Etikettarkiv: The Halo Effect

Halfway to Hell 2025

Halva musikåret 2025 har passerat, och som vanligt har det funnits mycket nytt att ta del av på metalfronten. Här plockar vi WeRock-skribenter ut våra individuella favoritkarameller så här långt. Hoppas det skall smaka!

Alla pralinerna i gottepåsen hittar ni i spellistan här under. Varför respektive bit har valts ut kan ni läsa om ni scrollar ned!

Amelie

ALIZAM – The Infernal Bargin
Folk/doom metal från Iran hör kanske inte till vardagslyssningen. The Infernal Bargin är ett fint spår som i vissa delar, inte minst sången mot slutet, minner mig om TIAMAT. Bandet har släppt ett antal singlar och förra året kom EP:n ”Taedium Vitae”.

ANZV – Anzû
Avslutningsspåret från ANZVs andra album “Kur”. Black metal med inslag av death är vad vi får från portugiserna, melodiskt utan att ge upp det råa. En tung och finfin skiva rakt igenom, som inte är omöjligt att den kan återkomma i slutet av året då detsamma ska summeras. Älskar den distinkta avslutningen!

CALIBAN – Echoes
Metalcore är inte någon favoritgenre men det finns helt klart undantag. CALIBAN vann mitt hjärta med 2012 års ”I am Nemesis” och årets “Back from Hell” har en hel rad guldkorn däribland spåret Echoes som är väldigt calibanskt och med en Andreas Dörner som gastar i toppform.

CANDLEMASS – Black Star
Det här är lite av vaggsångsmetal med våra verkliga epic doom-veteraner. Först tänkte jag att detta är en nyinspelning av tidigare låt men så tycks inte vara fallet. I vilket fall gungas du tryggt i CANDLEMASS mjuktunga famn i Black Star.

CRASH NOMADA – Trasiga
Från bandets fjärde fullängdare ”Innan mörkret faller” plockar jag ett av många fina spår, Trasiga, som är en slags duett mellan sångaren Ragnar Bey samt basisten och sångaren Mathilda Sundin. ”Vi behöver detta” skrev jag i recensionen och det gäller både låten liksom hela albumets mjuka hopp-fullhet.

DEATHENING – Folkhemsslakt
Deathening är som oftast jävligt förbannade och tar ut ilskan i sin antifascistiska metal:

Rättsstaten imploderar till förmån för makt
Marschera i takt när folkhemmet går till slakt
Stå upp mot skiten, gå ut på gatan
Kämpa emot, för satan!

Dessutom är detta alldeles förbannat bra death metal!

EVEALE – The Enemy
Melodisk black metal fångar mig lätt i sitt grepp. Här i form av amerikanska Eveale med The Enemy från bandets första EP, ”Lament of the Dryads”. Det ska bli högintressant att följa bandets vidare framfart.

FRANTIC AMBER – Death Becomes Her
Här har vi titelspåret på senaste plattan, Death Becomes Her. Tungt, vackert och lite spöklikt med ett av Stockholms bästa melodic death metal-band idag. Elizabeth Andrews röst skickar sköna rysningar längs ryggraden.

THE HAUNTED – Death to the Crown
Ja men fy fasen, med åtta år sedan senaste albumet återkommer The Haunted med ett styrkebesked i form av albumet ”Songs of Last Resort”. Death to the Crown är ett ypperligt exempel på bandets fortfarande friskt explosiva dödsdoftande thrash metal.

SAOR – The Sylvan Embrace
Jag avslutar med flöjt och akustiskt med Skottlands finaste atmosfäriska black metal, från albumet ”Amidst the Ruin”. Andy Marshall med gästmusiker skapar lidelsefullt vacker musik på gränsen mellan folk och black metal, här i den mjukaste av skepnader.

Fredrik S

BLACK SPIKES – Sapnai
Konstnärlig ångest-metal från Litauen, minsann! Men anledningen till att du skall lyssna på BLACK SPIKES är inte för att bocka av majoriteten av årets creddighets-krav, även om du förvisso lär kunna göra detta. Nej, du skall lyssna på Sapnai för att det är en hiskeligt bra låt, med ruggig verkshöjd. Extra stilpoäng till sångerskan Agnieška Vrubliauskienė, som med sitt växlande mellan vacker rensång och sinnessjukt intensivt skrikande förmedlar desperation på ett sätt till och med akter som CULT OF LUNA och JULIE CHRISTMAS lär applådera imponerat över.

VUKOVI – SNO
Två skottar (och en tredje som sessions-trummis) med ett bandnamn som är serbiska för ”vargar”, och som spelar en säregen mix av pop, emo och metal? Japp, och näpp, du behöver inte gissa om det finns mängder av personlighet här. SNO är en låt som bygger upp från spröd sorgsenhet till en mäktigt malande avslutning, och som på något vis rakt igenom lyckas vara både luftig och svulstig samtidigt. Jag är förförd, det är bara att medge.

