Etikettarkiv: Kampfar

Årsbästalistan 2022 – Amelie

Härligt, det är vad musikåret har varit. Melodisk och känslofull black metal är det som har fångat mig allra mest i år. Eller som jag säger i ett av inläggen nedan; musik med lika delar hjärta, hjärna och muskler. Här följer således de tio nysläppta album som betytt mest för mig år 2022. Och därpå några andra funderingar kring årets musik med debutanter, veteraner, favoriter och konserter.
God läsning!

Topp 10 skivor

10. Call Down The Sun – KONVENT
Det andra albumet är precis lika mörkt, tungt och doomigt som debuten Puritan Masochism (2020) och Rikke Emilie List growlar precis lika dovt och kraftfullt. Under våren fick jag också nöjet att se danskorna framträda på Gefle Metal-båten. Kan informera att KONVENT är precis så tunga live som studiomusiken utlovar.

9. Til Klovers Takt – KAMPFAR
Med förra albumet Ofidians Manifest (2019) blev jag slutligt frälst för norska KAMPFAR. Årets album är mer av en utmaning, inte lika tätt sammanhållen och har sina toppar och dalar. Det är en växare som behöver tid – vilket i sig är en positiv upplevelse. Och mycket riktigt har Til Klovers Takt jobbat sig in på topplistan under senhösten.

8. The Agony & Ecstasy Of Watain – WATAIN
”Inbjudande, krävande och gömmer på överraskningar” skrev jag i recensionen i april månad. Sen har den periodvis legat lite åt sidan innan den åter grävdes fram inför årssummeringen. Jäkla bra skiva helt enkelt som införlivar det bästa från WATAINs karriär; det brutala, som dominerade senaste plattan, det melodiska, som alltid funnits där i olika doser, och som alltid 100% seriositet.

7. Övergivenheten – SOILWORK
SOILWORK har aldrig varit mitt främsta band inom melodisk dödsmetall trots att de alltid gör bra skivor. Övergivenheten är dock något av det bästa bandet släppt ifrån sig på många år. En gallring bland de 14 spåren på den timslånga skivan hade kunnat utmynna i ett ännu bättre album men enskilda låtar som Death, I Hear You Calling bär ändå helheten mot höjderna.

6. En Rispa I Evigheten – CRASH NOMADA
Äntligen lite punk i listan! CRASH NOMADA låter sin fjäderlätta tungsinthet sippra ner i vartenda spår på denna skiva. Hjärtevärmande humor därtill. Nytt blod med basisten Mathilda Sundin som på några spår också med sin röst förtjänstfullt kompletterar Ragnar Beys sång. Lite mer av vemod och melankoli och lite mindre av upproriskhet och näven i luften än föregångaren. Men alltid lika nära hjärtat och innerligheten.

5. Opvs Contra Natvram – BEHEMOTH
På något mentalt plan ville jag inte ens ha BEHEMOTH här på den övre delen av listan. Upptäckarglädjen jag kände de första åren med bandets musik är sedan länge borta. Och kraven, förväntan på ständig genialitet, är ohemult höga. Rent objektiv är dock Opvs Contra Natvram lika bra som de flesta av bandets plattor. Storslagenhet, närhet, brutalitet och musikalisk glöd. Allt finns där och vem är jag att begära mer än allt – ens av BEHEMOTH?

4. The Great Below – KVAEN
Efter att nästan ha missat debutalbumet 2020, men spelat det desto flitigare året efter det, hade jag mycket höga förväntningar på andra albumet från Jacob Björnfots projekt KVAEN. Och som det infriades! Mörkt men samtidigt riktigt svängigt emellanåt. Lyrik som närmar sig döden från en ny vinkel i varje spår. En av årets allra bästa black metal-skivor i Sverige och internationellt.

3. Days Of The Lost – THE HALO EFFECT
Man måste nästan skratta; hur kunde det bli så här nästan löjligt förväntat och samtidigt så bra? THE HALO EFFECT samlar forna ”avhopparna” från IN FLAMES – Jesper Strömblad, Peter Iwers, Daniel Svensson och Niclas Engelin – och frontas därtill av Mikael Stanne från DARK TRANQUILLITY. Och det är exakt så det låter. Och vilket mottagande bandet sedan fått med spelningar på de stora festivalerna innan ens debuten släppts. Helt välförtjänt.

