Etikettarkiv: Meshuggah

Best Of 2016 – Martin Bensch

2016 är lagt till handlingarna, men innan WeRock på allvar tar sig an det nya året så återstår den oerhört grannlaga och (allt som oftast) ljuvt problematiska uppgiften att sammanfatta vilka skivsläpp som var de bästa under 2016. I vanlig ordning får ni förutom respektive skribents topp 10 också en del annan mumma. Vi kör!

Topp 10 skivsläpp

10. ”The Great Destroyer” – GADGET
När GADGET väl kom loss och gjorde en skiva, då gjorde de en skiva som golvade inte bara mig, utan många tusen. ”The Great Destroyer” är en helt lysande grindcoreplatta av ett band som kopplar greppet från första slaget och visar att de är ett band som tillhör världseliten inom subgenren. Det slirar och drar åt alla möjliga håll, men sammantaget är detta skivan som regerar grindcoretronen oinskränkt i år.

9. ”Vatten” – PYRAMIDO
Är det en naturlag att varje år PYRAMIDO ger ut en skiva så hamnar den på min årsbästalista? Ja, så länge detta kollektiv av långsamt lirande känslofantomer fortsätter att kavla upp ärmarna och levererar skivor av den kaliber som de gjort hittills så är det så. ”Vatten” är en fin, tung, svårmodig och märkligt tröstande skiva som har åkt på flera gånger när jag vaknat i vargtimmen på dygnet.

8. ”Winter” – OCEANS OF SLUMBER
När ett band får till ett så pass imponerande debutalbum som OCEANS OF SLUMBER har fått i ”Winter” så är det i stort sett bara att svepa av sig kepsen och tacka för kaffet. Den vindlande och eklektiska rundtur som den här skivan utgör är både svårt förförisk, kittlande lättillgänglig och dovt omskakande. När bandet väl hade lyckats locka in mig till att testa skivan så dröjde det inte länge förrän jag började gravitera mot ”Winter” nästan varje dag.

7. ”Hunted” – KHEMMIS
Fullödigt svängande doom med riktigt snygg sång gör att jag belönar ”Hunted” med en plats på årsbästalistan. KHEMMIS är ett band som jag tycker gör det mesta rätt. De känner sin subgenres spelregler, men väljer ofta att gå sin egen väg – ofta med sångens hjälp – och gör långa låtar till en tillgång. Med en produktion som är som nektar för en sårig strupe blir sakernas tillstånd sannerligen inte sämre.

6. ”The Violent Sleep Of Reason” – MESHUGGAH
När MESHUGGAH tar ton på ”rätt” sätt så är det omöjligt att inte sätta skivan på årsbästalistan. ”The Violent Sleep Of Reason” visar ett band som med total känsla vräker ur sig en skiva lika kolossal och betonghård som lekande svängande. Jag skrev i min recension av skivan att det aldrig har känts så roligt att lyssna på MESHUGGAH som på den här skivan – jag har ingen anledning att ändra den ståndpunkten. ”The Violent Sleep Of Reason” är en av bandets bästa skivor genom karriären och den visar med full kraft och värdighet att MESHUGGAH är en urkraft.

5. ”The Bones Of A Dying World” – IF THESE TREES COULD TALK
Det här är ITTCTs bästa skiva i karriären. Hela skivan fullständigt vibrerar och glöder av patos och en järnhård vilja att påverka lyssnaren. Jag var såld redan vid första lyssningen och tycker fortfarande att ”The Bones Of A Dying World” är en av de mest genomarbetade skivorna jag hört i år. Den till synes oändliga variationsrikedomen i gitarrspelet spelar såklart in, men det är låtarnas del i skapandet av skivan som helhet som jag mest går igång på här. Magiskt!

4. ”Atoma” – DARK TRANQUILLITY
Det känns oerhört kul att kunna sätta en skiva av DARK TRANQUILLITY på årsbästalistan! Bandet har många ett förhållande till, och  även om snart sagt varenda släpp bandet har gjort har bjudit på bra musik så känns ”Atoma” som ett album som i efterhand kommer stå som ett monument över ett band som har gått igenom mycket och dragit nytta av detta i sitt kreativa skapande. Faktum är att jag tycker att DARK TRANQUILLITY inte har låtit så här angelägna, bra och genomarbetade på många år. ”Atoma” är en bedövande vacker, mörk och märkligt entusiasmerande skiva från ett band som gärna får läxa upp mig oftare för att jag har låtit bandet falla i glömska när det sker på det här viset!