BEHEMOTH – The Shadow Elite
BEHEMOTH is back! Det gör mig sååå glad att polackerna har hittat rätt igen, med den där perfekta balansen mellan köttigt döds-riffande och brutal black metal-energi, där Infernos trumspel också verkligen får komma till sin rätt. The Shadow Elite är precis så där bra som BEHEMOTH kan vara, och det säger inte lite. All hail Satan!

VILT – Enslaved
Riff! Harmonier! Kulturarv! Slisk (but in a good way)! VILT langar i Enslaved fram ett nummer som väl förvaltar arvet efter göteborgsdödsens melodiska riffande och skrikiga growl, men som också bjuder på charmiga thrash-vibbar och en refräng som är så catchy att GHOST sätter sig i logen och tjurar av avundsjuka.

HARAKIRI FOR THE SKY – Keep Me Longing
Tonsatt sorg, desperation och uppgivenhet. HARAKIRI FOR THE SKY är alltid en mer eller mindre själavrängande upplevelse, och i det här fallet mer. Keep Me Longing är ett fantastiskt vackert stycke, som inte desto mindre riskerar att lämna dig med en diffus obehagskänsla i kroppen. Men du kommer i så fall ändå att vara tacksam.

DOMKRAFT – The Bane
Efter ett något för långt intro brakar tillställningen loss i en långsamt slingrande orgie av trivsamt skitigt och illasinnat doom-riffande. The Bane är en av årets mesta musikaliska ångvältar så här långt, och en distinkt pärla inom sin genre!

ALLEGAEON – Wake Circling Above
Stämningsfull, pompös och bitvis också ganska ångestladdad melodeath med en skamlöst insmickrande och därmed snyggt kontrasterande refräng.  Vill även proppa för de i versen  bitvis synnerligen eleganta basgångarna, som du gör klokt i att lyssna noga efter. Hypnotiskt mer än aggressivt, men tillräckligt av det senare och ljuvligt mycket av det förra.

DORMANT ORDEAL – Horse Eater
Halo of Bones är egentligen en ännu bättre låt (kanske årets allra bästa så här långt) med polackerna, men näst bästa kortet ur leken, Horse Eater, är verkligen inte fy skam det heller. Modern blackened death blir inte bättre än så här, med alla rutor (sång, trummor, komposition, arrangemang) ikryssade. Mumma!

LORNA SHORE – Oblivion
Åtta minuter av en lika stenhård som vacker musikalisk resa. Gott om nyanser, desperation, aggression och snygga arrangemang. LORNA SHORE lägger med Oblivion ribban högt för andra band inom den mer extrema sfären. 12 september kommer fullängdaren, och det är således ett datum att hålla i minnet.

ROYALE LYNN – WTCH
Ja, jo, jag vet – jag är själv förvånad över att jag plockar med något slags kärleksbarn mellan BRITNEY SPEARS, CHINCHILLA, RAMMSTEIN och VANA på den här listan. Men kanadensiska Lynn har en kompromisslöst uppkäftig och trotsig attityd i refrängen, och sagda refräng har också tämligen vassa och effektiva hooks. Det är således bara att medge – WTCH svänger!

Martin

MESSA – Immolation
Melankolin, det om 1980-talet minnande anslaget i inledningen på den här låten har sedan första lyssningen försatt mig i ett tillstånd av yttersta njutning. Det är en av de starkaste låtarna från året vi har att göra med här – vilket säger en del med tanke på att skivan den är tagen ifrån är en av de bästa som helhet betraktad.

DORMANT ORDEAL – Halo Of Bones
Polsk döds när den är som bäst. Detta är en känslomässig tsunami, till bredden fylld med stämning och ackuratess i leveransen. Det svänger, bänder och bjuder på en riff- och melodistinn åktur som får en att längta efter mer.

FALLUJAH – Kaleidoscopic Waves
När FALLUJAH får till det, då blir det oftast bättre än bra. Detta är ett sådant fall. Jag har inte tröttnat alls, snarare tyckt än mer om, den här låten för varje lyssning. Assnygga melodier, magisk sång och glimrande trumspel gör att valt att ha med låten i listan.

DANEFAE – P. S. Far Er Død
Låten resten av redaktionen älskar att hata, haha! Jag har inte slutat att uppskatta denna underbart vindlande, med ackuratess tryfferade låt sedan jag recenserade ”Trøst” i slutet av januari. Ett mikrouniversum av vad DANEFAE gör så bra – det har ni i den här låten.

XIAO – Servants
Exakt så här ska hardcore bedrivas! Vreden uppskruvad på max, sången som river i strupen, D-takt deluxe. När musiken känns så grundad i bandet att det blir som ett andra skinn, då blir det så bra att det är orimligt att inte ha med en låt i listan.

OBSTRUKTION – Death Comes Near
Bandet som vill, och kan, ge THE HAUNTED en match i att dyrka tvåtakten hårdast. Blev golvad från första lyssningen av skivan ”Ultimate Disaster” – låten är ett typexempel på vad som gör skivan så drabbande.

