Etikettarkiv: Oceans Of Slumber

WeRocks samlade årsbästalista 2018!

“One List to rule them all, one List to find them, One List to bring them all, and in the darkness bind them.”

Att få ihop individuella årsbästalistor brukar vara en nog bitterljuv huvudvärk för WeRocks skribenter. Att ge sig på uppgiften att knåpa ihop en gemensam lista är inte direkt lättare, men eftersom vi på WeRock nu både är listnördar och (uppenbarligen åtminstone i viss mån) masochister, gav vi oss i kast med detta.

Här följer resultatet av våra ansträngningar, och vi törs nog säga att det blir svårt att hitta ett starkare urval av tio plattor från 2018!

10. HAMFERÐ – Támsins Likam

Omdöme från Martin Bensch.

 

9. BLACK PEAKS – All That Divides

Omdöme från Fredrik Sandberg.

 

8. OCEANS OF SLUMBER – The Banished Heart

Omdömen från Martin Bensch och Fredrik Sandberg.

7. ORPHANED LAND – Unsung Prophets & Dead Messiahs

Omdöme från Amelie Schenström.

6. BARREN EARTH – A Complex Of Cages

Omdöme från Martin Bensch.

 

5. AMORPHIS – Queen Of Time

Omdöme från Fredrik Sandberg.

 

4. NECROPHOBIC – Mark Of The Necrogram

Omdömen från Robert Gustafsson och Fredrik Sandberg.

3. BEHEMOTH – I Loved You At Your Darkest

Omdömen från Robert Gustafsson, Amelie Schenström och Fredrik Sandberg.

2. TRIBULATION – Down Below

Omdömen från Robert Gustafsson, Amelie Schenström och Fredrik Sandberg.

1. HARAKIRI FOR THE SKY – Arson

Omdömen från Robert Gustafsson, Martin Bensch och Fredrik Sandberg.

Årsbästalista 2018 – Fredrik

Att utse vilka tio av årets skivor som är de tio främsta är som alltid en hart när omöjlig uppgift. Hur rangordnar man egentligen något så humörberoende som musik?  Min ärliga åsikt om musikåret 2018 är att det faktiskt inte var särskilt starkt, med färre än tio plattor som på allvar kunde konkurrera om den juvelbeströdda kronan. Detta borde egentligen ha gjort gallringen till årsbästalistan enklare, men istället var det säkert ett tjugotal olika plattor som konkurrerade om de sista 3-4 platserna på listan. Så efter den till synes oundvikliga huvudvärken blev detta utfallet:

Topp 10 skivor

10. CLUTCH – Book of Bad Decisions

Några större kulturella höjder kommer kanske aldrig CLUTCH att nå, men det finns inte alltför många band som bättre än dem vet hur man skruvar ihop Sväng™. “Book of Bad Decisions” är måhända en aningen ojämn platta, men visst svänger det rakt igenom. I vissa spår, så som titelspåret, genuint lysande How To Shake Hands och In Walks Barbarella (med textstrofen “weaponized funk”, vilket bara det torde vara värt en plakett av något slag) svänger det till och med så pass bra att det räcker till plats 10 på årsbästalistan.

9. OCEANS OF SLUMBER- The Banished Heart

“The Banished Heart” är inte en lika stark platta som föregångaren “Winter”, men det är det å andra sidan jäkligt få plattor som är. Samtidigt erbjuds även här gott om finstämd magi tillsammans med tung, mörk melankoli, och Cammie Gilbert är fortsatt en av världens allra bästa sångerskor. En vacker platta, där titelspåret sticker ut lite extra.

8. BEHEMOTH – I Loved You At Your Darkest

Jag är egentligen mer förvånad över att BEHEMOTH kvalar in först på åttonde plats än vad jag är över att de är med på listan, då polackernas alster brukar komma med kvalitetsgaranti. Det som håller dem tillbaka från ännu högre placering är att den symfoniska ljudkulissen ibland stjäl väl mycket fokus från den rena, råa energi som BEHEMOTH är kapabla till. Men visst, med spår som Wolves Ov Siberia, God = Dog och Angelvs XIII finns det ändå mer energi än vad många andra band förmår uppamma.

7. TRIBULATION – Down Below

“Down Below” är nog den platta som åkt mest jojo i min bedömning när den här listan skulle värkas fram, och sannolikt även den platta som är mest humörberoende. Intrikat, mångfacetterad, vacker och mörk är det en platta med mycket att erbjuda, men det är även ett verk som kräver full koncentration och ett visst vemod som ingångsvärde hos lyssnaren för att verkligen komma till sin rätt. Nightbound och The World är hur som helst genuint lysande spår.

