för sena släpp att landa på topplistorna. Här och nu är det Amelie som våndats klart för denna gång och ger er Årets Bästa Album!

Topp 10 skivsläpp

10. “Primaeval Pantheons”- BORNHOLM
Jag blev genast väldigt charmad av ungrarnas i BORNHOLM melodiska black metal. Namnet känns mäkta trist, men antagligen är det exotiskt i Ungern att uppkalla sitt svartmetallband efter en avlägsen liten dansk ö. Det gråtrista bandnamnet hindrar dock inte att BORNHOLM gör väldigt trivsam musik att behagligt sjunka ner i.

Inte alltför svårlyssnat, rotad i traditionell black metal med viss folkmusikinspiration och fina melodier, ett mycket hållbart koncept har det visat sig i det lite längre loppet.

9. “Degradead” – DEGRADEAD 
Jag har alltid haft hjärta för stockholmsbandets melodiska death metal. Genom den femtonåriga karriären har DEGRADEAD varit trogna sitt sound. Sångaren Michael Sehlin, numera även i ENGEL sedan några år tillbaka, har alltid haft en tilltalande röst som utvecklats än mer över tid.

På den femte och självbetitlade plattan finner vi sympatisk musik från ett sympatiskt band. Här finns både sånt som känns skönt bekant från tidigare plattor och annat som t.ex. den otypiska The Extinction, för övrigt ett av skivans bästa spår.

8. “Seraphical Euphony” – HYPERION
Om jag inte minns fel det var tips på NETHERBIRD-sångaren Nephentes fb-sida som gjorde mig nyfiken på detta band. Svenska HYPERION bildades 2007 och “Seraphical Euphony” är sexmannaorkesterns fullängdsdebut. Snygg melodisk black metal är jag alltid glad i, och denna måste som synes i årets lista inte alltid komma från Norge.

Gitarrist Erik Molnar har ävenså i livesammanhang gjort tjänst hos nämnda NETHERBIRD, samt spelar också i MIST OF MISERY, ett annat intressant band i den melodiska svartmetallskolan som även de släppt en finfin platta i år.

7.  “7” – EL CACO
Jag kan inte kalla det annat än slump att jag begynte lyssna till EL CACOs sjunde album betitlat just “7”, och krokades upp totalt. Stoner rock är inte den genre jag självmant söker upp. Men detta. Det svänger så överjävligt att jag blir alldeles begeistrad var gång jag hör t.ex. Curious, Reach Out eller The Silver Light. Och det är så vackert. Trots en del ganska allvarsamma teman i texterna gör denna musik mig så himla glad. En ren energikick är vad det är.

Tack EL CACAO och Norge för denna platta, detta år då inget av mina favo-bm-band från grannlandet gjort sig plats på listan. (Och nä, jag har inte ansträngt mig speciellt för att “7” ska hamna just som nummer sju på listan, det föll sig så av sig självt.)

6. “Hardwired…To Self-Destruct” – METALLICA
Med risk att det upplevs tjatigt säger jag som många andra om METALLICAs platta; vilken vitalitet, vilka melodier, vilken sånginsats av Hetfield! Och liksom flera andra känner jag att visst kunde bandet gallrat något bland materialet, fast egentligen stör det mig inte särskilt. Några fillers bland en mängd killers är helt okej så att säga. Och det finns så mycket bra musik på denna platta!

Singeln Atlas, Rise är en favorit liksom Halo on Fire, Dream No More och Spit Out The Bone. Bland andra. Bra jobbat helt enkelt.

5. “Atoma” – DARK TRANQUILLITY
Med underbart vackra melodier, angeläget reflekterande lyrik och Mikael Stannes röst, outstanding i sitt slag, har “Atoma” sedan den kom placerat sig som ett av bandets allra bästa album. Inte illa hopknåpat av en grupp som har gjort tjänst i den melodiska death metal-genren i drygt ett kvarts sekel.

Variationen i kombination med bandets omisskännliga sound toppas med de två nedskalade bonusspåren The Absolute och Time Out of Place. Så snyggt. “Atoma” intar en självklar plats på den övre halvan av årets topplista.

4. “Afraid of Heights” – BILLY TALENT
Om jag blir glad av norska EL CACO ovan så blir jag mest aggressivt upprymd av kanadensiska BILLY TALENT och deras “Afraid of Heights”. Låtmaterialet är sådant att jag vid första lyssningen inte kom längre än till tredje spåret – sedan gick Ghost Ship of Cannibal Rats på repeat drygt ett dygn och ett halft – innan jag ens kom igenom resten av albumet. Nästan lika illa höll det på att gå med Rabbit Down the Hole. Texterna i dessa två låtar kunde egentligen få en hel utläggning för sig själva.

Sedan har vi Louder Than the DJ, för alla oss som gillar att sjunga oss hesa om hur mycket vi älskar rockmusiken. Humor, kärlek och riktig jäfvlaranamma är vad BILLY TALENT alltid står för, och som de även ger oss i denna sin bästa platta sedan “Billy Talent II” (2006), kanske den bästa någonsin?