GHOST – Umbra
More cowbell! En låt som gör mig glad varenda gång jag lyssnar på den, och får mig att vilja dricka öl! Umbra är så löjligt lekfull i så stora partier att den nästan välter, men lyckas ändå överleva både koklocka och en blasfemiskt härligt orgel/gitarrsolo.

PATRISTIC – Catechesis I
Organisk meckig death metal som skaver rejält. Det blir ordentligt med njutbar ångeststämning – något av en motsägelse, ja – men det är i stort sett omöjligt för mig att tycka illa om det här italienska bandet. Att detta är en låt från en ruggigt stark debutplatta lovar dessutom gott inför framtiden.

PASTORATET – Kör För Fan!
Enkelheten! Det har släppts en hel massa bra punk i år, med vidare allvarligare budskap än vad som ryms i denna låt. Men varför krångla till det? När PASTORATET predikar, ja då lyssnar man. Speciellt när det sker i harmoniserad sång!

AVERSED – Cross To Bear
Melodisk döds med musikhögskoletvist – stört omöjlig att motstå såklart! Trumspelet i samspelet med sång och melodier gör att låten skjuter ut mig i yttre rymden varenda gång.

Fredrik A

AVATARIUM – I See You Better In The Dark
Efter att inte kollat in de senaste skivorna med AVATARIUM så gjorde jag det när nya albumet ”Between You, God, The Devil And The Dead” släpptes. Albumet gjorde ett sånt avtryck i mig att jag nu lyssnat in mig på samtliga plattor i bandets diskografi. Jennie-Ann Smiths förtrollande stämma till tunga och majestätiska doom-riff är svårt för mig att inte tycka om.

CHILDREN OF THE SÜN – Lilium
Lilium är en av årets bästa låtar som släppts. Alla kategorier inräknade. Det är svårt att inte dras med i bandets drömska och 70-talsdoftande rock. Jag kan inte värja mig från sången. Herregud vad den bara går rakt in i mig på ett sätt så jag blir helt stum. Snygga och bra låtar gör ”Leaving Ground, Greet The End” till en stark kandidat till årsbästalistan.

GHOST – Marks Of The Evil One
Jag har svårt för att inte dras med i GHOSTs poppiga hårdrock. Efter första lyssningen på ”Skeletà” kände jag att albumet var slätstruket men nu när jag fortsatt lyssna in mig på albumet kan jag inte annat än förstå bandets framgång. Hantverket är fenomenalt. Varenda låt är stark och snyggt paketerad av riff, catchiga hooks och stora refränger. Hatten av!

THE HELLACOPTERS – Leave A Mark
En otroligt stark låt från ett av Sveriges, sedan länge, bästa band. På “Overdriver” hör vi ett HELLACOPTERS som fortsatt utveckla sitt mognare sound. Men misströsta inte. Albumet är fullt av grym och medryckande rock ’n’ roll.

INDUSTRIAL PUKE – Biblical Corpse
Kan inte annat än att höja näven och gorma med i INDUSTRIAL PUKEs svängiga och samhällskritiska rens. Ett finger mot samtiden! Det är så jävla bra!

KOLLAPS\E – Undertow
Efter att ha slitit i många år i olika konstellationer är det kul för medlemmarna i KOLLAPS\E att de får uppmärksamhet. Det är de väl värda efter årets EP-släpp. Tung och stämningsfull sludge som jag bara vill stanna kvar i när jag lyssnar på den!

LIK – Morgue Rat
Det finns så himla många band som lirar Sthlm-döds. Men det är få som kan mäta sig med LIK. Det är välspelat och välkomponerat. Bandet kan sitt hantverk och låtarna sitter kvar i mig även när sista låten klingat ut. Ett starkt tecken!

THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA – Shooting Velvet
Jag kan inte påstå att 80-talet är min favorit-era av musik. Men när THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA går all in och leverar den ena starka låten efter den andra på senaste albumet “Give Us The Moon” då kan jag inget annat än att falla för deras musik. Sinnet för melodier och spelskickligheten gör att jag lyssnar på plattan gång efter gång.

NOVARUPTA – Endless Joy
Melankoli att drömma sig bort till. Otroligt vackert och olika sångare ger sin karaktär till “Astral Sands”. Ett sista album från NOVARUPTA och musikgeniet Alexander Stjernfeldt. Detta projekt kommer alltid ha en plats hos mig.

THE RIVEN – Crystals
Bandets musik har sina rötter i 70-talet men visst hörs det en del NWOBHM. Framförallt i gitarrspelet, vilket får mig såld på THE RIVEN och deras album “Visions Of Tomorrow”. Lägg där till en sångerska med en väldig power och träffsäker röst. Detta album kommer få många spelningar till i år.

