Etikettarkiv: Ghost

Live: Spectral Wound, Night Fever, Ghost och Gaerea på Copenhell 2023

ARTIST: Spectral Wound, Night Fever, Ghost och Gaerea
LOKAL: Copenhell
DATUM: 17 juni 2023

I vanlig ordning bjöd Copenhells sista dag på ömsom sol, ömsom regn. Lägg till detta ett antal konserter som i vissa fall nådde fantastiska känslomässiga höjder och en som var ett bevis på en hög lägstanivå, men inte levererade fullt ut.

Dagen inleddes av SPECTRAL WOUND, det rent fantastiska black metalbandet från Kanada, vars “Diabolic Thirst” från 2021 renderade mycket höga betyg från undertecknad. Av alla band som spelade på Copenhell var det utan tävlan detta band jag mest såg fram emot. Och kanadensarna gjorde nog ingen besviken med sin konsert. Med total inlevelse och stor fokus på låtmaterialet – sångaren Jonah Campbell  struntade helt i mellansnack förutom att gasta ett “thanks” några gånger – levererade bandet en grovt drabbande konsert som trots att det var fullt dagsljus ändå nådde fram på det rätta sättet.

Bandets musik lyfte något alldeles otroligt bra i de omgivningarna som festivalens minsta scen befinner sig i, och de vajande björkarna som omger ytan framför scenen skapade en mycket bra inneslutning som gjorde att knappt några distraktioner fanns för det som försiggick på scenen. Och äntligen har festivalen sett till att ljudet var det bästa jag upplevt på den scenen.

Att bandet noga odlar en stenhård image höll nästan hela vägen, men i slutet av denna magnifika uppvisning undslipper sig några leenden flera bandmedlemmar. Och det kan jag förstå – publikens inlevelse smittar verkligen och i slutet av konserten är det svårt att helt skönja gränsen mellan band och publik. Energierna flödade helt enkelt i stort sett optimalt.

NIGHT FEVER är ett återuppväckt hardcoreband från Köpenhamn. När vi har pratat om festivalen på jobbet så har dubbelkollega Oscar (har bloggar på Metallbibliotekarierna också) blivit helt till sig över att NIGHT FEVER ska spela. Bandets första platta “Vendetta” har snurrat försvarliga tider hemma hos mig, den är verkligen en uppvisning i tvåtaktsmosande med kraft, och har fått mig att se fram emot konserten. Och kvintetten gör mig inte besvikna – det är fullt pådrag från början till slut.

Jag har ungefär samma inställning till HC som till grindcore – när den är bra så känns den i hela kroppen, man blir energifylld och måste få utlopp för känslan. Exakt så är det med NIGHT FEVER. Jag blir helt lyrisk av den totala briseringen bandet står för framför en minst sagt engagerad publik.

Mest adrenalinstinn är, föga förvånande, sångaren Salomon som inte står still speciellt mycket. Det är svårt att matcha hans intensitet, men resten av bandet kommer ganska långt med ett frenetiskt harvande, och trummisen lyckas stampa – visserligen tillfälligt – sönder sin pedal till bastrumman.

NIGHT FEVER lyckas övertyga mig med råge att de är ett band att ta på allvar även i framtiden, och att de var hett efterlängtade av köpenhamnspubliken var det ingen tvekan om.

 

GHOST klockan 18 på kvällen?! Ja, det var i alla fall vad jag tänkte spontant när jag såg bandets speltid. Misstänker att det mest hade att göra med att bandet skulle ta sig hela vägen ner till Hellfest i Frankrike än med något annat.

Man vet att ett band har kommit en bit på väg när trumseten blir alltmer exklusiva i  sin utformning, och GHOSTs trummis set kvalar med råge in i denna division. Jag kan inte låta bli att tänka att det kan vara det snyggaste trumset jag sett på ett bra tag, och det matchar väl den påkostade scenproduktionen – värdigt en headliner.