2. The Long Road North – CULT OF LUNA
Tungt och troget. Också en skiva som kom tidigt på året, nästan glömdes av i musikfloden och fick sin återupprättelse på höstkanten. CULT OF LUNA låter som CULT OF LUNA ska och ändå med så mycket spännande musikaliska utvikningar att jag aldrig tröttnar. Med The Long Road North tog sig bandet mot den absoluta toppen av årsbästalistan

1. Moribund – IN APHELION
En singel och en EP släpptes hösten 2021 av ett för mig okänt band som sedan kom att prägla hela mitt musikaliska 2022. Jag fick en djup och omfattande intervju med bandets grundare och frontman Sebastian Ramstedt vilket gjorde mig än mer själsligt berörd av IN APHELIONs musik. Det händer ytterst sällan att ett för mig helt nytt band gör så här starkt intryck. Detta är black metal när den är som allra starkast och vackrast. Het svärta och djupt lodande smärta. Musik med lika delar hjärna, muskler och hjärta. Våga kasta dig in i den värld som är Moribund, årets givna album nummer ett.

Övriga betraktelser

Årets band, årets debut, årets album, årets låt, årets video
Vi river av alla dessa kategorier i ett enda stycke då svaret på alla frågorna ändå är ett och detsamma; IN APHELION och Moribund. Årets låt kunde vara en av flera från denna platta men den som står mig allra närmast är This Night Seems Endless. Årets video, som samtidigt är en hyllning till ENTOMBEDs bortgångne LG Peterov får du här.

Årets (mini-)festival
Flera av kollegerna nyttjade första året efter pandemirestriktioner till att mer eller mindre frossa i konserter och festivaler. Det blev inte så för mig men några spelningar lyckades jag komma iväg på i alla fall. Roligast av dessa var den lilla minifestivalen på Parksnäckan i Uppsala som jag fann och närmast till egen överraskning bokade mindre än en vecka innan den gick av stapeln.

Inramningen var perfekt och intim på Rock The Park med en liten utomhusscen och max 400 åskådare. Och dit hade man tagit svenska toppband som LIK, HORNDAL, MASS WORSHIP och inte minst bandet som släppte 2021 års bästa album Arkivet; för första gången fick jag höra WORMWOODs musik live vilket var en fantastisk upplevelse.

Årets veteraner

Dismember 2022 (eget foto)

Jajamensan!

Äntligen fick jag uppleva DISMEMBER på scen. Bandet la ner för mer än tio år sedan innan jag ”hunnit” se dem och att nu få uppleva deras ur-stockholmsdöds live på Gefle Metal-båten var större än förväntat.

Årets svenska debutanter (och o-debutanter)
Jag kan tycka att det på nåt sätt är lite ”fusk” att benämna IN APHELION och THE HALO EFFECT debutanter då banden består av gamla rävar som har hållit på i typ 30 år. Så nog ordat om dessa två.

Årets svenska ”riktiga” debut blir därmed istället albumet Age Of Dystopia och bandet med samma namn. Med sin thrashiga death/black metal är deras fullängdsdebut något av en frisk fläkt i årets utgivning. Slamrigt, punkigt med ångestframkallande skriksång. Kolla in dem om du inte gjort det.

Årets album som inte platsade i listan
Det är alltid ett gäng plattor som hamnar strax utanför topplistan eller helt enkelt släpptes sent/inte fick tillräckligt lyssning eller på annat sätt inte riktigt hanns med. Ett axplock av intressanta album i denna grupp är ZEAL & ARDORs självbetitlade platta, svenska MESHUGGAHs Immutable och VANANIDRs Beneath The Mold samt de norska banden DARKTHRONE med Astral Fortress och DJEVEL med sin Naa skrider natten sort. För att nämna några. Säkert har jag glömt andra som borde uppmärksammas – men nu är det 2023 och tid att blicka framåt!