6. EARTHLESS – Black Heaven

För cirka 4-5 år sedan fanns det en 70-talsvåg som väldigt tydligt sköljde över rockmusiken, med hur många bra tungt gungande, blues-bottnade alster som helst att välja mellan flera år i rad. Denna våg har i mångt och mycket ebbat ut, men EARTHLESS håller fanan jäkligt stolt och högt! Årets ledigt svängigaste och mest pårökta alster, med tydliga influenser från JIMI HENDRIX, LED ZEPPELIN, CACTUS och liknande klassiker. Är det instrumentala åttaminuters-monstret Black Heaven årets bästa låt? Fullt möjligt.

5. THE CROWN – Cobra Speed Venom

Dödsmetall FTW! Eller, for the femteplats på årsbästalistan, i alla fall. “Cobra Speed Venom” är ett alster kliniskt fritt från krusiduller och post-metal-kultursvåra ambitioner. Här finns istället bara ett överflöd av tyngd, dubbelkaggar, tvåtakt och köttigt svulstiga riff med ypperligt driv. Om någon ber dig tipsa om en platta som kan visa dem vad dödsmetall är, funkar denna platta utmärkt. Varför inte börja med det härligt råa titelspåret?

4. HARAKIRI FOR THE SKY – Arson

En låt under åtta minuter, sex stycken som är längre än nio minuter. Detta är ingen platta för slö bakgrundslyssning, utan precis som i fallet med TRIBULATION tidigare ett verk som kräver sin uppmärksamhet. Även här finns det dock mycket att hämta för den som är villig att investera tid och koncentration. Det är ett mångfacetterat och vackert mörker som målas upp med hjälp av eleganta mollharmonier, drivna trummor och ack så desperations-osande skriksång, ett mörker man gärna låter sig drunkna i. Heroin Waltz utgör den vackraste pärlan vilandes på den kalla botten.

3. NECROPHOBIC – Mark of the Necrogram

Det är med darriga steg du sakta går nedför den vindlande stentrappan. Unkna pustar av rutten luft slår upp emot dig från källarvalvets djupa mörker, och släcker nästan din flämtande fackla. När du viker runt hörnet efter trappans sista steg, ser du i skuggorna konturerna av en fruktansvärd, demonisk best kedjad till den fuktiga stenväggen. Besten kastar sig mot dig om och om igen med hatisk frenesi, och det är bara de rostiga kedjorna som räddar dig från en blodig, horribel död. “Mark of the Necrogram” är den besten, och rycker i de där kedjorna precis så härligt illavarslande som en black metal-platta skall göra…

2. BLACK PEAKS – All That Divides

Pretentioner i sig behöver inte vara av ondo, det finns gott om pretentiös musik som har genuint hög verkshöjd och lever upp till sin ambitionsnivå. Dock brukar sådan musik oftast vara relativt svårlyssnad och krävande. BLACK PEAKS lyckas dock i och med “All That Divides” kombinera det bästa av två världar, då detta är en platta som erbjuder både intrikata arrangemang och mångbottnade kompositioner utan att för den skull tulla på hit-faktorn. Melodierna levererade av Will Gardner är fästande, och när sagda herres sångstil även erbjuder både sval luftighet och härligt raspig ångest, blir slutresultatet riktigt, riktigt bra.

1. AMORPHIS – Queen of Time

AMORPHIS har alltid varit bra, och deras släpp vanligtvis en given post på årsbästalistan. I år tar de dock steget hela vägen högst upp på podiet och är inte bara bra, utan bäst. Blytunga riff, köttig growl och oklanderligt skarp gitarrdist gifter sig med löjligt snygga harmonier, högklassig rensång och eteriskt luftiga körer, och tillsammans får de ack så vackra barn i form av låtarna på “Queen of Time”. Produktionen är som alltid oklanderlig, och som bonus har AMORPHIS på detta släpp mixat upp sitt finska vemod med ett par sömlöst inritade orientaliska mönster. Kvalité rakt igenom, och därmed en värdig vinnare av titeln årets bästa platta 2018!

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets “äntligen!”
Årets “äntligen!” har inget med Nobel-priset i litteratur att göra, utan vad vad det handlar om är att jag till slut, efter många år, fick chansen att se THE HELLACOPTERS live. De var verkligen precis så snortighta, spelglada och helgjutet rock ‘n’ roll-svängiga som jag hade hoppats på. F**k yes!