3. ”Krighsu” – WORMED
Hur kan ett band gjuta nytt liv i en ganska stagnerad subgenre? Jo, då ska man göra som spanska WORMED har gjort genom karriären – skriva bra låtar som med bibehållen integritet utvecklar den tekniskt brutala dödsmetallen till något som kan locka fler lyssnare till en så bespottad musikstil. ”Krighsu” är en mästerlig uppvisning i krossarhård metal där du med yttersta möda – även med texthäfte -kan uttyda vad sångaren sjunger, där riffen känns som att svälja taggtråd och där trummorna hamrar in trumhinnorna på dig – och du njuter storligen av behandlingen!

2. ”Chained To Oblivion” – SPIRIT ADRIFT
Jag lyssnade för första gången på ”Chained To Oblivion” i augusti 2016. Efter tio lyssningar stod det klart att inte bara hade skivan förändrat min grundinställning till doom, den hade seglat upp som en skiva som i allra högsta grad skulle ha en chans att hamna på årsbästalistan. Så blev det också. Det här en skiva som både svänger och skakar om mig som lyssnare. Den utmärks av en stor närvarokänsla, av hårt arbete, och en känsla av att skivan inte hade kommit till utan det personliga helvete som huvudmannen Nate Garrett gått igenom. Samtidigt är det en  skiva som är uppmuntrande, triumfatorisk och tröstande och ett bevis på hur mycket en människa är kapabel till att klara av.

1. ”The Northern Sanctuary” – WITHERSCAPE
Jag flaggade för årsbästalistaplacering redan i min recension av den här skivan när den gavs ut i somras. När jag fick promon i mejlboxen blev jag så till mig att jag skrek och dansade en löjlig dans som jag fortfarande hånas för hemmavid. Men jag kan ta detta då ”The Northern Sanctuary” är en sådan löjligt stark skiva att jag baxnar. Är det den mest originella skivan som gjorts? Nä, och det är inte heller meningen. Alla de influenser som herrar Swanö och Widerberg bär med sig formas här om till ett veritabelt gottebord insvept i en produktion som får öronen att jubla. Det är en ynnest att få höra en skiva som är lika kul, nyfiken och energigivande som den musik WITHERSCAPE skämt bort oss med tidigare.

Årets övriga utmärkelser

Årets upptäckt
Bandcamp utan tvekan. Att dagens musikindustri är fylld med olika kommunikationskanaler både från bolagens och bandens sida är snarare regel än undantag. På Bandcamp som jag är extremt sen med att haka på går det att upptäcka och gotta ner sig i väldigt små och obskyra band. Jag har exempelvis upptäckt brittiska CONJURER via denna plattform.

Årets truminsats
Det är direkt orimligt att inte ge Thomas Haake i MESHUGGAH denna. Hans spel som alltid har varit extremt solitt antog direkt magiska dimensioner på ”The Violent Sleep Of Reason”.

Årets sånginsats
Michael Stanne i DARK TRANQUILLITY på ”Atoma” och Dan Swanö i WITHERSCAPE på ”The Northern Sanctuary”. Mångsidigheten i dessa herrars strupar går det inte att ta miste på. Det har vi hört rikligt med exempel på tidigare. På respektive bands skivor så antog deras röster närmast stratosfäriska höjder och bjöd på så mycket känsla att jag nästan ramlade av stolen.

Årets mest förvånande?
Att jag inte belönar en platta från OPETH med en plats på årsbästalista. ”Sorceress” är en väldigt bra platta och jag tycker verkligen att OPETH själva kan dunka sig i ryggen för ytterligare en skiva som har hamnat på väldigt många årsbästalistor.

Årets mest förvånande – del 2?
Att jag i år har fallit för doomen. Kollar jag på min årsbästalista så finns där 3 skivor som kan kategoriseras som doom. Och då ska jag nämna att exempelvis ”Distance Ι Collapsed” av INVERLOCH och ”The Curse That Is” av GRAVES AT SEA var med ganska långt in i racet om platser på årsbästalistan.