Robert

THE HALO EFFECT – How The Gods Kill
Denna del av spellistan startar med en cover, och det finns två solida anledningar till det. Den första är för att lyfta fram svenska THE HALO EFFECT och deras spelglädje (årets platta ”March Of The Unheard är en okomplicerad glädjespridare!), och den andra är att påminna om hur sjukt bra de första tre plattorna med DANZIG var. Är. De finns ju fortfarande, och här har du en bra anledning att återgå till dem…

LIK – Deceased
Årets bästa döds serveras obduktionskall, och kommer från svenska bisvärmsriffande LIK. Årets giv ”Necro” är löjligt jämn i sitt utförande, och bjuder medryckande mangel. Digga särskilt det fina avbrottet med ett riktigt ”snart kommer helvetet braka lös”-riff som dyker upp runt två och en halv minut in!

AMORPHIS – Light And Shadow
Finlands sannolikt bästa band AMORPHIS är på gång med nytt, och håller resten av skivan samma nivå som denna försa singel är det bara att kapitulera – här träffar de precis sitt bästa jag. Den här låten skapar resonans i hela undertecknads bröst!

RIVERS OF NIHIL – Water & Time
Jänkarna i RIVERS OF NIHIL har släppt självbetitlat, och det är en skiva som innehåller ett par riktiga pärlor. Här visar man upp en mångfasetterad och dynamisk sida som omfattar såväl episk refräng och ballad som dubbeltramp, growl och… saxofon?!

H.E.A.T – Disaster
H.E.A.T är tillbaka, och gosse: det svänger och fäster som aldrig förr! ”Welcome To The Future” heter skivan, kör man den en 2-3 varv så går den sen inte att skaka av sig. Disaster är öppningsspåret, och du hör ju? Klart man vill ha mer.

MESSA – Reveal
Det var editor-and-chief Martin som hade med MESSA på Hot’or’Not i april, och snacka om att det gav mersmak! Detta är hårdaste låten från årets ”The Spin”, och framförallt det drivande riffet är geni i sin enkelhet.

BLACKBRAID – Wardrums At Dawn On The Day Of My Death
Det är svårt att värja sig mot det precisa svänget och träffsäkerheten som Sgah’gasowáh med anhang levererar. Sgah’gasowáh? Ja, huvudman och hjärna bakom BLACKBRAID alltså, och när denna låt medverkade i WeRocks Hot Or Not nyligen var det stora hyllningskören som sjöng. Ja, mestadels då. I sedvanlig ordning spretade åsikterna lite, men det är ju som det ska vara…

MORAX – Belial Rising
MORAX har medverkat i Hot Or Not under våren, men då med låten Seven Pierced Hearts. Detta spår är en aning ondskefullare och klingar mer av KING DIAMOND samtidigt som det klart och tydligt är heavy metal. Sånt gillar man ju!

PARADISE LOST – Silence Like The Grave
De brittiska dysterkvistarna fortsätter ånga på med kvalitetsmusik, och denna gång luktar det gamla härliga tider – singeln Silence Like The Grave minner om ”Shades Of God”-tiden, komplett med tuggriff och allt. Mumma!

THE HIVES – Enough Is Enough
Har du tagit dig hela vägen hit, 50 låtar från första halvåret i klassisk WeRock-mix av modeller och genrer får det vara nog. Nu kollar vi framåt mot fler spännande släpp istället.

Halfway to Hell 2023

Halva musikåret 2023 har passerat, och som vanligt har det funnits mycket nytt att ta del av på metalfronten. Här plockar vi WeRock-skribenter ut våra favoritkarameller så här långt. Hoppas det skall smaka!

Alla pralinerna i gottepåsen hittar ni i spellistan här under. Varför respektive bit har valts ut kan ni läsa om ni scrollar ned!

Amelie

ANGSTKRIEG – Vishedens Ulidelige Lethed
Vi inleder med en äktnorsk ångestvisa på black metal-vis. Titeln är snodd från Milan Kunderas bok ”Varats olidliga lätthet” och det ger ju extra pluspoäng! Det är bara att lyssna och njuta av rösten, gitarrsolot, helheten.

BLACK OAK – Conflict
Det inleder så förrädiskt vackert men att lyssna till BLACK OAK är ingen vilsam syssla. Här förbyts hastigt skönsång och mjuka gitarrer till growl, ångestskrik och gnissel. Debutalbumet ute nu. Varsågod och häng med på resan!

BLACKSCAPE – Suffocated By The Sun
Mer svärta och smärta. Här finns känslan från både death, black och thrash metal i ett nöjsamt konglomerat. Lyriken och sången höjer känslan ett extra snäpp. Vi välkomnar bandets kommande fullängdsdebut.

GRAND CADAVER – Vortex Of Blood
Nu blir det högklassig svensk döds. Och Mikael Stannes röst tackar jag aldrig nej till. Varken i sina delvis mer softare former som i DARK TRANQUILLITY eller som här, där det alltid välartikulerade growlet får fullt utrymme.

