Etikettarkiv: The Night Flight Orchestra

The Night Flight Orchestra – Aeromantic

ARTIST: The Night Flight Orchestra
TITEL: Aeromantic
RELEASE: 2020
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

I vissa hänseenden är det lätt att avfärda ett band som THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA som ett band som verkligen inte tillför något annat än en stunds förströelse utan någon som helst originalitet. Och visst, TNFO har ett utmärkande drag – det är ett band som kanske lite mer än andra band existerar för att medlemmarna ska kunna skapa ett band som är så totalt 80-talsdyrkande att David Coverdale borde få provision på bandets skivor.

Om det nu inte hade varit så att vi både har ett behov som bandet faktiskt fyller, och att de stundtals får till låtar som är riktigt bra.

“Aeromantic” är bandets femte platta. Spontant känner jag att den är minst 4 låtar för lång – någon i bandet borde ha haft sinnesnärvaro att vara strängare vid urvalsprocessen av låtar. Nu känns låtar som Servants Of The Air  Curves, Transmissions, Carmencita Seven och Sister Mercurial som ren utfyllnad, och det är synd när resten av skivan består av bra, och i vissa fall riktigt bra, låtar.

Den första rejäla drapan är Divinyls som jag har älskat förbehållslöst sedan jag hörde den som singel. Med ett fett driv och en refräng att dö för så tycker jag, fortfarande, att det inte bara är den bästa låten på skivan – den är en av TNFOs allra bästa låtar överhuvudtaget.

Överhuvudtaget älskar jag hur bandet lyckas få till ett sväng genom i stort sett hela plattan. När detta dessutom paras ihop med en episk känsla som gjord för att köra bil till (om en nu skulle vilja det) som i Golden Swansdown då blir det ju magiskt.

Som vanligt skämmer bandet bort oss med solida insatser från samtliga musiker – Björn Strid sjunger med ett löd som såklart imponerar, vilket också gäller Anna-Mia Bonde och Anna Brygård. Det vore en nåd att stilla bedja om att släppa fram dem mer på kommande plattor, och då i rollen som leadsångare. David Andersson och Sebastian Forslund lyfter många av låtarna till skyhöga nivåer med sitt gitarrspel medan kompet bestående av Sharlee D’Angelo på bas, Jonas Källsbäck på trummor och Richard Larsson på keyboard visar hur bra det blir när kompet lirar som ett instrument.

Gillar man THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA sedan innan så kommer “Aeromantic” bli ytterligare en skiva att njuta av – låt vara med vissa förbehåll.

Hot or not? – Januari 2020

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Your Broken Shore
ARTIST: My Dying Bride
VALD AV: Amelie

Martin: Det här får mig att se fram emot fullängdaren! Mitt förhållande till MY DYING BRIDE är inte av livsavgörande karaktär, men detta är ju vansinnigt bra!
Robert: Trots att jag alltid älskat doom så har MY DYING BRIDE inte ingått i min diet. Man undrar ju varför, när man hör det här? Det är bra som fanken, tycker jag, och de vemodiga gitarrslingorna träffar rätt i hjärtat!
Fredrik: “Potential”, är ordet som först dyker upp i mitt sinne när jag hör Your Broken Shore. Det är inte lysande rakt igenom, men i stora delar är det ruggigt starkt när det vackra melankolin sveper in en i tunga, mörka sammetsfiltar och manar till sorgset lugn. Fullängdaren “The Ghost of Orion” släpps 6 mars – kom ihåg det datumet!

LÅT: Distant
ARTIST: External
VALD AV: Fredrik

Amelie: Om fler band som uppges spela thrash låter så här kanske det är dags för genren att lägga ner och/eller starta om? Nej, skämt åsido, för kul är vad detta inte är. Lite vackra musikslingor här och där men allra mest menlöst.
Martin: Jag erkänner villigt att jag är svag för den här typen av musik som är så snyggt producerad och där det ska liras med nördig innerlighet. Men liiiiiiite mer bett får det allt vara för att jag ska gå igång mer än att stampa takten med foten.
Robert: Nä, men alltså… i Robert-Google så kommer man från och med nu få EXTERNAL som resultat på sökningen “pretentiös+meningslös”. Det händer ju faktiskt ingenting?