Halfway to Hell 2022

Halva musikåret 2022 har passerat. Världen fortsätter att väl illustrera den gamla kinesiska förbannelsen ”må du leva i intressanta tider”, men som vanligt finns alltid musiken till tröst, pepp och glädje. Detta år äntligen från scener igen, men så klart också i form av nya skiv- och låtsläpp. Här plockar vi WeRock-skribenter ut våra favoritkarameller så här långt. Hoppas det skall smaka!

Alla pralinerna i gottepåsen hittar ni i spellistan här under. Varför respektive bit har valts ut kan ni läsa om ni scrollar ned!

Amelie

KAMPFAR – Urkraft
Jag föll som en fura för senaste plattan Ofidians manifest (2019). Senast singeln ”Urkraft” har sin musikaliska själ gemensam med det albumets låtar och jag ser fram emot att KAMPFAR än en gång uppfyller mina önskningar i kommande album.

AGE OF DYSTOPIA – Treacherous Rats
Bästa bandet från nya bolaget Eat Heavy Metals samlingsskiva förra året och Ulricehamns stolthet, har i år släppt sin första fullängdare. ”Treacherous Rats” är precis en sån stänkare som jag hoppades och förväntade mig efter bandets tidigare singlar.

IBARAKI – Tamashii No Houkai
Hade väl aldrig trott att TRIVIUM-sångaren Matthew Kiichi Heafy skulle fängsla mig så i sitt nya projekt. Allt är kanske inte lika intressant på debutalbumet ”Rashomon” som låten Tamashii No Houkai men den står gott för sig själv och är lätt att återkomma till ofta.

SEPTICFLESH – Neuromancer
Grekiska SEPTICFLESH har typ funnits ”alltid”. Ett helt album med bandet kan nästan kännas i mastigaste laget. Inte lika lyssningsvänliga och melodiösa som t.ex. landsmännen i ROTTING CHRIST men alltid som här med tyngd och finess.

IN APHELION – This Night Seems Endless
”Det är den naknaste texten på skivan” sa Sebastiaan Ramstedt om denna favoritlåt i min intervju med honom för WeRock. Och den är ett lysande exempel på den känslofulla extreme metal som bandet bjuder på i debuten ”Moribund”. Fast jag kunde egentligen valt i stort sett vilket spår som helst. Skivan bräcker helt klart allt hittills i år!

FINAL LIGHT – In The Void
Samarbete mellan Perturbator och Johannes Persson från CULT OF LUNA. Du gissar hur tungt och ändå luftigt det blir? Ren fröjd att tungt, tungt vaggas till ro med In The Void.

ROTTING CHRIST – Holy Mountain
Detta är kanske inte det allra bästa bandet gjort, lite för lättviktigt enligt min uppfattning, men även en mellanlåt från ROTTING CHRIST platsar lätt i en sån här lista.

KVAEN – Cauldron Of Plagues
Självklart ska KVAENs andra fullängdsplatta vara representerat här. Alla låtar från albumet vore värdiga denna lista och jag har valt det första spåret som så väl representerar Jacob Björnfots musikaliska insats i världen.

THE HALO EFFECT – Days Of The Lost
Oops, en gammal låt från IN FLAMES i listan – eller? Nja och nej. Medlemmar som alla tidigare varit med i det bandet vid olika tillfällen under åren och därutav Mikael Stanne på sång. Det blir såklart mycket, mycket bra!

WATAIN – We Remain
En på sätt och vis både typisk och atypisk WATAIN-låt får avsluta min del av listan. Du får din black metal som du vill ha den men dessutom med fantastisk och effektfull sång av Farida Lemouchi i ett spår där bandet visar att man vågar ta ut svängarna.

Fredrik

FIT FOR AN AUTOPSY – Far From Heaven
För att vara FFAA lite mindre mangel och mer nyans än vanligt, nästan minnande lite om GOJIRA i de senares bästa stunder. Jäkligt hårt, jäkligt snyggt, och med uppenbara hooks. Årets hittills bästa låt inom den hårdare skolan.

