Etikettarkiv: Katatonia

Best of 2016 – Robert Gustafsson

Hej då, 2016 – vi ses aldrig mer. Ett brett musikår med (som vanligt) mängder av musik har lagts till handlingarna, och detta är Robert Gustafssons summering av sagda år.

Topp 10 skivsläpp

10. “Nattesferd” – KVELERTAK
Norrmännen låter inte som någon annan, och som en svingande pendel har min uppskattning för deras konstanta sound passerat varandra under de tre skivor som släppts. Vid debuten var vi synkade, medan uppföljaren var centrerad då jag var ute i pendelrörelsens kant. Nu är vi i synk igen, och det är med glädje jag njuter i fulla drag av låtar som Nattmesse och Bronsegud (SSQ).

9. “Mariner” – CULT OF LUNA
Dessa svåra och seriösa Umeåpojkar fick ett nytt djup i och med samarbetet med Julie Christmas. 5 låtar som bjuder på en sonisk rymdresa, och jag tycker nog att detta är det bästa och mest intressanta som CULT OF LUNA släppt någonsin.

8. “The Evil Divide” – DEATH ANGEL
Jag har alltid gillat DEATH ANGEL, och detta är inte bara en av de snyggare skivorna som släppts under året, det är också bandets starkaste i “modern tid”. Det bästa som Bay Area spottade ur sig 2016, lätt före akter som METALLICA och TESTAMENT.

7. “Slow Forever” – COBALT
En dubbelskiva med rockig sludge, framförd av en duo… ska det va’ nåt det? Jo uppenbarligen, för det var bra länge sen man njöt så som man gör i samband med “Slow Forever”. Det är en sån där skiva som är skitlång och med långa låtar men där man lik förbaskat fastnar i en loop när man väl börjat spela den… man hamnar liksom i ett evigt repeat mode!

6. “Hunted” – KHEMMIS
Årets bästa doom/heavy metal-platta. Denverorkesterns andra skiva tycks ge dem berömmelse och framgång, och de är de förstås väl värda. En sån där skiva som man vill tipsa prick varenda kotte om.

5. “Burn Up The Night” – KRYPTOS
Jaha… hand upp den som tänkte att man kommer att placera en thrash/heaavy metal/black rock-bastard från Indien på Årsbästalistan 2016 innan året började? Jag var inte en av dem, men KRYPTOS levererar stort. “Burn Up The Night” är ett brebent, jeansbeklätt nitläderstatement: hårdrock f**in’ rules!

4. “Conduit” – KING GOAT
Detta är Angry Metal Guys favoritskiva sett över hela 2016 – för min del når den fjärdeplats. Årets bästa debut helt klart, och en låt som Revenants är nästan för bra. Kan man skriva så bra låtar på bandets första skiva? Håll koll på de här britterna, de har framtiden för sig.

3. “Temple Of Phobos” – VANHELGD
Mjölbys VANHELGD är svensk dödsmetalls framtid. Eller, svensk och svensk…  de här herrarna borde erhålla stjärnor i dödsmetallens motsvarighet till Guide Michelin och föräras stjärnar på grusgången i varenda kyrkogård. På fjärde plattan “Temple Of Phobos” lyckas man med konststycket att “tråka ner sig” lite men ändå leverera helt fantastiska låtar. VANHELGD kräver kanske ett par lyssningar innan man fattar grejen, men det ska du ge dem. Det är det värt.

2. “Voice Of The Void” – ANCIIENTS
Jag fullkomligt älskar debuten från det här Vancouvergänget, och anser att det är det senaste decenniets bästa debut. Uppföljaren “Voice Of the Void” är nog i samma klass, men jag törs inte riktigt bestämma mmig om det än. För det krävs mer tid. Klart är i alla fall att “Voice…” är en hårdare och aningen snårigare skiva, och att den innehåller mer av allt. ANCIIENTS kommer att bli väldigt stora inom hårdrocksscenen om de fortsätter den påbörjade banan…

1. “The Fall Of Hearts” – KATATONIA
Hämtat direkt från recensionen av KATATONIAs tionde fullängdare: “..”The Fall Of Hearts” har satt sig som vårförkylning  i gubbtjyv. Dess vackra svärta och fantastiska melodier har lyckats nästla sig in och talar direkt till hjärtat – skivan är på ren svenska förbaskat svår att sluta lyssna på när man börjat!” Ord lika sanna nu som då, samtidigt som skivan hunnit sjunka in ordentligt under året.  KATATONIA har fasen aldrig låtit bättre, och det är i mina öron en värdig topp på Årsbästalistan.

Övriga utmärkelser

Årets vildhjärnor
DESTRÖYER 666 levererade “Wildfire”, och firade genom att agera som kompletta arslen. Slagsmål med fansen på Metal Magic Fest, utlämnande av journalisters hemadresser och hånande av fransmännen efter terrordådet i Nice… listan på dumheter kan göras lång. Samtidigt levererar bandet 2016 års kanske bästa black metal-låt i form av Tamam Shud som avslutar “Wildfire”, så man vet inte vad man  ska tycka. Den kommande sommarens spelning på Gefle Metal Festival kan bli… speciell.