LÅT: Divinyls
ARTIST: The Night Flight Orchestra
VALD AV: Martin

Robert: Oj, vad underbart glättigt! Man måste vara på rätt humör för att ta till sig THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA, men jag gillar det skarpt. Det må vara mer disco än rock, men kom igen katten – det svänger ju!
Fredrik: Alltså, detta är oerhört sliskigt! …men, och kasta nu inget på mig, inte helt oävet. Det låter lite som en yuppie-dekadent ménage à trois mellan GHOST, WESTLIFE och 80-talet, och det borde ju vara avskräckade i den högre skolan, men som sagt, smått trallvänligt är det allt.
Amelie: Ja, men det här var ju en riktigt tråkig låt från SOILW… jag menar THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA! Fast det låter precis som en av SOILWORKs (minst intressanta) låtar, och då inte enbart på grund av Björns Strids pregnanta röst. Högst umbärligt detta.

LÅT: Luciferian Sovrenty
ARTIST: Necrowretch
VALD AV: Robert

Fredrik: “Never mistake lack of talent for genius”, skrev TYPE 0 NEGATIVE i skivkonvolutet till “Bloody Kisses”, då i ett underbart utslag av självdistans. NECROWRETCH balanserar på denna ytterst fina egg, då energin och råheten i denna låt charmar, men den oerhört lågbudget-minnande produktionen faktiskt mest låter källarband och inte så där old school-cool som ambitionen säkert var…
Amelie: När det blir så rått och opolerat att det till sist blir elegant! Malande svartmetall såsom malande svartmetall ska låta. Att albumet “The Ones From Hell” släpps på Alla Hjärtans Dag den 14 februari känns lagom absurt för sitt innehåll, sett till låttitlarna i alla fall.
Martin: Aaaaaaaaaaaaaaaaah! Black metal som är så trve att det nästan, men bara nästan, blir jobbigt. Jag gillar frenesin och intensiteten i vad NECROWRETCH gör, men inser att jag är för kär i välljudande produktion för att älska detta förbehållslöst.

The Night Flight Orchestra – Sometimes The World Ain’t Enough

ARTIST: The Night Flight Orchestra
TITEL: Sometimes The World Ain’t Enough
RELEASE: 2018
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Du glade vilket arbetstempo! Ja, så tänkte jag i alla fall när vi nu får en ny skiva av THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA, bara ett år efter att “Amber Galactic” släpptes. Men så har TNFO utvecklats till ett frustande glädjearbete för samtliga inblandade – och då flödar uppenbarligen arbetsglädjen ledigt.

TNFO fortsätter att bjuda på enormt engagerande och förbannat snygg classic rock även på “Sometimes The World Ain’t Enough”, kanske med en smula mer disco än på tidigare skivor. Blev ni avskräckta nu? Det behöver ni inte bli – vid sidan av trummisens tydligt av Michael B. Tretow ljudideal inspirerade bastrumma och sömniga Pretty Thing Closing In så är detta en ren rockskiva med ett helvetiskt driv.

Det finns ett långt härligt sjok från låt nummer två, Turn To Miami till Can’t Be That Bad där TNFO fullständigt dräper med klassmaterial. Musiken ångar av både hantverksskicklighet och känsla – det hörs så attans tydligt att det här bandet har så fruktansvärt roligt i sitt musikskapande.

I vanlig ordning gastar Björn Strid med ackuratess och känsla, gitarrspelet sitter som en skräddarsydd kostym – David Andersson visar igen att han är en gudabenådad gitarrist.

Vill du ha en partyskiva som ackompanjemang till denna fina sommar vi har under 2018, ja, då bör “Sometimes The World Ain’t Enough” vara en het kandidat till lyssning. Kolla in den.