Best of 2016 – Fredrik Sandberg

2016 har precis lämnat oss, och i sann metal-anda tar sig WeRock an uppgiften att stycka liket innan det helt hunnit kallna… Vilka av musikårets inre organ är extra saftiga, och finns det några oväntade upptäckter där innanför dess uppbrutna revben? Första skribent att ta sig an rollen som musikalisk obducent är Fredrik Sandberg, och förutom den klassiska topp 10-listan bjuds det även på en och annan ytterligare observation. Skalpellen redo!

Topp 10 skivsläpp

10. ”Destroy… Or Be Destroyed” – DECIMATE
Härligt riviga skrik, bra driv i tvåtakten, eleganta harmonier i riffandet och blytunga breakdowns. Den med en nypa hardcore kryddade dödsmetall DECIMATE dukar fram må vara en anrättning där helheten inte är nämnvärt större än summan av delarna, därav bara en tiondeplats på listan. Dock är det verkligen inget fel på delarna, och ”Destroy…” är en platta alla dödsmetall-diggare bör låna sitt öra.

9. ”The Violent Sleep of Reason” – MESHUGGAH
Världens meckigaste norrlänningar är tillbaka, och som vanligt är det en utmanande sonisk resa som bjuds. Samtidigt har bandet så här på gamla dar lärt sig att samla ihop alla sina brainfuck-riff till huggligt fungerande låtar, vilket gör ”The Violent Sleep of Reason” till en nästan lika trevlig som förkrossande tung och komplicerad historia.

8. ”And Then There Were None” – CHURCH OF MISERY
Det japanska doom-gänget levererar årets skitigaste platta, i positiv bemärkelse. Texter på tema seriemördare, grumlig ljudbild, malande tyngd och ett dionysiskt sväng borgar för en härligt dekadent backanal. En skiva där det vackra ligger just i dess frånvaro av skönhet.

7. ”Hardwired To Self-Destruct” – METALLICA
Skall jag vara ärlig hade jag nog aldrig trott att jag vid något mer tillfälle skulle ha anledning att inkludera METALLICA på en årsbästalista. Jag trodde ”bäst före”-datumet var passerat. Därför utgör detta släpp från thrash-giganterna en glädjande överraskning! Bandet låter hungrigt igen, och knyter an till sina 80-talsrötter på ett sätt som inte landar i en krystad pastisch (hej, ”Death Magnetic”!) utan känns genuint. Sin ungdoms höjder når METALLICA inte, men ändå – liket lever!

6. ”Nucleus” – WITCHCRAFT
Vad WITCHCRAFT än gör kommer de att, vad mig anbelangar, slåss mot omöjliga odds. Detta eftersom deras ”Legend” förmodligen återfinns på min topp 10-lista över alla tiders bästa skivor. I den divisionen tävlar inte ”Nucleus”, men visst glimtar bandet till med den ruggiga högstanivå de är kapabla till. Riffen har både tyngd, sväng och intelligens, och Magnus Pelanders sång är bitvis så där innerligt, ångestladdat vacker som ingen annans.

5. ”And Way The Wind Carries” – PORT NOIR
PORT NOIR är så där pretentiöst kultursvåra, låt detta vara klargjort bortom alla tvivel. De låter som en blandning av KATATONIA och PARADISE LOST (under bandets mjukare period) å ena sidan, samt KENT och MORRISEY å andra. Egentligen är det alltså kanske något förvånande att jag gillar ”And Way The Wind Carries” så mycket som jag gör, men det går  faktiskt inte att värja sig. Detta är nämligen årets näst vackraste skiva, intensivt känslosam och elegant sval på samma gång.

4. ”Lord of Misrule” – BLOOD CEREMONY
När retro-orienterade band vill göra nedslag i svunna tiders ockulta hårdrock brukar 70-talet stå i självklart fokus. Det är dock inte så självklart i fallet BLOOD CEREMONY, där istället 60-talet gör sig minst lika tydligt påmint. Flummigt, aningen skavigt och riktigt svängigt är det i alla fall, och den där flöjten sångerskan Alia O’Brien trakterar mellan varven fungerar oväntat bra!

3. ”Where Shadows Forever Reign” – DARK FUNERAL
Ack, du sköna, vitglödgade ondska! En textrad som ”I rape your soul so bad no God will ever come near” (från låten The Temple of Ahriman) skulle ganska lätt kunna uppfattas som plojig, men inte i händerna på DARK FUNERAL. Här känns anslaget rått och äkta snarare än som en floskeltyngd pose, och det är en fröjd att inställa sig i Ahrimans tortyrkammare! Bandets ”Where Shadows Forever Reign” är en rakt igenom solid platta, snyggt producerad, med fin balans mellan rå snabbhet och malande tyngd, och med ett riktigt starkt låtmaterial. Helvete, vad bra, helt enkelt.