GYRDLEAH – Speak Of The Devil
Doomig black metal i första fullängdaren från brittiska GYRDLEAH. Ett ovanligt lyckat enmansprojekt i genren måste jag tillstå och som jag gärna hör mer av framöver.

THE HALO EFFECT – Path Of Fierce Resistance
Bandet visar här upp exakt det som är deras starka sida; traditionell melodisk göteborgsdöds i skärningspunkten mellan medlemmarnas båda ursprungsband IN FLAMES och DARK TRANQUILLITY. Och se här har vi Stanne åter i listan med sin alltid älskade röst <3 .

KATAKLYSM – Bringer Of Vengeance
Kanada bringar oss emellanåt fantastisk musik och KATAKLYSM är ett säkert kort inom den melodiska dödsen. Årets album är det femtonde i karriären och vi plockar här åt oss förstasingeln Bringer Of Vengance.

LOTAN – Ignis
Vi förflyttar oss tillbaka till black metal, tillbaka till Norden och denna gång till Danmark. LOTAN har hållit på sedan 2020 men släppte i mars sin första fullängdare. Älskar inledningen till Ignis med sina ”torra” trumslag och dominerande sång. Eller förresten, dessa inslag finns ju dess bättre med hela vägen 🙂

VAK – Bodies
Jag tokälskar VAKs förra album ”Loud Wind” från 2019. Äntligen kommer ny musik. I de första singlarna känner jag inte riktigt igen mitt VAK men i Bodies är bandets sludge metal precis så spooky och mystisk som jag längtat efter.

VREID – Flammen
Vi avslutar listan med norskt, såsom som vi inledde. VREIDs första nya låt sedan mästerverket ”Wild North West” 2021. Vi avnjuter bandets Sognametal i full episk kraft.
”Heller urein og fallen
Enn syndbunden av skriftas ord”

Fredrik

THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA – The Sensation
Jag brukar envetet hävda att det inte finns några guilty pleasures, man gillar det man gillar, och det är alltid okej. Men OM jag skulle hålla mig med guilty pleasures, hade The Sensation absolut varit ett sådant. Luftigt, insmickrande och hämningslöst glättigt – men därmed också ett spår med så mycket livsglädje att det inte går att undvika att charmas av det…

STONE OF DUNA – Stygian Slumber
Det här är ett spår som hardcore TOOL-fantaster sannolikt kommer att avsky, då likheterna är svåra att snacka bort. För undertecknad som inte har någon marker i den potten (TOOL är bra, men inga husgudar) är detta därför bara en jäkligt bra låt, med gott om nyanser och verkshöjd. Nerviga stackaton, svävande sångslingor och lekfulla trummor samverkar och bygger en imponerande helhet.

MAREKVIST – Myling
En lite udda och säregen låt, detta, i gränslandet mellan metal, folkmusik och 70-talsrock, men likafullt kanske min absoluta favorit så här långt detta år. Jag finner envetenheten i riffandet omöjligt att värja sig mot, och den hedonistiska kombinationen av kraft och känsla i sången är fantastisk.

SERMON – Golden
Artsy och kultursvårt, men med en uppenbar känsla för både finstämd melankoli och taggig trasighet. Ett hypnotiskt och förförande spår, utan att för den skull tappa sin energi. Lätt att låta sig vaggas in i musiken här.

KEEP OF KALESSIN – The Omni
En fantastisk tsunami av rå men vacker smärta, som kastar sig skoningslöst mot lyssnarens trummhinnor. Man hinner ändå tänka ”herregud, vad vackert det är!” innan man översköljs och handlöst kastas runt i de mörka malströmmarna. Mäktigt!

SOEN – Unbreakable
Varje gång SOEN släpper nytt så är det med skräckblandad förtjusning som jag tar mig an en första lyssning. Inte kan de väl lyckas nå samma svindlande höjder ännu en gång? Förr eller senare måste väl ändå bubblan av konstnärlig perfektion spricka? Tja, den dagen kommer kanske – men inte med Unbreakable… Klassisk SOEN, vilket innebär intrikata gitarrer, perfekt accentuerande trummor, och ovanpå detta Joel Ekelöfs lika eteriska som kraftfulla stämma. Gåshudsvarningen finns alltid där, så även denna gång.

DÅÅTH – Purified By Vengeance
Verkshöjd och artistiska ambitioner är inget att förakta, men ibland behöver man inte krångla till det. DÅÅTH (här gästade av Mark Holcomb) fläskar på med köttig och vass stackato-döds av modernt snitt, och även om det är högst begränsat med ny mark som bryts, så är detta ett väl utfört värv. Ditt huvud kommer att nicka i takt, gott så.

BEYOND THE BLACK – Free Me
Ja ja, visst är det teatraliskt och högtravande på ett sätt som lär göra majoriteten av alla ESC-bidrag avundsjuka. Men det spelar liksom ingen roll när melodin och kraftfullheten i framförandet ligger på den här nivån. Det är pampigt värre, och jag gillar det, punkt.