GHOST är skickliga på sitt hantverk. Bandet är engagerade, och Tobias Forge verkar njuta av att domptera publiken i vanlig ordning. De två första låtarna Kaiserion och Rats är den förväntade inledningen som inte direkt skickar mig ut i den yttre stratosfären, men klart godkänt.

Desto roligare har jag under efterföljande trion Spillways (en låt som man antingen älskar eller hatar som jag har förstått det), Cirice och Hunter’s Moon där äntligen gitarrerna tillåts bröta lite mer.

Men sedan kommer ett långt sjok låtar som visserligen framförs oklanderligt, men inte tillhör bandets starkare i katalogen. Det är också här som det vräks på med lite extra effekter, som konfettiregn – men det räcker inte för att övertyga mig om att detta är det bästa jag sett av GHOST. Avslutande låtarna Dance Macabre och Square Hammer är desto bättre.

Jag vill verkligen inte låta som en gnällspik som hävdar att banden var bättre på första plattan, eller kanske demon, för jag har sett GHOST leverera  minst en fruktansvärt bra konsert på Copenhell. Men då gick de på betydligt senare, och både produktionen kom till sin rätt mer, plus att bandet hade en längre speltid och möjlighet till att smyga in andra låtar än de förväntade.

Nu blir upplevelsen något stukad av att dels är det fullt dagsljus, och dels känns bandet inte lika – farliga kanske är fel ord – men inte lika skarpa.

Portugisiska  GAEREA hade redan bevisat sig på skiva för mig. Senaste plattan “Mirage” sköt sig in som ett, ursäkta uttrycket, skott på min Årsbästalista förra året. Med tanke på hur bra skivan var hade jag stora förhoppningar på bandets spelning. 

När andra band handlar om att sprida trivsel så struntar GAEREA helt i detta. Desperation är snarare ordet som pockar på uppmärksamhet när det gäller det här bandet Inga publikfrierier att tala om heller då bandet vräker sin smått stressande post-black metal ut över en stor publik framför Gehenna, scenen i björkskogen som alltmer utmärker sig som scenen du ska gå till om du vill ha innerliga upplevelser tillsammans med banden som spelar. 

GAEREA inbjuder till intensivt lyssnande, vilket är lite kontraproduktivt i en livesituation då det är helt andra faktorer som påverkar upplevelsen. Därför upplever jag den första kvarten som lika förvirrande som fascinerande. Jag tror att mycket har att göra med hur trummorna låter och det intensiva smatter som Diogo Mota levererar. När detta väl har satt sig är det fullständigt omöjligt att inte smälta för portugisernas musik. Känslorna briserar på ett fullständigt magiskt sätt ju längre konserten varar, och i slutet vill man inte att bandet ska sluta spela. 

Frenesin i bandets musik förstärks av ett band som samfällt har bestämt sig för att deras konserter ska vara i stort sett kärva, och spegla desperationen och det bistra i bandets musik. Med ett textinnehåll som handlar om avtrubbning, narcissism, misantropi och att fördärva sig själv vill bandet blottlägga ångesten i livet. De lyckas verkligen med detta och på ett sätt som får folk som lyssnat på bandet innan och aldrig har hört en ton att kapitulera inför bandets musik. Detta var, med emfas, den bästa konserten jag såg igår.

Halfway to Hell 2022

Halva musikåret 2022 har passerat. Världen fortsätter att väl illustrera den gamla kinesiska förbannelsen “må du leva i intressanta tider”, men som vanligt finns alltid musiken till tröst, pepp och glädje. Detta år äntligen från scener igen, men så klart också i form av nya skiv- och låtsläpp. Här plockar vi WeRock-skribenter ut våra favoritkarameller så här långt. Hoppas det skall smaka!

Alla pralinerna i gottepåsen hittar ni i spellistan här under. Varför respektive bit har valts ut kan ni läsa om ni scrollar ned!

Amelie

KAMPFAR – Urkraft
Jag föll som en fura för senaste plattan Ofidians manifest (2019). Senast singeln ”Urkraft” har sin musikaliska själ gemensam med det albumets låtar och jag ser fram emot att KAMPFAR än en gång uppfyller mina önskningar i kommande album.

