Etikettarkiv: In MOURNING

Hot or not? – September 2019

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: High Spirits
ARTIST: Pijn/Conjurer
VALD AV: Amelie

Martin: Jag gillar verkligen CONJURER! Jag har följt bandet sedan debut-EPn, och det här bandet strålar verkligen av självförtroende. Detta är så helvetiskt bra – i vanlig ordning. Stekhett!
Robert: Åh så udda och härligt! Det är lite BARONESS över det, från tiden då det bandet var bra – fast ändå inte alls. I skärningspunkten mellan rock och sludge träffar man rätt på sitt eget sätt. Smokin’ hot!
Fredrik: Ett finstämt men onödigt långt intro övergår i något slags väldigt luftig och upplyftande sludge, med drag av BARONESS och ett KYLESA på ovanligt gott humör. Musik som gjord för en sådan där solig höstdag när luften är krispigt klar och takhöjden utomhus sträcker sig ända upp till rymden. Dock ganska lättviktigt och definitivt humörberoende, detta.

LÅT: The Sea Of Tragic Beasts
ARTIST: Fit For An Autopsy
VALD AV: Fredrik


Amelie: Grovgrowl och sång i en fin mix. Inget utanför ramarna detta men det de gör gör de bra, FIT FOR AN AUTOPSY. Fint gung men kanske lite mycket “effekter” för att det ändå riktigt ska locka mig vidare i bandets diskografi.
Martin: Bra länge sedan jag lyssnade på det här bandet, men jag gillar vad jag hör. Det är kanske inte så förbannat nydanande, men hantverket är väldigt bra, och det tunga svänget är svårt att motstå.
Robert: Det här inte alls vad jag brukar konsumera, men jag gillar det. Växelsång som faktiskt funkar, bra refräng och ett snyggt driv. Har det gjorts liknande musik förr? Ja. Är det bra ändå? JA!

LÅT: Black Storm
ARTIST: In Mourning
VALD AV: Martin


Robert: …i samma klass som alldeles glimrande “The Weight Of Oceans” kanske de aldrig mer kommer, svenska IN MOURNING – men det är okej. Black Storm som föregår kommande plattan “Garden Of Storms” lovar otroligt gott och ger mersmak. Riktigt hett och bra!
Fredrik: Vackert och elegant, men samtidigt med bitvis trivsam aggression och tyngd. Både growl och rensång håller god klass, vilket även gäller för såväl trakterandet av instrument och produktion. Tämligen prententiöst och polerat för att vara dödsmetall, men inte desto mindre riktigt, riktigt bra!
Amelie: Riktigt trevlig dödsmetall med ett lockande intro som skapar förväntning. Lagom melodiskt och ett growl med bra artikulation – medan “skönsången” är något oskön ibland. Annars på det hela taget rätt exemplariskt för genren. Men, ärligt talat, nog blir det lite tradigt i längden?

LÅT: Tempter’s Call
ARTIST: Cloak
VALD AV: Robert

Fredrik: Jag gillar produktionen, mollklangerna i gitarrackorden ges utrymme att färga musiken på ett fint sätt. CLOAK’s ganska mjuka tolkning av black metal är även i övrigt vacker och välproducerad, men jag har en liiiten aning svårt för det konstanta mellantempot. Hade gärna sett något lite råare, snabbare parti som bröt av de nästa sex minuterna.
Amelie: Amerikansk black metal är inte alltid lika angenäm, den nordiska varianten brukar vara åtminstone för mig att föredra, men CLOAK lyckas verkligen hitta den rätta tonen i balansen mellan tradition och modernt sound. Kul, ska hållas koll när fullängdaren släpps!
Martin: Jajamensan, jag blir glad av det här gängets musik! Bra atmosfär, schysta melodislingor, och aningens retroartad produktion gör att jag blir nyfiken på att höra mer!

Bästa debuterna 2006-2015: Martin Bensch

WeRock fyller 10 år. Under det decennium vi har varit igång har det släppts en rent vansinnig mängd skivor – runt 60.000 om vi väljer att tro Metal Archives – och en del av dessa har raskt blivit förpassade till glömskans ekande korridorer. Men en del har stuckit ut och håller sin plats bland de skivor som bevaras för eftervärlden. I ett antal listor kommer WeRocks skribenter att lyfta fram ett antal skivor som vi verkligen tycker att du ska kolla in. Vilka är då de bästa debuterna mellan 2006 och 2015? Först ut att försöka besvara den frågan är Martin Bensch. 

the-aura
“The Aura” – BEYOND CREATION

När BEYOND CREATION 2011 gav ut “The Aura” så gjorde de sig skyldiga till att sätta sig själva i en mycket svår position, den att skapa en debutskiva som kommer ytterst nära perfektion. Jag ställde mig själv frågan om bandet någonsin skulle kunna toppa den formidabla uppvisning som denna skiva faktiskt är. Samtliga låtar ligger på en gastkramande hög nivå, liret är helt otroligt, och bandet lyckas med det väldigt svåra när det gäller teknisk och progressiv dödsmetall: de lyckas med att bli en angelägenhet för lyssnare utanför denna genrepuristiska fora.