WOLFNAUT – Brothers Of The Badlands
Förvånansvärt lite groove bland mina tio karameller denna första halva av 2023. Men här kommer det en riktigt trivsam pralin, i form av WOLFNAUT och deras taktfasta, skapligt flummiga men ändå drivna riffande. Rötterna är tydligt och tryggt förankrade i 70-talet, och det gungar så skönt, så skönt…

SWORN – Grand Eclipse
Jag får lite vibbar av ROTTING CHRIST och BATUSHKA i vissa partier, men överlag är det nog mer konventionell black metal som utgör stommen i Grand Eclipse. SWORN bjuder på krispig svärta, ångestladdat driv och vackert melankoliska mollharmonier, och då är det förstås svårt att inte gilla det man hör.

Martin

ROTTEN SOUND – Sharing
Bra, bättre, ROTTEN SOUND? Ja, när det finska grindcorebandet stämmer upp till yster ringdans på det här sättet kan det vara befogat att skriva så. ”Apocalypse” är en rungande skiva, och Sharing en av de bästa låtarna inte bara på skivan, utan en av de bästa låtarna bandet gjort överhuvudtaget.

WITCH RIPPER – Enter The Loop
Magiskt bra och knäckande episkt! WITCH RIPPER bygger i Enter The Loop en majestätisk katedral till låt som framkallar njutningsfull svindel varje gång jag lyssnar på den.

CHILD – Manic Vortex
Dags att knyta näven i extas – satan så bra detta är! Med furiös HM-2 dyrkan dukar CHILD upp till en rejäl rensbuffé av yttersta kvalitet. En av årets bästa grindcoreplattor med råge, och – rätt gissat – Manic Vortex  är en av de bästa låtarna därpå.

RIVERSIDE – The Place Where I Belong
Otroligt vacker och majestätisk låt som på ett magiskt sätt koncentrerar vad RIVERSIDE gör bäst. Det svänger, berör och hänför. Total orgeldyrkan dessutom. Pretentiöst i ordets bästa bemärkelse!

KOLLAPS\E – Beautiful Desolate
Med tung känslomässig intensitet dräper helsingborgarna det mesta inom skrået. Den i stort sett episka inlevelsen i bandets tonkonst drabbar likt en kärvänlig och välbehövlig rivningskula.

IN MOURNING – The Broken Orbit
Dalabandet går från klarhet och visar med kraft att melodisk döds kan vara det bästa som finns. Det är orimligt svårt att sluta lyssna på den här låten som levererar i alla aspekter. Riffen, sången, stämningen, trumspelet – allt krokar i varandra på ett underbart sätt.

KATATONIA – Austerity
Refrängen. Där har ni ett starkt skäl till varför den här låten är med. Den är så helvetiskt vacker, och höjer en redan underbar låt till utomatmosfäriska nivåer. Antalet gånger jag lyssnat på denna låt är nästan oförsvarligt många.

HAKEN – Nightingale
HAKEN – ett band som bara blir bättre för varje skiva. Här levlar de upp något så djävulskt i en enda låt. Nightingale är en mästerlig uppvisning i inkluderande progressiv metal. Jag skriver inkluderande då HAKEN smeker trumhinnorna med verkligt bra produktion och episkt låtskriveri.

CATTLE DECAPITATION – Just Another Body
När CATTLE DECAPITATION är bra, ja då är de så överjävligt bra att man baxnar. Just Another Body är en av bandets bästa låtar i karriären. Den känns fullständigt logisk, men också lite skev. Ändå kan jag inte få nog av vare sig den, eller ”Terrasite” som kan vara en av årets bästa skivor.

REZN – Hypersurreal
Åh, när den släpande tyngden sitter som en keps som i Hypersurreal då är det svårt att stå emot. REZN levererar en makalöst snygg – ja vacker – låt med enormt mycket stämning och känsla. Hypnotiskt bra!

Robert

IGGY POP – Frenzy
Gammal är äldst, men det märks inte när James Newell Osterberg, aka Iggy Pop bränner av ett sjuhelsickes uppror på nya albumet ”Every Loser”. Hör och lär, kids!

INDUSTRIAL PUKE – Constant Pressure
Jomenvisst – detta låter ungefär som du kunde tänka dig när du lästa bandnamnet. Smutsigt. Som tur är så är det också löjligt medryckande och bra = alla rätt, med andra ord.

THE HU & Willim DuVall – This Is Mongol (Warrior Souls)
THE HU från Mongoliet har väl egentligen släppt den här låten tidigare, men jag tycker det först i årets remake där man lånar in ALICE IN CHAINS sångare William DuVall som det lyfter rejält. Nu är den här låten en sån där som sätter sig som berget och liksom inte går att sluta sjunga och nynna på…

FOO FIGHTERS – Under You
Klassisk rocklåt a la FOO FIGHTERS, men ååååååååhhhh: hjärtesorgen som är central i hela skivan ”But Here We Are” är giganorm. Saknaden efter Taylor Hawkins, bandets spillevink och trummis utgör fond för en av årets starkaste plattor, oavsett om låten i fråga går i dur eller moll.