Årets “Men-helvete-vad-bra-han-sjunger-live!”
CANDLEMASS spelade på Gefle Metal Festival i somras, och dra mig baklänges vad bra han sjöng på det giget, herr Mats Levén! Gåshud, njutningskårar efter ryggraden och hela paketet. Tackarrrrr!

Årets Spelning
ENTOMBED A.D, INQUISITION, ABBATH och BEHEMOTH som framför hela “The Satanist” på ett och samma bräde? Tack för kaffet, priset för “Årets Spelning” var utdelat redan när turnépaketet The Extreme Metal Tour besökt oss i januari 2016.

Årets Dubbelsläpp
IN FLAMES, såklart. Först livetagningen “Sounds From The heart Of Gothenburg” som fångar ett av Sveriges bästa liveband i sitt esse, sen nästan samtidigt besynnerligt svaga fullängdaren “Battles”. Ömsom vin, ömsom vatten…

Årets Chef
VADER hade problem med flyg och anslutning innan de anlände till Gefle Metal Festival i somras. Det sket Piotr ”Peter” Wiwczarek fullkomligt i, och manade på sina mannar å det grövsta. Det var länge sen undertecknad bevittnat någon enskild person chefa så fullständigt över en festival utan att egentligen göra sig till. Nitbälte på, plugga in gitarren och sen mangla allt och alla.

Andra hedersutmärkelser…

  • “Seriphical Euphony” från HYPERION och “Gudatall” från MURG är årets bästa black metal-släpp
  • “Valles Marineris” från Australiens PALACE OF THE KING och “Grain Of Soul” från tyska ZODIAC, där har ni de bästa rock’n’roll-plattorna
  • ASPHYX har med “Incoming Death” släppt årets bästa döds – näst efter ovan nämnda VANHELGD.
  • Joe Lynn Turner och SUNSTORM har med “Edge Of Tomorrow” intagit tronen för bästa klassiska hårdrock, följda av brittiska INGLORIOUS och svenska LUGNET.
  • Tyngst i år (igen)? CONAN. “Revengeance” heter skivan.

 

Katatonia – The Fall Of Hearts

ARTIST: KATATONIA
TITEL: The Fall Of Hearts
RELEASE: 2016
BOLAG: Peaceville Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Det ska erkännas med en gång – undertecknad är mer än bara lite förvånad över de egna reaktionerna på svenska depprockarna KATATONIAs tionde fullängdare “The Fall Of Hearts”.
Min personliga resa med bandet har varit en aning vikande under de senaste plattorna “Night Is The New Day” och “Dead End Kings”, skivor som varit bra under tiden de spelats men sedan nästan omedelbart efter fallit i glömska. Den höga ambitionen har liksom lagt krokben för känslan, och det senaste verket som verkligen stannat kvar är nog den lite mer avskalade och direkta “The Great Cold Distance” från 2006. Till nu då, ska tilläggas, för “The Fall Of Hearts” har satt sig som vårförkylning  i gubbtjyv. Dess vackra svärta och fantastiska melodier har lyckats nästla sig in och talar direkt till hjärtat – skivan är på ren svenska förbaskat svår att sluta lyssna på när man börjat!
Även fortsatt är KATATONIA ett band som lämnat growl och distade gitarrväggar bakom sig. Man behåller stundtals drivet ändå, men det är inte musik som är våldsam till sin natur. Det är musik som en sensommarnatt; mörk, varm och personlig. Som lämpar sig alldeles utmärkt för lyssning på egen hand, gärna i lurar där man tillåts följa med på resan helt ostört.
Totalt 13 spår, där det ena är starkare än det andra. Serein och Last Song Before The Fall bjuder på ett relativt snabbt driv, i Serac kan man ana OPETH i sina lugna vackra stunder (alltså OPETH från förr, inte det nya moderna och fluffrockiga OPETH) och spår som Old Heart Falls får hjärtat att dras ihop en aning av det vemod som ekar så vackert. Över hela skivan finns en sak som verkligen sticker ut: Jonas Renkse har aldrig sjungit bättre. Som vanligt är KATATONIA summan av alla delar, och Anders Nyströms & Roger Örjersons gitarrer är lika viktiga som Daniel Moilanens trumspel eller Niklas Sandins bas (bra insatser av de sistnämnda nykomlingarna förresten). Men. Det går inte att värja sig mot Renkses röst den här gången, och det bästa beviset återfinns i sista låten Vakaren. Det är ett extraspår om jag förstår saken rätt, men jag kan för mitt liv inte förstå varför. Låten har visserligen text på svenska, men resultatet är en KATATONIA-tagning som kan få vilken KENT-knarkande yngling att skaka av lyrikchock och spontanglädje. Strofer som “spegeln står vinklad så man ser snö och sedlar falla” levereras av Renkse på ett sätt som får armhåren att krullas. På ett bra sätt…

Nä.
Tamejtusan om det inte är en arbetsseger när det gäller betyget (initialt hade jag den ett snäpp lägre, men med tiden har jag tvingats revidera upp det hela), och guldkant i tillvaron för KATATONIA så här långt in i karriären. De har sällan, kanske aldrig, varit bättre och med mer nerv och relevans i sin vackra vemodiga mörka skrud. Bara att reservera en plats på årsbästalistan!

