Etikettarkiv: Watain

Watain – Trident Wolf Eclipse

ARTIST: WATAIN
TITEL: ”Trident Wolf Eclipse”
RELEASE: 2018
BOLAG: Century Media Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Svenska WATAIN är kanske black metal-genrens allra största artistnamn, såväl i vårt avlånga kalla land som på en global scen. I samband med förra given ”The Wild Hunt” (2013) överöstes bandet med priser, medial framgång och en acceptans i den breda pressen som lär vara ovanlig för en så kontroversiell akt. Man har dessutom lyckats med konststycket att nå detta mediala genomslag och relativa kommersiella framgång samtidigt som man behållit sin integritet och setts som ett ”true” black metal-band som följt sina inre ideal och ledstjärnor. Fem år senare är man tillbaka med uppföljaren ”Trident Wolf Eclipse”, och den kom precis i början av det nya året. Lik en nyårsraket som kreverar öppnar den med en explosion som sedan övergår i stenhårda Nuclear Alchemy, som om WATAIN vill väcka en slumrande värld.

Avskalat i jämförelse med bandets senaste alster så skär ”Trident Wolf Eclipse” rakt in till benet i sin ilska. Spår som Sacred Damnation, Teufelsreich, Furor Diabolicus eller A Throne Below är exakta i sitt framförande. Inget onödigt har sparats, bara det absolut nödvändiga får vara kvar. Den första tanken är att det är för sparsmakat, men här finns luftfickor insprängda här och var – den episka ådran som återfanns på exempelvis Lawless Darkness är här komprimerad för att passa detta nya format. Bästa spåret är Towards The Sanctuary, men det beror i lika delar på att låten lyfts fram i kontrast till övriga stenhårda jabbar eftersom det är den klart mest melodiska och lättillgängliga låten som att den är bra på egna ben.

Egentligen skulle kanske denna recension kommit tidigare, närmare releasen av skivan, men… det finns ett problem med ”Trident Wolf Eclipse”. Efter den inledande chocken av att ha fått en sonisk smocka så förpassas plattan till att stundtals kännas.. tja.. en aning banal. bandet blästrar på. Låtarna är slagkraftiga och korta och snärtiga, produktion klanderfri, förpackningen proppfull med bilder på vargar och utspökade black metal-musiker. Allt är ”rätt”. ”True”. Men det är faktiskt inte sådär vansinnigt intressant och spännande över tid.Och jag vill egentligen att så ska vara fallet, så jag har lyssnat… och lyssnat. Jag gillar fortfarande skivan, och vissa spår är fantastiska, men som helhet vill det sig inte riktigt. Avslutningen med bedövande tråkiga Antikrists Mirakel gör dessutom att jag klipper bort dryga 7 minuter av plattans ca 42 minuters speltid, och kvar blir en skiva som balanserar mellan betyget 7 och 8.

Best of 2006-2015: Martin Bensch

Är det ens möjligt att lista de 10 bästa skivorna från 2006 till 2015? WeRocks skribenter gör ett försök! Först ut är Martin Bensch. 

Gott folk! Jag måste erkänna att detta kan ha varit det svåraste och roligaste jag gjort i listsammanhang. Att försöka göra en lista över 10 skivor som med sin ypperliga kvalitet förtjänar en plats över de bästa skivorna från 2006 till 2015 är inte det lättaste. Men nu kör vi!

engineering-the-void

På plats nummer 10 hittar vi ”Engineering The Void” av SOREPTION. Jag har varit ett fan av sundsvallsbandet sedan deras debutskiva ”Deterioration Of Minds” kom ut 2010. På ”Engineering The Void” visar bandet med extrem tydlighet att de är ett band som vidareutvecklar den tekniska dödsmetallen med ett ypperligt hantverk i låtskriveri. Detta är ren öronmumma och jag vet inte hur ofta jag har lyssnat på skivan, men varje gång hajar jag till över hur fantastisk den är.

the-blackening

plats 9 hittar vi en rifftornado till skiva i form av ”The Blackening” av MACHINE HEAD. Jag lyssnade oerhört intensivt på skivan när den kom ut 2007 men sen föll den i glömska. Tills dess att arbetet med den här listan började för ungefär två månader sedan. Och helt ärligt kan jag inte fatta varför jag inte lyssnat mer på ”The Blackening” som med lätthet är en av de bästa skivorna som gjorts. Här finns en tydlighet, en skärpa och en vrede som förflyttar berg. Robb Flynn med manskap hade genom en utdragen, nästan plågsam process lyckas här övertyga mig om att de faktiskt hade hittat rätt efter en utdragen ökenvandring.