Årets “guilty pleasure”
Alltså, egentligen tycker jag ju inte att det finns något sådant som “guilty pleasures”. Man får tycka om precis vad man vill, och antingen så gillar man något eller så gör man inte det. Inte i något av fallen behöver man skämmas för sin åsikt. Men om jag nu skulle se något av det jag gillat under året som ett skyldigt nöje, så är det i så fall låten Steel and Silver med VISIGOTH. Oerhört pompöst, vindmaskin-fläktande-i-håret-dramatiskt och pojkrums-macho, men lik förbannat väldigt trallvänligt, medryckande och snyggt utfört. Death or glory, into battle now we ride!

Årets gitarr-onani
Här joggar MARTY FRIEDMAN hem hedersomnämnandet med sitt spår Whiteworm, som är en månghövdad best med gott om charm. Inslag av allt från djent via smörig easy listening till SANTANA-vibbande latino-sväng utgör en ständigt ombytlig ljudkuliss till ett gitarrspel i den allra högsta skolan. Läckert!

Årsbästalista 2018 – Martin

Ytterligare ett år har lagts till handlingarna, och banne mig om inte 2018 bjöd på extraordinärt många toppar och känslomässiga bråddjup inom musiken vi alla älskar. Jag hade tidigt koll på minst en skiva som jag tyckte hade mycket goda, ja rent av sannolika, skäl att slå sig in på en plats på den övre halvan, men i övrigt har jag slitits mellan olika känslor när det gäller min lista. Och som vanligt så kommer det alltid minst en skiva som omkullkastar ordningen väldigt sent in på året. Ska jag våga uttala mig om någon trend i min lista, så är det kanske att melodierna har varit mycket viktiga för mig i år, samt att storvulna känslor i musiken också har premierats. Vi kör!

Topp 10 skivor

10. SLAEGT – The Wheel

Att Danmark på senare år har seglat upp som ett land med en stark metalscen är jag inte ensam om att tycka, och SLAEGT hör till den grupp band som verkligen har lyckats sammanfoga historien med nuet på ett helt fantastiskt sätt. “The Wheel” fullständigt ångar och frustar av kärlek till metallens 1980-tal med svinsnygga melodier och tydligt fokus på gediget riffande, men lyckas också inkorporera element som growl och råare tongångar på ett sätt som verkar helt självklart.

9. HARAKIRI FOR THE SKY – Arson 

En av årets mest efterlängtade skivor för min del, då jag misstänkte att det österrikiska post-black metalbandet minst sagt skulle våga att vräka på än mer känslor än på “III: Trauma”. Och jag kan inte säga att jag blev besviken, då “Arson” på i stort sett varje lyssning har svept med mig i känslornas vindlande stormar med en grad av angelägenhet som fortfarande tar andan ur mig.

8. OMNIUM GATHERUM – The Burning Cold

Från första lyssningen av “The Burning Cold” kände jag att jag förälskade mig i den. Bättre, och mer storslagna melodier, bättre riff, bättre solon, ja i stort sett bättre allt än vad den här finska dödsorkestern har presterat tidigare. Jag får fortfarande ett brett leende på läpparna när jag lyssnar på solona i Gods Go First. Detta är en av de bästa melodiska dödsskivorna som har släppts under 2018, mycket beroende på att OMNIUM GATHERUM är sin genre väl förtrogen, men också har kapacitet att fylla en ganska välfylld kostym med relevant innehåll.

7. OCEANS OF SLUMBER – The Banished Heart

En av årets absolut mest belönande och känslomässigt krävande skivor är, utan tvekan, “The Banished Heart”. Jag är oerhört imponerad av i stort sett allt på den här skivan: det storslagna anslaget som märks framför allt i titellåten, bandets mod att tillåta sig strövtåg ut i andra genrer än metal, och även inom metal, bruket av piano och en vokal insats som verkligen sveper bort alla invändningar.

6. GUTTER INSTINCT – Heirs Of Sisyphus

Jag är inte så lite stolt, kanske lite mallig till och med, att dela hemstad med GUTTER INSTINCT – Helsingborg. Detta minst sagt kompetenta band som med lätthet navigerar i dödsmetallens 90-tal utan att det känns stelt och träigt tar oss på “Heirs Of Sisyphus” ut på en svärtad, kaosartad, bakvänd Borstahusare (slang för rejäl örfil med utsidan av handen) till skiva. Med ett sanslöst gediget gitarrarbete, genomarbetade låtar och total kompromisslöshet är “Heirs Of Sisyphus” en av årets bästa dödsmetallplattor.