THE HELLACOPTERS – So Sorry I Could Die
En härligt känslosam och skavig rockballad, med ett ben i 60-talet och det andra i det efterföljande, bluesigare årtiondet. Det visar sig att THE HELLACOPTERS i slow motion är minst lika bra som THE HELLACOPTERS i full hastighet…

NON EST DEUS – Save Us
Om man tar det bästa av ROTTING CHRIST och BATUSHKA och kör i en mixer, så får man förmodligen något likt detta. Rått, desperat, drivet och alldeles… alldeles… underbart!

SAHG – Heksedans
Kom igen, katten, det svänger ju! Ett egentligen rätt skamlöst nummer, lyssna bara på ”na-na-na-nah”-partiet efter refrängen. Imsmickrande, minst sagt. Men vad spelar det för roll, det funkar ju, och det ypperligt.

XAON – Wayward Sun
Maffigt! Här finns det både tyngd, groove och en pompöst symfonisk ådra som balanserar nära gränsen för det teatraliska, men som håller sig på rätt sida med en riktigt stark lyssnar-upplevelse som resultat.

AVATAR – Cruel And Unusual
Snortight och ettrigt riffande från göteborgarna, draperat i energisk och tämligen förbannad sång från Johannes Eckerström. Vibbar av SLIPKNOT, och det är ju inte så dumt.

KONVENT – Pipe Dreams
Tyngst hittills i år? En trögflytande flod av smält bly, hypnotiskt malande gitarr-surr och guttural growl väller fram och ödelägger allt i dess väg, och jag tycker det är ack så förföriskt!

THE SPIRIT – Of Clarity and Galactic Structures
THE SPIRIT har möjligen varit det sammantaget bästa black metal-bandet de senaste åren, och Of Clarity and Galactic Structures är inget undantag. Verkshöjden här är påtaglig, och den musikaliska resan läcker.

GHOST – Call Me Little Sunshine
GHOST brukar kunna vara lite av en vattendelare, jag vet att det finns många puritanister som principiellt ogillar den luftiga ockultism-rock  de maskerade satansprästerna producerar. Men en bra låt är en bra låt, och detta nummer svänger nu väldigt skönt, med glammigt pre-chorus och allt.

BILLY TALENT – Hanging Out With All The Wrong People
Från sött till sötare. ”Hanging Out With All The Wrong People” är en oerhört charmig bagatell, helt utan aggressioner men istället med väskan full av hooks och fina melodier. Metal? Narp. En hit? Yarp.

Martin

IN APHELION – World Serpent
Total dyrkan! Stämningen i denna massiva dänga går inte av för hackor. Med sjudande riffmästeri och kokande rytmik sätter denna låt standarden för en skiva som kan vara årets bästa.

KVAEN – Your Mighty Has Fallen
Hett efterlängtad, sjuuuuukt hypad. Ändå svarar KVAEN upp mot, ja, överträffar alla förväntningar. Det här är så krossartungt att man baxnar.

MISERY INDEX – Now Defied!
Ni märker att det är tempo som premieras så här i början? Tänkte väl det. MI bjuder upp till, sedvanlig, rensfest i vad som kan vara en av bandets bästa låtar inte bara på skivan i fråga, utan i karriären. Renssväng har aldrig låtit bättre.

DARKANE – Inhuman Spirits
Dags att bli lokalpatriotisk! DARKANE är ett av världens mest undervärderade band. När vi äntligen fick ny musik, hela nio år efter senaste plattan, då var det skönt att kunna konstatera att bandet har slipat formen till skärpa. Fy fan vad bra detta är!

GHOST – Spillways
Lätt den låt jag lyssnat på flest gånger från senaste plattan.  Sjukt beroendeframkallande är detta en uppvisning i läckert trumspel och magiskt refrängmakeri.

VORGA – Disgust
Black metal i rymden. Detta är så vansinnigt vacker musik att det är omöjligt att inte gilla den.

MASS WORSHIP – Orcus Mouth
Desperation, engagemang, förödande skönhet. Med ett gitarrarbete som krossar alla barriärer, himlastormande känslor och en utlevelse som få artister kommer i närheten av bräcker MW det mesta av utgivningen i år.