cursed

plats 8 har jag satt ”Cursed” av ROTTEN SOUND. Denna mästaruppvisning i grindcore kom ut 2011 och var ytterligare ett bevis på att den finska grindcoreorkestern tillhörde det absoluta toppskiktet i denna kompromisslösa subgenre. ”Cursed” är en skiva som visar på ett band som visserligen känner reglerna inom sitt fält, men som verkligen visar på möjligheterna att fortfarande göra något eget av det. För detta är en av ”Cursed”s stora fördelar – du hör direkt att detta är ROTTEN SOUND och att detta är verkligt bra grindcore.

crack-the-skye

”Crack The Skye” av MASTODON på plats 7. Den här skivan kan vara den bästa bandet har gett ut. Vissa dagar tycker jag att ”Leviathan” eller ”Blood Mountain” är bättre, men oftast är det bandets skiva från 2009 jag håller som bäst. MASTODON visar på ”Crack The Skye” hur fantastiskt slutresultatet kan bli när alla i bandet är på samma våglängd. Detta är verkligen ett helgjutet album där jag känner att det finns en tydlig röd tråd och inte ”bara” ett knippe fantastiska låtar. För nog finns det gott om hysteriskt starka låtar på den här skivan.

the-aura

”The Aura” av kanadensiska progressiva och tekniska dödsmetallmästarna BEYOND CREATION pryder sin plats 6 i min lista. Jag vet med mig att det är inte alla som håller med mig i denna bedömning, men för mitt eget anbelangande så knockade den här skivan mig i stort sett fullständigt. Det är så oerhört skönt att bli glatt överraskad och golvad av band inom den här subgenren som tar sitt värv på allvar. Och värvet bör alltid vara att skriva bra låtar, vilket BEYOND CREATION visar både här och på sin andra skiva att de verkligen kan. Det finns en oerhörd spänst och ett sväng i bandets tonkonst som jag köper rakt av.

the-dead-eye

Blev ni förvånade nu? ”The Dead Eye” av THE HAUNTED på plats 5 var långt ifrån en självklarhet för mig ska ni veta. Jag har velat om, stångats mot och ständigt återkommit till den här skivan under 10 års tid, och den är unik på så sätt att jag aldrig har slutat fascineras av den trots att det är skiva som jag har varit heligt förbannad på. Ändå – 10 år efter det att den kom ut så framstår ”The Dead Eye” som en portalskiva när det gäller THE HAUNTED. Här finns fortfarande bandets melodiska dödsrötter kvar i ganska stor utsträckning, men med Dolvings ryckande och slitande i dessa bojor blir skivan till en vresig, illasinnad och glödande uppvisning i nyfikenhet.

lawless-darkness-stor

På ”Lawless Darkness” levererar WATAIN en stämningsfylld, nästan helt perfekt lektion i hur black metal kan förflytta berg. Därför har jag satt den på plats 4. När skivan skulle släppas 2010 tillkännagav bandet på sin hemsida att On June 7th Black Metal Will Be Reborn. Få andra band hade haft den förbannade fräckheten att våga påstå att deras kommande skiva skulle förändra musikvärlden. WATAIN gjorde det och backade upp påståendet med musik så bra att det inte gick annat än att hålla med. ”Lawless Darkness” befäste bandet som ett av de absolut bästa inom black metal, vilket är otroligt imponerande då subgenren är ökänd för sin elitism och kräsenhet.

colors

Ja, jag kommer dragandes med en irriterande progressiv skiva. ”Colors” av BETWEEN THE BURIED AND ME på plats 3 är en skiva som säkerligen har eller kommer reta gallfeber på många av er läsare. Själv, vilket ni säkert förstår, älskar jag den. Musiknörden i mig har jublat åt den här skivan i väldigt många år – den kom ut 2007 – och är bandets femte skiva. Anledningen till att jag gillar ”Colors” så mycket är dess oerhörda nyfikenhet och benägenhet till ystra krumsprång. När dessa genomförs på det här sättet är det inte svårt att bli lite tokig av glädje.

in-the-constellation

ANAAL NATHRAKH är ett band som länge hållit en plats bland favoriterna. På ”In The Constellation Of The Black Widow” från 2009 imponerar britterna så vansinnigt mycket att jag nog är beredd att utse skivan till den bästa i bandets diskografi. Alla låtarna på skivan är skrattretande bra, mäktiga, vresiga och förbannade. Trots att bandet alltid strävat efter extrema uttryck är det inte svår musik då bandet alltid lyckats med bedriften att inkorporera melodier av episk grad.

spiritual-migration

Av alla över de cirka 55.000 metalskivor som kommit ut mellan 2006 och 2015 så tycker jag alltså att ”Spiritual Migration” av det andorranska bandet PERSEFONE är bäst. ”Spiritual Migration” kom ut 2013 och jag satte den överst på min årsbästalista det året. Årets i särklass bästa skiva klockar in på en speltid på 1 timme, 10 minuter och 34 sekunder. Inte en enda sekund av detta är överflödig. Jag har sällan njutit så mycket av en skiva som ”Spiritual Migration”. Här svetsas kompetens ihop med inspiration till en fullödig enhet som intresserar, utmanar, smeker, smäller på käften och förför på ett fullständigt briljant vis. Detta är, de facto, den bästa progressiva dädsmetallplattan som har släppts sedan NE OBLIVISCARIS kavlade ut ”Portal Of I” förra året. Magi, med andra ord. Det roliga är att jag idag lyssnar ytterst sällan på NE OBLIVISCARIS. Uppenbarligen såddes ett frö från första lyssningen av ”Spiritual Migration” som ledde fram till att jag idag är mer eller mindre beroende av den. Så kan det bli, haha!

