Etikettarkiv: Kampfar

Hot or not? – April 2022

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Urkraft
ARTIST: Kampfar
VALD AV: Amelie

Martin: Norsk desperation! Jag gillar detta till stora delar. Låten är dock lite för repetitiv för att jag ska gå igång på allvar. Den senare hälften av låten är det bästa – här bränner det till – men som helhet ljummet med känning på varmare temperaturer.
Robert: Riktigt bra detta, det luktar verkligen norsk black metal med drag av pretention. KAMPFAR är inget som jag personligen har en tidigare relation med, men Urkraft är helt klart anledning att ändra den saken. Kanske kanske är detta lite väl långt, men det är ändå en petitess i sammanhanget. Hett!
Fredrik: Svulstigt och betvingande mörker, omväxlande en malande tung dystopi och ett svavelosande mangel, toppad med bitterljuvt ångestladdad sång i det som väl ändå får räknas som refräng. Riktigt, riktigt bra detta!

LÅT: Pipe Dreams
ARTIST: Konvent
VALD AV: Fredrik

Amelie: En fantastiskt debutskiva släppte KONVENT för två år sedan. Deras death/doom med inspiration från brittiska 90-talet med bland annat fortfarande aktiva PARADISE LOST gör sig alldeles utmärkt i dansk 2020-talstappning. Pipe Dreams är ett finfint exempel från årets album. Riktigt hett!
Martin: Åh, så bra! Jag gillar KONVENT sedan innan, detta drog inte direkt ner mina känslor för bandet. Suggestivt, bra tyngd. Gitarrerna ligger vansinnigt rätt i mixen, sången är helt magiskt bra. Det kokar över!
Robert: Dyngbra, som vanligt med KONVENT, och det går liksom inte att komma undan konstaterandet att Rikke Emelie List growlar brallorna av inte bara de flesta av sina landsmän utan också i världen. Blytungt, beckmörkt och stekhett – dessutom kanske bästa låten på nya plattan “Call Down The Sun”. What’s not to like?

LÅTBehind Closed Doors
ARTISTWormrot
VALD AVMartin

Robert: Åh – ett riktigt rensnummer, med grisskrik och allt? Man vill göra hjärt-emojis och hela paketet! WORMROT bjuder upp till knogmacka och det är (precis som sig bör) föredömligt kort och snärtigt. Måhända är en tretti-trettifem minuter i sträck av detta i mastigaste laget, men såhär i en spellista gör det sig alldeles perfekt!
Fredrik: Tjo, vad det går! Fullt ös medvetslös och med alla aggressioner frisläppta på grönbete. Charmigt i sin kompromisslöshet, men nog är det allt ändå samtidigt lite banalt med de där thrash-riffen och pig squeal-skriken? Ljummet.
Amelie: Hur läskigt det kan vara Behind Closed Doors illustreras gott av WORMROT i detta musikutbrott som avslutas lika abrupt som det inleds. Jag håller kommentaren lika kort; hett detta!

LÅT: Acheron
ARTIST: Nite
VALD AV: Robert

Fredrik: Kul kontrast mellan det luftiga stuken på musiken (AOR-rock möter GHOST, typ?) och den framviskade, grusiga growlen. Jag och sångstilen blir förmodligen aldrig allra, allra bästa vänner, men låten är riktigt snygg och visst funkar sången tillräckligt bra. Inte stekhett, men hygglig temperatur här.
Amelie: Underbart svängigt och uppiggande! Sångens viskningar kryper längs ryggkotorna och ja, detta är bara så skönt gung att en inte vill lämna det – och går således vidare till NITEs nysläppta album Voices Of The Kronian Moon för att finna mer. Glödhett!
Martin: Fan vad jag gillar detta! Fantastiskt sväng, härligt väsande vokal insats. Framför allt är det så oerhört snyggt sammanfogat. Melodierna är fantastiska, produktionen ljuvlig. Jag blir glad och vill dricka öl när jag lyssnar på NITE. Stekhett!

Årsbästalistan 2019 – Amelie

Det brukar ju talas om “det dekadenta 20-talet”, så det är med tillförsikt och livsaptit vi på WeRock-redaktionen ser fram emot det nyfödda decenniet. Innan vi ger oss i kast med det återstår dock att summera vad som var störst, bäst och vackrast under det förra årtiondets avslutande musikår.

Först ut med sin analys av 2019 är Amelie.
Övriga utmärkelser och betraktelser hittar du efter topplistan!

Topp 10 album

10. IN FLAMES – I, The Mask
Välkomna tillbaka! IN FLAMES gjorde come back i mitt liv 2018 med Borgholm Brinner, bandets egna festival. Att de därefter skapade en skiva som innehåller mycket av den glöd jag saknat i de senare årens album gör att jag med glädje bereder “I, The Mask” en plats på årets topplista, även om placeringen får anses medioker för ett band som jag har älskat sönder och samman under årens lopp.

