Etikettarkiv: Ghost

Ghost – Impera

ARTIST: Ghost
TITEL: Impera
RELEASE: 11/3 2022
BOLAG: Loma Vista Recordings

BETYG: 6/10 (Martin) 7/10 (Robert)
SKRIBENT: Martin Bensch & Robert Gustafsson

Martin: Nytt album av GHOST, och ny dubbelrecension från mig och Robert. Jag kan lika gärna säga det direkt – “Impera” låter väldigt mycket som “Meliora”, en skiva som jag utan vidare delade ut en betygsåtta till. Klas Åhlund proddade bägge skivorna, och det är en väldigt bra sak, för satan vad jag gillar hur allting låter på bägge plattorna. Trummorna till exempel är en ren njutning att lyssna på rent akustiskt, och dubbelt så med tanke på hur mycket trummumma som finns på “Impera”.

Vid första till femte lyssningen var jag övertygad om att GHOST hade gjort sitt bästa album hittills. Efter 20 lyssningar är jag inte lika övertygad. I vanlig ordning så är topparna extremt höga. När GHOST är bra, ja då är de fruktansvärt bra. Det är de i stora delar av Kaisarion, Spillways, Call Me Miss Sunshine och Hunter’s Moon. De låtarna ligger rakt efter varandra, vilket är huvudanledningen till att jag tokdiggade skivan till en början. Men sedan kommer tre riktiga alibilåtar – Watcher In The Sky, Dominion som känns som ett intro i mitten av skivan och ganska urtråkiga Twenties vars cirkusanslag inte kan räddas upp av lite trevligt baskaggespel.

Resten av skivan är ganska nöjsam. GHOSTs försök till ballad i Darkness At The Heart Of My Love är bättre än mycket annat i svängen, men långt under standard för bandet, och ack så VAN HALEN-minnande Griftwood är också trevlig om man kan svälja ner textrader som I’m your rock, baby, I won’t back down. Bite Of Passage är kort men stämningsfull och Respite On The Spitalfields är märkligt återhållsam för att vara en låt med episka ambitioner.

Det blir lite hackat och malet på “Impera” men stundtals är den oerhört trevlig att lyssna på.

Robert: Fenomenet GHOST släpper nytt, och efter förra riktiga lågvattenmärket “Prequelle” är förväntningarna lågt ställda. De kommer dock på skam, framförallt är det första intrycket av plattan ganska fint. Det finns ett par starka spår, och det omedelbart bestående intrycket är att här är 80-talet närvarande på ett sätt som inte visats tidigare. Inledande Kaisarion luktar lika mycket SURVIVOR & JOURNEY som någonsin GHOST låtit påskina. Det blir nästan glättigt, och det är i ärlighetens namn uppfriskande. Som om Forge öppnat fönstret och släppt in ny inspiration, och under stora delar av skivan löper det där som en röd tråd. Griftwood luktar RATT och DOKKEN, och riffet som återfinns ca 2:30 in i avslutande Respite On The Spitalfields är i stort sett stulet rakt av från stråkarna i WHITESNAKES Still Of The Night (!! – Det är sant, lyssna på på hur de läggs ca 3:15 in i låten). Det hela görs dock på ett sätt som integreras i bandets sound och lite mörkare klangbotten, så det ska ses med kärlek. Dessutom är Fredrik Åkessons (OPETH) gitarrspel förstklassigt skivan igenom och gör att man balanserar fint på eggen mellan att släppa igenom inspirationen och att ändå vara just GHOST.

Problemet med plattan kommer efter det initiala intrycket. När den första charmen och förtjusningen lagt sig, och den där gnagande känslan av att det inte håller hela vägen börjar infinna sig. Call Me Little Sunshine, Spillways och Darkness At The Heart Of My Love är över tid skivans bästa spår med  rejäl slitstyrka, men det visar sig att här finns en del låtar som blir ganska banala (Hunter’s Moon, Watcher In The Sky och Griftwood är bra exempel) likväl som låtar man bara hoppar över efter några varv. Twenties är verkligen inte rolig, och de insprängda små instrumentala passagerna Bite Of Passage och Dominion samt introt Imperium är över tid bara skittråkiga.

Ojämnt alltså, men ändå ett stort steg mot att göra GHOST intressanta igen. “Impera” innehåller en del riktigt bra musik och låtar, och gissningsvis är den stora behållningen möjligheten att plocka upp dessa godbitar och inkorporera dem i ett set av livellåtar. Väl där finns goda möjligheter att historien kastar ett gott öga bakåt mot “Impera” så som tät på hits.