Intervju: Krister Linder från Enter the Hunt

ENTER THE HUNT dök upp som en sällsynt och rar fågel i den svenska hårdrocksvärlden för sex-sju år sedan. Medlemmarna har bakgrund i punk- och metalband som KRIXHJÄLTERS, CANDLEMASS och GONE och kompletteras av sångaren Krister Linder, en stämma med kvaliteter av ett slag långt från gänse hårdrocksvokalisters. Efter ett antal rosade liveframträdanden kom också debuten på skiva, först med EP:n “Become the Prey” sommaren 2006, vilken snart följdes upp av fullängdsalbumet “For Life. ‘Till Death. To Hell. With Love”, en skiva som jag utsett till de senaste fem årens bästa album, i WeRocks Bästa musik 2006-2011. Bandet spelade på klubbar och festivaler och vi var många som kom att hylla och älska ENTER THE HUNT. Efter 2007 blev det dock ganska tyst om bandet emellanåt, även om ETH fortsatte skapa musik, och en singel släpptes 2009.

 I nästa vecka kommer så ett varmt efterlängtat framträdande av ENTER THE HUNT på Göta Källare, närmare bestämt onsdag 14 december, och då som support för det 20-årsfirande KATATONIA. WeRock fick chansen att något stilla sin nyfikenhet om vad som sker i och kring bandet för närvarande och i samband med spelningen.
– Det känns vackert som fan. Vi är främst där för att bereda väg för vännerna i KATATONIA, och har personligen inget att bevisa. Vi är fans till bandet sedan länge och ser fram emot att stå både på scen och i publiken, säger bandet.

Krister Linder, som bidrar med sång på KATATONIAs senaste platta “Night Is the New Day”, kommer även medverka som gästsångare på scen under huvudbandets set. Som fan till ENTER THE HUNT undrar man då försiktigt om denna spelning är en engångsföreteelse eller om det kan ses som början på ett mer aktiv period för bandet igen. Svaret är något kryptiskt.
– Klart det är en engångsföreteelse. Som allt annat i livet. Just det här giget kommer aldrig tillbaks. Men ja, vi hoppas helt klart på fler engångsföreteelser som ETH. Hur det blir med den saken har vi dock ingen aning om, så njut som om det vore sista chansen. Alltid.

För ett par år sedan talades om ett projekt/album med namnet “Empires Fall” och singeln Fighters släpptes 2009. En “återförening” på scen öppnar också för hopp om att det kommer en platta inom överskådlig framtid.
– Vi har långt mer material än vi behöver för ett nytt album. Det har spelats in i omgångar och haft långa pauser om vartannat. Bandet har aldrig varit splittrat men stått still emellanåt då medlemmar har jobbat med annat, skadat sig, flyttat över Atlanten, nojat inför 2012 och all möjlig oväntad och förunderlig skit. K [Krister Linder] fick ett treårsvisum i USA och har redan varit där i två år, men funderar på att förlänga. Så länge han håller sig undan arresten blir han nog kvar i Staterna ett tag till. Men det har även sina fördelar för bandet.
– Vi jobbar. Men världen förändras snabbt. “Empires Fall”, helt klart. Det riffas stenhårt i studion och skrivs texter inför kravallpolis medan regimer störtas, ledare byts ut, pengar rasar i värde, enorma företag går i graven, folket rör på sig och monstret vaknar. Men om det är födslovåndor eller dödsryckningar är svårt att se. Kanske både och. Men vi jobbar.

ENTER THE HUNT på Hultsfredsfestivalen 2007 (eget foto)

Senast jag såg ENTER THE HUNT, på Hultsfredsfestivalen 2007, hette basisten Ulf ”Rockis” Ivarsson och det har under åren varit några olika namn bakom den sysslan.
– Spinal the Hunt. Rockis var helt klart drömbasisten, men blev stundtals så översållad med andra jobb att vi tillsammans beslöt kika på alternativ. Till en början var det svårt att tänka sig att jobba med någon annan men nu hanteras yxan äntligen med bravur av en figur vid namn Gustaf Hielm. Och vi tar ett ögonblick i taget. Snubben kan sitta bakbunden på ett UFO till Plejaderna i morgon, med tanke på det här bandets vanliga otur med basister.

Gustaf Hielm har tidigare även spelat med bland annat MESHUGGAH, PAIN OF SALVATION, CHARTA 77 och DARK FUNERAL. Jag undrar då om det är fler medlemsbyten eller andra förändringar att vänta sig.
– Förutom det gamla vanliga att inget är sig likt två sekunder i rad? Nej.

Så, inga definitiva besked om nytt album eller över huvud taget vad som händer efter onsdagens spelning på Göta Källare, men det känns trots allt väldigt hoppfullt för alla oss som hoppas höra mycket mer av bandets unika variant av hårdrock. Så vi önskar varmt lycka till och på snart återhörande med ENTER THE HUNT!

Text och bild: BiblioteKarin