9. RAISED FIST – Anthems
Sent på året kom det efterlängtade albumet av Luleås stolthet RAISED FIST. Lätt att älska är “Anthems” men kanske inte med samma musikaliska bredd och frenetiska ilska som 2015 års “From The North”. Inte omöjligt den hade tagit sig högre upp på listan om den haft lite längre tid på sig sedan släppet. Gott så här dock.

8. ROTTING CHRIST – Heretics
Att placera “en besvikelse” på årets topp 10-lista säger bara det mesta om bandets kapacitet och mina förväntningar på en ny skiva av de grekiska bröderna. Många är det som har hyllat “Heretics” men för mig är den ändå något för enkel och avskalad för att jag ska placera den högre bland årets bästa skivor. Inte samma djup som de senaste albumen “Rituals” och “Κατά τον δαίμονα εαυτού”. Jag vill ha mitt ROTTING CHRIST med rejält tuggmotstånd!

7. CULT OF LUNA – Dawn To Fear
Detta är ett album att återkomma till, igen och igen. CULT OF LUNA gör på inte sätt mindre komplex musik denna gång, även om inte låtarna är inordnat i ett koncept såsom ume-bandet annars vant oss vid. Inget koncept men väl anas en tematik kring den era och det samhälle vi och vår planet gemensamt befinner oss i. Förtvivla, förfäras och förtrösta med “Dawn To Fear”.

6. ALCEST- Spiritual Instinct
Ah, så behagligt spännande och musikaliskt varsamt ALCEST behandlar sitt material och lyssnarens sinnen. Jag har inte fördjupat mig i fransmännens shoegazande post metal tidigare men med “Spiritual Instinct” är jag en av bandets dyrkare för framtiden. Och en fjärdedel av lyriken, som spåret Sapphire, framförs på ett av sångaren påhittat språk – bara en sån sak!

5. OPETH – In Cauda Venenum
Vilket galet påhitt! Spela in samma musik med två versioner av texten, på svenska respektive engelska. Och så bra det blev. Mikael Åkerfelt och hans OPETH har blivit alltmer fria i sitt uttryck vartefter åren går. Inte alltid till det bästa enligt mig som saknar dödsmetallens era – men här är det bara att kapitulera. Trots det hopplösa tilltaget att lägga in samplat tal (Olof Palme, barnröster mm)  som är kul högst en gång är denna dubbelplatta en fantastisk skapelse som bjuder på de allrasom vackraste variationer.

4. VAK – Loud Wind
Kommer det en promo från Indie Recordings är det så gott som alltid något värt att lägga sitt öra till, så ock denna gång. Svenska VAK har visat sig vara en ypperligt trevlig bekantskap och “Loud Wind” en platta som verkligen gått varv på varv på varv under årets gång. Groovig och tung musik, småläskiga texter men på intet sätt svårlyssnat. Känns roligt att få sätta för mig helt ny svensk musik så här högt på årslistan.

3. NETHERBIRD – Into The Vast Uncharted
Ett älskat band som i år återkom efter sin dittills bästa platta, 2016 års “The Grander Voyage”. Årets platta är i grunden lika bra, musiken och lyriken, men har inte ätit sig riktigt lika djupt in under skinnet på mig. Ändå hamnar den alltså på bronsplats i årslistan vilket säger en hel del om kvalitet och om min kärlek till bandets musik.

2. KAMPFAR – Ofidians Manifest
Det här var roligt! Bland alla norska band jag lyssnat på och gillar högt har jag ändå tidigare undgått att riktigt lägga märke till det sedan 1994 aktiva KAMPFAR. Bandets black metal med aning av folkmusikinslag är blödande vass och grymt vacker. Lyssna på fantastiska konceptalbumet “Ofidians Manifest” från start till mål och när du sedan vill ha mer – tja, förra albumet “Profan” blir en god påfyllnad.

1. NUMENOREAN – Adore
Detta blev kärlek vid första ögonkastet, eller i varje fall vid första lyssning när jag fick lägga händerna på denna post black/shogazing metal-skiva. Skivbolaget var kloka nog att skicka med texterna till skivan redan från början (de borde de alla göra när det gäller mig, det betyder så mycket!) och där satt jag och lyssnade och tog del och blev drabbad.

Kanadensiska NUMENOREAN (ja, det är även ett folkslag i Tolkiens lore) bjuder på känslomässig intensitet och musikalisk integritet i så stora skopor att jag sitter/står/går som förhäxad varje gång jag lyssnar. Inte någon gång vill jag vara någon annanstans i musiken, varje del i helheten är nödvändig och gör gott. Samtidigt som det är  plågsamt vackert och smärtsamt nära. Det skär i hjärtat men på det hela taget är det väl det som är den bästa musiken? Den som når ända in till hjärterötterna.