VENOM PRISON – Technologies Of Death
Tungt sväng och en sånginsats som går utanpå det mesta. Jag lyssnade nästan sönder den här låten när jag recenserade skivan och har återkommit med förfärande frekvens till den även efter att texten publicerades.

WHITE WARD – Leviathan
Black metal när den är som bäst. Traditionell i vissa delar, totalt avvikande i mycket annat. Jag älskar bruket av blåsinstrument som här kommer till sin fulla rätt.

KARDASHEV – Glass Phantoms
Bedövande vacker känslostorm till låt. Med en sånginsats som tränger innanför huden så den knottras utav bara helvete, och med episka melodier kan detta vara en av arizonabandets bästa låtar överhuvudtaget. Och det vill inte säga lite.

Robert

SCORPIONS – Rock Believer
Välkommen – den här delen av listan blir helt fri från growl och skriksång, den syftar i korthet till att följa texten på den här låtens refräng: I’m a Rock Believer like you! SCORPIONS har osannolika57 år (!) under bältet, och även om detta inte det bästa man levererat i karriären så är det hjärtligt och träffsäkert.

DAWN OF SOLACE – Erase
Icke-growl betyder inte nödvändigtvis vänt och snällt – detta är tungt, mörkt och suggestivt på det bästa av sätt. Finska DAWN OF SOLACE håller hög klass, och årets platta ”Flames Of Perdition” är inget undandtag. Bra skit!

HARDCORE SUPERSTAR – Weep When You Die
Man vet vad man får med HARDCORE SUPERSTAR. Det är jävligt bra, svängig och skön hårdrock med rätt attityd. Här med lite melankoli, och det passar det med.

EVERGREY – Heartless
Om någon hade petat på mig för 5-6 år sen och sagt att jag skulle dyrka plattorna som EVERGREY släppte så hade jag blivit förnärmad och kanske muckat handgemängsbråk (eller, ja, inte riktigt men du fattar hur det hade svidit!). Nu? Jäsiken vad bra de är. Löjligt bra, även om årets ”The Heartless Portrait” är aningen mer.. vardag? än förra given ”Escape Of The Phoenix”.

RED HOT CHILI PEPPERS  – These Are The Ways
Årets mest spelade skiva för min del. ”Unlimited Love” är återföreningen för Flea, Chad Smith och Anthony Kiedis med gitarristen John Frusciante, och resultatet är en rejäl dos livs- och spelglädje. Den här låten bjuder på sväng, känsla och ett rätt bra punkar-röj mot slutet. Med andra ord: allt som är RHCP.

SKULL FIST – For The Last Time
Dags att upp:a tempot lite – knyt näven och skicka den mot skyn när SKULL FIST visar vägen i en klassisk power-rock-metaldänga! Detta är okomplicerat och lätt att svänga med i, och höjer temperaturen på vilken fredagseftermiddag som helst!

RAMMSTEIN – Zeit
Jag gillar inte RAMMSTEIN. Ett riktigt skitband i min bok, trots att jag sett dem live där de lär vara som bäst. Tråkiga, effektsökande och extroverta upprorsmakare… så det är med en aning märklig känsla jag finner mig gilla och nynna med i titelspåret till årets platta Inte bara en gång, utan nästan varje gång den spelas på radion. Se där… en överraskning på listan?

MAULE – Summoner
Fuck-off-hårdrock av enklaste snitt. Man behöver 1 sekund ungefär, sen kan man refräng och riff, men jag gillar’t. Till skillnad från RAMMSTEIN så är detta inget ”en låt från skivan och resten har jag inte hört”, utan en representativ låt från hur det låter överlag. Bra, alltså…

CROBOT – Set You Free
Snyggt, svängigt, lättlyssnat, amerikanskt. CROBOT är allt detta och ett band för dig som gillar välproducerad läcker rock. ”Feel this” är bandets fjärde platta, och det bjuds (tack och lov!) på exakt noll överraskningar!

SANHEDRIN – Death Is A Door
Vi avslutar med Brooklynbaserade trion SANHEDRIN som mixar klassisk hårdrock med Iron Maiden. Det är alltså en härlig mix av episk metal och smutsig club-rock som bjuds, och jag har svårt att tänka mig en bättre avslutning på den här spellistan. Lite av varje, med känsla? Ja tack!