Ghost – Prequelle

ARTIST: Ghost
TITEL: Prequelle
RELEASE: 2018
BOLAG:Loma Vista Recordings

BETYG: 7/10 (Martin), 6/10 (Robert)
SKRIBENT: Martin Bensch & Robert Gustafsson

Hårdrocksvärldens mest lättillgängliga band som frestar hårt med pop, rock och ABBA-referenser och hemmasnickrad ockultism och satanism light har inte gjort det lätt för sig. 2018 artar sig till att bli ett magiskt stark skivår, och “Prequelle” kan vara hur hypas som helst – konkurrensen som den här skivan står inför är gastkramande.

Jag hade inga som helst förväntningar på “Prequelle”. I takt med att 2018 bjöd på släpp efter släpp som skickade upp mig i den yttre stratosfären, så halkade den här skivan allt längre från mitt medvetande. Faktiskt var det ett mess från Robert som gjorde mig medveten om att plattan snart var här. Men när den väl var släppt, ja, då lyssnade jag på den om och om igen under en dag.

“Prequelle” är en sämre skiva än “Meliora”. Här finns några verkliga alibilåtar. GHOST har haft dessa innan, och kommit undan med det. På “Prequelle” gör GHOST inte det. Pro Memoria har en sövande dålig refräng exempelvis, See The Light är alltför repetitiv och Ashes är som de flesta intron totalt onödigt. Däremot bränner det till i Rats, Miasma som, likt de andra instrumentella låtar som GHOST har gjort, tar episkheten till nivåer i kubik, och Life Eternal som jag köper för att jag är svag för dylika harmonier som låten är späckad av.

Om innehållet inte är i det starkaste laget så är paketeringen desto bättre. GHOST har aldrig låtit bättre på skiva. Jag tokdiggar hur trummorna låter, och gitarrerna likaså.

Men sammantaget är “Prequelle” en skiva som inte känns lika angelägen som “Meliora” och där mystiken – hur tunn den än var – har smalnat av till en ganska tunn, nästan genomskinlig fernissa.

/Martin

Robert:

Alltså – jag blir egentligen inte klok på GHOST. Alla de tre plattorna som släppts tidigare har skickat smilbanden till oanade höjder varenda gång de hamnat i spelaren, samtidigt som det ska erkännas att det ganska snart efter ett släpp blivit rätt sällan de fått sin tid i solen. Typ aldrig, om man ska vara ärlig, men förra given “Meliora” var ändå snudd på briljant. Inte många svaga stunder, och peppen  för fjärde verket “Prequelle” har stundtals varit löjligt hög. Singeln Rats har dessutom bidragit till att hissa upp förväntningarna till högsta våningen då den låten håller bra i jämförelse med resterande diskografi.

Efter första varvet med skivan fattar jag däremot inte mycket. Spontana tanken är att det här, om man plockar bort just Rats, är en synnerligen medioker skiva. Va?

Efter ett par varv till är bilden något mer nyanserad ändå. Rats har fått sällskap av Faith och till viss del Witch Image som skivans starka ögonblick, medan andra spår har cementerat sin meningslöshet. Bedövande tråkiga instrumentala duon Helvetesfönster och Miasma får sällskap av ostiga pianoballader av värsta slag (Life Eternal och Pro Memoria) i kampen om bottenplatsen. Borta är hemlighetsmakeriet och kvar i rampljuset står Tobias Forge som bandets primus motor. Borta är tyvärr också mycket av bandets tidigare tyngd och tryck, och även om man inte kan klaga på förmågan att skriva låtar så måste man ju fråga sig vad Per Gessle har i hårdrocken att göra? Lyssna på Dance Macabre och tänk dig att den är bara liiiite mer polerad = Gyllene Tider. Eller när man ger sig in i Pro Memoria – prova att byta den inledande sången mot Niklas Strömstedts Sista Morgonen. Mmhhm. Precis. Samma samma, och då kan man fundera på vad alla dessa rockers säger!