FROZEN SOUL  – Glacial Domination
Jänkarna med dille på snö, is och BOLT THROWER-döds tar här hjälp av Matt Heafy från TRIVIUM, och resultatet är duktigt mysig!

CHILD  – Burn As One
Fy satan vad bra CHILD och deras fullängdsdebut ”Meditations In Filth” är! Känns som man kunde valt vilken låt som helst därifrån, och nu blev det denna. Skruva upp volymen och njut!

MEGATON SWORD – The Raving Light Of Day
Bra heavy metal gillar man ju alltid, och när Schweiz MEGATON SWORD väljer att förvalta arvet från MANOWAR på detta sätt är det väl bara att gilla läget?

UNTO OTHERS – The Fire Of Youth
UNTO OTHERS hade lite ”leftovers” från plattan ”Strength” och släppte dem som en EP med namnet ”Strength II.. Deep Cuts”. Det lustiga är att det materialet nästan är snäppet vassar är nsjälva albumet…

NON EST DEUS – Written On Tombstones
Det har släppts ruggigt mycket bra black metal i år, och som representant för det första halvåret tar vi den här given. Gillar man MGLA och HARAKIRI FOR THE SKY (och vem gör inte det?!?) så är detta obligatorisk lyssning!

RIVAL SONS – Nobody Wants To Die
Rock’n’roll i form av RIVAL SONS är tillbaka, och den här låten är sådär underbart smittande som man vill! Sjunger du inte med i refrängen så är du trasig, typ. ”Nobody Wants To Die, But They Know They Gonna Have To”….!

Årsbästalistan 2022 – Amelie

Härligt, det är vad musikåret har varit. Melodisk och känslofull black metal är det som har fångat mig allra mest i år. Eller som jag säger i ett av inläggen nedan; musik med lika delar hjärta, hjärna och muskler. Här följer således de tio nysläppta album som betytt mest för mig år 2022. Och därpå några andra funderingar kring årets musik med debutanter, veteraner, favoriter och konserter.
God läsning!

Topp 10 skivor

10. Call Down The Sun – KONVENT
Det andra albumet är precis lika mörkt, tungt och doomigt som debuten Puritan Masochism (2020) och Rikke Emilie List growlar precis lika dovt och kraftfullt. Under våren fick jag också nöjet att se danskorna framträda på Gefle Metal-båten. Kan informera att KONVENT är precis så tunga live som studiomusiken utlovar.

9. Til Klovers Takt – KAMPFAR
Med förra albumet Ofidians Manifest (2019) blev jag slutligt frälst för norska KAMPFAR. Årets album är mer av en utmaning, inte lika tätt sammanhållen och har sina toppar och dalar. Det är en växare som behöver tid – vilket i sig är en positiv upplevelse. Och mycket riktigt har Til Klovers Takt jobbat sig in på topplistan under senhösten.

8. The Agony & Ecstasy Of Watain – WATAIN
”Inbjudande, krävande och gömmer på överraskningar” skrev jag i recensionen i april månad. Sen har den periodvis legat lite åt sidan innan den åter grävdes fram inför årssummeringen. Jäkla bra skiva helt enkelt som införlivar det bästa från WATAINs karriär; det brutala, som dominerade senaste plattan, det melodiska, som alltid funnits där i olika doser, och som alltid 100% seriositet.

7. Övergivenheten – SOILWORK
SOILWORK har aldrig varit mitt främsta band inom melodisk dödsmetall trots att de alltid gör bra skivor. Övergivenheten är dock något av det bästa bandet släppt ifrån sig på många år. En gallring bland de 14 spåren på den timslånga skivan hade kunnat utmynna i ett ännu bättre album men enskilda låtar som Death, I Hear You Calling bär ändå helheten mot höjderna.

6. En Rispa I Evigheten – CRASH NOMADA
Äntligen lite punk i listan! CRASH NOMADA låter sin fjäderlätta tungsinthet sippra ner i vartenda spår på denna skiva. Hjärtevärmande humor därtill. Nytt blod med basisten Mathilda Sundin som på några spår också med sin röst förtjänstfullt kompletterar Ragnar Beys sång. Lite mer av vemod och melankoli och lite mindre av upproriskhet och näven i luften än föregångaren. Men alltid lika nära hjärtat och innerligheten.

5. Opvs Contra Natvram – BEHEMOTH
På något mentalt plan ville jag inte ens ha BEHEMOTH här på den övre delen av listan. Upptäckarglädjen jag kände de första åren med bandets musik är sedan länge borta. Och kraven, förväntan på ständig genialitet, är ohemult höga. Rent objektiv är dock Opvs Contra Natvram lika bra som de flesta av bandets plattor. Storslagenhet, närhet, brutalitet och musikalisk glöd. Allt finns där och vem är jag att begära mer än allt – ens av BEHEMOTH?