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets festivalupplevelse – GMF
Äntligen, äntligen kom jag iväg till Gävle och Gefle Metal Festival efter många gångers “tänkte, men det blev inte så”. Och vilken på många sätt perfekt festival detta är! Genomgående musik inom de riktigt tunga metal-genrerna. Band både bland dem som kan kallas “over-” och “underground” och ofta just på gränsen. Så bra line up att det var svårt att få till några mat- och vilopauser alls under festivalens två dagar.

Därtill ett alldeles lagom omfång, två större scener och en mindre, 5-6 000 besökare/dag. Överblickbart. Bra öl och hyfsad mat, och vem begär egentligen mer än hyfsad mat på en festival? Ett bokförlag bland försäljarna, vattenutdelning i påfyllda muggar och mycket smidig inpassering var några av smådetaljerna som ger extra plus.

Bästa konserterna var för mig norska SATYRICON och schweiziska ELUVEITIE som jag såg för första gången. Nästa festival förlängs till tre dagar och 2020 års line up ser ut att bli galet bra så det blir med största sannolikhet ett nytt besök då.

Årets genre(r) eller – Hur mycket bottenlös ävja kan en egentligen smälta?
En hel del visar det sig! Det har varit särdeles mycket sludge och doom och groove och dovt sväng i år, ovanligt för mig. Det avspeglar sig i topplistan framför allt med VAK och CULT OF LUNA (fast CoL är ju inte precis någon nyhet). Men också i en mängd övriga riktigt bra plattor som hamnat strax utanför denna lista; MONOLORD, PYRAMIDO, NOVARUPTA, WORMWOOD (ja, Bottenlös ävja är deras låt) med flera. Och CANDLEMASS såklart, genomgående svenskt ser jag nu. Många roliga upptäckter.

Årets videor – en vacker och en läskig
Ja, kanske inte riktigt rätt att ha denna kategori i år, så lite musikvideor som jag konsumerat. Men. Denna är snygg nog att uppmärksammas utan jämförelse. Kategorin “ung kvinna/flicka springer genom naturen i fladdrande vit klänning (ofta jagad av en monstruös människa/varelse)” fast i ALCESTs variant, kraftfullt och vackert.

Och här kommer en till. VAK har som nämnts ovan några riktigt creepy, och bra, texter till låtarna på “Loud Wind”. En favorit är The Birds of Earth som ger kalla rysningar i de associationer den skapar. Sen kommer bandet med nedanstående video – obehagligare än vad min hjärna kunnat tänka ut själv men ack så snygg.


Sent på året…

…kom albumet “Solens Soenn og Maanens Datter” med norska favoritartisten Myrholt. Finns ännu inte på Spotify, men däremot som helhet på Youtube. Riktigt rå norsk black metal. Vacker titel. Mer vill jag inte kommentera innan jag fått tid till vidare lyssning. Så ingen chans till listplacering för Ole Alexander denna gång.

En himla massa bra ny musik
Jag har lyssnat på så sjuuukt mycket ny musik under detta år! Det har stimulerats av att vi på WeRock har kört konceptet Hot or Not? med nya låtar att tycka till om varje månad. Och på Gaffa presenter vi (mest jag för närvarande) en veckovis Spotify-lista med sprillans ny musik av det hårdare slaget. Jag välkomnar att fortsätta 2020 på samma sätt!

Årets “Från början till slut”
Nej, jag tänker inte sluta tjata… NUMENOREAN förtjänar så många fler som lyssnar på dem. Och det är ju ändå ett par steg att både ta sig till Spotify och sedan leta upp bandets “Adore”, så vassegoa att lyssna här, från början till slut!

Och med det önskar jag våra läsare ett gott nytt år och ett gott nytt musikdecennium!

WeRock this Christmas – lucka 13

Ho, ho, ho, nu lackar det mot jul!

Det må vara kallt och ruggigt ute, men i sinnet brukar lite extra värme gentemot nära och kära infinna sig när dopparedan drar närmare. Då vi här på WeRock givetvis håller er läsare kära, vill vi så klart ge er lite hårda klappar nu så här i juletid.

Varje dag kommer vi därför att ha en lucköppning, där det bakom varje lucka döljer sig en lite extra bra låt från året som gått. För ärligt talat, det finns väl få bättre sätt att runda av året än till ackompanjemang av dess allra finaste hårda musik, eller hur?

Time to sleigh!

13 December
Midvintern närmar sig snabb och vid,
ormlikt det slingra och slimma.
Lucianatten är vakans tid
glitter och ljuskrona glimma.

Då Oden går tyst över nejden all
snön lyser vit under gran och tall.
Snön ligger likvitt på taken,
Styggeman ensam är vaken.

ÖPPNA LUCKA 13 HÄR!