Etikettarkiv: Konvent

Hot or not? – December 2019

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar och WeRock kör varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material. Alla är dock inte överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?


VALD AV: Robert

Fredrik: Kvalitets-black! Mörkt och dystert, men samtidigt tempostarkt och energiskt. Under första halvan rycker och sliter låten verkligen i kedjorna, och saliven som droppar från de blottande huggtänderna låter oss förstå att vi nog skall vara glada för de där bojorna. Den lugnare avslutningen tar förvisso ner energinivån något, men är vackert melodisk. På det hela taget en riktigt stark låt!

Amelie:
Alldeles förbaskat bra det här. Bara nickar och hummar med och känner att “ja, det där låter precis som det ska, just så där ska det vara”… Allt är så förbaskat rätt. Tyskt? Det hade jag aldrig gissat. Fullängdsalbumet i kommande februari ska hållas koll på!

Martin: Otroligt bra! Den isande black metalkylan i inledningen sätter stämningen perfekt, och följs upp av en låt som fullständigt osar av kvalitet. Parningen av aggression och underbart genomarbetade melodier får mig att längta efter mer musik av det här bandet. Skållhett!


VALD AV: Amelie

Martin: Satan, så härligt malande! Jag tokdyrkade den här låten från första lyssningen, för att den vågar lita på sina fundament. Den rent ljuvliga riffmumman som vräks ut här borde få folk att fatta eld, bildligt talat.

Robert: Den här låten… wow. Fullständigt becksvart, och KONVENT hamnar direkt på min releaseradar: kommande “Puritan Masochism” kan ju bli hur bra som helst. Jag är faktiskt rätt så golvad av den här stekheta pärlan!

Fredrik: Döds med drag av sludge. Skön tyngd, och läckert old school-sound på de elaka gitarrerna. Dock lite jämntjockt i längden, och en låt som kanske snarare kräver rätt sinnesstämning från början än som skapar den.


VALD AV: Fredrik

Amelie:
Har aldrig varit överdrivet förtjust i Kvelertaks hårdrockiga sound med aningen black metal-touch – black’n’roll tror jag det pratades om i början av bandets karriär – men det här är riktigt bra. Drivande, piggt och lätt att dras med i. Ny sångare konstaterar jag. Flera snäpp bättre än väntat. Kul!

Martin: Det är få saker jag verkligen gillar så mycket som när jag får tänka om kring ett band som jag har låtit falla i träda. KVELERTAK fullständigt dräper i en låt som verkligen har det mesta. Ett satans sväng, tyngd, spelglädje, underbara refränger, en drömproduktion – bara att konstatera att det norska bandet sannolikt aldrig har låtit så här bra. Hetare än lava!

Robert: Jag hade avfärdat KVELERTAK efter de senaste plattorna. Tji fick man för det, för det här är vansinnigt bra. Omgångens hetaste giv, och med det där magiska drivet som nästan kantrar i vansinne som gjorde att bandets debut fullständigt ödelade min värld. På ett bra sätt då. Detta är det bästa bandet släppt sen dess. Med råge. RÖJ!!!


VALD AV: Martin

Robert: Livet är orättvist ibland ibland. Som nu, för SVART CROWN. Den här låten osar kvalitet, och skulle lätt ha kunnat korats till det hetaste bidraget någon av de andra “Hot’r’Not”-månaderna. I den här historiskt  starka kvartetten blir det istället tvärtom, och fast låten är bra så känns den sval i relation till de andra. För övrigt: namnet? Gult kort på det. Ett nordiskt adjektiv gör inte att ett franskt band verkar tuffare direkt…

Fredrik: Jag har så svårt för sådana där tillkämpat “vi vill ha en image av true, så vi måste slänga in något nordiskt”-bandnamn, som till exempel då här franska SVART CROWN. Musikaliskt är fransmännen dock kompetenta, och rör sig tämligen bekvämt i gränslandet mellan teknisk döds, black metal och melodisk post-metal. I de allra argaste och hårdaste partierna (typ sista minuten) är detta riktigt bra, resten av tiden väl utfört men aningen opersonligt.

Amelie:
Så mycket bättre ljud i låten än i bandnamnet (hur tänkte de där?). Tungt och mörkt på ett angenämt sätt. Detta är riktigt bra även om det inte tänder några bränder och SVART CROWN hamnar definitivt i min “kolla vidare på”-lista inför fullängdssläppet nästa år.