2. ”Winter” – OCEANS OF SLUMBER
Jag skrev tidigare om PORT NOIR att deras platta är 2016 års näst mest känslosamma. De som övertrumfar dem är OCEANS OF SLUMBER, och detta mycket tack vare sångerskan Cammie Gilberts oerhörda register och inlevelse. Över en bakgrund som pendlar mellan stillsam pianoklagan och frustande blastbeats levererar hon allt från varmt hesa, låga partier till svalt klingande, sopran-höga.

Det är en liten kärleksaffär i sig bara att lyssna på henne, och resten av medlemmarna saknar verkligen inte färdighet de heller. Med den högstanivå bandet når i låtar som Night In White Satin, Suffer The Last Bridge, Turpentine, …This Road och avslutande, episkt filmiska pianostycket Grace spelar det ingen roll att det även finns ett och annat utfyllnadsspår. Detta är likafullt en platta att bli kär i!

1. ”Repeat Until Death” – BOMBUS
Hittills på listan har det återfunnits meckighet, pretentioner, intrikat känslosamhet och till och med flöjter. Kanske är det därför förvånande att något så rakt-på-sak som BOMBUS ”Repeat Until Death” tar hem kungakronan? Tja, det kan tyckas, men det är inte krångligare än att skivan helt enkelt är svår att  inte sätta på repeat…

Göteborgarna blandar förtjänstfullt bredbent cock-rock med subtila inslag av ENTOMBED-döds och shoegazer-flum, och lyckas trots den tämligen släpiga sångstilen hitta melodier som biter sig fast likt psykopatiska iglar. Låtmaterialet är ruskigt starkt, utan en enda genuint svag punkt, och kronjuvelen är Deadweight. Jag har under året vid mer än ett tillfälle fått konstiga blickar från medtrafikanter vid rödljus, när jag ofrivilligt hytter med näven i takt till det löjligt betvingande riffandet. ”Repeat Until Death” är måhända inte en särskilt nyskapande platta, men vem bryr sig? Den är ju ändå 2016 års bästa!

Övriga utmärkelser

Årets zombie
METALLICA, så klart – liket lever! Dessutom är det hungrigt, så passa dig… Det känns fantastiskt kul att kunna lyssna på ett släpp från de gamla husgudarna som verkligen känns genuint och relevant igen. Det var ett tag sedan sist, så det är befriande att se James & Co rafsa undan gravmyllan och kravla sig upp i strålkastarljuset igen.

Årets jojo
Denna utmärkelse går till CULT OF LUNA och deras samarbete med amerikanska sångerskan Julie Christmas, ”Mariner”. Ena veckan tänker jag att det är fantastiskt bra, och funderar på om inte Julies primalskrik på The Wreck of S.S. Needle ensamt borde räcka till en plats på topp fem? Veckan efter orkar jag inte riktigt lyssna alls, eftersom skivan då känns seg. Till och med när jag skriver denna text finns det tvivel kvar kring om jag gjorde rätt som lämnade plattan utanför topplistan? Avgör gärna själva – det är CULT OF LUNA åtminstone värda.

Årets gåshud
Som sagt, Cammie Gilberts sånginsats på OCEANS OF SLUMBERs ”Winter”. Den ångest och sorg hon förmedlar i spår som Night In White Satin och …This Road utgör det bitterljuvt klingande soundtracket till upplevelser på det personliga planet under 2016, men bitterljuvt till trots är det likafullt brutalt vackert. Gott så!

Årets huvudvärk
Att överhuvudtaget få till den här underbara, jävla listan! Det var länge sedan det var så hård fight om platserna, och musikåret 2016 känns spontant som ett som kommer att stå sig väldigt väl över tid. När jag började gallra hade jag över 30 plattor på min ”short list” (snacka om att inte göra skäl för namnet) och att ens komma under 15 alster var lögn i helvete. Band som RIVAL SONS, DARK TRANQUILLITY, GOJIRA, CULT OF LUNA, ENTOMBED A.D., GRAND MAGUS, MOONSORROW, OCTOBER TIDE och GADGET hamnar samtliga utanför listan, trots att några av dem garanterat hade platsat vissa andra år.