WeRock 10 år: De fem snyggaste omslagen: Martin Bensch

Under det gångna decenniet har det kommit ut en oerhörd mängd helt fantastisk musik, men hur förhåller det sig med omslagen? Är de lika snygga som under 1980- och 1990-talen? WeRocks skribenter gör ett försök att lista de fem snyggaste omslagen mellan 2006 och 2015. Först ut är Martin Bensch. 

När jag började lyssna på hårdrock på allvar 1988 så kändes det som om vartenda omslag som fanns var snyggare än det förra. Vinylformatet härskade med järnnäve ytterligare några år och detta större format var ju extremt lyckat när det kom till att skapa verkligt starka omslag. Men, det finns ju fortfarande omslag som tar andan ur mig – här har ni fem stycken som jag verkligen tycker håller måttet!

lawless-darkness-stor
”Lawless Darkness” – WATAIN

WATAINs ”Lawless Darkness” är inte bara en helt magiskt bra skiva, redan innan jag hade hört en ton av musik från detta i mitt tycke bandets starkaste skiva så visste jag att jag skulle gilla musiken då jag i det närmaste hajade till över omslaget. WATAIN  är ju ett band som tar sitt hantverk på väldigt stort allvar, och de har alltid tänkt till lite mer när det gäller motiv på merchandise och skivomslag. Omslaget till ”Lawless Darkness” har en oerhörd tyngd, ja en värdighet skulle jag vilja säga. Det är kaotiskt, men ändå med en klar och imponerande linje.

ghost-meliora-stor
”Meliora” – GHOST

Med tanke på hur rejält fula omslagen var till både ”Opus Eponymous” och ”Infestissumam” (ja, jag kommer att förfäkta denna åsikt med en dåres envishet) så är omslaget till ”Meliora” en ren triumf. Detaljrikedomen, perspektiven och det rent episka bildspråket är på en helt annan nivå än det bandet har visat på tidigare. Och det verkligt imponerande är att omslaget reflekterar musikens rent magiska kvalitet på ett väldigt fint sätt. Jag skulle tro att Papa och hans gastar är mer än nöjda med det här omslaget som är det snyggaste bandet har haft på någon skiva de gett ut.

pyramido-saga
”Saga” – PYRAMIDO

Jag har alltid gillat PYRAMIDO av ett gäng olika anledningar, men en av de direkt avgörande grejerna är att detta är ett band som tänker väldigt medvetet kring att inte profilera sig som ett metalband. Det är därför, egentligen, helt logiskt att de gör en skiva som de döper till ”Saga” och som har ett gäng djur som sitter runt en lägereld i en skogsglänta. Jag tyckte direkt om det här omslaget för det har både en mörk, mystisk ton, men också ett fint ljus på horisonten som jag tycker reflekterar musiken oerhört bra. PYRAMIDOs musik är ju väldigt långsam, tung och till stora delar mörk men här finns också en nästan hoppfull ton som jag verkligen uppskattar.

the-horror-stor
”The Horror” – TRIBULATION

För att vara ett omslag till en dödsmetallskiva så är ”The Horror” ganska minimalistiskt. Ändå både händer det mycket i omslaget, och det knyter fint an till den väldigt traditionella bildkonsten som dominerade omslag till dödsmetallskivor under 1990-talet. Och det gillar jag verkligen! TRIBULATION är ju ett band som är extremt medvetet när det gäller omslagskonst och merchmotiv och detta tänk har de ju verkligen fortsatt med i sin karriär efter det att ”The Horror” kom ut 2009. Vampyrtematiken är stadigt där, och det hade kunnat bli hur ostigt som helst, men bandet reder ut det galant med en fin känsla för detaljer och färgkombinationer.

vektor-stor
”Outer Isolation” – VEKTOR

Jag är inte ensam om att gilla amerikanska VEKTOR för deras finfina musik. När jag såg bandets logga så visste jag att det fanns en stor chans att jag skulle gilla bandet för det osade ”science fiction” och ”rymd” om den. När jag såg omslaget till ”Outer Isolation” från 2011 så ökade sannolikheten än mer. Tycker ni att omslaget är ostigt? Ja, och det är en stor del av charmen med det tycker jag.