AGE OF DYSTOPIA – Treacherous Rats
Bästa bandet från nya bolaget Eat Heavy Metals samlingsskiva förra året och Ulricehamns stolthet, har i år släppt sin första fullängdare. ”Treacherous Rats” är precis en sån stänkare som jag hoppades och förväntade mig efter bandets tidigare singlar.

IBARAKI – Tamashii No Houkai
Hade väl aldrig trott att TRIVIUM-sångaren Matthew Kiichi Heafy skulle fängsla mig så i sitt nya projekt. Allt är kanske inte lika intressant på debutalbumet “Rashomon” som låten Tamashii No Houkai men den står gott för sig själv och är lätt att återkomma till ofta.

SEPTICFLESH – Neuromancer
Grekiska SEPTICFLESH har typ funnits ”alltid”. Ett helt album med bandet kan nästan kännas i mastigaste laget. Inte lika lyssningsvänliga och melodiösa som t.ex. landsmännen i ROTTING CHRIST men alltid som här med tyngd och finess.

IN APHELION – This Night Seems Endless
”Det är den naknaste texten på skivan” sa Sebastiaan Ramstedt om denna favoritlåt i min intervju med honom för WeRock. Och den är ett lysande exempel på den känslofulla extreme metal som bandet bjuder på i debuten ”Moribund”. Fast jag kunde egentligen valt i stort sett vilket spår som helst. Skivan bräcker helt klart allt hittills i år!

FINAL LIGHT – In The Void
Samarbete mellan Perturbator och Johannes Persson från CULT OF LUNA. Du gissar hur tungt och ändå luftigt det blir? Ren fröjd att tungt, tungt vaggas till ro med In The Void.

ROTTING CHRIST – Holy Mountain
Detta är kanske inte det allra bästa bandet gjort, lite för lättviktigt enligt min uppfattning, men även en mellanlåt från ROTTING CHRIST platsar lätt i en sån här lista.

KVAEN – Cauldron Of Plagues
Självklart ska KVAENs andra fullängdsplatta vara representerat här. Alla låtar från albumet vore värdiga denna lista och jag har valt det första spåret som så väl representerar Jacob Björnfots musikaliska insats i världen.

THE HALO EFFECT – Days Of The Lost
Oops, en gammal låt från IN FLAMES i listan – eller? Nja och nej. Medlemmar som alla tidigare varit med i det bandet vid olika tillfällen under åren och därutav Mikael Stanne på sång. Det blir såklart mycket, mycket bra!

WATAIN – We Remain
En på sätt och vis både typisk och atypisk WATAIN-låt får avsluta min del av listan. Du får din black metal som du vill ha den men dessutom med fantastisk och effektfull sång av Farida Lemouchi i ett spår där bandet visar att man vågar ta ut svängarna.

Fredrik

FIT FOR AN AUTOPSY – Far From Heaven
För att vara FFAA lite mindre mangel och mer nyans än vanligt, nästan minnande lite om GOJIRA i de senares bästa stunder. Jäkligt hårt, jäkligt snyggt, och med uppenbara hooks. Årets hittills bästa låt inom den hårdare skolan.

THE HELLACOPTERS – So Sorry I Could Die
En härligt känslosam och skavig rockballad, med ett ben i 60-talet och det andra i det efterföljande, bluesigare årtiondet. Det visar sig att THE HELLACOPTERS i slow motion är minst lika bra som THE HELLACOPTERS i full hastighet…

NON EST DEUS – Save Us
Om man tar det bästa av ROTTING CHRIST och BATUSHKA och kör i en mixer, så får man förmodligen något likt detta. Rått, desperat, drivet och alldeles… alldeles… underbart!

SAHG – Heksedans
Kom igen, katten, det svänger ju! Ett egentligen rätt skamlöst nummer, lyssna bara på “na-na-na-nah”-partiet efter refrängen. Imsmickrande, minst sagt. Men vad spelar det för roll, det funkar ju, och det ypperligt.