Hot or not? – April 2022

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Urkraft
ARTIST: Kampfar
VALD AV: Amelie

Martin: Norsk desperation! Jag gillar detta till stora delar. Låten är dock lite för repetitiv för att jag ska gå igång på allvar. Den senare hälften av låten är det bästa – här bränner det till – men som helhet ljummet med känning på varmare temperaturer.
Robert: Riktigt bra detta, det luktar verkligen norsk black metal med drag av pretention. KAMPFAR är inget som jag personligen har en tidigare relation med, men Urkraft är helt klart anledning att ändra den saken. Kanske kanske är detta lite väl långt, men det är ändå en petitess i sammanhanget. Hett!
Fredrik: Svulstigt och betvingande mörker, omväxlande en malande tung dystopi och ett svavelosande mangel, toppad med bitterljuvt ångestladdad sång i det som väl ändå får räknas som refräng. Riktigt, riktigt bra detta!

LÅT: Pipe Dreams
ARTIST: Konvent
VALD AV: Fredrik

Amelie: En fantastiskt debutskiva släppte KONVENT för två år sedan. Deras death/doom med inspiration från brittiska 90-talet med bland annat fortfarande aktiva PARADISE LOST gör sig alldeles utmärkt i dansk 2020-talstappning. Pipe Dreams är ett finfint exempel från årets album. Riktigt hett!
Martin: Åh, så bra! Jag gillar KONVENT sedan innan, detta drog inte direkt ner mina känslor för bandet. Suggestivt, bra tyngd. Gitarrerna ligger vansinnigt rätt i mixen, sången är helt magiskt bra. Det kokar över!
Robert: Dyngbra, som vanligt med KONVENT, och det går liksom inte att komma undan konstaterandet att Rikke Emelie List growlar brallorna av inte bara de flesta av sina landsmän utan också i världen. Blytungt, beckmörkt och stekhett – dessutom kanske bästa låten på nya plattan ”Call Down The Sun”. What’s not to like?

LÅTBehind Closed Doors
ARTISTWormrot
VALD AVMartin

Robert: Åh – ett riktigt rensnummer, med grisskrik och allt? Man vill göra hjärt-emojis och hela paketet! WORMROT bjuder upp till knogmacka och det är (precis som sig bör) föredömligt kort och snärtigt. Måhända är en tretti-trettifem minuter i sträck av detta i mastigaste laget, men såhär i en spellista gör det sig alldeles perfekt!
Fredrik: Tjo, vad det går! Fullt ös medvetslös och med alla aggressioner frisläppta på grönbete. Charmigt i sin kompromisslöshet, men nog är det allt ändå samtidigt lite banalt med de där thrash-riffen och pig squeal-skriken? Ljummet.
Amelie: Hur läskigt det kan vara Behind Closed Doors illustreras gott av WORMROT i detta musikutbrott som avslutas lika abrupt som det inleds. Jag håller kommentaren lika kort; hett detta!

LÅT: Acheron
ARTIST: Nite
VALD AV: Robert

Fredrik: Kul kontrast mellan det luftiga stuken på musiken (AOR-rock möter GHOST, typ?) och den framviskade, grusiga growlen. Jag och sångstilen blir förmodligen aldrig allra, allra bästa vänner, men låten är riktigt snygg och visst funkar sången tillräckligt bra. Inte stekhett, men hygglig temperatur här.
Amelie: Underbart svängigt och uppiggande! Sångens viskningar kryper längs ryggkotorna och ja, detta är bara så skönt gung att en inte vill lämna det – och går således vidare till NITEs nysläppta album Voices Of The Kronian Moon för att finna mer. Glödhett!
Martin: Fan vad jag gillar detta! Fantastiskt sväng, härligt väsande vokal insats. Framför allt är det så oerhört snyggt sammanfogat. Melodierna är fantastiska, produktionen ljuvlig. Jag blir glad och vill dricka öl när jag lyssnar på NITE. Stekhett!