5. IN VAIN – Currents

Norska IN VAIN fick med “Currents” mig att famla efter livbojen med sitt monumentala episka anslag. Jag har dyrkat den här skivan från första lyssningen, för att den så lysande vågar bre på med de verkligt stora penseldragen. Storvulen, modig och helt hänförande är “Currents” en skiva som jag vet att jag kommer återkomma en hel massa till under de kommande åren.

4. SVAVELVINTER – Mörkrets Tid

“Mörkrets Tid” är årets komma in sent i spelet-skiva för mig, och fick mig att ändra om i min lista. Det här är melodöds med en litterär twist som fick mitt hjärta att smälta fullständigt. Att Christian Älvestam är en sjukt begåvad vokalist visste jag sedan innan, men här växlar han ut på ett sätt som dräper – mycket beroende på att texterna i sig ger en sådan sällsam kraft till musiken. Att jag blir väldigt sugen på att läsa Svavelvinterserien av Erik Granström ser jag endast som en bonus då musiken räcker fullt tillräckligt. Den svävar till stora delar helt majestätiskt och matar på med riff som är ren ljungeld.

3. BOREALIS – The Offering

Det kan tyckas lite märkligt att ni återfinner “The Offering” på plats 3 i min lista då jag bara gav skivan en betygssjua när jag recenserade den. Men jag har återvänt allt oftare till den här skivan under året, och tvingas inse att den är värd betydligt mycket mer. BOREALIS finfina episka och djupt sympatiska melodiska power metal får här låtdräkter som ömsom mjukt, ömsom oerhört mäktigt omsluter Matt Marinellis sång. Det märks att bandet vill väldigt mycket med den här skivan – och de lyckas sannerligen ro ambitionsnivån i hamn med framför allt skivans senare hälft där jag märker att jag blir, fortfarande, helt hänförd av bandets musik.

2. HAMFERÐ – Támsins Likam

Uråldrig svärta. Det är nog de två orden som mest dyker upp i skallen på mig när jag tänker på färöiska HAMFERÐs “Támsins Likam”, en skiva som likt en tidvattenvåg fick inte bara mig att häpna över den totala känslan av angelägenhet av att sådan här musik verkligen behövs i vår värld, men också både erbjuda motstånd och tröst på samma gång. Jag har återkommit väldigt ofta till skivan, mest då jag vaknat i vargtimmen och av olika anledningar legat och funderat på tillvaron. Då har “Támsins Likam” känts som både vän och livboj.

1. BARREN EARTH – A Complex Of Cages

Årets i särklass bästa skiva var egentligen bara hotad av skiva nummer två på den här listan. “A Complex Of Cages” visar ett BARREN EARTH som på ett hänsynslöst förträffligt sätt har snickrat ihop låtar som när de paras med Jon Aldarás mästerliga sång växer samman till ren magi. Alla massiva känslolägen som representeras på skivan gör att jag som lyssnare känner mig både trygg och utmanad hela tiden, och jag upptäcker för varje lyssning nya detaljer. BARREN EARTH känns här som ett än mer sammansvetsat band än någonsin under bandets karriär – det signifikativa finska melodiska anslaget finns här såklart, och också en fullständigt hänförande känsla för sväng i varenda låt. Faktum är att jag aldrig har hört bandet bättre än på “A Complex Of Cages”.

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets gitarrsolo
Kjetil D. Pedersen i Seekers Of The Truth. Solot börjar vid 4:15 in i låten, och första gången jag hörde det höll jag på att trilla av stolen på jobbet! Inte för att det är det mest tekniskt avancerade ni kommer att höra, men kanske det mest episka.

Årets konsert
SUFFOCATION på Copenhell. Maken till prygling var det längesen jag var med om!

Årets sångare
Jon Aldará i BARREN EARTH och HAMFERÐ. Jag är oerhört imponerad av färöingens vokala färdigheter vilket tog både “Támsins Likam” och “A Complex Of Cages” till himlasvävande nivåer. I min bok är Aldará en sångare jag numera håller lika högt som Mikael Åkerfeldt för hans mycket personliga uttryck, och totala kontroll över både rensången som growlet.

Årets tekniska dödsmetall
“Liquid Anatomy” av ALKALOID och “Algorythm” av BEYOND CREATION. Jag valde andra skivor till min årsbästalista i år, och med tanke på hur bra båda dessa skivor är så säger det en hel del om hur bra musikåret 2018 var.