XAON – Wayward Sun
Maffigt! Här finns det både tyngd, groove och en pompöst symfonisk ådra som balanserar nära gränsen för det teatraliska, men som håller sig på rätt sida med en riktigt stark lyssnar-upplevelse som resultat.

AVATAR – Cruel And Unusual
Snortight och ettrigt riffande från göteborgarna, draperat i energisk och tämligen förbannad sång från Johannes Eckerström. Vibbar av SLIPKNOT, och det är ju inte så dumt.

KONVENT – Pipe Dreams
Tyngst hittills i år? En trögflytande flod av smält bly, hypnotiskt malande gitarr-surr och guttural growl väller fram och ödelägger allt i dess väg, och jag tycker det är ack så förföriskt!

THE SPIRIT – Of Clarity and Galactic Structures
THE SPIRIT har möjligen varit det sammantaget bästa black metal-bandet de senaste åren, och Of Clarity and Galactic Structures är inget undantag. Verkshöjden här är påtaglig, och den musikaliska resan läcker.

GHOST – Call Me Little Sunshine
GHOST brukar kunna vara lite av en vattendelare, jag vet att det finns många puritanister som principiellt ogillar den luftiga ockultism-rock  de maskerade satansprästerna producerar. Men en bra låt är en bra låt, och detta nummer svänger nu väldigt skönt, med glammigt pre-chorus och allt.

BILLY TALENT – Hanging Out With All The Wrong People
Från sött till sötare. “Hanging Out With All The Wrong People” är en oerhört charmig bagatell, helt utan aggressioner men istället med väskan full av hooks och fina melodier. Metal? Narp. En hit? Yarp.

Martin

IN APHELION – World Serpent
Total dyrkan! Stämningen i denna massiva dänga går inte av för hackor. Med sjudande riffmästeri och kokande rytmik sätter denna låt standarden för en skiva som kan vara årets bästa.

KVAEN – Your Mighty Has Fallen
Hett efterlängtad, sjuuuuukt hypad. Ändå svarar KVAEN upp mot, ja, överträffar alla förväntningar. Det här är så krossartungt att man baxnar.

MISERY INDEX – Now Defied!
Ni märker att det är tempo som premieras så här i början? Tänkte väl det. MI bjuder upp till, sedvanlig, rensfest i vad som kan vara en av bandets bästa låtar inte bara på skivan i fråga, utan i karriären. Renssväng har aldrig låtit bättre.

DARKANE – Inhuman Spirits
Dags att bli lokalpatriotisk! DARKANE är ett av världens mest undervärderade band. När vi äntligen fick ny musik, hela nio år efter senaste plattan, då var det skönt att kunna konstatera att bandet har slipat formen till skärpa. Fy fan vad bra detta är!

GHOST – Spillways
Lätt den låt jag lyssnat på flest gånger från senaste plattan.  Sjukt beroendeframkallande är detta en uppvisning i läckert trumspel och magiskt refrängmakeri.

VORGA – Disgust
Black metal i rymden. Detta är så vansinnigt vacker musik att det är omöjligt att inte gilla den.

MASS WORSHIP – Orcus Mouth
Desperation, engagemang, förödande skönhet. Med ett gitarrarbete som krossar alla barriärer, himlastormande känslor och en utlevelse som få artister kommer i närheten av bräcker MW det mesta av utgivningen i år.

VENOM PRISON – Technologies Of Death
Tungt sväng och en sånginsats som går utanpå det mesta. Jag lyssnade nästan sönder den här låten när jag recenserade skivan och har återkommit med förfärande frekvens till den även efter att texten publicerades.

WHITE WARD – Leviathan
Black metal när den är som bäst. Traditionell i vissa delar, totalt avvikande i mycket annat. Jag älskar bruket av blåsinstrument som här kommer till sin fulla rätt.

KARDASHEV – Glass Phantoms
Bedövande vacker känslostorm till låt. Med en sånginsats som tränger innanför huden så den knottras utav bara helvete, och med episka melodier kan detta vara en av arizonabandets bästa låtar överhuvudtaget. Och det vill inte säga lite.