curse-of-the-red-river
“Curse Of The Red River” – BARREN EARTH

Det är ingen hemlighet att jag är svag för metal som kommer från Finland. Den speciella ton – i brist på bättre uttryck – som återfinns i så mycket av den musik som kommer från grannlandet i öster får sin yttersta förfining på BARREN EARTHs debutskiva “Curse Of The Red River”. Detta är en skiva som i det närmaste har alla rätt. Här finns ett melodiskt anslag med slingor som får tårkanalerna att fuktas vid varje lyssning, ett smörtjockt lager av känsla för hur verkligt bra låtar skrivs och ett närmast episkt upplyftande vemod.

shrouded-divine
“Shrouded Divine” – IN MOURNING

Bandet från Falun som jag började tokdyrka vid tiden för släppet av “The Weight Of Oceans” och sedan bara har ökat på denna dyrkan när jag lyssnat på bandets bakkatalog. “Shrouded Divine” som IN MOURNING släppte 2008 är en helt fenomenalt stark debutskiva. Den låter som ett helt fullvuxet band som har spelat i betydligt fler år än vad bandet hade gjort vid den här tiden redan från första tonen har hittat en kreativ guldåder. “Shrouded Divine” är en fantastiskt mångfacetterad skiva där ett galet driv samsas alldeles naturligt med vemod och känslomässig resonans. Episkt? Jajemänsan!

the-abysmal-horizons
“The Abysmal Horizons” – KONKEROR

Jag skulle inte bli förvånad om KONKERORs “The Abysmal Horizons” dyker upp på mina medskribenters listor alls. Detta är en helt briljant skiva. En skiva som har gått varv på varv på varv då den är en platta jag aldrig vill ska ta slut. Så bra är den, och om ni likt jag, får för er att skratta lite åt bandets namn utan att ha hört skivan så lovar jag er att ni kommer att få äta upp det skrattet. Jag har aldrig njutit så mycket av att bli uppläxad som jag blev när jag lyssnade på den här skivan första gången efter att ha skrattat lite åt bandets namn. För detta är en progressiv dödsmetallskiva som sätter standarden till en rent makalös nivå. Riffen, sången, trumspelet, drivet och självförtroendet KONKEROR visar upp på den här skivan är fullständigt briljant. Det finns inte en enda svag länk i den kedja som bandet har hamrat ut på “The Abysmal Horizons” och alldeles oavsett om bandet gör en skiva till eller inte så kommer de ha gjort en skiva som förtjänar att hyllas med fanfarer och klingande spel.

duende
“Duende” – THE GREAT DISCORD

“Duende” släpptes förra året, och den imponerade väldigt mycket på mig. Så pass mycket att jag satte denna extremt ambitiösa och eklektiska skiva på plats 2 på min personliga årsbästalista. Det är nog den skiva som jag har återkommit mest till av skivorna på den listan, och det är fortfarande så att jag upptäcker saker som gör att skivan växer. Är du renodlad purist så kommer du att ha problem med den här skivan för här blandas progressiva tongångar med rens, stämning med våld – allt med samma nyfikenhet och med resultatet att den här skivan drar iväg med lyssnaren på en verkligt intressant rundtur.

In Mourning – Afterglow

imageARTIST: In Mourning
TITEL: Afterglow
RELEASE: 2016
BOLAG: Agonia Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det första jag reagerade på när jag såg omslaget till “Afterglow” var att detta är det snyggaste omslaget som IN MOURNING haft överhuvudtaget på sina plattor. Sen började jag tänka på hur musiken reflekterades av omslaget.

IN MOURNING har ju alltid skämt bort oss lyssnare med bölande och oerhört vackra gitarrslingor. “Afterglow” är inget undantag, och frågan är om inte svärtan är nyansen mörkare än på bandets tidigare skivor.

“Afterglow” är en skiva som tar något längre tid att försjunka i för mig än med föregångsskivan “The Weight Of Oceans” då den senare präglas av mer eftertänksamhet men också mer extremer. Ta låt nummer två på skivan The Grinning Mist exempelvis. Den inleds nästan trevande, hemsökande och byggs upp till ett nästan explosionsartat klimax med ett magiskt vinden i håret-solo. Jag formligen älskar vad bandet åstadkommer i denna mästerliga och oerhört mäktiga låt, så pass mycket att den har en god chans att smyga sig in på en bra placering på en lista över årets starkaste låtar.

Letar ni efter en “hit” lik Colossus på “The Weight Of Oceans” så kommer ni inte hitta en sådan. Och det säger jag som en komplimang då denna skiva handlar mer om den helhet som låtarna skapar än enskilda beståndsdelar.

IN MOURNING är ju även summan av sina medlemmar, men jag måste såklart skriva lite om trummisen Daniel Liljekvist med ett förflutet i KATATONIA som kom med i IN MOURNING  2014. Med honom i bandet har det kommit in ett sväng som inte fanns i lika stot utsträckning innan, och det är bara att gratulera till detta.

Ska jag säga något negativt om skivan är det en sak som jag vill lyfta fram, och det är hur Liljekvists pukor låter. De är lite för torra för min smak, men det är såklart en liten anmärkning i det stora hela.

“Afterglow” är en fin skiva som jag verkligen njuter av, och som är väl värd att kolla in.