3. “Mariner” – CULT OF LUNA
Erkänner; jag var ganska butter över att CULT OF LUNA skulle komma med en platta i samarbete med en (för mig) okänd amerikansk sångerska. Mina förväntningar skruvades ned mot lågvattennivå. Och de kom på skam, dessa negativa förväntningar!

“Mariner” är en CULT OF LUNA-platta, ingen tvekan om det, men den är också något helt nytt i bandets historia. Energin som Julie Christmas tillför lyfter musiken till ännu en unik nivå. Att sedan se dem live på Debaser Medis höjde musikupplevelsen ännu mer. Nu kan jag inte annat än hoppas att detta fruktbara samarbete får någon slags fortsättning. Och buga mig för genialiteten i skapelsen “Mariner”.

2. “The Grander Voyage” – NETHERBIRD
Efter att i tio år skapat musik under namnet NETHERBIRD och erbjudit den helt gratis och för fri nedladdning till alla dem som önskade lyssna på musiken, tog gruppen 2014 en paus. Jag har följt bandet ett antal skivor och alltid uppskattat deras melodiska extreme metal, som rör sig fritt i gränslandet mellan death, doom och black.

År 2016 tog bandet nya initiativ och släppte nu föreliggande album på det mera “normala” sättet, via ett etablerat skivbolag med allt vad det innebär. Och NETHERBIRDs musik växte med denna platta från riktigt bra till något verkligt stort. Känslofullt och skärande vackert, med lyrik fylld av smärtsamt vemod och mörk melankoli bjuds på “The Grander Voyage”. Kanske var det pausen, kanske bidrog uppbackningen av ett skivbolag, jag vet inte. Men “The Grander Voyage” är bandets bästa album hittills och för därmed också upp NETHERBIRD i den högsta extreme metal-eliten.

1. “Rituals” – ROTTING CHRIST
Redan i början av februari släpptes det som jag redan tidigt misstänkte skulle bli, och som faktiskt visade sig vara, årets bästa album. Grekiska ROTTING CHRIST gör sällan något fel och gör aldrig mig besviken.

Alltmer sofistikerade och intressanta men alltid med sitt melodiska och typiska sound i botten ger bröderna Sakis och Themis Tolis ut sina alster i jämn takt sedan snart 30 år tillbaka. “Rituals” har liksom tidigare album ett antal gästmusiker, denna gång bl.a. vokalisterna Vorph från SAMAEL och Nick Holmes från PARADISE LOST. Det förgyller, men i grunden är det dock bandmotorn Sakis Tolis som skapar den unika smältdegel av olika influenser som ROTTING CHRISTs musik utgör, och lyckas märkligt nog ändå få ihop det till en helhet. “…ta dig den tid det kräver!” bad jag läsaren i recensionen i början av året och det gäller ännu. Jag lovar att det ger dig rikligt tillbaka.

Övriga utmärkelser

Årets låt – två år i rad
Är det verkligen möjligt? Är det ens “tillåtet”? Förra årets bästa låt var Elthe Kyrie, “ett enastående smakprov” skrev jag, från den då väntade nya plattan av ROTTING CHRIST. Eftersom albumet släpptes först i år tillåter jag mig att utse den även till årets bästa låt, eller, årets bästa albumspår kan vi säga då, så ingen känner sig orättvist behandlad 🙂

Årets besvikelse
Givetvis är för mig årets besvikelse att IN FLAMES släppte en så oerhört lam skapelse i form av albumet “Battles”. Jag har försökt starta om med den ett par gånger, ge den en ny chans, men det är bara deprimerande. Säkert finns ett och annat guldkorn, men det är alldeles för mycket grått grus i vägen för att jag ska orka fortsätta leta.

Jag säger inte “tack och adjö” till bandet, jag kommer givetvis även fortsättningsvis lyssna på massor av deras musik. Och jag ger inte upp helt inför framtiden heller. Vi tar en paus med “Battles” helt enkelt, IN FLAMES och jag. Omslaget är snyggt.

Årets konsert
Konserten jag hade längtat till men sen inte skulle gå på, eftersom jag var nyopererad. Så fick jag två gratisbiljetter från Gaffa, och då var det bara att bita ihop och ändå ta sig iväg till Debaser Medis och premiären på den miniturné om endast fem konserter som konstellationen Julie Christmas och CULT OF LUNA gav.

CULT OF LUNA & Julie Christmas,Debaser Medis 2016 (eget foto)

Christmas scennärvaro och sånginsats imponerade stort och bandet var lika “shoegazande” och inåtvända som vanligt. Och jag älskar det! En konsertupplevelse bland kanske topp tio någonsin. Jag har svårt att tro, vad de inblandade än säger, att det inte blir någon sorts fortsättning på det här excellenta samarbetet i framtiden.