Årets bästa låttitel
Easy pick. Jag menar, kom igen, GOATESS briljant döpta Murphy Was An Optimist…? Game, set and match!

Honorable mentions
Förutom den musik som återfinns på de ovan listade skivorna finns det givetvis en uppsjö låtar av yppersta klass som förtjänar ett hedersamt omnämnande, även om de skivor de återfinns på inte kvalar in på topplistan. Här blott en liten handfull av alla dessa som inte bör missas, presenterade utan inbördes rangordning:

Black Coffee – RIVAL SONS
Bothniablod – RAUBTIER
Gj! – BABYMETAL
Tore Hund – SKUGGSJÁ
Colder – KILL ALL THE GENTLEMEN
Relentless – WALLS OF JERICHO
Begin Again – IGNITE
Nattesferd – KVELERTAK
Varangian – GRAND MAGUS
Only Pain – GOJIRA
All Hail Science – ALLEGAEON
напролом – TRACKTOR BOWLING
Hearts / Wires – DEFTONES

Live: Lillasyster & Meshuggah

ARTIST: Lillasyster & Meshuggah
LOKAL: Getaway Rock Festival
DATUM: 6 juli , 2012

I ett solindränkt Gävle spelas det metal så det står härliga till under tre dagar på Getaway Rock Festival. WeRocks utsända Martin Bensch och Kitty Rossander rapporterar från hela festivalen. 

LILLASYSTER

Hej och välkomna till programmet Hårdrockare tycker om att göra saker tillsammans i solsken kl. 13.30 vid Blue Stage. Jo, litegrann så känns det när LILLASYSTER ställer sig på scen och drar igång en förfest som i alla fall överraskar mig. På skiva låter bandet ganska ointressant – live är det en helt annan grej. Och det vet såklart den stora publiken som är med redan från första låt. Visserligen skulle det bli lite väl långtråkigt i längden – men under de dryga 45 minuter bandet lirar funkar bandets trygga fläskgung väldigt bra.

LILLASYSTER har en tydlig comfort zone som stavas mellantempo och tunggung. Men lägg till detta en uppenbar spelglädje och en grym publikkontakt framför allt från sångaren Martin Westerstrands sida så blir det bra. I låtar som Jag Har Fått Nog Nu, Motley Crew, Hårdrock och coverlåtarna Umbrella och Lok Står När De Andra Faller är det party rakt av – och det räcker gott så faktiskt för att jag ska gå från konserten rätt nöjd.  

MESHUGGAH

I en match mellan en rivningskula och MESHUGGAH så hade bandet vunnit – lätt. Att det skulle bli tungt hade jag ingen tvekan om, men att det skulle bli så förödande massivt som dagens konsert, det trodde jag inte. Det är som om en vägg av ljud väller emot den stora publiken framför Blue Stage. Det har såklart sin förklaring i att strängbändarna Thordendal, Hagström och Lövgren spelar så nedstämt att gomseglet fladdrar. Rent ljudmässigt är det ett sant nöje att höra bandet. Rent visuellt händer det verkligen inte mycket: sångaren Kidman stolpar mest omkring och ser, precis som vanligt, fullständigt galen ut. Tomas Haake bakom trummorna levererar sammanbiten de mest häpnadsväckande grejer på sitt cymbalstinna set. Här bjuder bandet inte på några överraskningar.

Behövs det frågar ni er kanske? Ja, i alla fall lite tycker jag. Jag har sett MESHUGGAH flera gånger och det man får är i princip alltid samma sak – väl exekverad musik av en dignitet som bräcker rätt mycket. Men nu börjar jag komma till den gränsen då jag gärna vill ha nåt mer ut av konserterna.

Inte så att bandet behöver totalt förändra sig – men något bör hända för att det ska lyfta ytterligare ett snäpp för mig. Låtmässigt ligger tonvikten på nytt material – och det är såklart lämpligt. Personligen gillar jag den nya plattan en hel del – men visst är det svårt att värja sig när bandet drar igång Bleed som får publiken att röja så att dammet yr, eller när Destroy Erase Improve pumpas ut med total övertygelse.

Jag har sett bandet så mycket bättre – idag kändes det mest som en dag på jobbet för MESHUGGAH.