Robert

SCORPIONS – Rock Believer
Välkommen – den här delen av listan blir helt fri från growl och skriksång, den syftar i korthet till att följa texten på den här låtens refräng: I’m a Rock Believer like you! SCORPIONS har osannolika57 år (!) under bältet, och även om detta inte det bästa man levererat i karriären så är det hjärtligt och träffsäkert.

DAWN OF SOLACE – Erase
Icke-growl betyder inte nödvändigtvis vänt och snällt – detta är tungt, mörkt och suggestivt på det bästa av sätt. Finska DAWN OF SOLACE håller hög klass, och årets platta “Flames Of Perdition” är inget undandtag. Bra skit!

HARDCORE SUPERSTAR – Weep When You Die
Man vet vad man får med HARDCORE SUPERSTAR. Det är jävligt bra, svängig och skön hårdrock med rätt attityd. Här med lite melankoli, och det passar det med.

EVERGREY – Heartless
Om någon hade petat på mig för 5-6 år sen och sagt att jag skulle dyrka plattorna som EVERGREY släppte så hade jag blivit förnärmad och kanske muckat handgemängsbråk (eller, ja, inte riktigt men du fattar hur det hade svidit!). Nu? Jäsiken vad bra de är. Löjligt bra, även om årets “The Heartless Portrait” är aningen mer.. vardag? än förra given “Escape Of The Phoenix”.

RED HOT CHILI PEPPERS  – These Are The Ways
Årets mest spelade skiva för min del. “Unlimited Love” är återföreningen för Flea, Chad Smith och Anthony Kiedis med gitarristen John Frusciante, och resultatet är en rejäl dos livs- och spelglädje. Den här låten bjuder på sväng, känsla och ett rätt bra punkar-röj mot slutet. Med andra ord: allt som är RHCP.

SKULL FIST – For The Last Time
Dags att upp:a tempot lite – knyt näven och skicka den mot skyn när SKULL FIST visar vägen i en klassisk power-rock-metaldänga! Detta är okomplicerat och lätt att svänga med i, och höjer temperaturen på vilken fredagseftermiddag som helst!

RAMMSTEIN – Zeit
Jag gillar inte RAMMSTEIN. Ett riktigt skitband i min bok, trots att jag sett dem live där de lär vara som bäst. Tråkiga, effektsökande och extroverta upprorsmakare… så det är med en aning märklig känsla jag finner mig gilla och nynna med i titelspåret till årets platta Inte bara en gång, utan nästan varje gång den spelas på radion. Se där… en överraskning på listan?

MAULE – Summoner
Fuck-off-hårdrock av enklaste snitt. Man behöver 1 sekund ungefär, sen kan man refräng och riff, men jag gillar’t. Till skillnad från RAMMSTEIN så är detta inget “en låt från skivan och resten har jag inte hört”, utan en representativ låt från hur det låter överlag. Bra, alltså…

CROBOT – Set You Free
Snyggt, svängigt, lättlyssnat, amerikanskt. CROBOT är allt detta och ett band för dig som gillar välproducerad läcker rock. “Feel this” är bandets fjärde platta, och det bjuds (tack och lov!) på exakt noll överraskningar!

SANHEDRIN – Death Is A Door
Vi avslutar med Brooklynbaserade trion SANHEDRIN som mixar klassisk hårdrock med Iron Maiden. Det är alltså en härlig mix av episk metal och smutsig club-rock som bjuds, och jag har svårt att tänka mig en bättre avslutning på den här spellistan. Lite av varje, med känsla? Ja tack!

Ghost – Impera

ARTIST: Ghost
TITEL: Impera
RELEASE: 11/3 2022
BOLAG: Loma Vista Recordings

BETYG: 6/10 (Martin) 7/10 (Robert)
SKRIBENT: Martin Bensch & Robert Gustafsson

Martin: Nytt album av GHOST, och ny dubbelrecension från mig och Robert. Jag kan lika gärna säga det direkt – “Impera” låter väldigt mycket som “Meliora”, en skiva som jag utan vidare delade ut en betygsåtta till. Klas Åhlund proddade bägge skivorna, och det är en väldigt bra sak, för satan vad jag gillar hur allting låter på bägge plattorna. Trummorna till exempel är en ren njutning att lyssna på rent akustiskt, och dubbelt så med tanke på hur mycket trummumma som finns på “Impera”.