4. The Great Below – KVAEN
Efter att nästan ha missat debutalbumet 2020, men spelat det desto flitigare året efter det, hade jag mycket höga förväntningar på andra albumet från Jacob Björnfots projekt KVAEN. Och som det infriades! Mörkt men samtidigt riktigt svängigt emellanåt. Lyrik som närmar sig döden från en ny vinkel i varje spår. En av årets allra bästa black metal-skivor i Sverige och internationellt.

3. Days Of The Lost – THE HALO EFFECT
Man måste nästan skratta; hur kunde det bli så här nästan löjligt förväntat och samtidigt så bra? THE HALO EFFECT samlar forna ”avhopparna” från IN FLAMES – Jesper Strömblad, Peter Iwers, Daniel Svensson och Niclas Engelin – och frontas därtill av Mikael Stanne från DARK TRANQUILLITY. Och det är exakt så det låter. Och vilket mottagande bandet sedan fått med spelningar på de stora festivalerna innan ens debuten släppts. Helt välförtjänt.

2. The Long Road North – CULT OF LUNA
Tungt och troget. Också en skiva som kom tidigt på året, nästan glömdes av i musikfloden och fick sin återupprättelse på höstkanten. CULT OF LUNA låter som CULT OF LUNA ska och ändå med så mycket spännande musikaliska utvikningar att jag aldrig tröttnar. Med The Long Road North tog sig bandet mot den absoluta toppen av årsbästalistan

1. Moribund – IN APHELION
En singel och en EP släpptes hösten 2021 av ett för mig okänt band som sedan kom att prägla hela mitt musikaliska 2022. Jag fick en djup och omfattande intervju med bandets grundare och frontman Sebastian Ramstedt vilket gjorde mig än mer själsligt berörd av IN APHELIONs musik. Det händer ytterst sällan att ett för mig helt nytt band gör så här starkt intryck. Detta är black metal när den är som allra starkast och vackrast. Het svärta och djupt lodande smärta. Musik med lika delar hjärna, muskler och hjärta. Våga kasta dig in i den värld som är Moribund, årets givna album nummer ett.

Övriga betraktelser

Årets band, årets debut, årets album, årets låt, årets video
Vi river av alla dessa kategorier i ett enda stycke då svaret på alla frågorna ändå är ett och detsamma; IN APHELION och Moribund. Årets låt kunde vara en av flera från denna platta men den som står mig allra närmast är This Night Seems Endless. Årets video, som samtidigt är en hyllning till ENTOMBEDs bortgångne LG Peterov får du här.

Årets (mini-)festival
Flera av kollegerna nyttjade första året efter pandemirestriktioner till att mer eller mindre frossa i konserter och festivaler. Det blev inte så för mig men några spelningar lyckades jag komma iväg på i alla fall. Roligast av dessa var den lilla minifestivalen på Parksnäckan i Uppsala som jag fann och närmast till egen överraskning bokade mindre än en vecka innan den gick av stapeln.

Inramningen var perfekt och intim på Rock The Park med en liten utomhusscen och max 400 åskådare. Och dit hade man tagit svenska toppband som LIK, HORNDAL, MASS WORSHIP och inte minst bandet som släppte 2021 års bästa album Arkivet; för första gången fick jag höra WORMWOODs musik live vilket var en fantastisk upplevelse.

Årets veteraner

Dismember 2022 (eget foto)

Jajamensan!

Äntligen fick jag uppleva DISMEMBER på scen. Bandet la ner för mer än tio år sedan innan jag ”hunnit” se dem och att nu få uppleva deras ur-stockholmsdöds live på Gefle Metal-båten var större än förväntat.

Årets svenska debutanter (och o-debutanter)
Jag kan tycka att det på nåt sätt är lite ”fusk” att benämna IN APHELION och THE HALO EFFECT debutanter då banden består av gamla rävar som har hållit på i typ 30 år. Så nog ordat om dessa två.

Årets svenska ”riktiga” debut blir därmed istället albumet Age Of Dystopia och bandet med samma namn. Med sin thrashiga death/black metal är deras fullängdsdebut något av en frisk fläkt i årets utgivning. Slamrigt, punkigt med ångestframkallande skriksång. Kolla in dem om du inte gjort det.

Årets album som inte platsade i listan
Det är alltid ett gäng plattor som hamnar strax utanför topplistan eller helt enkelt släpptes sent/inte fick tillräckligt lyssning eller på annat sätt inte riktigt hanns med. Ett axplock av intressanta album i denna grupp är ZEAL & ARDORs självbetitlade platta, svenska MESHUGGAHs Immutable och VANANIDRs Beneath The Mold samt de norska banden DARKTHRONE med Astral Fortress och DJEVEL med sin Naa skrider natten sort. För att nämna några. Säkert har jag glömt andra som borde uppmärksammas – men nu är det 2023 och tid att blicka framåt!