Och ändå, lik förbannat, så är GHOST bra när de är bra. Visst är det här klart svagaste given, och en skiva som när historen till slut är till ändå bara kommer att noteras i förbifarten som en parantes bandet behövde gå igenom i samband med att det klev från hemliga till icke-hemliga. kanske får vi som  hängt med så här långt bara acceptera att kan bli såhär ibland, och se framåt istället? Kanske blir jag klokare på nästa giv…

/Robert

WeRock 10 år: De fem snyggaste omslagen: Martin Bensch

Under det gångna decenniet har det kommit ut en oerhörd mängd helt fantastisk musik, men hur förhåller det sig med omslagen? Är de lika snygga som under 1980- och 1990-talen? WeRocks skribenter gör ett försök att lista de fem snyggaste omslagen mellan 2006 och 2015. Först ut är Martin Bensch. 

När jag började lyssna på hårdrock på allvar 1988 så kändes det som om vartenda omslag som fanns var snyggare än det förra. Vinylformatet härskade med järnnäve ytterligare några år och detta större format var ju extremt lyckat när det kom till att skapa verkligt starka omslag. Men, det finns ju fortfarande omslag som tar andan ur mig – här har ni fem stycken som jag verkligen tycker håller måttet!

lawless-darkness-stor
“Lawless Darkness” – WATAIN

WATAINs “Lawless Darkness” är inte bara en helt magiskt bra skiva, redan innan jag hade hört en ton av musik från detta i mitt tycke bandets starkaste skiva så visste jag att jag skulle gilla musiken då jag i det närmaste hajade till över omslaget. WATAIN  är ju ett band som tar sitt hantverk på väldigt stort allvar, och de har alltid tänkt till lite mer när det gäller motiv på merchandise och skivomslag. Omslaget till “Lawless Darkness” har en oerhörd tyngd, ja en värdighet skulle jag vilja säga. Det är kaotiskt, men ändå med en klar och imponerande linje.

ghost-meliora-stor
“Meliora” – GHOST

Med tanke på hur rejält fula omslagen var till både “Opus Eponymous” och “Infestissumam” (ja, jag kommer att förfäkta denna åsikt med en dåres envishet) så är omslaget till “Meliora” en ren triumf. Detaljrikedomen, perspektiven och det rent episka bildspråket är på en helt annan nivå än det bandet har visat på tidigare. Och det verkligt imponerande är att omslaget reflekterar musikens rent magiska kvalitet på ett väldigt fint sätt. Jag skulle tro att Papa och hans gastar är mer än nöjda med det här omslaget som är det snyggaste bandet har haft på någon skiva de gett ut.

pyramido-saga
“Saga” – PYRAMIDO

Jag har alltid gillat PYRAMIDO av ett gäng olika anledningar, men en av de direkt avgörande grejerna är att detta är ett band som tänker väldigt medvetet kring att inte profilera sig som ett metalband. Det är därför, egentligen, helt logiskt att de gör en skiva som de döper till “Saga” och som har ett gäng djur som sitter runt en lägereld i en skogsglänta. Jag tyckte direkt om det här omslaget för det har både en mörk, mystisk ton, men också ett fint ljus på horisonten som jag tycker reflekterar musiken oerhört bra. PYRAMIDOs musik är ju väldigt långsam, tung och till stora delar mörk men här finns också en nästan hoppfull ton som jag verkligen uppskattar.

the-horror-stor
“The Horror” – TRIBULATION

För att vara ett omslag till en dödsmetallskiva så är “The Horror” ganska minimalistiskt. Ändå både händer det mycket i omslaget, och det knyter fint an till den väldigt traditionella bildkonsten som dominerade omslag till dödsmetallskivor under 1990-talet. Och det gillar jag verkligen! TRIBULATION är ju ett band som är extremt medvetet när det gäller omslagskonst och merchmotiv och detta tänk har de ju verkligen fortsatt med i sin karriär efter det att “The Horror” kom ut 2009. Vampyrtematiken är stadigt där, och det hade kunnat bli hur ostigt som helst, men bandet reder ut det galant med en fin känsla för detaljer och färgkombinationer.

vektor-stor
“Outer Isolation” – VEKTOR

Jag är inte ensam om att gilla amerikanska VEKTOR för deras finfina musik. När jag såg bandets logga så visste jag att det fanns en stor chans att jag skulle gilla bandet för det osade “science fiction” och “rymd” om den. När jag såg omslaget till “Outer Isolation” från 2011 så ökade sannolikheten än mer. Tycker ni att omslaget är ostigt? Ja, och det är en stor del av charmen med det tycker jag.