Vid första till femte lyssningen var jag övertygad om att GHOST hade gjort sitt bästa album hittills. Efter 20 lyssningar är jag inte lika övertygad. I vanlig ordning så är topparna extremt höga. När GHOST är bra, ja då är de fruktansvärt bra. Det är de i stora delar av Kaisarion, Spillways, Call Me Miss Sunshine och Hunter’s Moon. De låtarna ligger rakt efter varandra, vilket är huvudanledningen till att jag tokdiggade skivan till en början. Men sedan kommer tre riktiga alibilåtar – Watcher In The Sky, Dominion som känns som ett intro i mitten av skivan och ganska urtråkiga Twenties vars cirkusanslag inte kan räddas upp av lite trevligt baskaggespel.

Resten av skivan är ganska nöjsam. GHOSTs försök till ballad i Darkness At The Heart Of My Love är bättre än mycket annat i svängen, men långt under standard för bandet, och ack så VAN HALEN-minnande Griftwood är också trevlig om man kan svälja ner textrader som I’m your rock, baby, I won’t back down. Bite Of Passage är kort men stämningsfull och Respite On The Spitalfields är märkligt återhållsam för att vara en låt med episka ambitioner.

Det blir lite hackat och malet på “Impera” men stundtals är den oerhört trevlig att lyssna på.

Robert: Fenomenet GHOST släpper nytt, och efter förra riktiga lågvattenmärket “Prequelle” är förväntningarna lågt ställda. De kommer dock på skam, framförallt är det första intrycket av plattan ganska fint. Det finns ett par starka spår, och det omedelbart bestående intrycket är att här är 80-talet närvarande på ett sätt som inte visats tidigare. Inledande Kaisarion luktar lika mycket SURVIVOR & JOURNEY som någonsin GHOST låtit påskina. Det blir nästan glättigt, och det är i ärlighetens namn uppfriskande. Som om Forge öppnat fönstret och släppt in ny inspiration, och under stora delar av skivan löper det där som en röd tråd. Griftwood luktar RATT och DOKKEN, och riffet som återfinns ca 2:30 in i avslutande Respite On The Spitalfields är i stort sett stulet rakt av från stråkarna i WHITESNAKES Still Of The Night (!! – Det är sant, lyssna på på hur de läggs ca 3:15 in i låten). Det hela görs dock på ett sätt som integreras i bandets sound och lite mörkare klangbotten, så det ska ses med kärlek. Dessutom är Fredrik Åkessons (OPETH) gitarrspel förstklassigt skivan igenom och gör att man balanserar fint på eggen mellan att släppa igenom inspirationen och att ändå vara just GHOST.

Problemet med plattan kommer efter det initiala intrycket. När den första charmen och förtjusningen lagt sig, och den där gnagande känslan av att det inte håller hela vägen börjar infinna sig. Call Me Little Sunshine, Spillways och Darkness At The Heart Of My Love är över tid skivans bästa spår med  rejäl slitstyrka, men det visar sig att här finns en del låtar som blir ganska banala (Hunter’s Moon, Watcher In The Sky och Griftwood är bra exempel) likväl som låtar man bara hoppar över efter några varv. Twenties är verkligen inte rolig, och de insprängda små instrumentala passagerna Bite Of Passage och Dominion samt introt Imperium är över tid bara skittråkiga.

Ojämnt alltså, men ändå ett stort steg mot att göra GHOST intressanta igen. “Impera” innehåller en del riktigt bra musik och låtar, och gissningsvis är den stora behållningen möjligheten att plocka upp dessa godbitar och inkorporera dem i ett set av livellåtar. Väl där finns goda möjligheter att historien kastar ett gott öga bakåt mot “Impera” så som tät på hits.